Så här skulle man ha det

Okej okej, jag vet var jag sa om internetpaus och sånt men det är svårt att hålla sig borta. Vilket ju egentligen är något bra. Två saker har jag tänkt på:

1. Jag skulle vilja frysa mitt liv precis exakt nu och låta det pågå för evigt. Det ska för evigt vara augusti i New York, 25 grader och växlande molnighet, och jag ska vara 28 år och jobba ungefär 30 minuter och dagen och det ska vara takfester och tärningskvällar och middagar och långluncher och sovmorgnar och alla mina kompisar ska krama mig hela hela tiden för att jag snart ska åka härifrån. Rekommenderas stakt.

2. Är en smula orolig för att det bara finns två saker att göra i Stockholm. Att vara på Trädgården på fredagar (25 bilder) och att gå på bröllop på lördagar (12 bilder). Livet enligt instagram.

Nu kommer min mamma snart hit och vi ikväll blir det nog ett ostron eller två på Balthazar och efter det kanske en inflyttningsfest i Brooklyn. Livet, lägg av. Har fasen inte förtjänat att ha så här roligt.

Rip This Joint

Vet inte riktigt vad som hände, men tror att det började med att Netflix rekommenderade den här:

Och plötsligt ser min Spotify ut så här

Min bokhylla så här

Och på Youtube kollar jag mest på sånt här

http://youtu.be/EM_p1Az05Jo

Brukar skaffa mig en besatthet per sommar ungefär, och i år blev det tydligen upplopp, tjocka 70-talsluggar och bluesackord. En rätt bra besatthet, måste jag säga. Mycket att ösa ur. Är det förresten någon som har tips på fler dokumentärer man borde kolla på?

 

Ping Genusfotografen

Gick förbi banken HSBC precis där jag bor och såg den här skylten i fönstret:

Är den inte jättemärklig? En vuxen kvinna i en banks skyltfönster som tvinnar håret, lägger huvudet på sned och tittar längtande mot erbjudandet om att prata om bankaffärer?

Jobbar hon på banken? Är hon företagare? Och oavsett vilket: varför ser hon ut som att hon är med i en schamporeklam?

Dumma retoriska frågor, jag vet. Kvinnor porträtteras ju så himla ofta så i reklam, utan att det finns någon anledning egentligen. Men i det här fallet blir det extra konstigt, eftersom det handlar om en bank. En förtroendebranch, skulle man kunna kalla det. Och inget med den här bilden utstrålar just det, oavsett vem man tänker att kvinnan ska föreställa. Eller tänker de att de är så jäkla vassa på HSBC att inte ens en infantil bimbo kan misslyckas om hon anlitar dem?

Så många frågor. Så få svar. Känner att det kanske får bli ett mail av det här, eller vad tycker ni?

En smula trött

Älskar ju internet, det gör jag verkligen. Men den senaste veckan har jag blivit lite trött. Lite trött på att försöka förklara saker för människor som inte vill förstå. Lite trött på att någon säger att mina argument är ”lövtunna” eller att jag är en ”hycklare” utan att ge en enda förklaring till hur de har kommit till denna slutsats. Och framför allt, ganska så mycket trött på att de här personerna förolämpar mig, min familj och mina vänner genom att kalla alla som jobbar med reklam för parasiter, blogsugare och annat larv.

Det intressanta är att jag tror att de flesta av de här människorna tycker att de kommer från något slags politiskt vänsterhåll. Hållet där man försöker se strukturer, inte individer. Ändå är de så snabba på att döma en person, eller ett enskilt yrke, som med deras begränsade kunskap inte lever upp till de standarder de själva har satt. Får inte riktigt ihop det.

Aja. Man kan hålla på och försöka förklara och försvara i en evighet, men ibland är det augusti och man är ledig och man kanske helt enkelt vill tillbringa tid med folk som vill ha en diskussion snarare än folk som vill berätta för en att man är dum i huvudet för att man inte tycker som de. Checkar därför ut från internet några dagar. Ingen fara på taket, behöver bara en liten paus eftersom jag skriver så himla dåligt när jag är irriterad.

