Girls

Nu har jag sett fem avsnitt av TV-serien Girls, som det ju har tjatats massor om på senaste tiden. Den är skapad av underbarnet Lena Dunham (26 år!!!) som också spelar huvudrollen, och handlar om några tjejer och killar i 23-årsåldern som bor i New York och försöker få till livet.

Girls har ställt till ett himla rabalder eftersom både brudarna och dudesen i serien liksom bara får vara. De får ha värdelösa relationer, könssjukdomar, deppiga jobb och oerhört pinsamt sex och ändå inte vara helt miserabla. Och så får tjejerna vara roliga och killarna ledsna.

Det är ju lite sorgligt att något så enkelt och helt självklart (så är ju livet, liksom) kan skapa så mycket uppmärksamhet, men samtidigt är det ju himla skönt att det görs. Och jag garvade oerhört mycket (bedrövligt ofta av igenkänning). Min enda invändning är att karaktärerna är lite väl stereotypa, typ tjock-och-rolig eller sexuellt-utlevande-men-trasig-inombords.

Men. Oavsett det är Girls ett så himla bra steg i rätt riktning. Skulle lätt sätta mina egna tonårsbarn framför den om jag hade några.

Frågestund

De senaste veckorna har det gått runt en slags frågestafett bland bloggar där man själv svarar på 11 frågor och sen ställer 11 nya frågor till 11 bloggare man gillar. Jag älskar sånt. Men jag blir liksom aldrig medbjuden eller hur man ska säga? Nåväl, om man inte blir bjuden får man bjuda sig själv. Därför tänker jag helt sonika svara på Fannys frågor för de tyckte jag var himla bra. Dessutom blir det en liten introduktion till vem jag är, om du inte har hängt här så länge!

Kallar du dig feminist och, beroende på svar, varför/varför inte?

Det gör jag, sedan ungefär 7 år skulle jag tro. Var alltså inte en sån där härlig indieunge som de flesta av mina vänner verkar ha varit. Jag var en politisk och personlighetsmässig vinflojel i stort sett hela min uppväxt, men de senaste fem åren har jag ”landat”, tror jag.

Idag kallar jag mig feminist för att jag är för jämställdhet, anser att vi inte är där idag, ser stukturella orsaker till att det är så, och vill kämpa för att ändra på de strukturerna. Jag ser inte feminism som en kvinnofråga, utan som en fråga om mänsklig frihet som är nära knuten till bland annat antirasism och HBTQ-rättigheter. Jag tror helt enkelt att vi behöver hjälpas åt för att ge alla möjligheter att leva det liv de vill leva, och att samhället kommer att bli bättre då.

Var har du din politiska hemvist i övrigt?

I det gröna lägret. Är medlem i Miljöpartiet och språkrör för MPNY, Miljöpartiets lokalavdelning i New York. Men jag så har det inte alltid varit, precis som med feminismen är det något som har växt fram. Jag kommer från en släkt och familj där de flesta röstar borgeligt, medan de flesta av mina vänner står till vänster på den politiska skalan. Det gör att jag har folk omkring mig som jag tycker om och respekterar som röstar på alla riksdagspartier utom SD. Det tror jag är jätteviktigt om man ska utvecklas, att utsätta sig för olika sätt att se på saker och ting. OBS att vissa porslinsföremal kanske flyger i marken på köpet, men det gör inte så mycket. Det finns sopkvastar.

Utövar du på några sätt dina politiska övertygelser?

Ehum ja. Kanske lite för mycket ibland. Förutom MP är jag medlem i ett gäng föreningar som jobbar för sånt jag gillar, från Repulikanska Föreningen till WWF. Och så bloggar jag ju om det ett par gånger i veckan, och föreläser då och då. Försöker helt enkelt använda de kanaler som finns för att diskutera och sprida bra grejer som jag läser och ser.

