NU

åker jag tillbaka till New York. Har varit borta i nästan två månader. Nu ska jag vara där i 10 dagar och avsluta en massa praktiska grejer som jag inte hann förra gången. Är lite orolig faktiskt. Har ingen aning om hur det kommer att kännas. Jag trivs ju bra i Stockholm nu? Känns som att det är lite tidigt att spräcka den lilla bubblan. Nåja. Några saker jag är helt överjävligt pepp på är hur som helst:

– Att det ska bli sol och 21 grader på lördag

– Krama vänner och klappa på gravidmagar

– Åka till Niketown och sno Sandras rabatt och köpa nya träningskläder

– Veggobullarna på Meatball Shop

– Måndagskväll på Union Pool

– Avskedsfest för South 5th (en lägenhet, inte själva gatan)

– Grillade majskolvar

– Att gå ut/upp/bort/hem och det är på Manhattan

– Dricka billig whisky på dive bars

– Iskaffe

– Mitt amerikanska Netflix-konto

– Beställa koreansk mat på delivery

– Picklebacks i Williamsburg

– Promenad längs Westside Highway

– Tacos. Riktiga. (ja, har blivit snobbig på det området)

– Kanske lura ut Sandra på en till kväll med våra USA Drinking Team-tröjor

– Sephora

– Tak!

Vi hörs när jag är där! Och alla fina, vi ses imorgon!

Mina vänner

Ni vet när man var liten och skulle fylla i Mina Vänner-böcker. Där fanns det alltid en fråga som var föreningar jag är med i och den gav mig oerhörd ångest. Jag gillade inte implikationen att man självklart var med i en himla massa föreningar (plural) för vad jag visste var inte med i nån och man kan ju inte lämna blankt. Så jag skrev något i stil med Hemliga Klubben och skämdes.

Nu har det gått drygt 20 år och min senaste inventering visade att jag förvisso saknar medlemskap i Hemliga Klubben men har lyckats skrapa ihop en del annat.

Amnesty International

Amnesty var den första föreningen jag gick med i som vuxen. Det kändes oerhört självklart att göra nåt för mänskliga rättigheter. Amnesty är dessutom jättebra på att ta fram nya, smarta sätt att engagera sig (som exempelvis sms-aktivism) och liksom vara ständigt närvarande i ens eget oerhört fria och bekväma liv med en liten välbehövlig mental ishacka. Enda nackdelen är att man bryter ihop totalt när medlemstidningen kommer hem i brevlådan, pga allt känns helt övermäktigt.

UN Women

FN:s relativt nystartade del för kvinnors rättigheter är en ny bekantskap för mig men hittills gillar jag det skarpt. De fokuserar på information och diskussioner om kvinnors rättigheter över hela världen, från våld i Sverige till rätten att spela fotboll i Afghanistan. Medlemskap kostar 240 kronor om året (120 för studenter). De behöver verkligen fler medlemmar för att finansiera verksamheten, så om du kan avvara de pengarna tycker jag att du ska gå med.

Greenpeace

Blev helt såld när vi var och besökte fartyget Rainbow Warrior när det var i New York i vintras. Så jävla cool båt med så jävla coola människor ombord. Självklart kan jag bjuda dem på en öl i månaden (= vad medlemskapet kostar). Man får dessutom en massa klistermärken när man går med vilket känns bra på en mellanstadiemässigt sätt. Vill genast dekorerna ett rutat skrivblock.

Republikanska Föreningen

För mig är det helt ORIMLIGT hur man kan vara för demokrati och ändå tycka att monarki är ett rimligt statsskick. Det har ingenting med huruvida man gillar kungafamiljen att göra. Man kan vara hur charmig som helst och ändå inte förtjäna att födas till statschef. Tycker jag. Republikanska föreningen är den enda sammanslutningen som tar den här frågan på allvar, vilket är mycket pinsamt, men så är det.

Miljöpartiet

Har ju redan skrivit om att gå med i ett politiskt parti. Oavsett vad du tycker, gör det. Eller starta ett eget.

Handelshögskolans Feministförening

Facebookgrupp som delar en massa bra info om jämställdhet i näringslivet. Dock bara för folk som pluggar eller har pluggat på Handels.

AllOut

Nätverk som sprider info och genomför blixtaktioner för homosexuellas rättigheter. Var bland annat med och stoppade Ukrainas anti-gay-lag för ett tag sedan, som sedan dess tyvärr har seglat upp igen.

