Fem punkter om Tokyo.

Sådärja. Nu tänkte jag dela med mig lite av min resa till världens, helt egen min ovetenskapliga undersökning, näst bästa stad.

Det finns en himla massa guider till Tokyo ju, och en massa människor som kan stan bättre än jag. Så därför tänkte jag tipsa om några grejer som jag upptäckte på plats som jag inte kände till innan.

5 anledningar att gillar Tokyo.

1. Det finns nästan ingen brottslighet (utom den allvarliga organiserade, men den påverkar en inte direkt i vardagen). Folk paxar platser på fik med sina handväskor. Man kan vara hur full och ensam som helst när man går hem utan att vara orolig. I parken lämnar folk sina filtar, med kläder, kameror och allt, för att ta en promenad. Väldigt befriande. Och får en att tänka på hur sorgligt det är att det är så ovanligt.

2. Folk är himla vänliga. Och jag menar inte bara det artigt bockande, utan viljan att vara snäll. Alla jag stötte på försökte fatta, försökte hjälpa till, försökte göra min interaktion med dem lite trevligare än nödvändigt. Väldigt skönt när man är en lost turist.

3. Allt finns överallt. På så vis är Tokyo likt New York. Inget utom tunnelbanan (konstigt nog), stänger. Det finns vending machines tre gånger per kvarter. Offentliga toaletter på varje tunnelbanestation. 7 Eleven som säljer mat, paraplyer, plåster och vin vart man än tittar. ÄLSKAR det.

4. Man får se ut hur 17 som helst utan att någon bryr sig. Alla vet ju att det finns en massa knäppa klädstilar i Tokyo, men det här gäller liksom beyond det och det har större bäring än jag trodde. Jag kände mig aldrig utstirrad eller granskad, på gatan, tunnelbanan, hippa klubben eller i flotta butiker. Inte för att jag är särskilt konstig, men man blir ju ändå bedömd, liksom. Framför allt i Stockholm. Och igen fick det mig att tänka på hur dumt det är att motsatsen gäller på så många andra ställen.

5. Man betalar restaurangnotor i kassan. Inte så mycket att säga om det. Väldigt skönt och smidigt bara.

5 saker att göra i Tokyo.

1. Fotografiska Museet. Jag tillbringade en halv dag här när Eric var i skolan. Fantastiskt fint museum med jättebra utställningar. Ligger i Ebisu som man kanske annars inte kommer till, vilket ju är en extra bonus.

2. Meiji Jingu. Om du ändå är i Harajuku och shoppar eller tillbringar en dag i Yoyogi-parken, sväng förbi templet Meiji Jingu. Bland det vackraste jag har sett tror jag, och ligger i värsta sagoskogen bara fem minuter ifrån kaoset.

3. Kamakura. Kamakura är som en förstad till Tokyo som ligger cirka en timme med pendeltåg från centrum, nere vid vattnet. Förutom att det var lite ont om schyssta matställen (vi döpte om stället till Kama-Curry när vi letade efter lunch, för av någon anledning var typ allt indiskt/indosnesiskt) är det ett toppenställe att åka till om man har lite extra tid i Tokyo. Dels är det bedårande fint med en massa tempel och en giganstisk Buddha-staty, dels är det Tokyos surfspot och känns bitvis lite som typ Los Angeles. Leta dig ner mot vattnet så finns det fina klädbutiker, gigantiska badstränder och schyssta hamburger-hak. Konstig kontrast, som så mycket i den här stan.

4. Kedje-shopping. Om man bara ska shoppa lite i Tokyo ska man göra det på det stora kedjorna. Vill man tillbringa en massa timmar med att stora i småbutiker och upptäcka grejer ska man så klart göra det, men H&M, Topshop osv är sjukt mycket bättre här en någon annanstans. Och västerländska storlekar finns där, i alla fall upp till strl 38. En annan kul samt ej dyr aktivitet är att gå till ett apotek och köpa en massa konstiga skönhetsgrejer, typ ansiktsmasker, kylsprej, lösögonfransar och annat jox. Tyvärr fattar man (jag) inte vad som står på förpackningarna. Tog mig fem dagar att förstå att när det var en bild på en bebis var inte produkten för barn, det betydde att man får bebislen hud av den. Ta med en japan eller chansa.