I vardagen försöker jag så gott jag kan. Blev ju till exempel vegetarian för några månader sen, och kör då och då experiment med typ konsumtions- och giftfria perioder. I mitt jobb försöker jag föra in jämställdhets- och mångfaldsperspektiv när jag gör reklam. Vad mer? Jag fick någon slags utbrott på en kompis i november (efter en lång kväll med rödvin bör nämnas) och skrek ”Jag kan för fan inte ligga med någon som inte är feminist!”. Det får väl också räknas som att utöva sin politiska övertygelse.

Är du religiös?

Nej. Är döpt och konfirmerad, men har inte hoppat på det tåget i vuxen ålder.

Sysslar du på något sätt med ”andlighet” (väldigt svepande begrepp, men hoppas det går fram)?

Har hållt på med yoga i rätt många år och för typ ett och ett halft år sen trillade poletten ner kring vad det betyder egentligen. Så nu mediterar jag så gott jag kan och övar på olika yogiska principer. För mig passar det väldigt bra ihop med ett grönt tänkande i allmänhet. Och med KBT. Äsch, det här kan bli ett helt eget inlägg. Men summa summarum: ja, det gör jag.

Är vad du arbetar med viktigt för dig och på vilket sätt?

Reklam i sig är inte viktigt för mig, men vad reklamen kan uträtta är det. Jag tycker att reklam är superintressant eftersom det tar så stor plats i samhället och i det offentliga rummet. Genom att förändra reklamen tror jag på allvar att man kan påverka en massa saker, just för att det finns så mycket resurser. Oftast handlar det bara om att visa ett annat alternativ så tycker alla att det är toppen. Vissa verkar tro att marknadsavdelningar och reklambyråer består av onda kapitalister, men det har jag aldrig upplevt. I de fall det blir tokigt handlar det oftast om att folk bara inte tänker till utan låter sig påverkas av samma normer de själva är med och förstärker. Därför finns det mycket man kan göra med ganska små medel. Jag kan också känna att mitt jobb är viktigt när man får jobba med superintressanta företag och se till att fler får reda på hur bra de är.

Vad har du för inställning till konsumtion?

Oj oj. Mycket ambivalent. Jag älskar fina grejer och har helt klart shopoholictendenser. Råkade även bli höginkomsttagare ganska tidigt vilket ledde till att jag nog redan har konsumerat mer än vad som kan anses rimligt för ett helt liv. Samtidigt vet jag ju att det beteendet är helt ohållbart och inget jag står för egentligen, så jag jobbar på att förändra det. Men det är himla svårt när hela samhället är uppbyggt på att man ska göra motsatsen.

Hur vill du bilda familj/leva tillsammans med andra människor (tänker kärnfamilj, kollektiv, särbo osv osv)?

Jag är ju för tillfället en klassisk singel i storstan, och det trivs jag himla bra med. Har en pyttepytteliten lägenhet där jag bor själv, men många vänner precis runt hörnet. Kan välja precis när jag vill vara med andra och när jag vill vara själv. Så just nu känns frågan om familj väldigt avlägsen.

Men jag tror nog i princip att om man ska skaffa barn, och det vill jag gärna någon gång, är det bra att vara många vuxna i närheten. Inte så att alla måste bo ihop, men jag kan tycka att det kanns lite skört att bara vara två (eller en). Tänk om man blir sjuk? Eller bara stukar foten liksom? Så jag skulle nog föredra en situation där man, oavsett vilken relation barnens föräldrar har, inte är allt för långt ifrån andra bra vuxna. Men framför allt tycker jag att man måste låta alla göra som de vill. Har oerhört svårt för människor som vill lägga sig i andras levnadsval på den här nivån, och ba: Gifta föräldrar är bäst! Straighta föräldrar är bäst! Nej, föräldrar som tänker efter är bäst, tror jag.

Har du några hobbys du ägnar dig åt helt utan prestationskrav?