MissRepresentation

Ett annat nätverk med fokus på hur kvinnor framställs i media och hur det påverkar unga. Kommer titt som tätt med tips på små grejer man själv kan göra för att hjälpa unga runt omkring sig. Jag gillar deras handfasta inställning.

När jag skrev om självförtroende och att man måste börja göra saker häromsistens var det någon som frågade men vad ska man göra då? När man inte hinner eller orkar, var sjutton ska man börja? När jag har en riktig skitdag är det precis det här jag gör. Jag går med i en förening eller deltar i en liten webbaktion. Eller donerar 50 spänn extra nånstans. Visst, det är superego, men jag mår så HIMLA mycket bättre efter det. Kan gå runt och känna mig god i flera timmar efteråt. Enklare än att tappa upp ett skumbad, billigare än en flaska vin och MYCKET mindre jobbigt än att gå och träna.

 

 

Att vara Göran Åkestams dotter

För de allra flesta som läser det här betyder namnet Göran Åkestam inte ett skvatt. Man kan ju eventuellt dra slutsatsen att jag är besläktad med denne Göran pga ovanligt efternamn, men annars: inte så mycket klockor som ringer. Sen finns de som jobbar i reklambranschen, och de har antagligen hört namnet förut. Göran har nämligen jobbat med reklam sedan 70-talet, och det är många som har sprungit på honom genom åren. Nu är han VD för reklambyrån Åkestam.Holst. Han är också min pappa.

Det är jättemånga som har en förälder som jobbar med liknande saker som en själv. De flesta, till och med? Men det är lite märkligt. När jag började jobba med reklam dök min pappas namn upp hela tiden. Från glatt (jaha, är du Görans dotter, vad roligt!) till misstänksamt (hmmm, du berättar väl inte för pappa om det här projektet?) till elakt (du är så jävla dålig, enda anledningen till att du är här är din pappa). Allt eftersom jag har skapat mig en egen yrkesidentitet har det försvunnit mer och mer. Men det dyker fortfarande upp ibland. Som när jag intervjuades av Filter, och det stod i min personbeskrivning, trots att jag vi inte hade pratat om det i intervjun och ämnet inte alls handlade om det. Eller när någon frågade på Sandras blogg hur mycket våra föräldrar hade sopat banan för oss rent jobbmässigt.

När det händer reagerar jag instinktivt och blir fly förbannad, även fast det är en liten skitsak. Jag känner att någon snor något från mig när de insinuerar att det är min pappas förtjänst att jag är där jag är. Alltså, i nån mån är det väl alltid ens föräldrars förtjänst att man är där man är, de har ju uppfostrat en och så, men att han liksom hade placerat mig där. Å andra sidan: kanske reagerar jag så starkt för att det är delvis sant?

Faktum är ju att reklambranschen alltid har funnits närvarande i mitt liv. När jag var liten följde jag med på plåtningar och lekte i pennförråd och satt i repan på Rönnbergs när det låg på Floragatan (förstod långt senare att repantjejerna bara lät mig ta interna samtal). När jag var tonåring satt jag på stora macar och brände CD-skivor och släpade ölbackar på byråfester. Och självklart pratade vi om reklam hemma och bänkade oss när pappa kom hem med en ny reklamfilm på VHS. Inget konstigt med det. Men det är klart att det ger en ett försprång. Om inte annat vet man ju att yrket finns.

När jag väl kom in i branschen (genom en praktik på Garbergs som ordnades via Handels, hade inget med pappa att göra) kunde jag prata med pappa om mina funderingar och problem. Det var skönt att ha någon erfaren att snacka med som inte var en kollega. Och han pratade med mig som sånt han funderade på. Igen, inget konstigt med det. Men jämfört med andra gjorde det så klart att jag slapp göra vissa missar, och tidigt började tänka på reklam lite mindre som en 23-årig copywriter, och lite mer som en 53-årig VD.

Med det sagt: min familj har alltid stöttat mig, men de har aldrig ”ringt ett samtal”. Det har liksom inte behövts. Inte för att låta alltför självgod men är man kvinna med civilekonomexamen och en hyfsad penna behöver man inte så mycket hjälp. Och som sagt, lämnar man det innersta kretsen av Sveriges reklambransch finns det inte en kotte som vet vem Göran Åkestam är. Det är nästan lite gulligt när folk påstod att jag och Sandra fick jobb på Wieden på grund av våra föräldrar. Som att en liten svensk byrå och ett TV-produktionsbolag ens skulle finnas på radarn för stora, amerikanska företag. Och att de därifrån personligen skulle vara skyldiga cheferna för dessa företag så mycket att de anställde deras sopiga döttrar för 45 000 spänn i månaden.

