Det stora omfördelningprojektet

Läser en superintressant rubrik i på DN.se: Dyrt för företagen att tänka på miljön. Företagens vinster skulle närapå halveras om de tvingades betala alla miljökostnader de orsakar.

Tyvärr handlar inte alls artikeln om det, utan om hur de stora livsmedelsföretagen jobbar med att möta efterfrågan på ekologiska produkter. Men jag tycker ändå att det är mycket spännande att KPMG gör en rapport om frågan.

Genomsnittliga företags vinster är alltså just nu till hälften subventionerade. För livsmedelsbranschen gäller att det inte går runt alls: varenda krona som hamnar i aktieägarnas fickor kommer direkt från det som brukar refereras till som ”skattebetalarna”, alltså människor. Fast just den här subventionen kommer inte via skatten, utan via jorden. Därför är den så svår att prata om, och så svår att bli upprörd över.

När jag läste ekonomi var ”externa kostnader” ett uttryck som ganska snabbt sveptes över någon gång under första årets kurs i nationalekonomi. Det definierades ungefär (i mitt artonåriga huvud) som de kostnader som uppstår när man producerar något, men som vi inte riktigt kan räkna på och som vi därför helt enkelt kan strunta i. Typ som att jorden förstörs, eller att människor far illa.

Jag tycker att det är helt självklart att företag ska bära sina egna miljökostnader. Formuleringen att det skulle halvera deras vinst är missledande: vinsten finns ju inte där till att börja med om kostnaderna är högre än utgifterna. Det handlar bara om att vi inte har satt några konkreta kronor och ören på vissa av de här sakerna. Det betyder dock inte att de inte finns. Oavsett vem som ska betala för urlakade jordar, övergödda sjöar, klimatförändringsrelaterade stormar och utfiskade hav så kommer någon att betala. Frågan är, ska det vara ICA som fattade besluten som ledde dit, eller de barn som föds nu och inte har haft något att säga till om alls i frågan?

Så länge företag inte behöver betala för den skada de orsakar på vår gemensamma miljö, kan man säga att det pågår ett gigantiskt omfördelningsprojekt från vanliga människor till företag. Jag tycker att det är helt strålande att KPMG tar ett första steg mot att reda ut hur omfattande det här faktiskt är.

Ett brev: uppföljning

Jag fick väldigt snabbt svar på mitt mail till Eric Legge. Det var ett standardiserat brev, vilket man ju kan förstå eftersom det är många som jag som har reagerat på det som har hänt.

Eric skriver att den senaste tiden har varit jobbig för honom och hans familj och att han har fått ta emot regelrätta hot om våld under vad han själv beskriver som en ”häxjakt”. Om det stämmer gör det mig såklart oerhört ledsen. När såna här saker händer kan jag bli nästan hög på internet, när man ser hur människor som inte känner varandra samlas runt något man tycker är viktigt och gör en gemensam ansträngning för att ändra på det. Men i samma stund folk börjar använda samma metoder och retorik som var det man vände sig mot i början, är ju hela projektet meningslöst.

Eric förklarar i mailet att han står fast vid åsikten att Tomas Gunnarssons beteende är ”vidrigt”. I övrigt fick jag egentligen ingen ny information i mailet som gör att mitt förtroende för Spectacular Studios ökar, eller som får mig att ändra åsikt om det som har hänt. Så då får vi helt enkelt vara överens om att inte vara överens. Men oavsett vilka övertramp någon gör, eller hur fel man tycker att de har, förtjänar de aldrig, aldrig att hotas. Att någon skulle vilja ens tänka tanken på att bli våldsam mot någon på grund av några bilder och blogginlägg är faktiskt helt obegripligt, och det gör verkligen inte diskussionen om jämställdhet någon tjänst.

 

Ett brev

Tack vare tips från eminenta Emmeli läser jag om efterdyningarna till Genusfotografens inlägg om plåtningen av Sveriges Mästerkock, Louise Gunnarsson, i Arlanda Express kundtidning.

