Det minsta man kan göra.

Såhär halvvägs in i SVTs dokumentärserie om skönhetsoperationer, Skönhetsbubblan, måste jag säga att jag tycker att den är väldigt bra. Jag var helt beredd på att sitta framför datorn och förfasas, att ställa mig frågande inför galenskaperna folk utsätter sig för, men istället märker jag att jag blir mer och mer osäker och förvirrad. Och jäkligt mycket mer förstående. Och det är ju alltid bra.

Det som slog mig tydligast när jag kollade på den första avsnittet är den paradox som skönhetshetsen faktiskt är. Å ena sidan ska man vara vacker. Då får man samhällets gillande och oräkneligt många fördelar. Men man får för guds skull inte sträva efter att komma dit. Då är man en ytlig bimbo som alla har rätt att skratta åt. Samma kultur som kablar ut pinnsmala, vältränade, släthyade människor med stora bröst i all media, fördömer stenhårt de unga tjejer som tar till de verktyg som finns för att närma sig idealet.

Lösningen på den här kognitiva dissonansen blir strävan efter det som ser ”naturligt” ut. (Vilket ju är konstigt, eftersom människokroppen i sin naturliga form är väldigt långt ifrån det som vi i vanliga fall kallar vackert, men strunt i det just nu) Om någon är ”naturligt” vacker funkar det ju, för då är man det utan att vara ytlig. Logiken blir intakt och alla kan pusta ut.

Fatta orimligheten i det. Du ska se ut så här, men det får inte märkas att du försöker. Du ska plåga dig själv, men säga att du gör det ”för din egen skull”. Det är ju helt vansinnigt. Jag vet att jag har skrivit om det förut, men jag kan inte låta bli att tänka på hur många snygga människor som gör andra fruktansvärda björntjänster genom att prata om att att de ”minsann inte bryr sig om utseende”. Det låter ju vettigt i teorin, men i själva verket blir det tvärtom. Det gör bara kraven ännu mer orimliga och hetsen ännu svårare att bära.

När vi kritiserar/förminskar/hånar kvinnor som gör skönhetsoperationer bidrar vi till precis det här. Vi attackerar symptomen istället för orsaken, och gör på vägen att det blir ännu svårare för redan osäkra människor att bygga upp sin självkänsla.

Att lägga av med det är faktiskt det minsta man kan göra.

Ny definition på prov!

Efter att ha läst alla kloka kommentarer och mail angående mitt något sinnessjuka veganinlägg och de länkar ni har skickat har jag fått fundera mycket. Det finns ju liksom två sidor av det här: sida ett som säger ta det steg för steg, vänj dig in, det spelar inte så stor roll vad du kallar det, och sida två, som är mer dogmatisk och menar att man bör göra det som är rätt och inspirera andra att göra det också genom att inte fuska, även när det är problematiskt.

Jag har bestämt mig för följande (och använder igen bloggen som något ni kanske skiter fullkomligt i, men om jag skriver det här kan jag inte fuska): Jag ska inte kalla mig vegetarian eller vegan. Men jag ska stegvis börja införa de principerna i mitt liv.

Till att börja med tänker jag mig att det blir en slags vardagsvegetarianism med ganska lite kolhydrater och lutning åt det veganska hållet. Alltså jag ska börja med att betrakta kött ungefär som tårta: något man äter vid speciella tillfällen. (är ganska säker på att det kommer att bli som med socker när jag slutade med det, efter några veckor glömmer man helt bort det) Precis som när man ska lära sig hantera dumma tankar tror jag att första steget har får bli att medvetandegöra. Att lära mig mer om alternativ till kött och börja testa sig fram. Således vardag.

När det gäller den veganska lutningen tänker jag att jag i så stor utsträckning som möjligt ska välja veganska alternativ, men inte helt 100 till att börja med. En sak i taget, liksom. Plus att jag ÄLSKAR ost. Men här blir det också en fråga om att göra sig själv medveten om vad man stoppar i sig och börja prova nya alternativ. Har exempelvis upptäckt att jag älskar sojamjölk. Det hade jag inte vetat om jag inte hade börjat testa.