5. Don Quijote. Det här är ett varuhus som finns på flera ställen, bland annat i Akihabara, och mitt livs bästa shoppingupplevelse trots att jag inte köpte något. På de åtta våningarna trängdes bland annat kakhattar, rosa brödrostar, skitnygga plastklockor som jag fortfarande ångrar att jag inte köpte och french maid-kostymer för män. Och så finns det enorma spelhallar och en hel våning tillägnad popgruppen AKB48.

5 saker att äta i Tokyo.

1. Avsmakningsmenyn på Kaikaya by the Sea i Shibuya. För ungefär en femhunka per person åt vi en av de godaste middagarna någonsin. Fisk, fisk, fisk och misosoppa. Restaurangen var jättemysig. Det mest europeiska av ställena vi var på, men på ett bra sätt.

2. Allt som går att steka/koka/grilla vid bordet. Vi åt så här på en massa olika ställen, från shabu-shabu (en slags japansk fondue) i Shinjuku till fläskkött i Koreatown. Ställena finns överallt och ser ibland rätt trista ut, men det var alltid helt sjukt gott.

3. Lunch på Nid Café. Om man är runt och shoppar i Harajuku eller Aoyama är det här ett toppenställe att pausa på. Maten är fransk, utsikten Tokyo och vinet kommer i små fina glas.

4. Allt med smak och citron och honung. Jag blev helt besatt av det här, framför allt i dryckesform, och tvingade Eric att lusläsa på alla flaskor så att jag skulle få rätt. Varför i hela friden är det bara typ halstabletter som har den smaken i västvärlden?

5. Efterrätter med grönt te. Jag är inget stort sötsaks-fan, men så fort något smakar grönt te är det på något vis bara bättre. Glass, cheesecake eller muffin kvittar. Grönt = gott.

Det var det! Borde naturligtvis komplettera det här med lite bilder, men har ej orkat redigera dem än, så ni får klara er. Och en massa människor mailade mig med tips också, ni får gärna kommentera så får fler del av era briljanta erfarenheter!

Studentråd del 2

4. Man blir aldrig ”klar”. Det här ar en vanlig missuppfattning bland yngre personer: att det finns en slags mållinje i livet som man ska ta sig över så fort som möjligt. Eller att man en dag bara känner jahapp! och allt faller på plats, och så har man jobbet/kärleken/livet man vill ha. Så är det tyvärr inte. Man kommer aldrig att komma på ”vad man vill” och man kommer aldrig att bli ”klar” (förrän man trillar av pinn då). Erfarenhet är inte att veta precis vad man vill, det är att acceptera att man aldrig kommer att veta det och ändå inte dö ångestdöden.

5. Tänk inte på någon himla ”karriär”. Enda gångerna jag ser mina vänner riktigt olyckliga (förutom när de får sina hjärtan krossade, men det är ju svårt att undvika) är när de vantrivs på jobbet, men ändå stannar kvar, eftersom det ar bra för ”karriären”. De har ett mål någonstans i fjärran, och har bestämt sig för att ta sig dit även om det innebär några hundår, eller att fjäska för folk de hatar, eller att aldrig träffa sina barn. Med tanke på råd 2 är det här väldigt dumt, och jag tror att alla vet det och det är därför de är så olyckliga. Chansen är övervägande att om vägen till ett jobb är svintråkig kommer måljobbet att vara det också. Jag menar inte att man inte ska anstränga sig, men man ska anstränga sig för sånt man tycker är viktigt. Inte försöka vara taktisk för någon karriär som man ändå aldrig kan planera, eftersom saker och ting i princip aldrig blir som man har tänkt sig.

6. Däremot, när du skriver CV, tänk på personen som ska läsa det. Vad är hen intresserad av, varför ska hen bry sig? Och: ett personligt brev ska vara personligt. Det står ju liksom i titeln. Man kan inte skicka samma version till alla jobb man söker.

Hipp hipp

Idag är det nationaldagen/svenska flaggans dag/vad det nu heter och ni era jävlar är lediga allihop och kommer inte att läsa det jag skriver, HUR BRA DET ÄN ÄR. Så då skriver jag inget. Vi hörs i morgon istället. Hurra för Sverige!

Phu.

