Klänningen vs planeten

Förra veckan var det slut på mitt konsumtionsfria kvartal. Nu får jag köpa vad jag vill igen, även om jag tänkte försöka fokusera på second hand så mycket som möjligt de närmsta månaderna. Men en ny spegel, det ska jag få. Min trillade ner från väggen och gick i tusen bitar, så de senaste veckorna har jag inte kunnat se om skorna matchar brallorna. Utöver det har det varit förvånansvärt lätt. Nu är jag liksom inte ens sugen på att köpa något.

Några lärdomar:

1. Den stora grejen som jag har hört andra säga också, är att man lär sig göra skillnad på behöver och vill ha. Det var en bra påminnelse. Jag visst ju den skillnaden när jag pluggade till exempel, men när man tjänar bra med pengar blir man så himla lätt fartblind och plockar på sig en massa grejer. Men bara för att man vill ha något måste man inte köpa det. Ehhh, duh.

2. I början tyckte jag att det var supersvårt med presenter, men det ordnade sig. Istället för grejer har jag gett bort bland annat middagar, konsert- och festivalbiljetter och en tigeradoption. Och så har jag gjort egna grattiskort av papper och sånt jag hade hemma. (man blir sjukt bra på att spara förpackningar och sånt när man vet att man inte för köpa om man behöver) Har inte pysslat så på många många år, det var rätt kul faktiskt. Men det blev fult. Är ingen UnderbaraClara, obs.

3. Man har skitmycket grejer om man bara tar TAG i dem. Lägga upp, sy om, laga etc. Exempel: min himla jeansjacka som jag köpte i sjuan har alltid varit fin modell men fel färg. 15 år senare lyckades jag äntligen få ner den i en balja med blekmedel och nu ser den ut PRECIS som jag har velat de senaste 12-13 åren. Win.

4. Det finns typ ingenting man inte kan låna. Det enskilt jobbigaste tillfället var när mitt iPhoneskal pajade, innan jag kom på att jag kunde fråga Sandra om jag kunde låna hennes gamla. Klart jag kunde. Samma sak med böcker, det är garanterat någon man känner som redan har det man vill läsa, och varför ska man hålla på och köpa varsin hela tiden? Nu har jag gett bort alla böcker jag har läst så fort jag är klar med dem, typ till någon som sitter bredvid. Det blir nämligen en bieffekt av att man slutar handla, att man släpper taget om det man redan har och blir mycket bättre på att göra sig av med grejer. Tusen gången bättre att en tjej i Miami läser min gamla bok än att jag släpar hem den och ställer den i bokhyllan.

5. Slutsats: Det är svårt att sätta gränser för sig själv, framför allt om man har råd, även om de flesta nog innerst inne vet att en ny soffa inte är vägen till lycka. Jag har verkligen blivit tvungen att se på mig själv som höginkomsttagare och ifrågasätta vad tusan jag håller på med. Varför tyckte jag att jag hade rätt, kanske till och med förtjänade, en klänning för 5 000 spänn när så himla många inte har någonting alls? Det var ju mina pengar och mitt val, så tänkte jag nog. Men nu kan jag inte låta bli att istället tänka på alla pengar jag har gjort av med på meningslösa saker, och på vad jag hade kunna göra istället. Skaffa fadderbarn, pensionsspara, betala av mina studielån? Eller via skattsedeln hjälpa till med mindre barngrupper på dagis, bättre vård för gamla och högre lärarlöner?

Hur mycket jag än gillar mina Whyred-trasor kan jag inte på något sätt tycka att de är mer värda än en undersköterska, eller kanske framtiden och planeten. Jag kan faktiskt inte det.

 

 

Clipshelvete och blodbad

Jag har en ganska ny vinylspelare och nu har den slutat funka helt plötsligt. Är efter lite efterforskningar rätt säker på att det är remmen som har hoppat av. Enligt alla instruktioner på internet är detta relativt lätt att fixa själv, man tar bara bort c-clipset och lyfter bort tallriken osv.

Problemet är att det där c-clipset sitter som BERGET på min och jag får inte loss det! Har provat alla verktyg jag kan, men det känns som att jag bara pajar allt runt omkring (inklusive min egen fingertopp som nu blöder ymnigt efter omild behandling medelst skruvmejsel).

Så hur fan gör man för att få bort clipshelvetet?

Oerhört tacksam för svar i kommentar här (om man är snäll) eller mail till nina.akestam@gmail.com (om man är blyg).

