En utmaning

Ylva som skriver bloggen Förpackad på Cap&Design gav mig en bloggutmaning, som helt enkelt går ut på att man ska lista åtta saker om sig själv som läsarna kanske inte visste. Låt oss prova.

1. Jag är lång. Det är ju helt självklart för mig, men jag träffade en person jag tidigare bara haft kontakt med via internet och hen utropade: Men herregud, jag trodde att du var jätteliten! Det är jag alltså inte. Mäter 180 centimeter, alltså bortåt 190 med klackar eller platåsulor som jag för tillfället älskar.

2. Jag har jobbat som skidlärare en säsong. Det var helt fruktansvärt. Stod i barnbacken och plogade i fyra månader. I betalning fick jag typ 70 spänn i timmen (de dagar det fanns jobb), utskällningar av danska föräldrar och förfrusna kroppsdelar (näsa, fingrar och tår är fortfarande inte ok). Lärde mig en jävligt välbehövlig läxa om precis hur dåliga vissa jobb är.

3. Min första dikt skrevs någon gång på sent 80-tal och lyder såhär: Våren kommer, vermen kommer. I skogen vaknar liv igen. Nu kommer vermen till vårt hus, ute tends en stråle av ljus. Våren blomstrar i vitt och glatt, sommaren kommer med ett verklit skratt. Den finns inramad på vårt landställe. Blir rätt så stolt över att jag trots allt hade någon slags språkkänsla, även om motivet och stavningen lämnar en del i övrigt att önska.

4. Just nu lyssnar jag cirka jämt på de här låtarna:

De två olika sidorna av singellivet, kan man säga att de representerar.

5. Jag har inte läst en enda poäng genusvetenskap och typ två böcker om feminism, totalt. Har skrivit en inlägg om det som heter Fulfeminism men jag får inte riktigt till det, så har inte publicerat det än. Hur som helst är det så det känns, att alla andra är fina feminister som kan en massa om strukturer och queer, och jag är bara en arg fulfeminist som snubblar över idiotier hela tiden.

6. Jag hatar att springa. Det är lite sorgligt, för jag har ett jättestort behov av att röra på mig precis hela tiden och löpning skulle ju vara en enkelt sätt att ta hand om det. Men jag HATAR det. Vilken annan sport som helst är bättre.

7. Förut var jag morgonmänniska, men jag har tappat det. Så nu är jag varken kvälls- eller morgonmänniska. Skulle helst vilja sova från 11 till 10 varje natt.

8. Jag hatar uttrycket ”allt” som i ”allt fler svenskar skaffar katt” eller ”allt mer mat slängs”. Jag vet inte varför, men det finns något otroligt störigt i att det låtsas vara specifikt utan att vara det. Det låter mycket, men säger egentligen ingenting.

Med det vill jag önska er en MYCKET trevlig fredag (ikväll ska jag få gå på mitt första Adamskypartaj på evigheter, jippii!) och fråga vem ni tycker att jag borde skicka utmaningen vidare till? Har helt slut på idéer.

Inför hösten

Har börjat lyssna så smått på Hannah och Amandas podcast. Lite för få avsnitt för att ha en ordentlig åsikt, men karriärpoden där de berättar om sina respektive krokiga vägar och ger en massa handfasta tips var riktigt bra. Lyssna på den! Och naturligtvis, besserwisser som jag är, vill jag göra några tillägg.

Invändning 1. Håller inte riktigt med om att man måste vara professionell och att det är fel att ha ”trevligt på jobbet” (=flamsa, tramsa och snacka skit även när man utför sina arbetsuppgifter). Jag har aldrig haft en on/off-knapp på det sättet, och det har gått bra ändå. Tror att det beror mycket på hur arbetsplatsen är. Jag är extremt oprofessionell både i hur jag klär mig och hur jag beter mig. Det kanske är en omväg, men det går om man vill. Jag tycker att det finns ett egenvärde i att få vara precis som jag är även när jag jobbar. Tänkte på det när Isabella Löwengrip drog sin toalettstory i Breaking News. I mina ögon blev hon mer trovärdig av det, eftersom hon har självförtroendet att vara pinsam. Aja, lång story. Men: på många jobb är vägen till framgång fikastunderna snarare än arbetstimmarna.