Tidsinställer lite inlägg, men vill ni ha kontakt med mig får det vänta till nästa vecka nån gång.

Den goda och den onda

Lyssnade precis på Lotta Lundgrens BRILJANTA sommarprat och underligt nog angränsade det ganska mycket till något jag låg och tänkte på igår när jag inte kunde somna (en ny grej jag har börjat med. Brukar somna så fort jag lägger huvudet på kudden, nu ba: stirra i taket, läsa bok, dricka mjölk, somna, vakna, somna, vakna, fy fan). Nämligen det här med att så oerhört många är fast i så oehört deppiga förhållandet, och att jag misstänker att det beror på någon slags världskonspiration.

Nu är det snart två år sedan jag blev singel, efter nästan tio år i olika långa förhållanden. Den första känslan var, naturligtvis, förvirring. Sorg och panik. Och sen kom avundsjukan på alla som var ihop, eller ännu värre, gifta. Det kändes som att de gick runt och skrattade åt mig som var så oälskvärd. När jag började komma över det värsta där precis i början kom rädslan. För inte nog med att jag var ensam, ledsen och inte intressant för någon, jag var dessutom SINGEL. Och det vet ju alla som har läst en tidning eller sett en film vad det innebär.

I min populärkulturella referensram, som jag inser nu hade blivit min riktiga referensram, fanns två sorters singlar: de goda och de onda. De goda är de som finns i romantiska komedier. De är ganska sorgliga, jobbar jättemycket eller sitter ensamma hemma varenda kväll, letar efter den rätta/rätte men misslyckas trots att de är så fina egentligen. Till slut lyckas de och ordningen är återställd.

De onda är de som i grund och botten är lika sorgliga karaktärer, men som låtsas att de trivs med sitt liv. De går ut och festar jämt och SLUKAR män/kvinnor på löpande band och har tjusiga kläder och kanske en snabb bil. Till slut träffar de personen som får dem att förstå hur ytligt och meningslöst deras liv är och blir ihop och ordningen är återställd.

I valet mellan dessa två tänkte jag att jag tar nummer två. Om man ändå ska vara ensam och sorglig kan man väl vara det med en snygg väska i handen och bli bjuden på någon kul fest i farten, liksom. Så med stapplande steg började jag efter något år ta mig ut på den så kallade marknaden igen. Jag stod kvar i baren istället för att åka hem och stirra in i väggen. Jag tackade ja när någon frågade om jag ville ta en öl någon kväll.

Det höll på några månader och hela tiden förväntade jag mig att straffet skulle komma, att jag skulle slås av insikten om hur hemskt och meningslöst allt var och hur mycket jag saknade tiden av tvåsamhet och att roliga fester aldrig kan mäta sig med en kväll framför TV:n på tu man hand. Tills jag en dag bara insåg att det var fel. Jag hade the fucking time of my life och fattade det inte ens själv.

För grejen är att singellivet, och särskilt den så kallade ”dejtingscenen” i New York som är så fruktad, är inte särskilt komplicerat. Man träffar folk, man blir vän med folk, vissa kanske man dejtar tills någon inte vill det längre. Klart att det kan bli jobbigt ibland, precis som att ett jobbprojekt eller en familjemiddag eller en utekväll ibland blir det. Men jag skulle inte påstå att det är värre.

Mitt singelskap de senaste åren har gjort att jag har fått åka vattenrutschkana på en kryssningsbåt i Bahamas, sitta längst fram på en rodeo i Texas och se solen gå ner jättefort i havet på Santa Monica Beach. Jag har fått äta ostron i Montauk och pizza i Bushwick. Jag har druckit starkt kaffe och lärt mig om iransk poesi och Jersey Shore, ätit pasta sittande på golvet med fem italienare i Chelsea, hört historier om badrumsväggar med målade kaniner och hur hjärnan på lång sikt påverkas av nikotin. Jag har upptäckt böcker och musik och bloggar och maträtter. Inget av det här har lett till att ordningen har blivit återställd. Jag är fortfarande singel. Inser här att jag borde skriva något i stil med ”och visst är det ensamt på söndagskvällarna” men det är faktiskt inte sant. Jag älskar mina söndagskvällar när jag käkar middag framför TV:n och dricker ginger ale.