Och vad gäller carbsen: kommer ej att börja vräka i mig socker, frukt, halvfabrikat, bröd och pasta pga det här. Jag mår så himla dåligt av det. Kommer dock att vara lite mer generös med bönor, quinoa, linser och rotfrukter. Blir så himla jobbigt annars.

SÅ! Ser mycket fram emot alla middagsinbjudningar som fullkomligen kommer att RASA in nu när alla tänker GUD vad spännande att stå i köket i flera timmar för att få till något som den har omöjliga människan kan tänka sig att äta.

Varsågod: ett råd som är värt minst 30 000. Plus moms.

Det är ungefär ett år sedan en kompis till mig flyttade från New York till Stockholm. Han och hans tjej, som är svensk, hade haft distansförhållande i himla många år, och till slut fick det vara nog. Så han tog sitt pick och pack, sa upp sig från fastighetsbolaget på Manhattan och tack vare det som amerikanerna kallar The Swedish Love Law fick han uppehållstillstånd i Sverige trots att han inte är gift. Det blev en flygbiljett, en intensiv SFI-kurs och FB-uppdateringar på svenska. Men väldigt länge det blev inget jobb.

Filippa, som berättade det här för mig, förklarar det med att för varje jobb han söker finns det ju alltid någon som är lika kompetent, men som är svensk. Då spelar det ingen roll att vår kompis har alla universitetspoäng och arbetslivserfarenheter och positiva personlighetsdrag man kan tänka sig. Hur man än vrider och vänder på det är han ju amerikan.

Det här gör mig så himla upprörd å svenska företags vägnar. Fattar de exakt hur bakvänt de resonerar? Allt annat lika finns det inte ett enda skäl i världen att anställa en svensk framför någon med en annan bakgrund.

Moderna organisationer, oavsett bransch, måste vara kreativa. Och inget är så kreativitetshämmande som att alla i gruppen är lika. Det handlar inte om att anställa invandrare för att vara snäll, det handlar om att göra det för att bli bättre på det man gör. Matt eller Shirin med sin bakgrund är per definition mer värdefull än Peter med samma bakgrund, just för att hen är annorlunda. Personen kommer att ifrågasätta mer, inte fatta grejer, göra tvärtom mot alla andra. Det kommer att skapa precis den friktion som behövs för att företaget ska slipas till och komma på tå. Det gör att man bygger in utveckling i organisationen, istället för att försöka skapa den artificiellt genom att bjuda in någon jeppe som snackar i 45 minuter på en konferens och fakturerar 30 000 plus moms för besväret.

En välanvänd definition på kreativitet är att skapa en meningsfull nyhet. Jag kan inte tänka mig någon enklare genväg dit än att ta emot den meningsfulla nyhet som serveras svenska företag varje dag i form av ett CV med en universitetsexamen från något annat ställe än KTH.

 

1 MAJ <3

Glad första maj hörrni! Eftersom jag antar att alla idag ligger utslagna i en solstol alternativt demonstrerar, alternativt är bortresta eller upptagna med att exempelvis plantera något eller måla ett plank, så blir det inget anvancerat inlägg. Istället tar vi fasta på att det här är politikens högtid och kollar/läser/lyssnar på några riktigt bra grejer på det temat:

1. Tavi Gevinsons TED-talk om att få vara feminist utan att vara perfekt. Kärleken man känner inför den har lilla människan alltså. Hon är så orimligt genial.

2. En superbra intervju i SvD med en av mina favoritpolitiker ever någonsin: Ingvar Carlsson. Så här säger han om valet 2014:

Jag tycker att vi nu befinner oss i en av de mest spännande perioderna i mitt liv. Nu kommer stora frågor att avgöras. Det krävs ledarskap, visioner, förmåga att skapa tilltro och entusiasm. Nu kommer politiken att flytta fram positionerna. Det blir en spännande tid!

+1, säger jag på det.

3. 5,5 minuters domedagshumor i P3s Tankesmedjan. Mycket roligt. Och tyvärr helt sant.

Tänk att det finns så mycket bra folk i världen ändå.