Almedalsveckan del 4: Att inte äta djur

För några månader sedan slutade jag i princip att äta djur. Det hade smugit sig på under lång tid, först med en Meatless Monday, sedan med att jag allt oftare bara skippade köttet, och sen bestämde jag mig: jag började behandla kött (och fisk, fågel, skaldjur, alla djur) som tårta. Något man äter vid speciella tillfällen när det är särskilt gott, på sin höjd någon gång i månaden.

Jag har inga principiella invändningar mot att äta djur (har inte läst Saffron Foers bok, har oerhört svårt för honom men ska ändå ge den en chans, lovar). För mig är beslutet rent miljömässigt. Det är inte hållbart att äta kött varje dag, det vet alla. Men jämfört med andra ohållbara grejer vi gör, är det har en rätt så liten och enkel sak att rätta till. Jag behöver inte ändra något väsentligt i mitt liv, bara plocka ner andra grejer i varukorgen och ta nåt annat på menyn. Når det slog mig blev det ett enkelt beslut.

Dessutom har jag sett lite för många dokumentärfilmer om hur djurindustrin går till för att kunna strunta i det. Så rättelse: jag har inga problem med att äta ett vilt rådjur eller en vettigt uppfödd kyckling. Men tyvärr är det väldigt sällan det som hamnar i salladen eller på frukostmackan. Och då avstår jag hellre, både för min egen hälsa och djurens skull.

Det handlar också, precis som mina invändningar mot kapitalism och patriarkat, om att ifrågasatta rådande strukturer och normer. Vi lever helt klart i en köttfokuserad matkultur. Köttet är liksom rätten, allt annat är tillbehör. Det beror inte på att det ÄR så, eller på att det är bättre. Det är bara så vi tänker just nu. Vi har inte alltid ätit kött på det sättet vi gör nu. Bara när jag var barn var det annorlunda: svenskarnas köttkonsumtion har stuckit iväg med nästan 20% sedan mitten på 90-talet. Kollar man på mina föräldrar var det ännu större skillnad, och går man tillbaka till början av 1900-talet käkade de flesta ungefär som jag gör nu: grönsaker och spannmål för det mesta, kött när man firar.

Alltså: det är inte fel på köttet i sig, men det är fel på HUR vi äter det och hur vi producerar det (för att kunna tillfredsställa den här absurda konsumtionen). Då kommer nästa fråga: vad spelar min lilla aktivitet för roll på det stora hela?

Ganska stor, faktiskt, har jag märkt. Mat är så himla kulturellt och socialt. När jag äter annorlunda märks det. Folk frågar. Jag förklarar. Och jag vet inte om jag har hybris, men jag tycker att varje gång jag träffar mina kompisar är det några till som har börjat köra köttfritt på måndagar, på veckodagar, eller helt och hållet. Och om de i sin tur… jag ni fattar. Kedjeeffekter, six degrees of separation etc. Alla är bara sex steg ifrån Barack Obama. Tänk om man kunde få honom att komma ut som vardagsveggis?

Ok, då några tips för den som går i såna här tankar:

1. Bry dig inte så mycket om definitioner. Bara att medvetandegöra hur man äter är ett stort framsteg. Som min fantastiska raw-vegan-vän Sofia sa: vill jag ha ett ägg, äter jag ett ägg. Men man äter det medvetet och uppskattar det.

2. Skaffa Pinterest och börja följa folk som pinnar vegetariska recept. Oerhört enkelt och inspirerande om det är svårt att komma igång.

3. Börja med någon dag i veckan för att värma upp och hitta nya vanor.

4. Säg till i förväg om du ska bort på middag och vill äta vegetariskt då. Det blev att himla hallå förra sommaren när jag skrev om att jag tycker att det är oartigt att ställa till en scen och inte kunna äta vissa saker när man bjuds. (någon skrev till och med på Twitter att hon drömde mardrömmar om mig där jag tvingade henne att äta kött. Ehum.) Det står jag fast vid. Man kan aldrig kräva att bli bjuden på något. Istället kan man informera värdarna och låta dem bestämma om de vill anpassa sig. Annars kan man ta med sig något eget, komma efter middagen, eller helt enkelt inte äta köttet utan bara det andra. Jag tror inte att man inspirerar någon genom att göra dem obekväma eller irriterade. En vettig diskussion kräver att alla är på hyfsat bra humör.