För att sammanfatta: Genusfotografen är en blogg som granskar bilder i svensk media ur ett genusperspektiv. Väldigt klokt, balanserat och sakligt. Ett av de inlägg som fått mest spridning är det som jag länkar till här ovan. Nu har agenten till de bildernas fotograf blivit upprörd. När han märkte att det inte funkade att skriva bisarrt felstavade och hatiska kommentarer på bloggen och Facebook gick han över till att kräva skadestånd av Genusfotografen på grund av upphovsrättsbrott, i och med att han publicerade foton av de bilder han kritiserade.

Emmeli föreslog att alla borde skicka mail till Eric Legge, som agenten heter, och berätta vad vi tycker om hans agerande. Så här skrev jag.

Hej Eric,

jag har läst de kommentarer och mail du har skickat till Tomas Gunnarsson angående hans blogginlägg om bilderna av Louise Johansson. Jag jobbar själv som kreatör i reklambranschen, tidigare på Garbergs i Stockholm och nu på Wieden+Kennedy i New York och har därför haft anledning att tänka ganska mycket på det du skriver om.

Reklambranschen består av tusentals människor med en massa olika övertygelser. Något jag dock tror att de flesta kan skriva under på ar att vi vill ha en jämställd och vettig värld. Där känner jag och många kollegor jag har pratat med att bilderna på Louise inte bidrar. Nu är det ju inte hela världen att det finns några bilder som folk uppenbarligen tycker olika om. Det som blir absurt är att du, genom dina kommentarer och sedan genom ditt inkopplande av jurister, använder upphovsrättslagen för att föra ett krig mot en person som har en annan åsikt än du. Det är ju knappast tänkbart att ni som agentur eller fotografen själv har fått ett inkomstbortfall på grund av blogginlägget. Däremot är jag ganska säker på att ditt agerande därefter kommer att göra det svårt för er att hitta samarbetspartner i framtiden.

Jag kräver inte att alla jag jobbar med ska tycka som jag. Men jag kräver att de ska bete sig professionellt och stå för någon slags sunda grundvärderingar. I det ingår att vara ärlig med vem man är och vad man tycker. Genom att skriva nedsättande kommentarer under olika alias (men inte ditt eget namn), skapa en hatisk Facebook-grupp och sedan kräva skadestånd av en person som inte har något annat mål än att skapa en diskussion om hur människor framställs på bilder i media, har du visat att du inte är villig att göra just det.

Jag mailar till dig för att berätta att jag i framtiden inte kommer att anlita Spectacular Studios. Det spelar kanske inte så stor roll för dig vad en person gör, men eftersom jag tycker att det här är en viktig fråga kommer jag samtidigt som jag skickar det här mailet till dig att publicera det på min blogg, som finns på resume.se och har ungefär 10 000 unika besökare i veckan, varav de allra flesta jobbar med reklam och media. Jag hoppas och tror att de kommer att följa mitt exempel om du inte ber Tomas om ursäkt och slutar upp med dina trakasserier.

Hälsningar

Nina Åkestam

 

Om du också vill säga något till Eric är hans mailadress eric@spectacularstudios.co.uk

 

Fredag!

Idag kommer Maria hit! Imorgon ska vi på PS1 och dagtidsdansa med alla 20-åringar! På söndag ska vi förhoppningsvis bada, om det inte regnar! Kolla vilken rolig fiskmåsbild!

Ha en fantastisk helg nu!

 

Dagens internetlektion

Har du varit inne på en thinspo- eller pro-ana-blogg någon gång? Om du är kvinna och under 25 år svaret antagligen ja. Om du är någon annan, antagligen inte. Låt oss titta lite närmare på vad det är.

Thinspo är kortform för thinspiration och handlar om att samla inspiration för folk med ätstörningar. Alla som har haft det vet ju att man vacklar ibland. Kanske har någon man ser upp till eller litar på sagt något bra, som får en att börja fundera på att äta igen. Eller så är man bara väldigt hungrig. Då finns thinspo-bloggarna där med bilder, tips och peppande kommentarer.

Några exempel från Skinny Gossip.

Från Tumblr-taggen thinspiration.

