Jag fattar inte!

Angående det här jag skrev häromdagen, om att undvika sånt som utlöser en massa onödiga utseendefixarade tankar, kom jag på en till grej. Eller snarare, jag kom INTE på en grej. Frågan som dök upp i mitt huvud är: Varför jämför jag mig på ett dåligt sätt när jag ser en massa snygga människor, men inte när jag ser/läser om människor som är bra på något annat?

Alltså, om jag läser en artikel om någon skitsmart uppfinnare, eller en elitidrottare, eller en superpåläst och engagerad politiker, vill jag ge dem en high five. Jag tänker inte buhu, varför är inte jag sådär smart/snabb/påläst, jag är verkligen värdo. Jag jämför mig inte alls. Möjligen känner jag mig inspirerad att ta tag i något jag har skjutit upp, typ att läsa en bok eller träna eller skriva ett visst blogginlägg. Men det är en positiv påverkan, varenda gång.

Jag kanske är konstig som tänker så här, eller puckad som inte fattar varför det funkar helt annorlunda, men jag begriper verkligen inte varför jag inte reagerar på samma sätt när jag ser snygga människor. Är det för att de är objekt medan uppfinnaren/idrottaren/politikern är subjekt? Är det för att de uträttar något som gör världen bättre för mig?

Jag vet inte. Hjälp! Förresten, det är fredag, så fundera på det över helgen och återkom med era apsmarta svar på måndag.

Ikväll

ska jag på mitt livs första TED! Det är förvisso ett TEDXChange, men ändå. Ser oerhört mycket fram emot det. Vem hade trott det för sex år sedan när David visade mig Malcolm Gladwells talk om pastasås?

Återkommer snarast om hur det var.

Wave och andra floppar.

Får ett mail från Google om att de lägger ner Google Wave. Kommer ni ihåg när det lanserades? Det skulle revolutionera hela mailsystemet. Skulle ersätta allt vi hade haft dittills. Folk applåderade högljutt under presentationerna och slogs om invites. Det lät ju så himla bra.

Sen hände ingenting. Och ingenting. Och sen gick det några år och så lades det ner.

Jag skulle kunna skriva om varför jag tror att det blev så, men kom på att det inte är så intressant. Mer intressant är att Google fortfarande, trots alla misslyckanden (för Wave är verkligen inte det enda. Någon som minns Google Boutique, till exempel?) är alla människors favoritföretag. Det ingår i deras affärsmodell och varumärke att misslyckas. För ska man ligga precis på gränsen hela tiden, och alltid vara först, kommer det ibland att gå snett.

Därför blir jag glad när Wave floppar. Och tänker att man nog borde tänka lite så med sitt eget liv i allmänhet.

 

Den amerikanska vännen

För någon vecka sedan skrev Sandra ett inlägg om sina vänner här i New York, hur hon har lärt känna dem och hur alla känner varandra. Det tog inte många minuter förrän någon var tvungen att påpeka att nästan alla är svenska, och liksom ta illa upp av det. Fy faaaan vad dåligt, liksom.

Det här med vem man som utlandsboende bör umgås med är ett känsligt ämne. Det är helt klart högre status att ha många inhemska vänner, i mitt fall då amerikaner. Ett klassiskt humble brag bland expats är ”åhhhh vad kul att äntligen få prata lite svenska, jag gör ju nästan aldrig det nuförtiden!” Näst bäst är att ha vänner från olika länder (men inte amerikaner) och sämst är att umgås med människor från landet man kommer ifrån.

Man kan ju tycka att vad sjutton spelar det för roll för någon annan vem man umgås med? Borde det inte vara upp till var och en vem man helst dricker kaffe mer på en söndag? Vem man ”bör” umgås med beror ju dessutom på vad man är ute efter, och att bo och jobba i ett annat land är lite mer komplicerat än att åka på EF till Jersey några veckor. Man är inte i första hand här för att lära sig en annan kultur, men det gör man så klart ändå. Och efter en heldag med förvirrande kulturkrockar är det rätt skönt att koppla av med någon som vet vem Alfons Åberg är.

Men jag skulle inte säga att det är den främsta anledningen till att vi svenskar håller ihop. Jag skulle nämligen vilja fråga kommentatorerna på Sandras blogg, som bor i Sverige, hur många de umgås med som har bott i Sverige mindre än två år? För grejen är att när man är hemma hos sig själv, så att säga, behöver man inte skaffa nya vänner hela tiden. Folk som gnäller på att svenskarna bara umgås med varandra tar för givet att det är upp till oss att välja, men faktum är att jag inte på ett och ett halvt år har stött på mer än en handfull amerikaner som vill bli vän med mig. Inte för att de är otrevliga, utan för att de inte behöver mig. Vi har inte så jättemycket gemensamt och de har redan de kompisar de behöver.

Under min tid här i New York har jag lärt känna några av de roligaste, smartaste och snällaste människorna jag vet. Att de råkar vara svenskar, kanadensare, finnländare, tyskar och mexikaner snarare än amerikaner tycker jag är ett i sammanhanget ganska litet problem.

Några sparade minuter

Som en del i min konsumtionsfria period (som nu börjar gå mot sitt slut, bara tio dagar kvar så har jag gjort 3 månader!) slutade jag gå in i klädbutiker. Jag bestämde mig också för att sluta kolla i modetidningar. Det handlade i första hand om att inte skapa en massa onödig köpångest (om jag inte ser grejer jag vill ha vill jag ju inte ha dem), men det fick en fin bieffekt.

Jag blev nämligen medveten om precis hur mycket jag tänker på mitt utseende. Och nu menar jag inte tänker av typen vad ska jag ha på mig idag? eller jag undrar om mitt hår har blivit tillräckligt långt för fläta nu? utan på det destruktiva sättet. Jag tror att alla vet precis hur det känns, men det är en så självklar del av ens tankar att man inte ens reflekterar över det. För mig börjar det med ett hugg i magen och en ångestkänsla som bubblar upp genom bröstet. Sen spänner jag alla muskler i hela kroppen och börjar en liten diskussion med mig själv, där ena sidan hävdar att jag ser för jävlig ut och den andra säger skärp dig, spelar väl ingen roll, du är helt okej. Den där diskussionen pågår i några minuter tills något annat händer och jag glömmer bort den.

Det som har hänt sen jag slutade läsa modetidningar och dessutom i princip la ner att kolla på TV, är att den där känslan inte alls infinner sig lika ofta. När jag trots allt får den, oftast utlöst av något jag går förbi på stan, blir den därför mycket mer påtaglig, och jag inser att jag faktiskt reagerar rent fysiskt på alla perfekta, avklädda kroppar jag ser. Trots att det går emot allt jag tror på, och trots att jag är nästan 30 år, jämför jag mig, och naturligtvis vinner jag aldrig.

Vi kan vara överens om att det är HELT sjukt. Vi kan också vara överens om att det är mycket vanligt. Men det jag har insett nu är att jag faktiskt kan undvika det. Inte helt, men jag kan helt klart minimera problemet genom att undvika det som utlöser det. Genom att läsa tidningar om annat, böcker om annat, kolla på andra typer av TV-program, ersätts de där meningslösa tankarna med helt andra. Jag kan bli lika frustrerad, men snarare snarare över tillstånden i världen än över tillståndet för mina egna lår.

Jag kanske är korkad som inte har fattat det här förrän nu. Men om någon annan är i samma sits: prova att lägga ner, lägga bort och fokusera om. Det är värt varenda minut man kan ägna åt bättre saker.