Jag skriver. Först på jobbet (stora prestationskrav), sen några timmar på/runt bloggen (små prestationskrav) och sen bara för min egen skull (noll prestationskrav). Dagboksgrejer, brev, noveller, politiska upprop, whatever. Och listor. Har listor över allt från mina idoler till mina personliga problem, böcker jag ska läsa och folk som jag älskar. Om jag dog imorgon skulle jag inte lämna efter mig mycket utom en massa guldkläder och tusen olika listor.

Rakar du dig på kroppen?

Japp. Rakar/vaxar rubbet. Och målar naglarna och sminkar mig och sprayar håret. Enligt vissa tar det har ifran mig rätten att bry mig om orättvisor i världen, men det håller jag inte med om.

Har du hopp för mänskligheten?

Olika beroende på dagsform. Bra dag: Det finns så mycket människor som är så jävla smarta och fina och bra, och de har bättre chanser att nå ut än någonsin, så det kommer nog att ordna sig. För fler vill ju gott än ont. Dålig dag: Vi har redan nått peak oil och det är bara en tidsfråga innan klimatkrigen kommer att förinta oss allihop. För tyvärr är många människor väldigt kortsiktiga och tror exempelvis att klimatproblem handlar om isbjörnar och stiliga glaciärer på Grönland, när det i själva verket handlar om atomkrig. Såna dagar brukar till och med mina bästa vänner be mig att hålla käften.

Faktiskt obegripligt

Den senaste tiden har jag gått och irriterat mig på en grej. Det började, som så ofta när jag irriterar mig, som en suckåstön-situation, och gick sedan via morråfräs till stampa i golvet och smällaidörrar-nivå. Där befinner jag mig nu. Jag smäller i dörrar. Och anledningen är folk som inte vill betala skatt.

Människor har olika åsikter om hur mycket som är bra och/eller rimligt att betala i skatt. De kan baseras på den egna livssituationen eller ideologi eller något annat. Och jag respekterar det.

För faktum är att det är ju verkligen inget tvång att betala svenska skatter. Gillar man inte systemet här finns det många länder som gör på andra sätt. USA, exempelvis. Här är skatten låg och samhällsservicen därefter. Här betalar man själv sin sjukförsäkring och sina barns skolgång och sparar ihop till sin egen pension. Här börjar man jobba två veckor efter att man har fött barn och har gamla föräldrar boende hos sig. Det är inget fel på de systemen. Men det är inte vad vi på demokratisk väg har kommit överens om i Sverige.

Därför blir jag så förbannad när jag hör svenskar, från stora företag till idrottsstjärnor, som ivrigt letar efter kryphål i lagstiftningen för att kunna komma billigare undan. Det handlar inte bara om det moraliskt förkastliga i att ta ut föräldrapenning, köra på vägar, utnyttja sjukvård och räkna på pension som man inte själv har varit med och betalat efter förmåga. Det visar på ett sån enorm dubbelmoral och, i förlängningen, förakt mot demokratin.

Trivs man inte med systemet finns det verktyg för att förändra det. Man kan rösta och debattera och engagera sig på olika sätt. Orkar man inte det kan man som sagt välja att flytta till ett annat system. Men att anse att så länge det inte är olagligt är det okej att jag registrerar mitt bolag i Holland, min båt i Jersey och mig själv i Schweiz, samtidigt som mina barn går på svenskt dagis som betalas av undersköterskor och taxichaffisar som inte har möjlighet att skatteplanera, det är faktiskt obegripligt.

 

 

Fight for your flight

Den här bilden hittade jag på fejan häromdagen. Årets bästa reklamenhet. Den här gateskärmen (eller vad tusan det heter) kommer ej, men borde, vinna alla reklampriser i hela världen.

Varför är detta så bra, kan man fråga sig?