Sådärja. Världens längsta inlägg om att inte äta djur.

Almedalsveckan del 3: Därför är jag feminist

Jag kallar mig själv feminist. För mig betyder det följande:

1. Jag vill att män och kvinnor ska vara jämställda i alla avseenden

2. Jag anser att vi inte är det idag. Idag är män överordnade kvinnor.

3. Jag tycker att det inte beror på individers val, utan på systematiska orsaker (det som brukar kallas patriarkat, att män som grupp systematiskt överordnas kvinnor som grupp)

Det finns många som kan ställa upp på punkt 1 utan att för den sakens skull kalla sig feminister. Där finns exempelvis jämställdisterna, som tycker att det tvärtom idag är kvinnor som grupp som är överordnade männen. Sen finns det många som ställer upp på punkt 1 och 2, men anser att det beror på att män och kvinnor har olika biologi, eller på att vi helt enkelt som individer väljer olika. De människorna brukar inte heller vilja kalla sig feminister. Snarare säger de att de är ”för jämställdhet”. Där tror jag att de flesta i Sverige befinner sig.

Men jag är alltså hela vägen nere på punkt 3, vilket beror på en blandning av saker jag har läst och egna erfarenheter. Jag tycker helt enkelt att teorin om patriarkat eller könsmaktsordning stämmer, och att erkänna problemet är det första steget mot att lösa det. Jag tror inte att kvinnor väljer att tjäna mindre än män, eller att det är biologiskt nödvändigt att män misshandlar kvinnor. Jag tror att det beror på sociala konstruktioner och jag tycker att vi ska ändra på de konstruktionerna.

En vanlig missuppfattning om feminism är att det handlar om att kvinnor ska ”ta över” eller att man vill upprätta ett matriarkat, alltså ett samhälle där kvinnor som grupp är överordnade män som grupp. Så är det inte. Snarare handlar det om att upplösa förväntningar på folk beroende på vilket kön de har, och istället låta alla människor vara sig själva. Därför tjänar både män och kvinnor på sikt på feminism (även om det initialt betyder att vissa män, som nu sitter på oproportionerligt mycket makt och pengar, måste lämna ifrån sig delar av den för jämna ut vilket alltså gör att de får det sämre. Som skattesystemet fungerar: de som har mest betalar mest för att alla ska få det bättre). När feminismen har lyckats får alla betalt efter vad de uträttar, alla ägna sig åt de jobb och intressen de vill, klä sig hur de vill, lika ofta få vårdnaden av barnen i en vårdnadstvist, delta lika mycket i eventuella krig, osv. Det är person och kompetens som avgör, inte kön.

Man skulle också kunna lägga till en punkt 4 till listan.

4. Jag jobbar för att förändra de strukturerna.

Även om vissa kanske inte diggar könsmaktsteorin, är det när man kommer in på sätt att fixa till de här problemen som det brukar brinna till ordentligt. I min feminism ingår det nämligen att ägna sig åt ett aktivt motstånd mot de patriarkala strukturerna, och det är här det blir obekvämt, både för mig och för andra. Snacka är ju lätt, liksom. Men att göra?

Det finns jättemånga sätt att jobba för att avskaffa patriarkatet, och vart och ett av de förtjänar i princip ett eget inlägg. Man kan, med eller utan lagstiftning, kvotera in kvinnor på maktpositioner. Man kan lagstifta om jämnt delad föräldraledighet. Man kan medvetandegöra hur kvinnor objektifieras i media och prata om manlig blick. Man kan klä sina barn i könsneutrala kläder och uppfostra dem genusmedvetet. Man kan bryta mot könsstereotyper, genom att som kvinna exempelvis sluta raka benen. Man kan benämna en person som hen istället för han eller hon. Man kan låta en kvinna köra bil i en reklamfilm.