Seven on Seven

I helgen var jag på konferensen Seven on Seven som ordnades av Rhizome på New Museum. Det går ut på att sju techmänniskor och sju konstnärer paras ihop två och två och under 24 timmar ska skapa ett projekt som kan vara vad som helst. Under själva konferensen presenterar teamen vad de har kommit fram till och hur de kom fram till det. Så. Jävla. Intressant.

Förutom att man blev helt starstruck av de fjorton personerna som var med (typ New York Times techchef, arkitekten för Twitter och konstnärer som man i vanliga ser på Whitney och MOMA) var det så himla spännande att höra hur de resonerade kring teknik. Det pratades om bildavkodning och feedbackprocesser och inramning av skärmar, men framför allt pratades det om människor. För det är ju det konst gör. Det här låter flummigt inser jag nu, men det var toppen. Fick en himla massa tankar som får bli egna inlägg framöver.

Något som dock slog mig med smärtsam tydlighet är hur mycket vi missar eftersom det är sån himla brist på kvinnliga techmänniskor. Konstnärerna var ungefär 50/50 i kön men techarna var alla män, vilket ju är så det ser ut om man ska upp på den här nivån. Jag tycker själv att jag väldigt ofta undrar varför inte ditten eller datten finns på internet, men när jag satt här slog det mig: för att de som vill ha det inte kan koda. Det är så enkelt. Kan man inte koda kan man inte sätta sig ner och slänga ihop en liten betaversion av något som gör webshopping enklare, eller som gör det roligare att sminka sig.

Nu menar jag naturligtvis inte att alla kvinnor bara bryr sig om typiskt kvinnliga saker, eller att det skulle vara omöjligt för män att komma på idéer som tilltalar kvinnor (det finns det ju tusentals exempel på). Men det känns ändå som att de allra flesta av entreprenörerna på scenen hade startat sina multimiljonersföretag med sina egna intressen som utgångspunkt. Och det borde ju innebära att ju fler typer av människor som kan tech, desto fler typer av techföretag kommer det att finnas.

Dags att anmäla sig till den där kursen i programmering nu, tror jag.

 

Skillnaden på jobb och jobbigt

Typ varannan timme stormar det här i USA för att någon har sagt något taskigt om stay at home moms. Senast var det demokraternas strateg Hilary Rosen som får springa medialt gatlopp eftersom hon har sagt att Ann Romney (Mitt Romneys fru) inte har jobbat en enda dag i sitt liv. Mer om det kan du läsa i Michael Winiarskis utmärkta inlägg här.

Få saker gör mig så irriterad som den här ständigt återkommande metadiskussionen, som alltid slutar med att den som eventuellt har kritiserat någon hemmafru måste säga att ja, jo, det är visst ett jobb och det fattar jag, jag menade inte så. Det är irriterande för att det är fel. Att stanna hemma och uppfostra barn, hur många de än är, är naturligtvis jobbigt. Men hur man än vrider och vänder på det är det inte ett jobb.

Ett jobb ger den arbetande lön. Pengar, cash money. Pengar är frihet och trygghet. Detta faktum kan man tycka vad man vill om, men så har vi lagt upp våra moderna, västerländska samhällen. Har man inte pengar har man väldigt få valmöjligheter. Man blir beroende av andra människor, inte för sociala relationer och kärlek, utan för ren överlevnad.

Det är det som gör mig vansinnig när folk låtsas att det är ett jobb att sköta sitt eget hem. Genom att ge uttryck för någon slags missriktad förståelse bidrar Rosen och andra som gör liknande uttalanden till att kvinnor fastnar i dåliga relationer, i ofrihet och otrygghet.

Jag tycker inte att man ska kritisera människor för de val de gör, om de inte skadar någon annan. Men man ska kalla saker vid dess rätta namn. Och så länge Mr Romney inte betalar Mrs Romney en avtalsenlig lön med pensionsavsättningar, skatt och förmåner kan man inte säga att ansvaret för deras gemensamma hem är Ann Romneys jobb. Hur jobbigt det än må vara.

 

Så olika

För någon vecka sedan käkade jag och Max frukost med Nathan som jobbar för B Corps, som jag har skrivit om tidigare. Det var ett superspännande möte och vi lärde oss massor. Men en grej var extra oväntad.

