Hen och jag

När jag var liten berättade någon av mina föräldrar, minns inte om det var mamma eller pappa, den här gåtan för mig.

En far och hans son är ute och kör bil. Plötsligt händer något och de kraschar med bilen rakt in i ett träd. Båda blir allvarligt skadade. När de kommer till sjukhuset rullas sonen in i operationssalen. Läkaren kommer in och ropar ”men herregud, det är ju min son!” Hur hänger det ihop? 

Jag fattade ingenting. Jag gissade på så många olika lösningar min sjuåriga hjärna kunde komma på. Pappan kanske inte blev skadad ändå? Eller var läkaren hans farfar och han sa fel? Nej, förklarade min förälder. Läkaren var pojkens mamma.

Jag kom att tänka på den lilla historien när det stormade så himla mycket (igen) runt ordet hen förra veckan. För mig är det nämligen precis det här ordet är så bra på. Det hjälper oss att inte utgå ifrån att en viss person/titel/yrke har ett visst kön. Hade det funnits i min 80-talsuppväxt hade det inte varit svårt för mig att lösa gåtan. Och mina föräldrar hade inte behövt berätta för mig att jag kunde bli vad jag ville, även fast jag var flicka och alla läkare/presidenter/poliser var en han. Jag skriver för mig, för anledning till att den här debatten eller vad man nu ska kalla den kan pågå i evigheter är för att alla diskuterar helt olika saker. Det blir uppenbart när DN försöker förklara turerna här.

I ena ändan av spektrat finns de som menar att hen är ett smidigt sätt att förenkla språket. Helt opolitiskt. Istället för att skriva han eller hon när vi inte vet könet på en person säger vi hen, och sparar en massa tid och tecken. Som på finska. Som orden förälder eller barn. I andra ändan finns de som vill avskaffa könsbundna pronomen helt (det Nöjesguiden gjorde i sitt hen-nummer) och kalla alla för hen alltid, som ett sätt att minska skillnaderna mellan män och kvinnor som vårt samhälle så gärna vill accentuera. Ytterligare en aspekt är den queera; att personer som inte känner sig som man eller kvinna ska kunna omnämnas som hen.

De här tre grejerna har ingenting med varandra att göra egentligen. Det är äpplen och päron och apelsiner, och därför blir det så stormigt och samtidigt så himla tråkigt att höra folk diskutera det. Någon som är för fattar inte vad folk kan ha emot ett ord som förenklar språket, någon som är emot vill inte upplösa de biologiska könet och ytterligare någon säger att det skulle försvåra läsningen av nyhetstexter. Jag orkar verkligen inte höra mer nu. Och skriver därför ett inlägg. Ehhhh… jaja.

Jag älskar att snacka språk. Men om vi ska fortsätta prata om hen kan vi väl prata om samma hen i alla fall? Bara en liten, liten önskan.

 

Styrräntor och krucifix

Jag läser just nu en kurs i vetenskapshistoria, och förra veckan pratade vi om vårt eget ämnes bakgrund. Ekonomi, alltså. Vi diskuterade hur ett ämne som så sent som på 60-talet inte ansågs vara tillräckligt rumsrent för att ens läras ut på universiteten, nu självklart är den bredaste och mest populära utbildningen. Hur den har makat undan jurister och ingenjörer och alla andra.

Jag tror att det beror på att ekonomi är makt. Man vinner val och styrelseposter på ekonomi. Även om jag specialiserar mig på konsumentmarknadsföring som är rätt långt bort från styrräntor och arbetsmarknadssvängningar får jag i alla fall en liten del av kakan. Det är så självklart för oss att svenska ledarskribenter kan säga att de vill att Mitt Romney ska vinna presidentvalet, trots att hans parti i övrigt står för en politik som i många fall strider mot alla möjliga mänskliga rättigheter. Ekonomin först, etiken senare. För utan ekonomin funkar ingenting. Att det här tänket är ett relativt nytt fenomen verkar alla ha glömt. Som att mänskligheten har funnits i miljontals år och handelshögskolorna precis firar hundraårsjubileum, eller att politiker på 70-talet kunde vinna val på helt andra frågor.

Det slog mig när jag läste den här intervjun med Nina Björk apropå hennes nya bok, Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde. Måste läsa boken också så klart, men har ej hunnit. Men det är ju verkligen som hon säger, att det anses vansinnigt att prata om saker och inte ställa dem i relation till tillväxt och ekonomi. Lika vansinnigt som det måste ha varit på medeltiden att prata om något utan att ställa det i relation till kristendomen. Det är ramverket som vi måste förhålla oss till. Så är det, sluta tjafsa.