Alla de här grejerna bryter mot normen, det man brukar göra. Alla adresserar någon aspekt av feminismen, vilket förklarar lite hur stor den här frågan är. Hur den åker berg-och dalbana mellan det stora politiska och det lilla privata. Kanske är det därför så många känner sig tveksamma och arga inför den?

Jag vet inte. Men jag vet att jag vill att mina eventuella döttrar ska tjäna lika mycket pengar som mina eventuella söner. Jag vill att pappan till mina barn ska ha lika bra relation till dem som jag har. Jag vill att man ska sluta stena folk till döds i arabvärlden och jag vill att alla kvinnojourer och ätstörningskliniker ska stå tomma.

Därför kallar jag mig feminist.

 

Almedalsveckan del 2: såhär kan man göra istället

Den svensk som är absolut mest klarsynt när det gäller politik just nu är fotografen Mattias Klum. I senaste numret av Filter finns en intervju med honom som borde vara obligatorisk läsning för alla som har rösträtt. Artikeln är lång och välskriven (igen av Erik Almqvist. Får ångest av hur bra den människan är) och jag ska inte citera sönder den här. Men summan av Mattias politiska syn är enkel: miljöministern borde vara den högsta övergripande ministern under statsministern. Inte finansministern som det är idag.

Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt system är det lätt att glömma att det är just ett system. Vi människor har själva skapat reglerna för det. Vi har bestämt att pengar är hur vi ska mäta någots värde, och det har blivit så självklart att vi glömmer bort att det finns alternativ. Det slog mig särskilt när jag läste den här artikeln där integrationsministern och näringslivet tillsammans går ut för att (antar jag) slå tillbaka mot Sverigedemokraterna. Rubriken lyder: Öppenhet och mångfald är avgörande för vår tillväxt. 

Man kan tänka sig många andra argument för öppenhet. Ett kristet Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Ett utilitaristiskt Det maximerar människosläktets lycka. Eller ett allmänmänskligt Det känns bra i magen. Men istället väljer artikelförfattarna alltså att motivera sin åsikt med ekonomiska argument. Det är inte så konstigt. Så som diskursen ser ut just nu skulle allt annat uppfattas som flummigt. Ekonomi däremot, det är rationellt, sakligt, riktigt.

Men i själva verket är inte ekonomiska argument och teorier riktigare än andra teorier. Ekonomi är inte mer rationellt än religion. Det är bara en uppsättning dogmer som de allra flesta tror på, och som därför fungerar som styrmedel i våra samhällen. Det vore dumt att ifrågasätta ekonomi just nu. Nästan lika dumt som att ifrågasätta Guds ord på spanska inkvisitionens tid. Det gör det dock inte mer sant.

Något som däremot är sant är att vi bor på en planet, där det finns människor, djur, växter, stenar och vatten, och att vi är helt beroende av den här planeten för att överleva. Därför har Mattias Klum så oerhört rätt när han säger att miljöministern är den alla borde rätta sig efter: våra finansiella system är nämligen beroende av planeten. Men det är inte tvärtom. Jorden fanns i miljarder år innan Anders Borg balanserade Sveriges statsbudget.

Det här är, som någon frågade häromdagen, den främsta anledningen till att jag är medlem i Miljöpartiet: för mig finns det inget annat alternativ. Ett ekocentriskt system är det enda tänkbara. Miljö för mig handlar inte om att vara snäll; det handlar om att behålla och skapa förutsättningar för mänsklig utveckling. Därför blir det nästan skrattretande när människor här i USA pratar om att den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar. Som att det gick att förhandla med en orkan, en skogsbrand eller en öken. Problemet är inte att ni inte skulle vinna diskussionen, problemet är att det inte finns någon diskussion till att börja med. Finansiella system, lagar och moral är förhandlingsbara. De är skapade av människan. Men vi kan inte göra nytt vatten eller ny luft. Hur sura vi än är för att regnskogen inte absorberar mer koldioxid kommer den inte att ändra sig. Därför tycker jag att vi ska sluta bråka med träden, och börja jobba eftersom de förutsättningar som finns.