När Nate pratade om B Corp-cerfieringen (som alltså är skiljd från den juridiska bolagsformen B Corporation och därför kan sökas av företag som verkar i stater och länder som inte är ikapp juridiskt) sa han ungefär så här: Vem som helst kan skapa en egen certifiering, och sen får företagen själva välja vilken certifiering som är bäst. Det är en fri marknad och det gör oss alla bättre.

Jag och Max tittade på varandra. Fy sjutton vad rörigt det låter. Ännu fler certifieringar? Och hur ska man veta vilken som är bäst, när alla konkurrerar och vill tjäna pengar och därför har anledning att lova guld och gröna skogar? Är det inte bättre om staten går in och säger hur det ska vara och så får vi en gemensam standard?

Vi frågade Nate om saken och han tittade på oss som att vi kom från en annan planet. INGET företag skulle vilja bli certifierat av staten, sa han. Man kan inte LITA på staten. Och så skulle det kosta pengar, tax cash money, och det skulle vara politiskt självmord att försöka driva igenom en sån idé.

Jag och Max kände hur ett helt liv av statlig TV, ISO-standarder, nationella prov och jämställdhetsbonusar flashade förbi vara ögon. Här sitter vi med en av USA:s mest liberala människor och ser en enorm kil köras ner mitt emellan kaffekopparna. Enkelhet mot valfrihet. Kostnader mot osäkerhet. Tillit mot juridik. Vårt gamla hemland mot vårt nya.

Vad det betyder lämnar jag hängande och tar fredag. (HA!) I morgon ska jag på ett heldagsevent med Rhizome på New Musuem. Det blir spännande. Ha en fantastisk helg så hörs vi på måndag!

Orka!

DN och typ varenda en av mina FB-vänner har postat den här filmen idag.

Ursäkta här nu, kanske är morgontrött och sur, men är inte det här typ skitdåligt? Man trycker på en knapp och så utspelas en scen på torget där en massa snubbar skjuter på varandra och slåss och så åker det förbi en tjej i underkläder på en motorcykel.

2006 ringde och ville ha tillbaka sin ”vi gör det på riktigt!”-ide (eller förresten, de ville inte ha tillbaka den, de kom på att de redan hade 5483 likadana). 1870 ringde och ville ha tillbaka sin människosyn. Jag ringer (okej mailar) första bästa terapeut och förklarar att jag inte orkar mer. Jag orkar inte att det här ska räcka för att över 4 miljoner manniskor ska kolla, för att dagstidningar ska skriva, för att tiotals människor, de flesta i reklambranschen, ska spamma sönder mina sociala medier.

Jag orkar inte att det är sa jävla förutsägbart.

Vårens läsning

Nu är det ju april och jag tänkte att jag skulle göra en liten genomgång av vad jag har läst på senaste tiden, eller sen jul typ. Lite tips, lite tankar, osv. Vi börjar med Del 1: Fackböcker.

1. Other Powers: The Age of Suffrage, Spiritualism and the Scandalous Victoria Woodhull av Barbara Goldsmith.

Den här boken handlar om Victoria Woodhull, en fullkomligt vansinnig men samtidigt briljant person som blev den första kvinnan att ställa upp i ett amerikanskt presidentval (vi skriver här 1870-tal, alltså ungefär 50 år innan kvinnor fick rösträtt). Själva boken är förbaskat lång och bitvis seg, inte minst när författaren redogör för varenda himla lokalpolitiker i New York, men jag blev fantastiskt inspirerad av Woodhulls idéer. Det tog hundra år, men nu är allt hon förespråkade, utom spirtualism då, helt självklart. Så vill jag också vara. Sen får man lära sig en hel del bra amerikansk historia, och blir helt chockad av hur kvinnor behandlades, både juridiskt och praktiskt. Att någon enda person orkade stå upp för det rätta i det klimatet är beundransvärt.

2. America Beyond Capitalism av Gar Aperovitz.

När den här boken levererades till mitt jobb av Amazon kände jag typ att jag var tvungen att gömma den för att inte immigrations skulle komma störtande från någon gömma och slänga ut mig ur landet på studs. Det här är alltså en slags sammanfattningsverk av de gröna ekonomernas superhjärna, som har forskat inom området sedan 60-talet. Den är svår som tusan, orkade bara läsa några sidor i taget innan jag blev helt hjärntrött, men man känner sig oerhört viktig när man håller på med den. Och så får man, en gång för alla, det bevisat att vårt nuvarande ekonomiska system varken är det första, det bästa eller det sista människan kommer att prova.