Pro-Ana är en slags rörelse som ser anorexi som något positivt, som en livvstil eller ett val. Precis som thinspo handlar det mycket om att peppa varandra, dela tips och målbilder, och inte minst att skapa strategier för att dölja ”livsstilsvalet” för snokande föräldrar.

Precis som med allt annat gör tekniken att saker och ting går fortare och blir enklare. När jag var 16 var jag tvungen att vänta tills Sex and the City kom på TV for att få en thinspo-dos. Nu finns den överallt, hela tiden. Mycket mer exakt. Ner till centimetern och kilot.

Jag vill skriva om det här av två anledningar.

1. Vi kan naturligtvis inte stoppa det här. Men om du som läser det här har barn som är mellan 10 och 20 så vill jag att du ska veta att det finns. Håll dig uppdaterad. Sprid till andra föräldrar. Eller ännu bättre, gå in i forumen och kommentera, så att barnen förstår att ni är där, att de inte kan lura er.

2. Har sagt det förr, men säger det igen: du som jobbar med mode/reklam, tänk på konsekvenserna av din casting. Dina bilder hamnar här. Dina modellers mått hamnar här. Det handlar inte om klädhängare (vilket är ett vidrigt sätt att se på människor till att börja med, vill fan strypa folk som säger sånt), det handlar om livet för tusentusentusentals människor. Jag och många andra kämpar för lagstiftning på det här området, men det går förbaskat trögt, mest tror jag på grund av att de negativa konsekvenserna mest drabbar unga människor med väldigt liten makt. Så fram tills dess kan jag bara vädja och be att du tänker på vad du gör med den makt du faktiskt sitter på.

Hejdå din jävel

När man flyttar någonstans långt bort från allt och alla man känner blir vänskaper ganska annorlunda. Dels blir det någon slags turboaspekt på det hela. Man har all tid i världen men ganska få att dela den med, så när man har känt någon ett år eller två känns det som en livstid.

Och så är man väldigt mycket mer beroende av varandra. Det finns inga barndomsvänner eller föräldrar eller syskon att ringa när allt krisar (eller man exempelvis behöver bära en tung grej). Så då får man ringa någon som finns till hands. Och en av de personerna som jag har ringt absolut mest det senaste året är Alexandra.

Det bästa med vår vänskap är att vi började på helt fel fot. Det tog minst ett halvår av ihopspringande på fester och middagar innan vi fattade att vi faktiskt gillade varandra. Det var bra för det fick mig, som kan vara lite väl snabb på att fatta beslut ibland, att lära mig att man faktiskt inte har nån aning. Världens grymmaste person kan finnas precis i närheten utan att man har begripit det.

Sedan vi fattade detta har vi haft obegripligt kul. Vi börjar och slutar nästan alla våra utekvällar tillsammans. Jag har skrattat med den här kvinnan på tak i Brooklyn, viskandes och inlåst i badrum klockan 4 på morgonen och på barer på Bahamas (där presidenten heter Obahama).

Har ingen aning om vad detta betyder. 

Men det jag gillar mest med Alexandra är inte att hon är sinnesjukt rolig. Det är att hon är den minst dömande personen i hela världen. Hon ser alltid det bästa i alla personer och situationer. Hon förlåter saker som jag själv inte skulle fixa. Hon är makalöst generös både med sig själv och allt hon äger och har. Och hon är superlojal och skulle aldrig, aldrig bryta ett förtroende.

Såna manniskor träffar man inte så ofta. Och när man gör det, flyttar de idag till Stockholm och så vidare till Australien för att bli zooskötare. För att citera ett sms från kl 01.41 den 5 juli: JAG ÄLSKAR DIG FAN DIN JÄVEL.

Önskar verkligen att det där sista var sant idag också. 

 

Den trygga zonen

När jag (och andra bloggare antar jag) skriver om jämställdhet dyker det ofta upp kommentarer om hur svårt det är att som man liksom passa in i den diskussionen. Hur man, framförallt om man är kritisk mot någon aspekt av inlägget, känner att man får en fullkomlig våg av anklaganden över sig. Ofta i ganska uppskruvat tonläge. Hell, jag har sett 25-åriga män kallas för gubbe i de här sammanhangen.