Nej, när man väl har fått sitt första anställning är det var kvinna för sig själv. Och givetvis har alla mina kontakter i reklambranschen hjälpt mig massor när det gäller att snoka upp roliga jobb, gig och fester. Däremot har väldigt lite av det att göra med min pappa. Han är nämligen alldeles för folkskygg för att springa på fester och sälja in mig. Som tur är finns det andra som gör det.

 

Men jag trodde ju att du ville ha en smäll på käften!

Fick tips om den här artikeln av en bloggläsare: Women Speak Out Against Street Harassment.

”Head down, look straight ahead. Earbuds in, volume off. Walk quickly, but with purpose. Don’t make eye contact unless you need to. Look behind you every few blocks, make sure you’re not being followed. Don’t be obvious.

It’s not nighttime. You’re not in a known drug zone, or the sketchy part of town. This is simply how many women steel themselves when walking down a city street in broad daylight, or even when boarding crowded public transportation.”

Jag har ju skrivit om det här förut, men det är blir så sjukt när man ser det på papper. De flesta män kan nog minnas några gånger i livet när de har känt sig hotade eller förföljda. Kanske av en narkoman eller galning eller några kriminella typer. Men de har nog inte varit med om att 17 år gamla bli överösta av rop från ett gäng undersköterskor som står och tar kaffepaus från arbetet.

För kvinnor är det däremot vardagsmat. Det är så självklart i man inte ens reflekterar över det. Det är så självklart att det på något befängt sätt har blivit kvinnornas ansvar att det händer, som några av de intervjuade killarna i artikeln påpekar:

 ”Watkins went on to say that some women might be flattered by the attention: ”I have heard that when a guy walks by a girl and doesn’t look, that she’s hurt by that,” he said. ”I imagine it might feel pretty bad, but you know I can imagine it might boost their ego.”

Watkins and his friend Jay Woods also put the onus on women for inviting commentary with their style of dress. ”Did her mom tell her how to wear that? It’s all about how you’re raised,” said Woods.

And while neither of them could explain how a woman might command more respect while walking down the street, both did agree: ”Women get treated the way they allow themselves to get treated.”

Jag kan ärligt talat inte fatta att inte journalisten pushar dem lite hårdare här. Eller det kanske hon gjorde, men valde att inte ta med i artikeln. Vilka är de här kvinnorna som blir smickrade? Kan de ge ett exempel från verkligheten? Vilka är kläderna som visar att de är uppfostrade på ett sätt som gör det okej att trakassera dem?

För de där argumenten är ju oj så vanliga och helt obegripligt att man kan komma undan med. Så funkar ju ingen annan logik i ett rättssamhälle. Får man råna någon för att hen ser rik ut? Säger man till nån som blir misshandlad att det skedde för att de lät det? Nej. När någon bryter mot en regel är det hens problem och ingen annans. Varje person som resonerar på ett annat sätt borde bli jävligt ordentligt åthutad. För faktum är att vad än någon snubbe på gatan i Atlanta tror, så är det inte biologiskt nödvändigt att trakassera folk och kalla det för komplimanger. Där har Sverige ändå kommit rätt så långt. De flesta män gör helt enkelt inte så. Och vi har inte gått under för det. Verkar till och med som att folk fortfarande får ligga, kanske lite mer än andra till och med.

Den som känner sig akademiskt lagd, läs den här artikeln om objektifiering. Så. Sjukt. Bra.

paustrudelutt

Förlåt, men det blir inget vettigt sagt här idag. Den här helgen har varit helt himla toppen faktiskt. Den började i fredags med att jag lyckades komma över en Hope-rock jag har velat ha jättelänge till vrakpris på Blocket. Sen blev det typ bara bättre (bland annat smakade jag sniglar för första gången i mitt liv, drack kontinentalt vin, hamnade i diskussioner om kostymstorlekar och såg Jessika Gedin på Gubbrummet men vågade inte säga nåt till henne) Men som sagt, det har inte blivit så mycket tänkt.

Däremot har jag lyssnat på den här låten HELA tiden. Mkt bra, tycker jag. Och på fredag åker jag till Nevvan, vilket ju känns passande.

Over and out.

