Metamfetamin och präktighet

Lyssnade häromdagen på Värvet-intervjun med Simon Gärdenfors och känner mig så himla kluven inför det han sa.

Simon är serietecknare och musiker. Han är också känd för att ha levt rätt hårt och knarkat en hel del. På frågan om hur han har fått ihop sitt liv ekonomiskt, hans grejer har ju en ganska smal publik, svarar han att han i stort sett har levt på bidrag och stipendier sedan han gick ut gymnasiet. ”Vi lever i ett bra land”, säger Simon.

Och här kommer kluvenheten in. En del av mig vill ropa JA! För det gör vi ju. Men landet är bra för att de flesta människor inte gör som Simon. De flesta människor sliter och betalar skatt för att sjuka/barn/gamla/föräldrar ska kunna klara sig. Inte för att en 20-nånting kille med akademikerbakgrund ska kunna teckna serier och ta metamfetamin.

Grejen är att i min drömvärld skulle Simons beteende (minus knarket) vara helt ok. Jag tror ju liksom på medborgarlön, jag tycker inte att vi ska jobba mer utan mindre, jag tycker att det är helt knäppt att vi har effektiviserat allt i vårt liv så mycket de senaste 100 åren och fortfarande jobbar 8 timmar eller mer om dagen (medan en massa människor inte får jobba alls, vilket gör att de känner sig värdelösa eftersom vi har hittat på att lönearbete = människovärde). Så jag har verkligen inget principiellt emot att någon väljer att leva snålt och ägna sig åt det de brinner för. Jag hyllar det. MEN tyvärr är ju inte jag statminister/diktator och så som vi demokratiskt har bestämt att samhället ska vara så ska man inte göra som Simon. I alla fall inte helt oreflekterat. Det är inte meningen att en ung, frisk människa inte ska bidra till det gemensamma.

Så där svajar jag mellan att vilja ge människan en high five eller en örfil. Det som får mig att nog välja det senare är när Kristoffer Triumf börjar prata om ansvar. Har man inte ett ansvar gentemot yngre att inte prata om knark, inte liksom sanktionera det även om man själv ägnar sig åt det? Det tycker inte Simon. Man kan inte hålla på och ta ansvar för alla hela tiden. Det är inte så farligt om folk knarkar lite. Och framförallt blir man så himla präktig om man tänker på vad man säger och gör utifrån ett förebildsperspektiv. Och precis där tänker jag att Simon nog inte i första hand är en passionerad person, utan en ganska bortskämd människa som låter undersköterskor och städare försörja honom medan han jobbar på att inte verka så präktig. Det är synd, för man gillar ju hans grejer.

If I wanted to sleep with someone with the body of a 12-year-old boy

Via MissRepresentation hittar jag den här artikeln med titeln Vogue Model Robyn Lawley’s Plus-Size Lingerie Campaign. Total Gamechanger.

Alltså suck. En till frejdig artikel om en överjordiskt vacker kvinna som åmar sig i sexiga underkläder och därmed anses göra underverk för kvinnors självförtroende. Ungefär lika uppfriskande som när ”vanliga kvinnor” kastar kläderna i media för att visa att alla är fina.

Det behövs verkligen diskussioner om modellers vikt, det vet ni att jag tycker. Mångfald är alltid bra. Och jag slipper oroa mig för att Lawson blir utnyttjad eller sjuk, eftersom hon dels är vuxen och dels verkar ha skinn på näsan. Men att tro att det här är en ”game changer” är otroligt naivt, vilket visar sig redan i kommentarerna i MissRepresentations post. Först, en massa snack om att hon inte borde kallas plus-size. Sen den obligatoriska mannen som säger:

”Lawley is hot. Curves rule. If I wanted to sleep with someone with the body of a 12-year-old boy, I’d…. never mind. Not going there.”

Är inte det helt sinnesjukt? Den här personen tycker alltså att det är helt legio att börja prata om sina sexuella preferenser i en offentlig kommentarstråd på Facebook som handlar om något helt annat?

Men det är inte förvånande egentligen. Bilderna på Lawson visar ännu en vacker ung kvinna med sänkt blick och halvöppen mun. Oavsett om hon väger 45 eller 100 kilo har hon på bilderna ingen makt och ingen personlighet. Och det är precis därför killen på FB känner att han måste berätta vem han vill ligga med och inte. Att förändra det kräver betydligt mer än att bara ta in en större modell. Då måste man börja fundera kring subjekt och objekt, vem bilden är för och så vidare. Och uppenbarligen orkar få yrkesmänniskor göra det.

På pluskontot länkar de till Lawley’s mat-Tumblr. Och den är riktigt jäkla bra. Här: Robyn Lawley Eats.