Som sagt, jag har inte blivit ihop med nån. Men jag har lärt känna så himla mycket bra människor. Människor som skickar roliga mail och lajkar ens instagrambilder från Stockholm, Rom och Toronto. Som jag vet att jag kan höra av mig till om jag kommer till stan någon gång och behöver tips på var man ska äta middag.

Så, om du lyssnade på Lottas sommarprat och kände att du faktiskt är en av de personerna som hon riktar sig till, så vill jag bara tillägga: Det är inte så farligt. Snarare är det himla, himla kul. Så länge du väljer att bli en ond singel, vill säga.

Från vänsterkanten

Tentasvarspapprena på Handels såg ut som att de hörde hemma på 30-talet eller nåt. Tydliga linjer och marginaler och boxar och ställen där man skulle skriva namn och inskrivningsnummer (19492 hade jag, brukar ibland chocka nuvarande studenter där med detta. Så gammal är jag). Jag la pappret med långsidan mot mig. Några timmar senare gick jag och tvättade av blyertsklegget från sidan av handen och sedan dess har jag haft exakt noll nackdelar av att vara vänsterhänt.

Det är så himla konstigt när man ser eller läser nåt som får en att inse att man kan se något på helt olika sätt. Jag har nämligen aldrig fattat att hänthet skulle kunna vara ett problem. Snarare har jag trott att det var lite fint att vara vänsterhänt? Det finns ju någon idé, eller myt, om att vänsterhänta är mer kreativa. På reklambyråerna jag har jobbat på har det varit jättevanligt, typ 50/50 kanske. På Wieden är det en självklar fråga från IT vilken sida av datorn musen ska kopplas in. Jag, Sandra och Mathieu satt för bara några veckor sedan och jämförde vår hänthet över lunchen. Vilken hand använde vi till pennan, till telefonen, till pingisracket. Rätt kul, rätt meningslöst.

Men så läste jag den här artikeln och blev liksom helt paff. ”Vänsterhänta är unika, inte avvikande, poängterar forskaren Louise Rönnqvist”, ”Bland de barn vars mödrar missbrukat alkohol under graviditeten är nästan hälften icke-högerhänta. De har också ofta koordinationsproblem”, ” Bland de prematura barnen finns signifikant färre som är högerhänta. Det är också vanligare att man inte utvecklat någon tydlig höger-vänster-preferens. Ju mer prematura barnen är desto vanligare är de att de inte har någon tydlig sidoskillnad.” och ”Fortfarande händer det att Louise Rönnqvist får frågan från oroliga föräldrar om de ska träna sina vänsterhänta barn att skriva med höger hand. Hennes svar är nej, i de allra flesta fall.” 

Jösses. Om jag läste det här och fick ett vänsterhänt barn skulle jag också bli orolig. Betyder det att man som mamma har fuckat upp under graviditeten? Eller bara att det är något slumpmässigt allvarligt fel på barnet?

Så behöver det ju verkligen inte vara, vilket jag tror forskaren i artikeln försöker förtydliga, men jag tycker att det försvinner lite bland de dramatiska citaten. Men jag ser helt klart en möjlighet. Nästa gång jag snubblar ner för en trappa eller tappar en tallrik i marken eller går in i en lyktstolpe ska jag helt klart skylla på att jag är vänsterhänt.

12 dagar

Nu har jag mindre än två veckor kvar innan flyttlasset går. PANIK! Det som för någon månad sedan kändes som det bästa beslutet någonsin känns helt plötsligt ganska så jävla tveksamt. Ska jag lämna den här stan? Ska jag lämna min lägenhet och mina bästa vänner och min mataffär och favoritbar och iskaffe och fish tacos?

Japp, tydligen är det så. Önskar att jag hade något vettigare att skriva om men det här är det enda jag kan tänka på. Att klamra mig fast vid varje liten sekund, att hinna träffa alla jag tycker om och äta alla grejer jag kommer att sakna.

 

 

Skit också. 