Jag tycker naturligtvis inte att det är bra. Jag vill att alla ska känna sig välkomna att diskutera här, så länge man är schysst mot mig och andra. Men. Jag tror att jag kan förklara varför det händer.

Det finns i princip ingen jämställd mainstream-media. Jag vet att diverse jämställdister, som ser hela mediavärlden som en gigantisk feminstisk konspiration, inte håller med mig om det. Men massor av forskning visar på motsatsen. Och om man inte litar på den kan man ju ta en sväng till närmsta Pressbyrå eller slå på TVn. Män och kvinnor framställs väldigt olika. Från dagstidningar och affärspress till sportsändningar och underhållningsprogram.

Det är världen vi alla, män som kvinnor, måste deala med dagligen. Men sen finns undantagen. Det finns några mediekanaler där man får en respit från allt det där, där man får snacka med andra som upplever samma sak och inte gillar det, där man får känna att PHU, jag är dum i huvudet som tänker så här, och kanske är det världen som har fel och inte jag?

Jag tror och hoppas att den här bloggen är en sån kanal. Hit kan man gå och få en ryggdunk för något man själv stör ihjäl sig på men som man inte riktigt vet hur man ska förändra. Det är i det ljuset man måste se de kritiska kommentarerna. Här är ni i underläge (rent antalsmässigt alltså), men i samhället är det tvärtom. Och när de kommentarerna dyker upp här tror jag att många känner: STOPP. Inte här också. Du har resten av världen, varenda tidning och TV-kanal och film och blogg, ska du verkligen försöka ta över här med?

Den känslan är inte så kul. Men den är förståelig. Den dagen den här diskussionen är vardagsmat, och det börjar märkas i samhället i stort, kommer situationen att bli en annan. Tills dess blir jag inte jätteupprörd över att någon fräser till när en meningsmotståndare klampar in i en av de få trygga zoner man har.

Välkomna hem från Almis!

(kallar man det ens så? Har ju aldrig vart där. Men man borde kalla det så. Vi bestämmer det oavsett)

Phu. Vilken vecka det blev alltså! Först och främst: tusen tack för alla fina kommentarer och mail. Och för de intressanta diskussionerna som följde. I fredags hade jag träningsvärk i handlederna för att jag hade skrivit så frenetiskt på datan. Men det var det värt! Känner att vi kanske är nåt på spåren här, no?

Nu är de allra flesta av er nog på semester. Inte jag. Så jag kör på, kanske i något lugnare tempo eftersom jag inte tror att det är bra att kombinera 37 grader (!!) utomhus och 90% luftfuktighet med upprörda känslor. Men! Om du tröttnar på korsorden är det bara att titta in. Jag kommer att finnas här varje dag hela sommarn.

 

Almedalsveckan del 6: Den stora finalen eller Att leva som man lär

I Filterintervjun med Mattias Klum som jag refererade till häromdagen pratades det alltså mycket om miljö och politik. *dör över hur bra den är, måste läsa om den för rent nöje*. Klum menar att hans mål i första hand inte är att få folk att sopsortera mer; det är att påverka politikerna, företagen och andra makthavare. Först då kan de hända grejer på riktigt.

Det håller jag helt med om. Jag har skrivit om det tidigare: lika lite som vi byggde upp välfärdssamhället genom att snällt be de rikaste att ge en del av sina pengar till de fattiga, kommer vi att kunna skapa ett hållbart samhälle genom kampanjer för att få folk att släcka lampan. Vi har pratat mycket om det i vårt lilla MPNY-gäng: hur mycket energi ska vi lägga på att ändra våra egna liv? Spelar det ens någon roll?

Som miljöengagerad lever man hela tiden med dåligt samvete. Folk är väldigt snabba på att peka ut eventuella diskrepanser i ens beteende: VA, kastade du läskburken i soptunnan? Du som ska va så himla miljövänlig! VA, har du AC i lägenheten? Du är ju miljöpartist!