Fredagsrutin

Sen jag började mitt nya gig har jag försökt skapa mig en liten fredagsrutin. Jag går upp tidigt och sitter hela dagen hemma och skriver och läser, lyssnar på musik jättehögt och dricker massor av kaffe. Sen när jag är klar framemot fem går jag och möter upp folk efter jobbet för fredagshäng.

Det är fan helt overkligt att man kan få ha det så bra. Att man kan få försörja sig på att göra det intressantaste man vet, precis när man själv känner för det. Det är så fruktansvärt orättvist att inte alla får den möjligheten.

Jag vill bara skriva det här så att jag kan komma ihåg det någon annan dag när allt känns skräp. Och så vill jag passa på att ge ett helgtips. Gabriella Pichlers film Äta Sova Dö. Gå på bio och se den. Gör det bara.

Statistik och jämställdhet

Häromdagen fick jag et mail med en enkel fråga: Är jämställdhet att vara lika eller är det att ge alla samma förutsättningar?

Bra fråga, tycker jag. Och bra frågor förtjänar svar.

För mig är jämställdhet att ge alla samma förutsättningar. Vi har kommit ett jättebra bit på väg mot det i samhället. För hundra åt sedan saknade kvinnor rösträtt, bestämmande över sin egendom, rätt till sin kropp. Det har vi ändrat på. På det stora hela är män och kvinnor lika inför lagen, vilket är jättebra och helt nödvändigt.

Tyvärr är det ju inte bara det rent juridiska som avgör en människas förutsättningar. Våra sociala koder är ofta mycket starkare än de juridiska (tänker exempelvis på alla som bryter mot hastighetsgränserna litegrann när de kör bil, eller fildelar, utan att för den sakens skull ses som brottslingar). Och när det gäller sociala koder kring kön är de många och snåriga. Här har vi också kommit en bra bit på väg. Tidigare var det inte olagligt för kvinnor att arbeta, men eftersom de sociala koderna sa att det skulle vara mamman som uppfostrade barnen var det många kvinnor som inte kunde ge sig ut och tjäna sina egna pengar. Då skapade vi dagis, och de gjorde att kvinnor fick möjligheter som mer liknande männens. Föräldrapenning och subventionerade preventivmedel för unga är andra exempel på lagar som finns för att jämna ut såna här sociala ojämlikheter.

Men. Trots alla de här lagarna är det fortfarande stora skillnader mellan män och kvinnor, om vi tittar på dem som grupper. Det gäller vilka jobb vi har (och vad vi får betalt för dessa), hur vi fördelar hemarbetet, våra självbilder, hur vi blir sjuka, vilka böcker vi läser och vilka sporter vi utövar. Man skulle ju kunna argumentera för att det här är uttryck för våra fria viljor. När de lagliga hindren är undanröjda är det upp till val och en, och då råkar det bara bli såhär. Men där måste min inre ekonom/statistiker säga ifrån. Det kan inte stämma. Det är helt enkelt inte sannolikt att så många kvinnor, och män, runt om i hela världen, med olika kulturell, social och religiös bakgrund, ska landa i snarlika mönster av fri vilja. Och än mindre sannolikt är det att kvinnorna kontinuerligt i så fall skulle göra val som ger dem mindre makt, status och pengar. Medan män och pojkar helt fritt skulle välja att inte få vårdnaden om sina barn, prestera sämre i skolan eller begå självmord.

Nej, jag tror att vi behöver fortsätta kämpa för att alla människor ska få samma förutsättningar, inte bara juridiskt, utan också i praktiken. När vi har lyckats med det kommer människor inte att bli mer lika; snarare tvärtom. Alla kommer att kunna vara sin bästa version av sig själv, oavsett vad det är. Grupper blir mer blandande, perspektiven blir fler. Felen blir stokastiska, inte systematiska (nämnde jag att jag har börjat läsa statistik igen?) Eller som Cissi Wallin så kärnfullt uttryckte det i en tweet för ett tag sen:

”Den dan jag fått in en lönnfet tant, tillika musiker som vinner tv-pris för att laga mat halvnäck i sitt kök och kallas ”skön” i tv… Då.”

Guide för halvstora människor

Om jag hade barn mellan, säg, 8 och 15 år skulle jag nog få lite panik. Vad ger man dem att göra och titta på som inte fuckar upp dem for life? Tänker ibland på att jag och mina kompisar började läsa Veckorevyn och Frida när vi var typ 12. Ryyyyyys. Och hur mycket värre har inte mainstreammedia blivit sen dess? Men, uppsidan av informationskaoset är ju ändå att det har kommit alternativ. Även om de är små och ibland svåra att hitta. Här kommer således några tips.