Så bidrar reklam till samhället

På förekommen anledning, eftersom det blev en diskussion om det angående mitt inlägg häromdagen:

 – Reklam gör media tillgängligt. Reklam finansierar dagstidningar, magasin, podcasts, internet och TV så att inte inkomst avgör om man får tillgång till information. Utan reklam skulle ett nummer av DN kosta 90 kronor.

– Reklam påverkar samhällsdebatten. Eftersom reklamen är överallt kan den, om den används rätt, driva agendor utanför sitt varumärke och ge oss en mer nyanserad bild av världen. Som exempelvis ICA-Jerry som jag skrev om häromdagen. Eller JC Penney här i USA som tydligt tar ställning i frågan om homosexuellas rätt att gifta sig.

– Reklam bidrar till populärkulturen. Iprenmannen, Old Spice, Curators of Sweden. Bra reklam är tillräckligt intressant och underhållande för att skapa en egen plattform. Eller så kan man säga att den är kul, helt enkelt.

– Reklam skapar skatteintäkter och arbetstillfällen. Reklam är en tjänstebransch som inte kan outsourcas vart som helst. Den har mycket liten miljöpåverkan i sig självt men skapar stora värden som kan beskattas och användas till det gemensamma. Reklambyråer är traditionellt små och medelstora entreprenörsföretag med superbra personalpolicy. Det är också en språngbräda för väldigt många skribenter, formgivare, skådisar, fotografer och andra (exempelvis Erik Eriksson, Roy Andersson och Lotta Lundgren) som kan försörja sig genom att arbeta med reklam för att också kunna ägna sig åt det de brinner för.

– Och sist och mest: Reklam gör att köpare och säljare hittar varandra. Reklam gör att företag kan berätta om sina idéer och att folk som tycker lika kan välja det företaget framför ett annat. Den gör att organisationer och politiska partier kan nå ut med sina tankar. Den gör att information sprids snabbt och effektivt. Reklamen är inte alltid bra och inte okomplicerad, det ska gudarna veta. Men att påstå att en bransch som omsätter 32 miljarder kronor i Sverige inte alls bidrar till samhället, det är helt enkelt inte rätt.

Nästa steg

Först och främst: TACK för alla fina ord angående min kommande flytt och mitt nya jobb. Är naturligtvis skitnervös men det hjälper att ni är så snälla. Är ledsen om jag har varit dålig på att svara på mail och så, har ju liksom semester nu och betar mig igenom det så bra jag kan. Svar kommer, jag lovar!

Med risk för att verka helt SJUKT självupptagen som anser att vi behöver ett till inlägg om det här kommer här svar på några av de vanligaste frågorna jag har fått de senaste dagarna. Imorgon lovar jag att allt är tillbaka till vardagen.

Vad ska du forska inom? 

På Handels i Stockholm finns en institution som heter CCM, Center for Consumer Marketing, och där har jag blivit antagen som doktorand. Jag har inte en klar frågeställning än, men min ansökan handlade om Unintended effects of advertising, alltså hur reklam påverkar världen utanför själva varumärket. Det kan vara både positivt och negativt. Exempelvis startade ju ICA-Jerry en bred diskussion om hur människor med funktionshinder har det på arbetsmarknaden. Det är ju en jättebra effekt inte bara för ICA, utan för alla. En negativ effekt skulle exempelvis kunna vara skadliga skönhetsideal. Sånt tycker jag är jättespännande. Men mycket kan hända på vägen och jag vet ju väldigt lite om det här området just nu, så jag kanske hamnar nån helt annanstans.

Hur går det till? 

När man antas som doktorand påbörjar man ett fyraårigt program för att utbildas till forskare och skriva sin doktorsavhandling. Man läser en del kurser, man undervisar dem som läser på bachelor- och masternivå, men allra mest håller man på med sin egna forskning som till slut blir en doktorsavhandling. Om den blir godkänd blir man doktor (det som kallas PhD på engelska).

Vad ska du göra sen? 

Ahhhhh vad tusan är det för fråga? Hjälp. Vet du vad du ska göra om fyra år? Nä. Phu.