1. Det är roligt. Roligt är bättre än tråkigt, som är den här typen av skärmars vanliga status.

2. Det är oväntat.

3. Det kostade antagligen noll kronor.

4. Det är vältajmat.

5. Det är snällt att hylla en död person.

6. Det gör att varumärket sprids jättejättemycket i sociala medier.

7. ”Budskapet är relevant för avsändaren” (att uttalas med mediabyråröst)

8. Det gjorde mig poppis på fejan när jag postade det.

9. Osv.

Jag har ju skrivit om Virgin America förut. Jag ÄLSKAR ta mig tusan det där företaget. Jag älskar att de beter sig och pratar som en person man känner. Som en person man GILLAR. Och jag älskar att de genom att göra det bevisar att saker och ting inte behöver vara så himla svåra.

Egentligen är det tråkigaste i sammanhanget att man blir så himla förvånad. Tänk på alla varumärken som dagligen har en massa såna här tillfällen att underhålla och prata med sina kunder. Vad mycket roligare livet skulle bli om de tänkte lite mer som Virgin.

Förskolläraren och morgonsoffan

Sorry sorry, det blir lite mer om Värvet. Bara lite. En fredagstanke, sådär. Den lyder som följer: I intervjun med Margret Attladottir pratades det mycket om vikten av, och svårigheten med, att blanda folk. Att få tag på folk av olika bakgrund, kön osv till allt ifrån en redaktion till en debattpanel. Kristoffer tyckte att det var svårt, Margret inte alls. De diskuterade lite fram och tillbaka men kom inte riktigt fram till varför de hade så olika syn.

Men jag tror att jag vet. Kanske inte i just det här fallet, men i många andra. Jag tror att problemet många har när de letar efter kandidater till något är att de letar efter någon som är annorlunda, till exempelvis kön eller bakgrund, men som har samma kompetens som de ”vanliga”. Alltså letar man efter en kvinnlig bergsingenjör eller en vissångare med invandrarbakgrund. Man har bestämt på förhand hur personen ska vara, och sen börjar man checka multikulti-boxarna.

De människorna finns naturligtvis. Det har ju inte minst Rättis visat de senaste två åren (grattis förresten, har glömt att säga det!). Men de är ofta få, och kanske skjuter den här typen av tänk ibland över målet. För grejen med att rekrytera blandat är väl att folk ska vara just olika? Om man definierar sin idealperson utifrån en typisk manlig/kvinnlig/svensk ram spelar det egentligen inte så stor roll om man hittar en person med avvikande kön eller etnicitet som lever upp till kraven. Hen kommer ändå vara ganska lik de andra man har rekryterat.

Kanske är det då mer intressant att bjuda in en HR-chef till bergsingenjörernas konferens. Eller vidga temadagen från att handla om visor till att handla om traditionell musik. Då löser man problemet med likriktningen samtidigt som man får en mer spännande och oväntad diskussion.

Kanske är det därför Margret har så lätt att hitta de människor hon behöver. Kanske tänker hon mer på målet än på definitionerna? Jag vet inte. Men jag vet det här: Om man vill prata med en kvinna som har vunnit platinaägg finns det två att välja på. Men om man vill prata med en kvinna som kan inspirera folk till att göra bättre reklam finns det tusentals. Kanske handlar det inte alltid om att förfina metoderna för hur vi letar. Kanske handlar det om att sluta leta efter sånt vi ändå inte kommer hitta, till förmån för sakerna som finns rakt framför oss. Kanske ska vi inte vänta tills förskolläraren är statsminister innan vi bjuder in henne till morgonsoffan.

Att stå för det man gör

När jag var i Stockholm nu senast fick jag på varenda tunnelbanestation kolla rakt in i en supermodells skrev. H&Ms senaste badkampanj är nästan för beyond för att göra mig upprörd. Den är så jävla fel på så många sätt att till och med Sisley skulle skämmas.

Cancerfonden är dock inte lika avtrubbade, och skriver en, helt rimlig, debattartikel i DN om hur modellens extrema solbränna riskerar folks liv genom att inspirera till ett solande som kan leda till hudcancer. Och H&Ms svar. Det är då det fan svartnar för mig. Så här skriver de:

”Vi beklagar om vi har upprört någon med vår senaste badkampanj. Det är inte vår avsikt att visa upp ett specifikt ideal, utan syftet är att visa vår senaste sommarkollektion. Vi tar till oss av synpunkterna och fortsätter diskutera detta internt inför framtida kampanjer.”

