Jahopp.

Dagens post i kategorin Medelålders Vita Män Som Säger Självklara Saker kommer från PSFKs Cannes-rapportering. En skärmdump:

I år kan vi alltså IGEN få lära oss att det svåra inte är att komma på idéer, att reklam måste handla om människors behov och att den dessutom ska vara integrerad.

Alltså… eehhh…. har inget alls att säga om det här. Bättre lycka nästa år?

(och förlåt. Inser att det låter som att jag är superbitter för att jag inte är i Cannes och det är jag kanske, lite. Men inte jätte. Och jag hoppas verkligen innerligt att det går fortsatt bra för alla duktiga människor, som exempelvis Rasmus, Sebbe, Marie och Erik som redan har vunnit grejs och att ni ligger i asbekväma solstolar och att Camp Davids fest ikväll blir helt strålande. Jag lovar.)

Hejdå Facebook.

Den här veckan är det Cannes Lions, reklambranschens viktigaste internationella tävling med tillhörande vecka av seminarier, möten, villafester och ett evigt letande efter taxi. Jag är tyvärr inte där i år, men jag hoppas att alla ni som är det har kul och vinner alla priser ni vill ha.

Det finns dock ett problem. Det började faktiskt redan i slutet på förra veckan, med postningar av packningar, spridande av obegripliga appar och foton från forra året. Och idag, idag var det klippt. Min Facebook-feed har förvandlats från ett ganska trevligt ställe där jag hittar roliga artiklar och blogginlägg, bilder på nåt kul någon gör och kanske får höra en ny låt, till ett groteskt reklamträsk. Jag vet inte vad det är som gör att människor som i vanliga fall är roliga, artiga och socialt välfungerande just den här veckan beter sig som skrytiga femåringar. Men jag pallar inte. Pallar inte läsa samma uppdateringar femtusen gånger. Jag har fattat att ni är pa shortlist. Jag har fattat att ni dricker rosévin. Och hade jag inte fattat det har någon annan av våra 348 gemensamma kompisar redan berättat det.

Men. Jag har försökt förut, och inget, inte ens riktigt sura blogginlägg, kan få folk att sluta posta bilder på 200-kronorsöl i motljus. Så därför tar jag, på riktigt, paus från fejan hela den här veckan. Behöver ni nå mig finns jag på Twitter, mail eller Instagram. Och jag lovar att läsa om alla era framgångar i någon av de fem miljoner branschtidningar som finns och gratta er som sig bör.

Ha det toppen nu!

Fuck.

Skulle precis skriva ett i mitt eget tycke genialt inlägg om Sonja Abrahamssons @Sweden-vitsande bara för att upptäcka att Johan Wirfält redan har skrivit det. FYI: Det här är skitstort i hela amerikanska mediavärlden. Alla pratar om det, ej skämt.

Att Johan redan har skrivit mitt inlägg är bra eftersom nu slipper jag leta upp alla länkar till artiklar jag har läst (hatar det. sämsta sidan med bloggandet, som någon frågade efter i en kommentar häromdagen). Det är dåligt eftersom det här bara kan bero på två saker:

1. Vi lever i en Matrix/Prometheus-värld där Johan Wirfält bestämmer och därför kan läsa mina tankar och/eller drömmar

2. Jag är inte så unik i mitt tänkande som jag gärna vill tro. Och dessutom är jag långsam.

Hur som helst, läs inlägget, för det är jättebra. Och så lägger jag till en liten bonus:

Oavsett vad man tycker om Sonjas tweets, skadar det absolut inte Curators of Sweden-kampanjen eller Sverige. För helt plötsligt vet alla, ALLA, om att kampanjen pågår, och människor som aldrig har pratat om Sverige förut gör det på kafferasten, och tyvärr är vi människor inte mer sofistikerade än att vi om några veckor helt kommer att ha glömt vad debaclet handlade om och istället bara ha lagt till en liten extra del till Sverigepusslet som hittills bara har bestått av IKEA och the Swedish Chef i Mupparna.