Ninas guide till media för halvstora människor som ska få chansen att växa upp till bra vuxna

Girls

Lena Dunhams serie om ett gäng 20-åriga brudar i New York är ALLT jag hade behövt som tonåring. Det är så roligt, verkligt och vardagsdramatiskt att jag inte vet var jag ska börja. Se se se! Varning dock: föräldrar får inte titta tillsammans med sina barn. Det är alldeles för många pinsamma sexscener för det. Kan också tipsa om att följa Lena Dunham på instagram.

http://youtu.be/VJt2O2VRj0s

Smart Girls at The Party

Världens bästa Amy Poehler intervjuar barn och vuxna, svarar på frågor och spelar knäpp musik. Väldigt roligt för vuxna också.

Youtubekanalen med alla klipp hittar man här.

Rookie Mag

Den alternativa tjejtidningen som drivs av underbarnet Tavi Gevinson. Sektionen Ask A Grown Man där kända män svarar på tonåringars frågor samsas med artiklar om mat, kläder, feminism och 90-talets RnB-grupper.

http://vimeo.com/35586001

Parks And Recreation

Samma Poehler igen, men hon är ju någon form av geni. En helt vanlig sitcom med en ovanlig huvudrollsinnehavare: en klantig, inte så snygg, överambitiös… kvinna. Känns bisarrt att det ska vara så ovanligt, men det är det.

30 Rock/allt i hela världen med Tina Fey

Förklaring överflödig.

http://youtu.be/8xDmBcELguM

How I met your mother

Ännu en vanlig sitcom som vågar tänja lite på gränserna: tjejer som gillar sex och fokuserar på sin karriär, killar som letar efter kärleken, folk i New York som inte gör någonting alls utom att sitta på samma tråkiga pub. Inte jättealternativt, men ändå. Inte helt fel heller. Bonusroligt att Neil Patrick  Harris, som spelar brudgalningen Barney Stinson, är gay och en stark opinionsbildare i frågan om lika rättigheter.

Babel, söndagar kl 20.00 eller alltid på SVT Play

När jag var 11-12 läste jag säkert två böcker i veckan. Fanns inte så mycket annat att göra. Hade älskat att ha Jessica Gedin som guide i det.

Stuff Mom Never Told You

Här måste man vara ganska bra på engelska, eller så kan man se det som övning. Mycket rolig blogg och podcast som på ett lättsamt sätt tar upp konstiga grejer som har med kvinnor att göra. Typ Vem var den första kvinnan att ställa upp i amerikanska presidentvalet? och Finns sjöjungfrur?

Bloggar

The Man Repeller. För dem som gillar mode finns Leandra. Hon är förvisso vuxen och alla hennes kläder kostar som en mindre lägenhet i en mellanstor svensk stad, men hon skriver och plåtar förbaskat kul med undertonen klä dig som du vill och skit i alla andra. Och så ser hon vanlig ut. Vanlig och glad. Ett svenskt alternativ är Brita Zachari.

Parisa Amiri. En salig röra, mycket Kardashians och populärkultur. Parisa skriver med en vettig agenda men utan att bli så allvarlig som många av oss andra blir.

Cissi Wallin. Jäkligt bra person på det stora hela. Hennes blogg just nu handlar om karriär.

Kakan Hermansson. För den som är lite extra intresserad av konst och/eller feminism finns geniet Kakan. Dessutom många bra tankar och svar om homo- och bisexualitet.

Musik

Och, om musik är mer deras grej, kan man kan ju alltid låta dem lyssna på några av de här briljanta människorna. 2 timmar med folk som vet var skåpet ska stå:

Bra brudar

Problem med denna lista: 90% hetero vit medelklass. SÅ: FLER TIPS? KOMMENTERA!

Googla loss

Nu sitter jag ju alltså och läser i princip hela dagarna. Försöker få koll på forskningsläget kring de ämnen jag är intresserad av, upptäcker att varje artikel leder till femton andra jag också vill läsa, får världen omkastad tre gånger om dagen och undrar om jag någonsin kommer att kunna få till det här. Blandat med stunder av eufori när det känns som att det finns så otroligt mycket att göra, att man liksom aldrig har BEHÖVTS så mycket. På det stora hela är det helt utmattande.