Men, med risk för att upprepa mig själv: Ekonomin är inte mer ”verklig” än Gud. Det är inte naturvetenskap, utan samhällsvetenskap. Den funkar som styrmedel för att vi tror på den, för att vi människor har bestämt att det ska vara så. Men den dagen den inte gör oss lyckligare utan istället förstör för planeten, våra medmänniskor och oss själva, då är det dags att börja fundera på alternativ.

 

 

Jag går på pressfrukost *obs viktig person*

Igår fick jag lyssna på inspelningen av Fredrik och Filips podcast. Den lanseras ju på Spotify på torsdag och därför spelade de in på Spotifys kontor. Kolla vad nära jag satt. Typ som att ha hörlurar.

Alltså den här helgen har hela mitt internet ställt sig upp och börjat lajva. Har träffat typ 20 personer som jag tidigare bara har följt på bloggar/twitts/podcasts och så vidare. Så himla märkligt. Och roligt. Mest roligt att alla är precis som man trodde att de skulle vara? Det där med att ha en ”internetpersonlighet” verkar inte vara så poppis.

Hur som helst, blev sjukt impad av hur jäkla snabbt det gick för de här herrarna. De hade typ några ämnen uppskrivna i sina iPhones och så körde de bara. Var tvungen att gömma mig bakom stolsryggen för att inte mitt garv skulle höras i inspelningen. På torsdag vet vi om jag lyckades.

CV

På senaste tiden har det dykt upp jättemycket frågor i mailen om min bakgrund, mitt nya jobb osv. Har ju skrivit ganska mycket om det tidigare, så ni som vill veta alla detaljer får söka er bakåt i arkiven. Där finns bland annat genomgångar av alla yrken på en reklambyrå, vad man ska tänka på när man söker jobb osv. Men för den som är nyfiken kör vi en liten CV-genomgång här också.

1990-1999 Grundskolan

Bodde på samma ställe (Östermalm i Stockholm) hela min uppväxt men har gått i ett gäng olika skolor, vissa kommunala och andra friskolor. Började skolan ett år för tidigt, därför är nästan alla mina barndomsvänner födda 1983. Jag gillade skolan på det stora hela men hade ibland kämpigt med kompisar. Var inte mobbad på något sätt, men var inte så tuff. Jag pluggade jättemycket, mest för att jag var rädd för att misslyckas och för att något skulle bli arg. På kvällarna och helgerna skrev jag noveller, romaner, pjäser, dikter och dagböcker. Och så hängde jag med Eric och Maria, som fortfarande är två av mina allra bästa vänner.

1999-2002 Gymnasiet

Började sam-sam på Viktor Rydberg vid Odenplan och kände direkt JAHA, var det så här livet skulle vara? Hade superkul cirka varenda sekund i tre års tid. Träffade grymma folk som inte tyckte att jag var dum i huvudet för att jag pluggade till proven, och lärare som inspirerade en att alltid göra lite mer. Dansade till Håkan Hellström, lärde mig gilla öl, hånglade massor och som sagt, pluggade. Fast nu inte för att jag var rädd utan för att det var intressant och jag ville kunna komma in på de jobb/utbildningar jag var nyfiken på. Himla skönt skifte.

2002-2004 Handels del 1

I brist på bättre idéer började jag på Handels i Stockholm. Gillade inte folket, lärarna eller ämnena, men av någon anledning fortsatte jag ändå. Det var nog tack vare mamma mest, som påminde mig om hur viktigt det är att som kvinna ha en fast grund att stå på. Ett papper på att man vet vad man snackar om. Sorgligt att det ska behövas, men hon hade ju rätt. Vet inte hur många gånger jag har varit tvungen att slå det där diplomet i huvudet på folk. Tack mamma!

2004-2005 Paris/Åre

Tog ett sabbatsår och åkte till Paris, även kallat tjejlumpen. Blev kär, drack rödvin och fikade bort fyra månader. Det var helt fantastiskt. Sen åkte jag till Åre och försökte jobba som skidlärare vilket var en katastrof (skrev om det häromdagen).