Jag har rest och flängt runt väldigt mycket den här våren. Från slutet av mars tills nu har jag varit i Sverige tre gånger och Tokyo en gång. Haft en massa besök. Tack och lov haft ganska lugnt på jobbet. Men ändå, sjutton vad det sliter även fast det man gör är roligt hela tiden.

Men nu är det över. Jag har landat hemma och ska ingenstans på många månader. Golvet är dammsuget. Kläderna är hyfsat rena och somliga till och med strukna. Kylskåpet är fyllt och jag börjar snegla på böckerna som ligger bredvid sängen. Och fast jag som resultat av det här himla flängandet har dragit på mig en rejäl förkylning kan jag tänka tanken på vin. Vin och vänner på närmsta tak.

Hej sommaren 2012. Kul att träffas!

Studentråd del 1

Jag tycker att vi fortsätter på temat studenten och råd inför livet i lite lättsammare ton. För herrejösses vad bra det hade varit om jag för tio ar sedan hade haft någon som kunde peka lite i rätt riktning. Inte för att jag hade gjort annorlunda då, tror jag. Men jag hade gjort det med mycket mindre ångest. Så här kommer den: listan på saker som alla studenter behöver veta. I tre delar, så att inte ni (och jag) blir fullkomligt uttröttade.

1. Du har tid. Till studenten brukar de första slängarna av åldersnoja komma. Antingen känner man att man måste skärpa till sig och bli vuxen. Eller så får man panik, för man vill fortsätta vara ung och tänk om det tar slut snart? Inget av det stämmer. Jag är tio år äldre än er och lever i stort sett samma liv, men en roligare variant eftersom jag har mer pengar och ett bättre jobb. Jag är fortfarande ung i mångas ögon. Och då snackar vi 10 år! För 10 år sedan lekte ni med Barbie och gick och la er klockan 8 på kvällen. Och när ni är lika gamla som jag har ni förhoppningsvis ytterligare minst 50 år på er att komma underfund med allt innan det är dags att checka ut. Så tiden. Den finns.

2. Man måste prova sig fram. Man vet ingenting om någonting förrän man har provat det. Enligt min erfarenhet är ingenting, vare sig jobb, vänner, folk man är kär i, städer eller språk vad man trodde att det var från början. Alltså är det mycket svårt att komma på vad som är ens ”grej” genom att sitta hemma och tänka. Ut och testa bara. Nyfiken på en utbildning? Sök! Funderar du på om Paris är så soft som du tror? Åk dit och kolla! Osäker på om du gillar någon? Hångla upp dom! Allt som oftast leder en grej till en annan, så även om det du testar inte blir bra så tar det dig ett steg narmare en lösning.

3. Men när du vet: kör. Om du en dag vaknar upp och märker att du vet preciiis vad du vill i någon fråga, tveka inte. Tänk igenom ordentligt hur du ska ta dig dit och börja jobba för det. Alltså jäklar vad jag har crashed and burned många gånger. Men hur ont det än gör när det händer ångrar man det inte i efterhand. Så jäkla trött klyscha men jag tror verkligen att det enda man ångrar är det man inte gjorde.

Det var del ett. Kom tillbaka imorgon eller kanske dagen efter det för den rafflande fortsättningen!

Idag nr 2

Foto av Jesper

När jag tidsinställde det förra inlägget i torsdags hade det inte hänt än. Min före detta sambo, mitt resesällskap, min flyttförtrogna, min personliga internetexpert, min bordsgranne, min vindrickarfavorit, min träningskompis, min festivalvapendragare, min karaokekompanjon och personen jag delar minst 8 timmar om dagen med hade inte fått sitt hjärta krossat.

Men nu har det hänt och jag kunde faktiskt inte föreställa sig att man kunde bli så ledsen av något som egentligen inte har med en själv att göra. Det Sandra själv skriver på sin blogg kan man läsa här. Fattar inte att hon pallar skriva så bra just nu? Jag önskar så mycket att det fanns något mer jag kunde göra. Något mer än att lägga huvudet på sned, säga ”det ordnar sig” och skicka sms med löjliga emoticons. Men det gör det inte. Det finns inte ett endaste dugg jag kan göra för att ordna det här.

Så. Jävla. Typiskt.