We Were Here

Såg den här fenomenalt välgjorda och sorgliga filmen häromdagen.

We Were Here handlar om när AIDS kom till San Fransisco. Hur stan var innan. Hur den var efter. Och hur de som överlevde har det nu.

Man blir helt förkrossad. Förkrossad över bilder på tusentusentusentals unga, glada människor som dog. Förkrossad över att behöva lyssna på någon som berättar hur han förlorade sitt livs stora kärlek och sin bästa vän med bara två veckors mellanrum, bara för att sedan behöva genomlida samma sak igen några år senare. Förkrossad över hur världen hade kunnat vara om de människorna fått leva. För det hade varit annorlunda. Det blir alltid annorlunda när människor som skiter i vad andra tycker och gör det de själva älskar får leva längre än till 27 års ålder.

Men allra mest förkrossad blir jag ändå över att se så förbaskat mycket kärlek, och veta att fortfarande, på min TV och i min tidning och på samma internet där jag skriver det här, finns det människor som har problem med det. Och inte bara problem som i ett trångsynt ”jag gillar inte folk som är annorlunda än jag”-vis, utan problem på ett mycket, mycket allvarligare plan. I det Ukraina där vi just nu spelar fotbolls-EM håller en lag på att röstas igenom som gör det förbjudet för homosexuella att visa sin kärlek på offentlig plats. (Källa: All Out, där du också kan skriva på en namninsamling för att få europeiska politiker från andra länder att ta sig samman och göra nåt.)

VAD I HELVETE ÄR DET? Och hur kan det pågå utan att fler blir helt jäkla rosenrasande? Jag försöker vara tolerant inför det mesta, men när det gäller homofobi har jag fasen ingen stubin alls. För det inte finns inget relativt. Det är ingen ”komplex fråga”. Man kan inte ens komma dragande med ekonomiska argument om man skulle vilja det (och det säger en del, eftersom politiker i allmänhet behandlar ekonomiska argument på samma nyanserade sätt som spanska inkvisitionen hanterade Bibeln). Det enda det är är ett enormt slöseri med tid och ett fruktansvärt angrepp på människors fri- och rättigheter som borde anses vara det lägsta en demokratiskt sinnad människa kan ägna sig åt.

Med det sagt: Se filmen. Skriv på namninsamlingen. Och be alla som på allvar menar att kärlek mellan människor någonsin kan vara ett problem att fara åt det helvete de så gärna själva åberopar.

Patriarikatet och porrgömman

Det har ju diskuterats en del om pojkars och flickors sexualitet på senaste tiden. Tror att det började med att Alex Schulman skrev en krönika om porrgömmorna han hade som barn. Krönikan avslutades med att han var tacksam för att han, i och med att han har en dotter och en till på väg, kommer att slippa konfronteras med det gällande sina egna barn. Detta svarade bland annat Lady Dahmer på och menade att flickor visst kollar på porr och är lika nyfikna på sex som pojkar är. Det togs i sin tur upp i Alex och Sigges podcast (för övrigt en av mina favoriter just nu) där de konstaterade att när de som små visade sina porrtidningar för tjejerna sprang de ju iväg och skrek. Så hur hänger det ihop?

Jag tycker inte att det är särskilt konstigt alls. Alla har ju rätt här. Jag tror inte ett ögonblick på att tonårstjejer porrsurfar lika mycket som tonårskillar. Jag tror att Alex har helt rätt i att han som pappa till två döttrar löper betydligt mindre risk att snubbla över en garderob full med porrtidningar än om han hade haft söner. Men det beror, som exempelvis Lady Dahmer skriver, inte på att de inte har samma lust eller är lika nyfikna. Barn i tolvårsåldern är nog precis lika sexintresserade oavsett kön. Men exakt då, pang bom, kommer samhället in och säger att flickor ska hantera sin nyfikenhet på ett visst sätt, och pojkarna på ett annat. Flickorna ska vara äcklade av porr, ska säga att de inte onanerar, ska vara så asexualla det bara är möjligt utan att för den sakens skull sluta vara sexiga. Pojkarna ska å andra sidan dra det så långt det bara går åt andra hållet.