2005-2007 Handels del 2

Valde, utan någon speciell plan, marknadsföring som huvudinriktning för de sista två åren, och då förändrades allt. Tyckte att allt var intressant och träffade människor som höll med. Sommaren 2006 började jag blogga om allt kul jag lärde mig. Hösten 2006 blev jag skickad på fyra veckors praktik till reklambyrån Garbergs. Min mentor sa ”det bästa med praktik är att man inte kan få sparken, så säg vad du tycker och se vad som händer”. Det gjorde jag. Dagen innan praktiken var slut frågade min chef om jag ville börja jobba där på riktigt. Jag blev anställd som planner (strateg på reklambyråspråk) och hattade mellan deltidsjobb, kurser och examensuppsats de sista månaderna.

2006-2010 Garbergs

Hux flux och utan att varken ha funderat eller sökt jobb jobbade jag alltså på reklambyrå. På dagarna gjorde jag strategier för kunder, och på kvällarna gick jag på byråfester. Efter något år kände jag att copywriting verkade roligare än planning, så då frågade jag om jag fick byta. Det fick jag. Det gick jättebra för mig som copy och jag fick jobba med superroliga kunder och projekt. Dessutom hade jag världens bästa kollegor. Bloggen växte och jag skrev krönikor och satt i jurys och tiden räckte inte riktigt till. Efter en väldigt mörk vinter bestämde jag mig för att flytta till New York. Sandra som hade jobbat med mig hela tiden tyckte att det lät bra. Sommaren 2010 åkte vi dit och visade mapp. I oktober var visumet klart och flyttlasset gick.

2010-2012 KBSP och WK, New York

I två år satt jag på flotta kontor på Manhattan och gjorde absolut ingenting. Varenda projekt vi jobbade på gick i stöpet. Jag längtade ihjäl mig efter Sverige och känslan av att få uträtta något. Samtidigt älskade jag min fritid i New York och lärde mig mer än jag hade kunnat göra någon annanstans. Känslan av meningslöshet på jobbet gjorde att jag fick mer tid och lust till andra grejer jag gillar, som politik, krönikor och bloggen. Började tänka på om inte mitt funderande kunde bli mitt yrke. Kom på att det kunde det. Några månader av hemliga papper och tampandes med ansökningar senare blev jag antagen till doktorandprogrammet på Handels. Flyttade tillbaka till Stockholm i slutet av augusti.

2012 —> evigheten Doktorand på Handels

Här är jag nu. Doktorand är alltså steget efter magister, eller master, med nuvarande systemet. Det är ett fyraårigt program som är en blandning av utbildning och anställning kan man säga. Det man framför allt gör är att man forskar, vilket i slutändan blir en doktorsavhandling. När den har blivit godkänd disputerar man och kan använda titeln doktor (PhD på engelska). Utöver forskningen går man kurser och undervisar dem som går på bachelor- och masterprogrammen. Mitt ämne heter Unintended effects of advertising. Än så länge vet jag inte riktigt vad det kommer att handla om, men jag återkommer.

Så nu sitter jag alltså på ett kontor i skolan jag hatade som 18-åring. Vad som händer efter det vet jag inte, men jag har ju fyra år på mig att reda ut det, så det ger sig nog. Är det här ett normalt yrkesliv? Är det en rimlig väg för att hamna där jag är? Absolut inte. Ingen kreatör har gått på Handels och ingen forskare har varit reklamare och framför allt vill ingen anställa någon som bloggar som jag. Men det kanske är lite bra att veta ändå. Att man kan göra det mesta fel och ändå ha rätt så kul på vägen.

 

Nä NU.

Har bestämt mig för att inte gnälla på Sverige just nu. När man har varit borta ett tag är det nämligen väldigt störigt. Ungefär som när jag slänger mig med ord som ”texture” och ”at the end of the day” trots att de har utmärkta svenska översättningar. Det är ett under att jag har några vänner kvar över huvud taget.

Men NU. Hur svårt ska det vara att få tag på ogiftiga kroppsprodukter och städgrejer i det här himla landet? Jag bor i Stockholm. Det ska vara en STORSTAD. Södermalm påstås vara ekomaffians centralstation. Och ändå är det enda som finns att välja på olika giftcocktails med doft av svavelsyra och konstgjord syrén? Om man inte går till butiken Gryningen och letar bland rökelse och torkade enbär. Men jag vill inte handla schampo i en örtdoftande hälsokostaffär. Jag vill handla det på ICA eller Åhléns eller apoteket eller något annat rimligt ställe.