Almedalsveckan del 1: En lätt liten kapitalismkritik

Så fort man antyder att man är tveksam till det kapitalistiska systemet kommer någon att säga: visst, det är inte perfekt, men det fungerar ju bättre än allt annat vi har provat eller Alternativet är ännu värre! Så var det även när jag postade igår om att jag tänkte skriva om det här. Det är rimliga invändningar. Och framför allt sägs de så ofta att diskussionen ofta slutar där. Men frågan är: stämmer det?

Låt oss börja med det första, att kapitalismen funkar bättre än annat vi har testat. Det är till att börja med lite svårt att säga, eftersom de andra systemen (säg jägar-samlarsystemet, japansk protektionism, feodalsamhället eller sovjetkommunismen) i princip är saker vi kollar på i backspegeln. Vi vet att de fanns, att de tog slut, och i stora drag varför. Kapitalismen, däremot, är vi mitt uppe i. Med risk för att skriva er på näsan: hade man frågat kejsar Nero vilket samhällssystem som var det bästa, hade han antagligen sagt visst, romarriket är inte perfekt, men det fungerar ju bättre än allt annat vi har provat. 

Vår typ av marknadskapitalism har, om man är generös, 200 år på nacken. Det är alltså rätt långt ifrån att slå de andra system vi har provat, som överlevde i många hundra, eller i vissa fall tusentals, år. Undantaget är kommunismen som i praktiken aldrig har funkat över huvud taget. Påståendet att kapitalismen är det bästa vi har provat bygger alltså på en teori om att den ska fortsätta länge till, inte på empiri. Men stämmer ens teorin?

Jag skulle vilja påstå att kapitalismen är det enda system vi hittills har provat som har en inbyggd self-destruct button, av den enkla anledningen att den bygger på en premiss som helt enkelt inte stämmer: antagandet om att det finns oändliga resurser. Varför folk ignorerade det från början är svårt att säga; varför så många fortfarande inte fattar det är obegripligt. Att oljan blir dyrare, att börserna krisar, att guldpriset skenar, det är, för att tala kapitalismens språk, marknadens sätt att berätta att det börjar bli ont om saker och ting. Och det problemet har kapitalismen ingen lösning på: hur fritt vi än släpper priset på olja, hur perfekt informationen på marknaden än är, kan man inte tillgodose behov när råvaran inte finns. Det här gäller inte bara oljan, det gäller allt. Kapitalismens strävan efter evig tillväxt gör att den sakta (men allt snabbare) förstör sig själv.

Vi kan alltså se att kapitalismen efter så lite som 200 år håller på att klappa ihop. Det gör den inte till det bästa systemet vi har provat hittills; det gör det till det näst sämsta efter kommunismen. Vi är bara för mitt uppe i det för att märka det.

När man börja tänka så är det lätt att få lite panik, vilket bygger på kritik nummer två: Alternativet är ännu värre! Men igen skulle jag vilja påstå att det bygger på ett antagande som inte riktigt stämmer. Det beror på att folk i allmänhet ser just alternativet, i singular, och att det alternativet är kommunismen. Det är inte så konstigt att man tänker så; hela 1900-talet präglades ju av öst/väst-tanken, Kalla Kriget och Berlinmuren. Och då stämmer det: kommunismen har verkligen funkat uselt för alla som har testat den.

Grejen är att det finns inte bara ett alternativ. Genom att titta på historien finns det hundratals, tusentals system som har funkat olika bra, med styrkor och svagheter. Tittar man på framtiden är alternativen oändliga. Det handlar bara om att öppna ögonen.