Man skulle kunna fundera över varför det här gäller just folk som röstar grönt, och inte de som exempelvis är moderater. Jag har aldrig hört någon säga VA, har du dina barn i kommunal skola? Du är ju höger! eller VA, betalar du dina anställda mer än minimilön? Det sabbar ju det kapitalistiska projektet! Anledningen till att alla, oavsett politisk tillhörighet, ibland beter sig i motsats till sina övertygelser är enkel: Man är en människa, och därför är man komplex, motsägelsefull och lat ibland. Och man är del av ett samhälle. Även om man vill jobba för att förändra det, lever man ju nu, inte i framtiden. Att man då påverkas av normer och regler är självklart.

Men. Även om jag är emot fingerpekande och att lägga över ansvaret för stora problem på individuella människor, försöker jag verkligen att leva som jag lär. Mest för att det är skönt. Man känner sig mer hel när man gör det man tycker är rätt. Men också på grund av det jag skrev om i vego-inlägget: det är enklare än man tror att påverka andra. Man behöver oftast inte ens säga något. Bara genom att göra annorlunda visar man att det finns alternativ. Alternativ till att äta kött. Alternativ till att shoppa sig lycklig. Alternativ till att klä sina döttrar i prinsesskläder och sina söner som spiderman. Alternativ till att hålla käften.

I slutändan tror jag att det viktigaste av allt är strävan. Så jag strävar efter att leva ett vettigt liv. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men jag tror att så länge man försöker kommer man komma så himla mycket längre än om man låter bli.

 

 

Almedalsveckan del 5: Det här med reklam, dårå

Det här inlägget förtjänar nästan en trumvirvel. Jag har de senaste dagarna skrivit om kapitalismkritik, ekocentrisk världssyn, feminism och köttkonsumtion. Nästa morgon går jag till jobbet på ett reklambyrå. Hur går det ihop?

Först och främst: det gör det inte alltid. När reklam är som sämst står den verkligen för allt det jag tycker är fel: onödig konsumtion, vilseledning och förstärkande av normer. Jag har valt att jobba på en byrå som jag har respekt för och som i princip inte gör sån reklam, men jag är en vanlig anställd och kan inte helt välja vad jag ska jobba med. Visst är det möjligt att jag skulle kunna bli satt att jobba med ett företag som jag inte gillar.

Men. När reklam är som bäst gör den motsatsen. Då bygger den starka varumärken för riktigt bra företag och organisationer, som hjälper dem att växa på bekostnad av de dåliga. Då ifrågasätter den system, normer och beteenden. Och det bästa av allt: den gör det med miljoners miljoner i ryggen. Vad jag skriver om fotomodeller här når, om jag har tur, 12-15 000 personer. Om jag castar en reklamkampanj med människor som ser ut som folk, når den kanske 12-15 miljoner personer. Att jag sitter och fattar de besluten, istället för någon dude med bak- och framvänd keps som aldrig har tänkt i de banorna, tror jag på allvar kan spela rätt stor roll.

Mitt favoritexempel på det här är ICA-Jerry, som nog alla minns. De reklamfilmerna blev inte bara oerhört framgångsrika för ICA: eftersom de är en av Sveriges största annonsörer hade snart alla i hela Sverige sett en person med Downs syndrom i ett helt nytt sammanhang. Det satte igång debatter i tidningar och diskussioner runt fikabord. Och viktigast av allt: jag tror att det ändrade något i människors hjärnor. En grupp som aldrig syns fanns plötsligt där.

Det finns många exempel på liknande grejer. Klädföretaget JC Penney svarade på en protest från någon galen kristen grupp med en Fars Dags-annons med två pappor. Elektrolux fick upp diskussionen om plastavfall i haven genom sin kampanj Vac the Sea för några år sedan. Och nu senast: Curators Of Sweden ledde till världsomspännande prat om öppenhet, humor och anti-semitism.

Om rätt folk jobbar med reklam, både på byrå- och köparsidan, kommer såna här kampanjer inte att vara undantagen. De kommer att vara regeln. Och fasen vad det kan hända grejer då.