Om någon som på något vis kan påverka detta läser det här, kan ni väl ytterst raskt importera följande varumärken från Amerikat. Pretty pretty please. Ni kommer att sälja till varenda mediamänniska i hela Stockholms innerstad.

Mrs Meyer’s Clean Day

Organix

Neutrogena Naturals

Method Home

Ok? Ok.

 

Bar Gen(i)us

Amanda mailade mig häromdagen och berättade om sin affärsidé, Bar Gen(i)us, som tävlar i Idéjakten. Idén går ut på, med Amandas egna ord:

”att anordna jämställdhets-workshops för managers, HR-ansvariga, marknadsförare, ledningar, styrelser, chefer och personal i allmänhet. Vi tänker oss att genussamtalet ska ske i avslappnade miljöer, så som på en bar/restaurang, för att få jämställdhetssnacket att verka mindre skrämmande. Vi är övertygade om att det här är ett bra sätt att förändra attityder på och tror att vår målgrupp, företag med manliga strukturer, kan se detta som ett alternativ till kvotering.”

Mer om idén kan du läsa på bloggen Plain Jane, som Amanda driver tillsammans med sina vänner Elin och Johanna.

Idéjakten är en tävling för samhällsförbättrande idéer där det vinnande bidraget får 100 000 kronor för att genomföra sitt projekt.

Hur som helst, Bar Gen(i)us behöver röster för att vinna. Om du liksom jag tycker att det låter som en helt strålande idé, klicka här för att rösta. På söndag stänger dom, så snabba ryck!

Searching for Sugar Man

Det här blir ju värsta mediatipsarveckan men nu var det ju så att jag såg Searching for Sugar Man häromdagen. Så nu får ni ett radioprogram, en bok och en film att skriva upp på måste-listan. Anywho, den här filmen är det bästa jag har sett i år. Och nu vet ju inte ni hur mycket film jag ser, men det är mycket. Typ 3-4 i veckan. Så det säger förhoppningsvis något.

Det är alltså en dokumentär om den amerikanska artisten Rodriguez som spelade in några album i början av 70-talet, men aldrig slog igenom. Nästan 30 år senare får han veta att han har varit skitstor i Sydafrika hela tiden, men eftersom landet var så isolerat under apartheid visste han inte om det. Ingen visste om det.

Den här filmen är

1. Så jävla feelgood

2. Så jävla snygg

3. Så jävla gripande

4. Så jävla det bästa soundtracket ever

Men mitt under filmen fick jag en rysning. Tänk om allt är på låtsas? Tänk om det bara är påhitt, och alla hans festivalspelningar i somras bara var steg 15 i ett snyggt konstprojekt?

Jag har aldrig haft problem med alla mockumentaries och Studio Total-grejer. Jag har nog känt att det inte spelar så stor roll vad som är på riktigt och inte, så länge man känner något. Men kanske har det blivit för mycket nu? För jag vill verkligen verkligen att sagan om Rodriguez ska vara sann. Och min andra halva av filmen blev helt pajad av att leta efter tecken på huruvida det var så eller inte. Verkar som att min hjärna inte vill bli lurad mer.

Hur som helst, musiken är sjukt bra oavsett var den kommer ifrån. Lyssna!

Att laga ett fönster

Nu har jag, lite efter alla andra (sorry sorry, skyller på flytt etc vilket börjar bli otroligt tradigt men det är ju sant) läst ut Caitlin Morans Konsten att bli kvinna.

Mina förväntningar var otroligt högt ställda efter allt fantastiskt jag hade hört och läst. Och mycket av det infrias. Hon ÄR rolig. Språket är kanske inte riktigt min kopp te, känns en smula forcerat ibland, men scenerna är det. Och igenkänningsfaktorn, trots att Moran är tio år äldre än jag och kommer från en bakgrund som är så annorlunda från min som det kan bli i Västeuropa, är kanonhög.

Det går undan när Moran förklarar sin syn på feminism, men det är inga problem att hänga med. Jag håller inte med om allt så klart, men jag älskar hennes syn på feministisk aktivism baserat på broken windows-teorin. Alltså, den som användes i New York för att minska brottsligheten och helt enkelt går ut på att börja med att fixa de små sakerna, så kommer de större efter. Applicerat på jämställdhet blir det: om vi börjar ändra på smågrejer, som busvisslingar på gatan, objektifiering av kvinnor i reklam eller att mannen automatiskt sätter sig bakom ratten i bilen, kommer det på sikt att minska våldtäkter, löneklyftor och kvinnornas förfärliga situation i tredje världen.