3. Rosa – Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson.

Det här är den första bok jag har läst av Ambjörnsson och den var precis så bra som man kan tänka sig. I den här boken intervjuar hon barn, överklassmän, anarkofeminister och alla där emellan om deras relation till färgen rosa, och förhåller sig så saklig till sitt material att jag blir alldeles vördnadsfull. Skulle ALDRIG klara det själv. Snabbläst, intressant och man får sig en hel del tankeställare.

4. Start something that matters av Blake Mycoskie.

Det här är alltså grundaren av Tom’s Shoes som är i farten och berättar exakt vad man ska göra för att bli lika förträfflig som han är. Det är så amerikansk skrytigt och babbligt att jag höll på att bli vansinnig i början, men efter en 50 sidor sådär märkte jag att jag började vika hundöron och anteckna i marginalen och ta fram mina iPhone-anteckningar över företagsidéer och gå igenom igen. Blake är också inne på att det behövs en vidareutveckling av kapitalismen, och här får man en herrans massa checklistor och tips om hur man gör för att som företagare bli en del av det. Inte lika omvälvande som 4 Timmars Arbetsvecka, men helt klart en bok jag kommer att spara.

5. Tänk Grönt. 21 texter om framtiden (antologi, redigerad av Sven Elander)

Den här är för tillfället lektyren för MPNYs bokcirkel, så jag håller mig till schemat och har inte läst ut den (vi ska vara klara till midsommar). Men några kapitel in kan jag säga att den här boken är allt America Beyond Capitalism inte är. Den är inte svår, den är inte skriven av en professor, den är inte särskilt vetenskaplig och den är inte helt hundra hela tiden. Ändå (eller kanske just därför) är den en jättebra start för den som är nyfiken på grön politik och grönt tänkande i allmänhet, med fokus på Sverige.

 

Yrke: creative

Ibland får jag frågor om det här med att ha kreativitet som yrke. Reklambyråer är ju utmärkta på att ta patent på kreativitetsbegreppet, och där jag jobbar nu är min titel liksom creative. Det kan man ju tycka vad man vill om, men det är ändå mitt jobb att hitta på grejer. Vissa som frågar tycker att det verkar skitsvårt och framför allt ångestladdat. Tänk om man inte kommer på något, liksom? Det händer så klart, precis som att alla ibland har en dålig dag på jobbet. Men jag skulle säga att det händer mycket mer sällan än vad man kan tro. Det tror jag beror på två saker.

För det första: Det är inte så himla svårt att vara kreativ. De allra flesta människor är det jämt, det är bara att de inte tänker på det. När jag pluggade på Handels till exempel var de många som uppfattade sig själva som väldigt logiska, rationella, vänster-hjärnhalva-människor, och därmed inte alls kreativa. Men i backspegeln tycker jag att det var helt fel. Många som jobbar med ”okreativa” yrken som ekonomi måste hela tiden komma på nya lösningar på problem, trixa med budgetar, och inte minst få ihop ett liv och en karriär. Precis samma sak gäller naturligtvis personer som jobbar som sjuksköterskor eller lärare. Kreativiteten sitter inte i yrkesrollen, utan i hur man tar sig an den. Men de små kreativa grejer man gör hela tiden tänker man inte ens på, för det är bara så man tänker. Vilket leder oss till

För det andra: Att vara reklamkreatör, eller skribent, eller konstnär eller modeskapare eller något annat mer traditionellt kreativt yrke är just det: ett yrke. Man lär sig. Det är naturligtvis jättesvårt att sätta sig ner och för första gången komma på en helt unik idé till en reklamfilm för sportskor. Men ju längre man jobbar, desto lättare blir det. Man lär sig tips och tricks, men framför allt lär man sig ett tankesätt. Sen finns ju alltid risken att man fastnar i gamla mönster, men det finns tricks för att ta sig ur det med. Därför kan man komma in på jobbet varje dag och skriva ÄNNU ett blogginlägg och hitta på ÄNNU en mobilapp. Eller vad det nu är man ska göra.