Nu är det på riktigt

är det att skriva det här inlägget. Mest för att när jag skriver det är det liksom på riktigt. Fast jag har vetat det i hundra år (fyra månader). So here we go:

I fredags jobbade jag min sista dag på Wieden+Kennedy. Om mindre än tre veckor packar jag mina väskor och lämnar New York. Jag flyttar tillbaka till Stockholm och Nytorget och familjen och vännerna och Holidaydip och Djungelvrål.

Jag ska inte jobba som copywriter nåt mer. Den 27:e augusti börjar jag på doktorandprogrammet på Handels och de närmsta fyra åren ska jag ägna mig åt det jag egentligen gillar allra mest: att diskutera reklam. Jag ska forska inom ett område som heter unintended effects of advertising, som handlar om vad reklam gör med världen utanför varumärket den försöker bygga. ÅH PEPPEN! Kan inte fatta att jag ska få göra det på heltid!

Så. Då var det sagt. Phu. Inser nu att för er är ju det har inte hela världen, spelar ju inte så stor roll för er vad jag gör när jag inte bloggar, men jag är så himla GLAD över att liksom få ihop mitt liv lite mer. Även om det känns läskigt att överge allt man kan och vet och börja om på ny kula.

Och just det! Även om jag inte jobbar som copywriter kan jag ju fortfarande copywrita litegrann i mån av tid. Så har man nån text som behöver skrivas eller översättas från svenska till engelska så kan man maila nina.akestam@gmail.com. Jag är extra bra på jobbiga svåra saker som ingen annan vill skriva. Typ böcker om hedging av pappersmassapriser.

Här kan man läsa en intervju om det hela också.

Hur hade man varit annars?

Jag började blogga för mer än sex år sedan. Sex år är så himla länge. Om ett barn hade fötts då hade det gått i skolan nu?!

Jag var 22 år då. Hade inte börjat jobba på Garbergs, hade inte flyttat till Söder, hade inte träffat de flesta av mina bästa vänner, hade inte en iPhone, hade inte Facebook, hade aldrig hört talas om Wieden + Kennedy, hade inte varit pa en massa stallen.

Och nu. Nu har jag på många sätt ett så himla konstigt liv. Jag skriver saker och folk läser dom. Nästan varje dag när jag öppnar datorn har jag fått mail från någon som berättar att de tycker att jag är bra. När jag postar grejer på Instagram lajkas de av folk jag aldrig har träffat och när jag står på en grusplan i Queens och dricker ljummen öl kommer någon fram och säger Fortsätt som du gör.

Hur hade man varit annars? Om man inte hade blivit intervjuad för artiklar i Internetworld och DN och för Berns nya hemsida? Om man inte visste hur insidan på en studio i Radiohuset ser ut, hur det känns att få en mikrofonmygga fastsatt, hur det kittlar i magen innan man kliver upp på scenen på hotell Rival, eller står och stirrar på 20 personer i ett klassrum som har struntat i en massa andra saker för att tillbringa en timme med mig?

Det går ju inte att veta så klart. Man vänjer sig vid allt, och det här är ju så jag har det. Hade jag haft det på något annat sätt hade jag inte saknat det. Men ibland kan jag tänka på att det är orättvist. Orättvist att inte alla har någon som kommer fram till dem på en grusplan i Queens och säger Fortsätt som du gör. Orättvist att inte alla får borja dagen med en tweet fran någon okänd person som säger Jag älskar dig <3 eller avsluta den med applåder från 300 människor. För man kan säga vad man vill om att vara trygg i sig själv och inte söka för mycket bekräftelse och så men det är klart att det spelar roll. Det ar klart att man vagar och orkar mer nar man vet att man har stod inte bara fran familj och vanner, utan fran tusentals andra personer ocksa.

Så TACK. Tack som fan ni som läser, sprider, bjuder in och peppar. Hade varit någon helt annan person utan er.

Klart slut.

Vegovändningen

För några månader sedan bestämde jag mig, som ni kanske minns, för att börja behandla kött som tårta: något man äter vid speciella tillfällen. Det har känts rätt bra. Tills jag häromdagen bestämde mig för att det var ett speciellt tillfälle.

Det var min brors sista dag i stan och han ville gå till El Almacen, ett grymt argentiskt ställe i Williamsburg. De har en massa grejer på menyn, men eftersom de är kändast för biffarna tog jag en sån. Och vilken himla flopp. Till att börja med var det inte alls så gott som jag mindes. Och sen mådde jag så dåligt att jag trodde att jag skulle dö. Tog flera timmar innan jag var normal igen.

Således: behandlar man kött som tårta blir det som tårta. Inte så gott som man tror och så mår man illa efter.

Trodde verkligen aldrig att jag skulle bli en sån person som inte pallar kött?! Aja. Nu är vi där i alla fall. Nästa gång jag ska fira något får det blir med ett skaldjur.