Det här är bra på tre sätt, tycker jag. Det första är naturligtvis att det förhoppningsvis fungerar. Det finns ju i alla fall bevis för att det har gjort det i andra fall. För det andra tar det effektivt död på argumentet ”men åh era bortskämda medelklasskvinnor, sluta gnäll och tänk på dom som har det jobbigt PÅ RIKTIGT istället”. Att människor blir utsatta för systematiska våldtäkter i Kongo gör INTE att du får kalla mig lilla gumman eller betala mig 5000 kronor mindre i månaden än mina manliga kollegor. Det handlar inte om antingen eller. Det finns inte en begränsad mängd engagemang som måste fördelas. Allt hänger ihop. Vilket leder mig in på anledning tre: Det här sättet att se på saken gör det möjligt att göra något. Föräldrar kan fundera på hur de tilltalar sina söner och döttrar. Män kan sortera en tvätt och kvinnor kan bjuda sin snubbe på middag på restaurang. De som jobbar i media kan prova att casta en person som inte följer de vanliga skönhetsnormerna.

Ingen enskild person kan rädda världen, men alla kan laga ett fönster.

Här är jag nu

Några av er har ju ställt frågor kring vad jag gör nu och hur man ska kunna ta del av det jag så småningom forskar fram osv. Ett väldigt enkelt sätt är att lajka FB-sidan för min avdelning på Handels, som heter CCM. Här klickar man då. Vi postar allt möjligt kul som händer inom den mer akademiska sidan av reklam.

CCM står för Centre for Consumer Marketing och där håller alla på med reklam, konsumentbeteende, kreativitet, sociala medier och annat spännande. Alltså jag avlider av respekt för mina nya kollegor. De är så sjukt smarta. Och snälla. Tror eventuellt att jag aldrig kommer att komma ikapp i varken smarthet eller snällhet. Men det kanske inte gör så mycket.

Hur som helst, in å lajka nu!

Laget som vinner för mycket

Av Jessica fick jag tips om den här P1- dokumentären som gick för några veckor sedan. Hon i sin tur hade fått tips om den av sin man som enligt Jessica hade ”börjat gråta lite (på riktigt) när han insett att mycket av det vi pratar om runt köksbordet, som ibland är svårt att förstå, är sant.” Själv kan jag säga att det tog ungefär två minuter innan jag började böla varma ilsketårar mitt på Stora Nygatan.

Dokumentären heter Laget som vinner för mycket och handlar om Bajens F-97 som säsongen 2008-2009 är så bra att de får spela med motståndare som är ett år äldre. De delar upp laget i två delar och möter sig själva i cupfinalen två år i rad. Det handlar om 11-åriga tjejer som flåsar och hejar i 10 minusgrader, om deras tränare Marie Appelgren som självklart tycker att de ska få samma möjligheter som sina jämnåriga killklasskompisar, och om en klubbledning som inte alls håller med. Tjejfotboll ska ju vara roligt. Det ska handla om spelglädje. Att vinna ska väl inte vara så viktigt? (att spelglädje ÄR att vinna verkar ha gått de här människorna förbi, trots att de ägnar sitt liv åt sport)

Min absolut värsta passage är när den ansvarige för klubbens ungdomsverksamhet resonerar kring huruvida F-97 ska få åka på träningsläger utomlands (”redan när de är 10-11 år gamla”). De vill tydligen det eftersom killarna får göra det i samma ålder. Varför ska de inte åka? undrar reportern. Jomen då vänjer de sig, blir svaret. Då är det inte lika kul tionde eller femtonde gången. Ridå.

Den är värst för att det är bland det dummaste jag har hört, men också bäst eftersom den så tydligt illustrerar vad problemet är. Det handlar inte om logik. Man behöver inte förklara sig; det går lika bra med ett sånt här helt obegripligt svar. Man har bara en känsla av att det är på ett visst sätt, och sen får den styra.

Problemet är att våra känslor är ungefär lika dumma som vårt sunda förnuft, på det viset att de till stor del är inlärda. De är beroende av den värld vi lever i. Det gör dem inte mindre påtagliga. Men det gör att ibland borde man kanske lägga dem åt sidan, ta ett steg tillbaka och fundera på varför ens känslor eller ens sunda förnuft säger att pojkar och flickor som är precis lika gamla ska behandlas på monumentalt olika sätt.