Invändning nr 2. Det finns dåliga jobb. De flesta arbetsuppgifter är bra, för man kan lära sig något av allt (om inte annat vad man inte gillar) men det finns hemskt dåliga organisationer och chefer. Man ska må bra och ha kul på jobbet, punkt slut. Vad man än jobbar med. Är man stressad, ledsen eller har ont någonstans är det fel. De flesta biter ihop alldeles för länge, vilket smular sönder ens självförtroende och kanske till och med ens kropp. Jag har haft riktigt usla arbetsförhållanden under perioder och det enda goda som kom ut av det var att jag lärde mig vad jag inte trivs med.

Tillägg 1. Man behöver inte ha så himla bra självförtroende. När jag var yngre trodde jag att självförtroendet kom först, och framgången sedan. Nu vet jag att det är precis tvärtom. När man har övat på något tillräckligt länge för att bli bra på det vet man att man klarar det. Då blir man trygg. Men i början är allt superläskigt, och så ska det vara. Nyckeln är att göra saker trots att man inte tror på sig själv. Trots att man kallsvettas och vill springa och gömma sig. Ni som har hört mig prata på Berghs eller i något reklamsammanhang har säkert märkt hur sjukt nervös jag är i början. Rösten stockar sig, jag tappar ord och rodnar. Men efter fem minuter märker jag att jag inte dör, och då blir det bättre. Så är hela livet litegrann. Göra först. Självförtroende sedan.

Tillägg 2. Man behöver inte ha någon plan. Som de sa i podcasten: Att göra något är alltid bättre än att inte göra något. Med betoning på något. Vad det är spelar mindre roll. Ny forskning visar att tvärtom vad många tror är tydliga mål inte ett bra sätt att nå framgång. Snarare riskerar man att fastna, eftersom man inte ser alternativen om det inte blir precis som man hade tänkt sig. Jag tror att det är bättre att tänka på vad man vill ha upplevt innan man dör, och börja beta av listan. Vill jag se en kvinnlig statsminister är det bara att börja hugga i nånstans, liksom.

Tillägg 3. Medan man gör allt detta något kan man fundera på vad man tycker är viktigt. Min erfarenhet är att människor som gör något de tycker är viktigt är gladare än andra. De orkar mycket mer, eftersom livet inte bara handlar om dem själva. Det är så himla mycket lättare att hamna i flow när man brinner litegrann. Vad det är man brinner för, det ger sig med tiden.

Hittills

Nu har jag varit tillbaka i Stockholm i lite mer än en vecka. Känns som jag har blivit körd i en centrifug. Så mycket jag vill göra och så otroligt få timmar på dygnet. Men so far:

Bäst hittills: Borde ju här skriva ”att träffa alla”. Men faktiskt: jobbet, eller vad man nu ska kalla min sysselsättning som doktorand. Har kommit hem skitsent varenda kväll men alldeles lycklig. Så bra folk som gör så bra saker. Har nog inte riktigt förstått hur mycket jag har saknat det. Kommer garanterat att skriva mer om det framöver.

Sämst hittills: Vädret. Stockholm välkomnade mig med 10 grader och spöregn. Alla mina höstkläder finns i ospecifierad ouppackad resväska, så nu går jag här och huttrar i chiffongskjortor och shorts.

Mest överraskad över: Att det är så himla lugnt här, liksom? Även om det är massor med folk på samma ställe (typ tunnelbanan eller Agent Mollys innergård) är alla sansade. Ingen skriker och ingen knuffas. Ingen gör något konstigt. Både bra och dåligt, antar jag.

Saknar mest: Sandra.

Saknar minst: Amerikansk mobiltäckning och internetuppkoppling.

Jobbig grej: Jag kan inte prata vettig svenska. Inte som att jag bryter eller så, men alla svenskar i Nevvan slänger in en massa amerikanska ord utan att man tänker på det och här låter det helt stört.