 

Idag

För exakt tio år sedan tog jag studenten. Jag gick sam-sam pa VRG vid Odenplan och hade haft tre så himla roliga år, som avslutades med en månad av maskerader och tequilashots och storslagna framtidsplaner. Det var otroligt varmt den våren och sommaren. Det regnade inte på en enda studentskiva. Och jag hade fått i studentpresent av mina föräldrar att inte behöva sommarjobba något alls. Tre månader ledigt innan jag skulle börja på Handels. Kunde liksom inte bli bättre, tyckte jag.

Men det kunde bli mycket sämre. Sista veckan i maj körde en bil med fyra 19-åriga killar in i ett träd i Bromma. I baksätet satt min pojkvän David.

Den tredje juni var min studentdag. Innan champagnefrukosten skjutsade pappa mig till St Görans sjukhus där David låg på intensiven så att jag kunde sitta bredvid hans säng i en timme och hålla honom i handen. Han var inte vaken. Han hade syrgasmask för ansiktet och höfterna och benen fixerade med metallstänger som stack ut åt alla håll. Jag ville inte riktigt fatta det då, men läkarna visste inte om han skulle överleva.

Jag pussade honom på kinden och åkte till Observatorielunden och åt studentlunch och drack sliskig cider på vårt flak. Jag ville gråta hela tiden. Gråta för att det var så förbannat orättvist att det här skulle vara en rolig dag. Det hade jag blivit lovad hela livet. Och istället stod jag där med fejksolbränna och en jävligt ful vit topp och kände att alla mina vänner bara kunde dra åt helvete med sin lycka. Vad fan spelar det för roll att man har MVG i alla ämnen om man måste fira det på intensiven på St Görans sjukhus?

Hur som helst. Jag höll ihop på studentmottagningen och gick ut på kvällen men smet hem med Eric och öppnade alla mina studentpresenter. Vi låg utsträckta på vardagsrumsgolvet och skrattade åt en otroligt ful glasskål jag hade fått. En himla glasskål fick mig att skratta för första gången på en vecka.

Det var otroligt varmt den sommaren. Jag var på sjukthuset varje dag, först St Göran och sen på SÖS. David blev bättre. Först från intensiven till vanlig avdelning, sen från sjukhuset och hem. Från sängliggande till rullstol, och lagom till min inskrivningsdag på Handels i september fick han operera bort den där ställningen som höll ihop hans krossade höfter. För första gången på tre månader kunde jag krama min kille ordentligt.

Det ordnade sig. Jag och David var ihop i två år till efter det. Nu är han läkare och bor i Ungern tror jag och vi har inte hörts på säkert fem-sex år. Men jag får fortfarande svimningskänslor av långa sjukhuskorridorer. Och varenda gång jag ser en sjukhusscen på film blir jag irriterad på de pipande maskinerna. Fattar de inte hur tyst det är på sjukhus? Ingenting piper. Ingenting blinkar. Allt är bara en lång väntan på att det ska bli bättre eller sämre.

Mikaela bad mig att ge lite råd till alla som tar studenten nu och funderar på framtiden. Jag lovar att jag ska göra det. Men ett är viktigare än de andra, så det får ett helt eget inlägg. Och det är att man klarar sig. Även när det värsta händer. När allt man trodde var viktigt inte är det längre.

 

 

Nu glömmer vi den här veckan.

Ibland blir man ju helt galen på sitt jobb. Anledningarna kan vara många. För mycket att göra. För lite att göra. För långa processer. För snabba puckar. Man själv fattar inte. Andra fattar inte. Det helas meningslöshet eftersom man ändå ska dö till slut (för att citera senaste avsnittet av Mad Men jag såg: you’re lying awake and you’re biting your nails. For what? Heinz Beans).

Och även fast man vet att det är likadant i alla jobb och att man om bara några dagar kommer känna på ett helt annat sätt blir man inte mindre galen för det. När galenkänslorna sätter igång finns det nämligen ingen rim och reson. Man tycker att allas sysselsättning verkar bättre än ens egen.

En sån vecka har jag haft på jobbet i alla fall och därför känns det extra skönt med fredag. Och dessutom kommer min pappa till stan i helgen vilket är oerhört bra. Vi ska äta god mat och gå omkring och snacka skit. Kanske lyckas man trycka in en takfest i Tribeca också mellan aktiviteterna. Man får se.

Med det får jag önska er alla en strålande helg med bara den bra sortens galenskaper. Hörs på måndag!