Vad händer med Sandra (Beijer, min partner på jobbet) nu? 

Hon stannar på byrån här i New York och får jobba med några andra av de grymma personer som finns där.

Får man träffa dig när du kommer till Stockholm? 

Absolut. Kanske inte de första veckorna, ska ju flytta och börja nytt jobb och försöka reconnecta med vänner och familj som jag inte har träffat på superlänge men när jag börjar komma i ordning är jag game för det mesta.

Kommer du att fortsätta blogga? 

Jamen självklart. Jag hoppas att bloggen kommer att bli bättre och mer intressant av det här. Nya perspektiv, nya idéer osv.

Om det finns fler frågor är det bara att droppa en kommentar här så ska jag svara så gott jag kan från mitt semester- och flyttförvirrade läge.

 

 

 

In Sweden we call this a poodle

Förra veckan tidsinställde jag ett inlägg och glömde bort det. Imorse när jag vaknade tänkte jag ”shit, det var nog några ganska oklara formuleringar i det där inlägget, tur att det ska upp i morgon” och insåg sen att det redan var där. Hrrm.

Hur som helst: delvis på grund av vissa av de formuleringarna, men också på grund av faktiska meningsskiljaktigheter, brände det till runt mitt förra inlägg om Värvet-intervjun med Simon Gärdenfors. Jag ska bara reda ut några oklarheter jag skrev.

– Min viktigaste poäng med inlägget är att jag är kluven. Jag tycker inte att det finns ett solklart rätt eller fel här. Beroende på vad som står bakom en persons beslut i livet kan de ju betyda helt olika saker (vilket gäller alla människor, naturligtvis inte bara Simon). Just därför tycker jag att ansvarsdiskussionen är så avgörande i just det här fallet: gör man det man gör för sin egen skull eller för andras?

– Jag ville ta avstamp i intervjun men prata om frågan bredare. Det var därför jag skrev några saker som uppfattades som faktafel (angående Simons ålder exempelvis, eller vilken typ av droger han tar, eller vilken typ av bidrag. Hans korrigeringar kan man läsa här). Jag menade inte Simon, utan person X, liksom. Inser dock att det var klantigt formulerat och kunde uppfattas så. På samma sätt vet jag naturligtvis att det är skillnad på stipendier och bidrag. Som jag uppfattade det i Värvet-intervjun sa Simon att han sa upp sig som jobbet som redaktör för att försörja sig på sparpengar och bidrag, men att han nu får stipendier. Men det kanske är fel? Har det varit stipendier hela tiden? I så fall är det ju en annan femma och då var formuleringen ”stipendier och bidrag” fel.

Däremot håller jag helt enkelt inte med i ansvarsdiskussionen. Jag är svinmycket emot knark, av den enkla anledningen att det är en industri som dödar fruktansvärt många människor varje år (och nu menar jag inte i brukarledet, utan i produktions- och distributionsledet.) Jag har inget per se emot att människor tar droger, men just nu gör man det oundvikligen på andra människors bekostnad, och det tycker jag är orimligt att inte diskutera/reflektera över när man pratar om det.

Och, jag tycker också att det är intressant att diskutera vad som är att bidra till samhället. Många tycker exempelvis att vi som jobbar med reklam förstör betydligt mer än någon (OBS person X, inte Simon) som går på bidrag trots att de inte måste, för att exempelvis kunna ägna sig åt konst. Vissa tycker att det räcker att betala skatt, andra att man dessutom är skyldig att ha ett jobb som enbart gör gott. Och ett steg under det tycker en del att det är bäst att förändra inifrån, exempelvis genom att jobba i modebranschen men starta en etisk modellagentur, medan andra tycker att man bör distansera sig från sånt helt och hållet. Det är fasen skitsvårt sånt här. Det var därför jag ville skriva om det.

Och en slutgiltig korrigering: Jag är inte dum i huvudet. Jag gillar det Simon gör och av alla Värvet-intervjuer var det här den enda som fick mig att inte veta vad sjutton jag skulle tycka. Vilket är en bra grej. Jag är ledsen att jag skrev så oklart att det jag egentligen ville säga liksom försvann i röran.