Ska göra härnäst: Packa upp och inreda en lägenhet, skaffa gymkort, förhandla om bolån, förnya körkort, skicka en faktura, försöka fatta vad som gäller med CSN, åka till Uppsala två gånger och lite annat smått och gott.

Vi hörs imorgon om jag överlever.

 

 

Geniet och sidekicken

Läser om Studio Totals nallebombning i DI Weekend. ”Det var en lyckosam dag för Tomas Mazetti när han lyfte från flygplatsen Pociunai i södra Litauen i sitt ganska nyinköpta tresitsiga Jodelplan i sällskap av 22-åriga Hanna Frey och 879 nallar” börjar artikeln.

Man skulle kunna skriva ”Det var en lyckosam dag för Tomas Mazetti och Hanna Frey…”. Man skulle kunna skriva ”det var en lyckosam dag för Tomas Mazetti och kollegan Hanna Frey” eller ”Det var en lyckosam dag för Hanna Frey när hon lyfte från flygplatsen Pociunai i södra Litauen i sitt ganska nyinköpta tresitsiga Jodelplan i sällskap av XX-åriga Tomas Mazetti och 879 nallar” Man skulle kunna skriva på en massa olika sätt om två kollegor som ger sig upp i ett jaktplan för att göra något som kommer att få politiska konsekvenser för hela EU. Ändå väljer journalisten att skriva så här. Varför?

Jag hickade till för det är ändå rätt ovanligt att man gör ett sånt typexempel på könsstereotyp skildring av karaktärer i en affärstidning. Tomas: drivande, aktiv, beskriven av sina handlingar. Hanna: sällskap (nämnd tillsammans med 879 nallar), definierad av sin ålder, och senare i bildtexten, av sin roll som Tomas respektive. Trots att de gjorde allt tillsammans. Trots att vi inte har någon aning om vems idén var, eller hur de hamnade i det där planet.

Just här hakade jag dock upp mig extra mycket på faktumet att man nämner kvinnans ålder, men inte mannens. Tycker, utan att veta exakt, att det är himla vanligt? Vad vi ska läsa in i faktumet att Hanna är 22 år är lite oklart, men ändå finns det där. Oavsett om en kvinna är 14 eller 67 anses hennes ålder på något vis säga något om hennes karaktär. Medan en snubbe alltid är en snubbe.

Anna Laestadius Larsson skriver i sin senaste krönika att de män som kallar folk jävla fitta för att de skriver om jämställdhet inte är ett hot, de är patriarkatets sista suck. Gud vad jag önskar att jag kunde hålla med om det. Men när till och med kvinnliga affärsjournalister faller för myten om det manliga geniet och den kvinnliga sidekicken, då känns tyvärr patriarkatet alldeles för livskraftigt.

P3 och Filter

I går var jag med i P3 Browser och pratade om Netflix. Det kan man lyssna på här. Älskar att vara med i radio. Det känns så himla flott och viktigt. Och skönt att få en gångs skull prata istället för att skriva.

Och just det, är med litegrann i senaste numret av Filter också! Är citerad i artikeln som handlar om Absolut Vodkas marknadsföring. Så vill man läsa det får man leta upp tidningen, helt enkelt.

Annars har det hänt så sjukt mycket att jag har lite svårt att hinna blogga. Så vi nöjer oss så tills vidare.

 

Det här är så himla sjukt

Jag sitter här och liksom välter nästan av stolen. Den här artikeln i SvD av Marcus Priftis har ett kommentarsfält som ingen hade kunnat hitta på. Det är en grundkurs i högerextrem argumentation. Det är en cirka 200 kommentarer lång genomgång av den här förvirrade, men obehagligt stora, gruppens världsbild, där allt är tvärtom. Allt finns med: kulturvänsterns konspiration, invandrarnas övertagande av Sverige, feminismen, PK-maffian, ordet HEN, rubbet.

Har du någonsin ställt dig frågan: vem röstar på SD och hur tänker dom? finns alla svar här.

Vill typ börja gråta.