Men kanske mest utmattande av allt är att upptäcka att det finns så otroligt mycket bra som jag inte hade en aning om, trots att jag OM NÅGON borde känna till det. Avhandlingen om Stockholms reklambransch, litteraturgenomgången av allt som skrivits om reklam av sociologer och antropologer, böcker om kön och blick, objektifieringsteorin och experimenten som visar skillnaden mellan hur män och kvinnor tolkar samma bilder. PLUS studierna av reklamens roll i konsumtionssamhället och minoriteters roll i marknadsföring. Jag orkar inte. De här frågorna som man stöter och blöter precis överallt, och så finns det så himla många svar, eller i alla fall riktlinjer och idéer, som man inte har en aning om?

Men det är kanske inte så konstigt. De här artiklarna och böckerna finns på universiteten. Även om en praktiserande reklamare skulle kunna lägga vantarna på dem skulle hen antagligen inte hinna läsa. Det ingår inte i arbetsuppgifterna. Och så ska man fatta det akademiska språket. Och så ska man veta vad man letar efter.

Forskarna, å sin sida, har ingen aning om vad som pågår bland praktikerna. De vet inte vilka frågor som bränner till och framför allt verkar de tro att praktikerna på något obegripligt sätt VET vad forskningen kommer fram till utan att de själva har berättat det.

Aja. Vet inte exakt vad vi ska göra åt det här, men bara så att ni vet: har ni någonsin funderat över något, finns det antagligen någon annan som har gjort det också. Den personen kanske till och med har tagit reda på svaret. Så man får väl googla loss, helt enkelt.

Konkurrenskraft

I söndags var det som bekant partiledardebatt. Jag pallade inte kolla på hela, tyckte att det var sjukt tråkigt. Alla ledarna var väl helt ok, det verkade för ovanlighetens skull som att alla faktiskt brydde sig om det de pratade om, men det som sades var så himla självklart. En lång harang av procent och ökningar och minskningar och miljarder som inte säger mig ett skvatt.  Det blir helt befängt när allt bara handlar om att diskutera huruvida något har hänt eller inte. Borde det inte handla en liteliten bit i alla fall om vad vi vill ska hända framöver?

Anywho. Enda gånger jag var tvungen att dyka ner bakom armstödet och skrika neeeeeej Jonas inte du också var när det pratades om jobben. Förutom immigrationspolitiken verkar det vara den enda frågan alla är överens om. När det gäller invandring är alla överens om att Jimmy Åkesson är dum och så länge vi säger det behöver vi inte diskutera någon politik över huvud taget. Vilket jag tror är helt kontraproduktivt, eftersom Sverigedemokraternas främsta argument är att de andra partierna inte gör något/tycker något. När det gäller jobben är alla rörande överens om att Sveriges konkurrenskraft måste stärkas. Det kan handla om att sänka skatter eller satsa på utbildning, men i konkurrensen om jobben måste Sverige stå starkt.

Det är så himla märkligt tycker jag. Framför allt om man kommer från vänsterhåll. Som Nina Björk skrev i senaste Arena: Vad hände med uttrycket Arbetare i alla länder, förenen eder? Alla partiledare pratar om medmänsklighet och solidaritet, men tydligen går det en knivskarp gräns för solidariteten och den går vid Öresund. De andra (6 991 miljoner) människorna är våra konkurrenter, som vi måste vässa oss för att vinna emot.

Men världen är globaliserad, säger partiledarna i nästa mening. Och så är det det här med EU också. Det är jättesvårt att hävda att vi inte behöver bry oss om vad som händer öster om Gotland. Och det är samtidigt jättesvårt att hävda att vi ska satsa på bistånd, engagera oss i demokratiutvecklingen i Saudiarabien eller hjälpa flyktingar från Syrien om vi, från vänster till höger, pratar om alla människor i alla andra länder som konkurrenter. Varför skulle man bry sig om någon som står på motsatt sida i ”en situation som uppstår där det finns ett flertal oberoende och med varandra på något vis tävlande aktörer inom en given sektor”?

Alla garvade när Socialdemokraterna la fram sin ”affärsplan för Sverige”. Men en affärsplan är ett naturligt nästa steg när man ser Sverige som en aktör vars självklara mål är att konkurrera ut andra aktörer på marknaden. Den stora frågan är hur det kunde bli så. Den stora frågan är när vi, rent retoriskt i alla fall, började anse att livet är en tävling, och att vi 9 miljoner små personer här i ena hörnet ska vinna den tävlingen på andra människors bekostnad.