Jag tror att misstag är bra eftersom man lär sig av dem. Kapitalismen är utmärkt på många sätt: den har gjort att massor av människor har fått det bättre, att vi har fått prylar vi aldrig annars hade haft, att vi lever länge. Men att tro att den är det bästa systemet som finns är att nöja sig med alldeles för lite. För 200 år sedan visste vi inte att människan skulle kunna växa snabbare än jorden. Nu vet vi det. Alltså har vi bättre möjligheter än någonsin att skapa ett nytt system som behåller det bästa från kapitalismen, och samtidigt tar bort den stora, röda knapp som från början fanns inbyggd i maskinen, men som det tog 150 år att upptäcka.

Om jag visste hur det här nya systemet skulle se ut skulle jag inte vara copywriter och bloggare, jag skulle vara Nobelpristagare och/eller sitta på psyket. Men jag har lite teorier. De kommer i nästa inlägg.

 

Almedalsvecka! (typ)

Nu är det ju Almedalsvecka där hemma och även fast jag aldrig har varit där tycker jag att det verkar himlans kul. Dock befinner jag mig väldigt många mil från en gotländsk solnedgång och är istället inlåst i den enorma bakugn som i vanliga fall är Manhattan. Nåväl. Kan man inte åka till politiken får man väl ta politiken hit istället. Jag tänkte helt enkelt köra en liten temavecka.

Under åren har ju den här bloggen gått från att handla om bara reklam till att handla om alla möjliga grejer jag tycker är intressanta. Och jag tycker att politik är jätteintressant. Men jag insåg häromdagen att det liksom bara har smugit sig in. Jag har egentligen aldrig skrivit om grunden till det jag tror på, hur och varför. Så nu är det dags. De närmsta dagarna ska det bli ordning och reda. Det här tänkte jag skriva om i någon slags ordning:

1. Varför jag inte tror på kapitalism (och hur jag tycker att man borde göra istället)

2. Varför jag kallar mig feminist och vad det betyder för mig

3. Hur jag får ihop mitt vardagsjobb på reklambyrå med det jag tror på

4. Varför jag blev vegetarian

5. Hur jag tänker kring det här att leva som man lär

Vad tror ni om det? Det blir säkert lite överlappande och nåt ämne kanske faller bort och nåt kommer till, men det här är idén i alla fall. Vi kör igång imorgon.

Små små saker

En liten lista på saker och ting som gör livet bättre.

– Att göra något som gör världen lite mer som man skulle vilja att den var. Att skriva ett snällt mail. Skriva på en protestlista. Hjälpa en kompis att flytta. Låna ut pengar till någon.

– Att skaffa ett bra anteckningsblock

– Att aldrig kalla vuxna kvinnor för flickor eller tjejer. I alla fall inte i professionella sammanhang.

– Att dricka en kopp kaffe

– Att lyssna på låtar som var populära under någon sommar på 90-talet

– Att hänga på Pinterest i 10 minuter

– Att köpa ett nytt mobilskal

– Att bocka av något från en att-göra-lista

– Att be någon som förtjänar det att dra åt helvete

– Att göra något man egentligen inte vågar

– Att veta att det är söndag och att man snart ska sticka ut till Hoboken och dricka kaffe och prata om intressanta saker med bra människor. Och att man sen ska handla mat på Whole Foods och kolla på the Newsroom. Åh gud vad mindfulness det här lät. Men det är vad jag ska göra, och jag ser fram emot ‘et.

ps. Bara jag som inte tyckte att Anja Pärssons sommarprat var så himla modigt? Alltså det var ju personligt och fint och man blir oerhört glad för hennes skull, men så stor grej är väl inte det i Sverige 2012? Eller är det fortfarande det? Bryr sig media så mycket att man måste be som självklarheter som att de inte ska trakassera ens vänner och familj för att man har blivit kär i nån? I så fall är det förbannat deppigt.