Jag tror att det är precis den diskrepansen folk upplever i den här diskussionen. Men att påstå att flickor och pojkar behandlar sin sexualitet på samma sätt är att förenkla problemet. Jag tycker nog att det här är ett av de sorgligaste aspekterna av ojämställdhet, eftersom den drabbar så unga människor och går åt båda sidor nästan lika hårt. Jag blir riktigt sur när jag tänker på hur lång tid det tog för folk att bli avslappnade i sexsammanhang. Hur många år av förvirring och pinsamhet det krävdes för att man skulle komma fram till hur det funkar, hur man själv funkar, och att det inte är så himla svårt egentligen.

Jag tycker att det är jättebra att den här diskussionen kommer upp bland föräldrar, för som med så många andra frågor är det på deras bord det landar till slut. Föräldrarna måste försöka rätta till samhällets skeva bild av manlig och kvinnlig sexualitet. För det är just den som behöver fixas. Inte pojkarna. Inte flickorna. Inte biologin. Bara samma gamla trista strukturer som får oss att se en massa problem som egentligen inte finns.

I min hjärna just nu:

Frozen Margarita en lördagseftermiddag på Sweet&Vicious, filmen Norwegian Wood, söndagsbad med Allan Walse, en fin hylla inne i Dr Martens-butiken 

Uppdatering: jag tror att jag vet varför jag inte kommer på något att skriva om. Jag har drabbats av sommarytlighet! Vid närmare eftertanke händer det varje år. Någon gång i början av juni bara orkar jag inte tänka mer. Jag vill bara äta god mat, hänga med vänner, göra spellistor, kolla på tv-serier, läsa skönlitteratur, köpa metallicfärgade och/eller insane-mönstrade kläder och typ pyssla med blommor. Allt detta utan någon som helst politisk eller ens privat agenda. Min hjärna orkar inte jobba mer avancerat än typ: bra låt. fin skjorta. god sallad. Jag har massvis av inspiration men det rör inget av det jag i vanliga fall sysslar med.

Kan ej bestämma mig för om detta är ett problem eller kanske något helt nödvändigt för att orka göra vad man gör de andra åtta månaderna om året. Det betyder inte att man inte bryr sig. Bara att man inte orkar driva på. Inte just nu.

Tror att jag kokar en kronärtskocka på det.

 

 

 

Nu får ni hjälpa till lite hära.

Vet ej om det beror på vädret, på årstiden, på fotbolls-em eller vad det är, men jag har absolut noll blogginspiration just nu. Började just skriva en mening och var tvungen att sluta mitt i för att jag blev så uttråkad. Blä. Så därför vänder jag mig till er, kära läsare: vad för intressant har ni sett/hört/läst på senaste tiden? Eller är det nåt särskilt ni vill att jag ska skriva om?

Som vanligt går det bra att kommentera här eller skicka ett mail till nina.akestam@gmail.com om man känner sig bekvämare med det.

Men en spellista kan ni få i alla fall! Den här uppdaterar jag hela tiden med det jag lyssnar på för tillfället. Det är en salig jävla röra, absolut ej hippt eller nytt eller så, men det kanske får ni någon idé eller nåt. Så här ser den ut för tillfället:

idag

 

Cocktaileffekten

Jag brukar mycket sällan lägga upp sånt jag får på tips, det är väl någon slags prestige typ, men det här som Elise skickade kom med ett så särskilt fint följemail att jag bara måste göra som hon ber. Dessutom handlar den ju faktiskt om något viktigt. Och Timbuktu, en av mina favoritmänniskor jag aldrig har träffat, är berättarröst. Så ta en och en halv minut och kolla på Naturskyddsföreningens film om kemikaliecocktailen som omger oss.

http://youtu.be/bDXPMCp7SAo

Måndagspepp!

Jag fastnar redan för ingressen på DN:s etta. Börjar läsa, snabbare och snabbare, mer och mer uppspelt. Kan det vara möjligt? Når det hela vägen fram?

