Hörrni!

Gud vad bra Babel var i söndags. Jonas Hassen Khemiri (dör) och Jonas Gardell och Jessika Gedin. Tre genier på rad. Kolla på SVT Play här.

Och efter det var jag ju bara tvungen att kolla på första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar som hade premiär nu ikväll. Har inte hunnit läsa boken än, så jag har varit lite tveksam, men. Det var ju bra, det med! Är alltid så himla orolig för svenska storproduktioner, men förutom lite väl mycket andetag på rutor och vita älgar i trädgårdar var det fasen riktigt gripande. Plus att Adam Pålsson och Adam Lundgren eventuellt är det hetaste paret någonsin. Höll på allvar på att smälla av under slutscenen. *älskar att kunna förklä allmänt fluktande till någon slags kulturkonsumtion*

Sådär, då har ni tisdagskvällen fixad! Och jag får länglängtlängta till nästa vecka.

 

 

Upptäckter

Här är några saker jag har upptäckt på senaste tiden.

Bloggen Green Kitchen Stories med tillhörande app.

När jag skrev om mat häromdagen frågade någon ”men vad sjutton ska man äta då?” Det enkla svaret är väl: det här. Då kommer man sannolikt att bli en mycket lycklig människa. Vore även toppen om man i och med det förvandlades till familjen som står bakom bloggen, för de verkar vara multibegåvade och fantastiska på alla sätt.

Att det är jättegott att blanda äppelbitar, riven kokos och hackade nötter i sin havregrynsgröt. Bara att slänga i när man kokar den. Ett par kokta ägg till så har man en middag för typ fem spänn. *tillbaka i den akademiska världen med tillhörande inkomstnivå*

Att september är en sommarmånad. Man glömmer bort det varje år, men september är ju de tunna jackornas och slappt virade halsdukarnas säsong. Det är lika varmt som i juni men eftersom man mentalt tänker höst har man det mycket bättre pga fryser inte ihjäl i alldeles för tunna kläder. Nu är det oktober och börjar bli liiite höst på riktigt men träden är fortfarande gröna och man behöver inte vantar. Kom ihåg till nästa år!

Att om man skaffar sig en lång hopvikbar regnrock kan man cykla även om det regnar. Tog mig 6 år att knäcka idén att lägga min ”festivalrock” i cykelkorgen. Jag kommer därför från och med nu bara att svara på tilltalsnamnet Blixten.

Truth Serum från Ole Henriksen. Den delen av världen som gillar skönhetsprodukter (exempelvis fenomenala Brita Zackari) har bloggat om det här produkten i etthundra år. En liten burk ansiktsmagi som gör att huden tror att det är sommar fastän så ej är fallet. Om man åker till amerikat kan man köpa den och dens kompisar nattkrämen och dagkrämen för 70 dollar på Sephora.

Om man kollar på Breaking Bad kan man vara hemma själv tre kvällar i sträck utan att det känns det minsta jobbigt. Så länge man inte kollar på instagram och upptäcker vad alla andra gör.

Att det nästan inte finns någon forskning om hur reklam påverkar dem som är anställda på ett företag, men jättemycket som kartlägger hur människor påverkas av jättesmala fotomodeller (återkommer till det senare).

Ni då? Vad har ni upptäckt på senaste tiden som jag absolut måste veta?

 

 

 

 

Fredagsöl!

Ibland får jag kommentarer om att jag glorifierar alkohol när jag skriver. Att det är lite väl mycket fokus på sena nätter och frozen margaritas på Instagram. Jag kan på ett sätt hålla med om det. En enkel förklaring är att man helst tar en bild, eller berättar för någon annan, när man har trevligt. Alla de kvällar man sitter med havregrynsgröt framför datorn är inte så kul för någon annan att titta på eller höra om.

Men faktum är att jag nog dricker ganska mycket mer än genomsnittspersonen. Det har också en enkel förklaring: jag är inte genomsnittspersonen. Jag är in my twenties, som det heter, jag har inga barn, jag har alltid bott i storstäder och jag själv och de flesta av mina vänner jobbar inom media och kultur. Alla är faktorer som gör att man med stor sannolikhet befinner sig i närheten av alkohol ungefär hela tiden.

Jag vet att alkohol är farligt, både för en själv och andra. Jag har sett vad det kan göra med människor man tycker om, och med människorna runt omkring dem. Jag skulle aldrig sätta mig bakom ratten med ens en folköl i kroppen, skulle aldrig köpa ut till någon under 20, skulle aldrig fråga någon som beställer mineralvatten varför de inte dricker.

Men ändå. Jag, precis som de flesta människor tror jag, gillar ju att dricka. Jag gillar vad det gör med mig. Nästan alla mitt livs roligaste ögonblick har varit när jag har druckit. Och här kan man snacka om att vara en förebild och visst, jag skulle kunna låtsas att jag på sin höjd smuttar på ett glas rött på fredagskvällen. Men det är inte sant, och vem skulle kunna identifiera sig med mig då? Faktum är att mitt liv inte hade varit såhär om jag inte hade druckit. Jag hade inte varit samma person med samma erfarenheter.

Ett annat problem med den svart/vita bild som ofta uppstår kring alkohol (den officiella där man bara får prata om det som en katastrof, den vardagliga där folk hetsar varandra till att dricka) är att den faktiskt gör det svårare att upptäcka problemen. När det kategoriskt är fel att dricka, men nästan alla ändå gör det, blir det svårare för dem som verkligen har problem att få hjälp. Man pratar om ”lika goda kålsupare”. Som att den som kan hantera sitt drickande och den som verkligen inte kan det princip bara är olika nyanser av samma sak. Men alla som har känt en alkoholist vet att det inte är så. Människor kan vara fulla utan att vara i riskzonen. På andra märker man redan efter kvällens första glas att de har en sjukdom som gör det här väldigt, väldigt problematiskt.