Det är intressant att de som jobbar med marknadsföring på ett av Sveriges största företag inte har en aning om vad deras yrke går ut på. De har uppenbarligen aldrig läst en tidning, eller en blogg, eller haft en diskussion om reklam på sin arbetsplats. Om de på fullt allvar tror att de inte ”visar upp ett specifikt ideal” är de ju för fan efterblivna och borde omedelbart sättas på ett jobb där de inte riskerar att skada en massa människor med sin idioti.

Reklam är ganska oreglerat i Sverige och ingen kan förbjuda H&M att använda vilken modell, styling och art direction de vill. Men för i helvete, stå för det ni gör. Låtsas inte att ni är dummare än ni är. Man landar inte i en sån lösning av en slump. Ni vill ju provocera. Att då gömma sig bakom ett mail med någon slags beklagande dravel är för fan pinsamt.

FOLK!

Så brukar Max, min vän och MP-kollega, morra när han har haft en dålig dag. FOLK-morret kan orsakas av jobbiga rundor med juridisk tjabbel kring något kontrakt, eller allmänt gnällig stämning på kontoret. Folk är FOLK när de gör något som kunde vara enkelt oerhört svårt. När de inte tänker, trots att de är kapabla. När de tappar helt självklara bollar utan egentlig anledning.

Eftersom jag gör det till ett självändamål att undvika människor i min yrkesroll har jag relativt lite av FOLK i mitt liv. Men det händer, helt klart. Jag brukar dock inte säga FOLK utan mer väsa fram ett gutturalt aaaahhhh.

Några saker som utlöser detta:

– Människor som bokar in möten helt i onödan istället för att bara traska över och säga vad det är de vill. ÖPPET LANDSKAP, för helvete.

– Människor som inte gör något annat än exakt det de blir ombedda, även om de märker att det fattas information eller något annat för att de ska kunna slutföra uppgiften.

– Människor som ställer en fråga i tre mail istället för tre frågor i ett mail.

– I princip alla juniora strateger. Missförstå mig rätt, jag vet att många av er läser det här och jag var en av er för bara några år sedan. Men jag var nog precis lika störig i min vilja att visa hur smart jag var och min totala oförståelse för hur resten av reklamprocessen, alltså efter att jag hade levererat min i eget tycke briljanta insikt, ser ut. Så många timmar av mitt liv som tillbringas med långa, välresearchade och helt oanvändbara briefer. Aaaaahhhh.

– Människor som kommer för sent utan att höra av sig i förväg.

– Människor som säger att de ska göra något och sen inte gör det.

– 99% av alla pressmeddelanden.

– Människor som svarar ofullständigt på mail och sms. Alltså typ besvarar en fråga, fast man ställde två.

Vad har ni för störmoment? Vill ju inte vara den som får någon annan att väsa FOLK!

 

 

Värvet

Lite sent (so sue me) har jag lyssnat igenom cirka hälften av programmen i Kristoffer Triumfs podcast Värvet. Programmen går helt enkelt ut på att Kristoffer och en gäst (exempelvis Alex Schulman, Lina Thomsgård eller Margret Attladottir) sitter och pratar i en timme. Det ska handla om att jobba med underhållning, men det gör det inte så mycket. Spillerill. Det är jätteintressant och befriande fritt från tema och mål. Kristoffer är svinbra som intervjuare och jag blir väldigt nyfiken på att höra en intervju med honom också.

Jag blir så himla glad när folk tar tag i såna här saker. Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk (inklusive mig själv) säga att man borde spela in samtal man har. När man har turen att vara omgiven av så många kloka och roliga personer känns det slösigt att inte dela med sig. Nu gör Kristoffer och hans gäster precis det, och jag inser att jag sitter och ler för mig själv i typ tre timmar i sträck. Amazeballs.