Ja, det gör det. Idag läste jag för första gången en nyhetsartikel om framgångsrika människor där samtliga namn som nämns är kvinnliga, utan att man för den sakens skull reducerar dem till just kvinnor. De omnämns istället som det de faktiskt gör: som manusförfattare, skådespelare, regissörer, forskare, skribenter.

Den här måndagen blev just cirka 57% bättre. Tack, Hanna Mellin.

DN – Multitalangerna tar över i rutan.

Studentråd del 3

7. Res. När jag var liten, kanske fram till 15 års ålder, hade jag fruktansvärd hemlängtan. Jag ville aldrig åka någonstans. När jag blev äldre var jag rädd för att få hemlängtan, så jag reste nästan inte alls. Men plötsligt när jag var 20 fick jag nog och bokade in mig en termin i Paris och det visade sig vara det bästa jag hade gjort dittills. Inte bara för att det var kul precis jämt, utan för att det gav mig en chans att utvecklas precis som jag själv ville. När man inte känner någon kan man börja om från början. Att resa eller bo utomlands är läskigt och meckigt och svårt, men just därför så himla viktigt. Så stick. Vartsomhelst. Är det hemskt är det bara att åka hem igen. (även det har jag gjort, från Madrid där jag försökte bo ett år i gymnasiet. Överlevde även detta totalfail). Och finanisiering kan man lösa på flera olika sätt: studielån, stipendier, jobba ihop pengar i förväg. Det går att ordna om man trixar lite. Folk försörjer sig ju i Frankrike eller Shanghai också, liksom.

8. Man behöver inte vara kär for att vara lycklig. Vi är uppväxta på en diet tillagad av Hollywood och Disney där sensmoralen i princip alltid är den samma: kärleken mellan pojke och flicka är det viktigaste av allt. Den övervinner allt, löser alla problem, och är värd vilka uppoffringar som helst. Det är givetvis skitsnack, och man behöver bara kolla på människor man har i sin närhet for att inse det. Man kan vara jättelycklig som gift och väldigt ensam som singel, men det kan också vara precis tvärtom. Ibland är det rätt att släppa allt man har för händer och flytta över hela världen för den man älskar, och ibland är det rätt att göra motsatsen. Det är också viktigt att komma ihåg att kärlek kommer i många former, och att den romantiska bara är en av dem (och att två personer i heterosexuell relation i sin tur bara är en av de romantiska). Ju äldre jag blir desto mindre tror jag på att målet bör vara att hitta the one och hänga med den personen hela livet. Jag vet att vissa gör det, och det är ju inget fel på det, men de flesta gör det inte. Och det är inget fel med det heller. Det enda som är fel är om man ägnar en massa energi åt dåliga relationer bara för att man har lärt sig att ”ihop” alltid är det bästa, kosta vad det kosta vill.

9. Gamla tanten. Slutligen: Eftersom man aldrig blir klar och måste prova sig fram och inte har en aning om någonting egentligen, kommer man behöva fatta en himla massa svåra beslut i livet. Jag har ett sätt för att göra det lite enklare. Föreställ dig dig själv när du är 85 år gammal. Var vill du vara? Och vad vill du kunna berätta när folk kommer och hälsar på? Försök att vara konkret och skriv ner det. Och sen: fatta alla beslut med den där gamla versionen av dig i åtanke. Om du gör A, är chansen större att du hamnar där till slut än om du gör B?

För mig är det allra viktigaste att gamla Nina 1) lämnar efter sig en värld som är lite bättre än den jag föddes till, exempelvis när det gäller jämställdhet och 2) har en massa sjuka historier att berätta för barnbarn som kommer förbi. De ska vilja hälsa på mig för jag har så mycket kul att säga. Det här gör att jag skriver ännu ett inlägg, flyttar ännu en gång och går ut ännu en kväll. För historieförrådet måste fyllas på, och det gör det inte om jag bara sitter hemma på Nytorget och kollar på Idol.