Jag tror att min stora poäng är: var inte rädd för att prova en ”kreativ” arbetsuppgift eller hobby för att du tycker att det verkar svårt att vara påhittig. Om du är intresserad kommer du att lära dig. Alla har det i sig, det är jag helt övertygad om. Man måste bara låta det ta lite tid.

jag håller officiellt på att tappa det

Ibland tror jag att jag behöver en pojkvän och/eller barn. Så som mitt liv ser ut just nu har jag nämligen alldeles för mycket tid, och behöver ta alldeles för lite hänsyn. Det är jag, på jobbet är det Sandra, och that’s it. Mina vänner behöver jag naturligtvis vara snäll mot, men de är alla mycket självständiga och jag kan inte påstå att jag behöver visa dem någon särskilt hänsyn. De tar mig som jag är. Hur som helst. All den här tiden är ju på sitt sätt förträfflig, men den gör också att jag kan syssla med olika projekt och experiment och jag börjar nu undra om det har gått för langt. Förra veckan provade jag nämligen att vara vegan.

Och herregud, det var ju skitenkelt! Tusen gången enklare än LCHF, och det löser dessutom en del ideologiska problem för mig (att käka LCHF och samtidigt undvika kött är komplikado som sjutton).

Nu undrar jag således om det finns någon läsare som är/har varit vegan, och som kan svara på följande frågor:

– Vilka proteinkällor kör ni på?

– Hur mår man i långa loppet? Käkar ni kosttillskott och i så fall vilka?

– Gör ni avsteg ibland? Jag brukar ju pausa min LCHF nar det blir för krångligt, när man är bortbjuden och så. Vill inte ställa till en scen. Mår man dåligt om man tar en burgare ibland?

MYCKET tacksam för svar och ledtrådar. Skulle så klart kunna googla mig till de här svaren, men litar mycket mer på världens smartaste läsare.

Anledningen till att jag tror att jag håller på att tappa det är alltså inte veganeriet per se, utan att jag bara fick för mig det helt plötsligt. Typ som Ska jag gå på bio idag? Nej, jag tror jag provar att bli vegan istället. DET är konstigt. Å andra sidan slutade jag röka för att det var för lång kö till ciggkiosken på Popaganda, och det var nästan två år sedan, så alla sätt är bra sätt antar jag.

Man kan ju också tycka att man bara kan hålla käften och äta lite vad som helst. Det är en sund asikt. Borde fundera på det också.

Min nya idol

I torsdags var jag ju alltså på mitt första TED-event, vilket var TEDXChange QueensboroPlaza. Huvudkonferensen hölls i Berlin, men folk hade samlats runt om i hela världen för att kolla på det tillsammans (det kan du också göra här). Det kändes fint. Mysigt. Och kul att träffa folk som brukar sitta och kolla på samma grejer som man själv ensamma framför datorn.

Bäst var helt klart Theo Sowa som jobbar för AWDF, som började med att prata om HIV/AIDS epedimin i Afrika och hur den drabbar kvinnor allt hårdare, men snart övergick till att konstatera att på den konferens hon befann sig på där ämnet diskuterades, var alla möjliga människor närvarande, men inte en enda afrikansk kvinna stod på scenen. De diskussionen gällde uteslöts helt. När hon frågade arrangörerna varför fick hon reda på att de hade frågat en, men hon tackade nej. Enligt Sowa finns en lista på ungefär 6 kvinnor som alltid tillfrågas, som förväntas representera alla kvinnor på en hel kontinent i samtliga frågor. Klart att de inte hinner (framför allt eftersom de är typ presidenter och har ett helt land att sköta).

Resten av hennes talk var en helt egen Rättviseförmedling där hon gav exempel på kvinnor som borde ha varit tillfrågade. I vårt rum i Queens satt alla som klistrade vid skärmen. När Sowa gick av scenen i Berlin ville applåderna aldrig sluta. Det var magiskt. Ända tills TEDs grundare Chris Anderson tog micken för den efterföljande frågestunden och med sina allra största skor trampade runt i klaveret så det ekade.

Först tystade han ner applåderna. Sen började han prata. Vänd mot Sowa, som att han hade en fråga, men frågan kom aldrig. Istället pratade han själv i flera minuter om hur omöjligt det är att få kvinnor att ställa upp i TED, och hur de minsann måste lägga ner dubbelt så mycket tid på att hitta dem som de behöver göra för männen, osv. Detta alltså till en kvinna som har gjort megasuccé framför tusentals personer genom att just berätta om andra som borde få komma till tals.

Det blev obekväm stämning i rummet i Queens, där nog i alla fall 80% av oss deltagare var kvinnor. Det blev knäpptyst i Berlin. Tills Sowa efter ett par minuter TILL SLUT fick tillbaka micken och sa, helt lugnt:

Ring mig. Jag har dem.

Jäklar vad det klappades då. Theo Sowa, du är min nya idol.