Ladda ner Värvet här eller på iTunes. Och följ Kristoffer på Twitter! Han har lovat att när minst 3 000 personer gör det kommer ett specialprogram. Eller hur det nu var.

(mitt eget lilla projekt blir hur jag ska frejma mig själv för att få vara med. Jobbar ju ej med underhållning och är cirka en procent så känd som de andra gästerna. Kan dock inte tänka mig något roligare)

17 års övning

När jag gick i sexan åkte vi till Thailand på novemberlovet. Mamma, pappa, Kalle, jag och en till familj. Jag var OERHÖRT pepp på solsemester och blev inte besviken. Vi klappade babyelefanter, drack grön Fanta, åkte vattenrutchkana och bodde i ett hotellrum som jag fortfarande minns i minsta detalj (man gick liksom NER i badkaret som var nedsänkt i golvet. Hade aldrig sett något så fantastiskt). Vi jagade krabbor på stranden och åkte en sån där båt med glasgolv så att man kunde kolla på fiskar. Och jag fick upptäcka hur det är att inte vara barn längre.

Det där med manlig blick är väldigt svårt att sätta fingret på, framför allt när man är 11 år. Men jag märkte direkt att något var annorlunda från sommaren innan. Jag minns inga speciella situationer egentligen. Bara att jag plötsligt fick väldigt mycket mer uppmärksamhet än min två år yngre kompis Elsa när vi sprang runt och lekte. Att vuxna kom fram och skulle prata och skämta. Att alla de vuxna var män. Att jag blev jätteglad, precis som vilket bekräftelsesökande barn som helst, och samtidigt förvirrad. Jag fattade inte deras skämt och jag fattade inte vad de var ute efter. Men jag fattade att de såg mig. Att jag på något vis måste förhålla mig till det, antingen avvisande eller inbjudande. Jag fattade att allt jag gör från och med nu, oavsett om det handlar om hur jag hoppar i vattnet från flotten eller vem jag ler emot, kommer att uppfattas av andra som en del i det där spelet som jag ännu inte kan reglerna till.

Det här slog mig häromdagen när jag gick förbi ett gäng snubbar på stan som vände sig om och gastade åt mig. Att fast jag har tvingats öva i 17 år har jag fortfarande inte bemästrat det där. Det känns så misslyckat. Jag har lärt mig att gå rakryggat, att stirra tillbaka när folk stirrar, att säga nej och vända mig bort när jag inte vill prata. Men jag kan inte få situationerna att sluta uppstå. Jag kan inte stoppa mig själv från att så fort det händer utvärdera hela min klädsel från topp till tå, och fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda för att slippa. Jag kan inte undvika blickarna som utforskar mitt ansikte men hoppar över mina ögon.

Och där ute, precis nu, sitter en massa män och tycker att de är snälla när de berättar för okänd kvinna på gatan att hon ser ut på ett sätt som tilltalar dem. Som att deras godkännande betydde nåt. Som att jag fanns till för att behaga dem. Som att jag inte hade hört precis det de tänkte säga varenda jävla dag sedan jag var elva år.

Roligast. Helt enkelt.

Mitt absolut roligaste just nu måste vara FB-gruppen Vita Kränkta Män. Inte nog med att man där finner internetz finest i bild och länkform, som exempelvis:

 

 

På något orimligt vis samlas dessutom bland sidans drygt 10 000 lajks några av de roligaste kommentatorerna någonsin. Ett axplock av dem till det här inlägget (förresten, läs artikeln här, så himla sjuk)

Jag är ju alltsom oftast väldigt allvarlig när jag bloggar. Ej så mycket i verkligheten. ÄLSKAR att skratta väldigt mycket och lite för högt åt sånt här. Eller åt min kanadensiska kollega som häromdagen gravallvarligt förklarade hur en kanadensisk bagel är annorlunda från en amerikansk.

Well, first of all, they have bigger holes.

Jamen dåså.

(ett annat 100% säkert rolighetskort är min kompis Christians blogg. Uppdateras cirka alltid.)