Jag skulle vilja ha ett öppnare samtal om alkohol. Där jag själv kan dricka, men också prata med min kompis om jag märker att hen är på väg i fel riktning. Jag hoppas att de skulle göra samma sak för mig. Ett annan bra grej i sammanhanget är Systembolagets nya promillekoll. Med den appen kan man se till att man hela tiden ligger på maximal rolighetsnivå.

 

Fiiiiiiiiiiiiin!

När folk säger att man visst ska ge folk komplimanger för deras utseende pga snällt, kan man tänka på den här bilden:

(som jag för övrigt hittade på PostSecret som jag älskälskälskar)

Man vet fasen ingenting av vad som pågår i huvudet på ens kollegor och bekanta. Förhoppningsvis lite bättre koll på sina nära vänner och familjen, men ändå. Det är så himla oviktigt på det stora hela hur folk ser ut, och så som samhället är kan man vara en miljon procent säker på att om någon är snygg och fin kommer någon annan att påpeka det. Däremot kan man inte vara säker på att de får höra att de är smarta, snälla och allmänt grymma. Så om inte annat för att bättre på statistiken, tycker jag att man kan säga det istället.

Att älska sin nästa såsom sig själv

Häromdagen när jag var på yoga (letar febrilt efter en vettig yogaklass/instruktör, helst inom SATS, blir jätteglad för tips!) sa instruktören att hon hade funderat lite på talesättet/biblecitatet att älska sin nästa som sig själv. Det faller ju om man inte älskar sig själv särskilt mycket. Så för att kunna älska sin nästa i någorlunda rimlig mängd måste man börja med det egna.

Det låter ju rimligt egentligen. Ändå har jag så sjukt svårt för uttrycket att älska sig själv. Eller sin kropp. Eller allt snack om ”självkänsla nu”. Jag har på allvar aldrig träffat en enda person som älskar sig själv. Knappt en någon som tycker att de själva är ok. Har väl träffat en del som inte orkar bry sig längre, de är oftast någonstans över 60 år. Ändå har jag träffat en massa folk som är fantastiskt smarta, roliga, generösa och allmänt underbara att vara omkring. Så hur går det ihop?

Kanske är det inte så himla viktigt att vara nöjd med sig själv (än mindre älska sig själv, herregud). Kanske är det inte mer fokus på sig själv och vem man ”är” man behöver, utan mindre? Kanske är det viktigaste att skita i sig själv, och gå och göra något viktigt istället? För faktum är att om man väntar på att man själv ska må bra innan man tar tag i saker och ting, är risken stor att man får vänta för evigt. Och då blir man bara en liten introvert människotrasa till slut.

Jag tror på att vända på begreppen. Precis som att man inte säger ”bli stark så kan du gå till gymmet sen”. Man måste göra det trots att man inte orkar. Om man gör saker man inte vågar blir man modig. Om man gör saker som är svåra får man självförtroende. Och om man gillar och respektera andra mår man lite, lite bättre. Men för tusan, man kan ju inte gå och vänta på att bli stormförälskad i sig själv. Man kommer alltid att vara ganska sugig, så lika bra att acceptera det och gå vidare.

Ett systemfel

När jag skrev om korrelation och kausalitet häromdagen fick jag en fråga angående det här stycket:

Korrelation är inte kausalitet. Precis som att hela västvärlden har dragit på sig enorma sjukdomar för att någon trodde att bara för att de som äter mycket fett har fler hjärt- och kärlsjukdomar, är det fett som orsakar hjärt- och kärlsjukdomar. I det fallet har missuppfattningen sedan 60-talet orsakat miljontals människor lidande och för tidig död.

Vad menade jag med det? Ska försöka förklara. Det här är nog ett av de ämnen som gör mig mest upprörd, så ha tålamod om det blir lite långt och hoppigt.

I mitten av 1900-talet ökade antalet människor med hjärt- och kärlsjukdomar. Då började läkare så klart forska i vad det berodde på. Man hittade sambandet att de som åt mycket fett och kött, en klassisk amerikansk kosthållning, i högre utsträckning blev sjuka. Däremot kunde man se att folk runt medelhavet, som istället åt mycket olivolja, bröd och grönsaker inte alls blev lika sjuka. Av det drogs slutsatsen att man blir sjuk fett. Studien var helt banbrytande och slog ner som en bomb i västvärlden. Flera länder började införa kostråd, där man rekommenderade människor att dra ner på fettet och istället äta mycket kolhydrater. Den gamla matpyramiden, ni minns. Bröd och sånt längst ner, lite mindre grönsaker, och ännu mindre fett och kött.

So far so good. Ingen blir väl jättesjuk av knäckebröd och spaghetti, även om det typ inte innehåller några vitaminer eller annat kroppen behöver. De stora problemen kom när livsmedelsindustrin började fundera på vad de kunde göra med de här rönen. Eftersom väldigt mycket vanlig mat mat innehåller fett (nötter, ägg, mjölk, kött, avocado) och det nu plötsligt var livsfarligt, började man göra om maten på industriell väg. Vi fick lättmargarin, lättmjölk och lättost, i korven ersattes kött och fett med potatismjöl och stabiliseringsmedel, osv. För att få ner fetthalten blandade man i mer kolhydrater, tillsatser och smakförstärkare (fett bär ju smak) Massor av vanlig mat som människor ätit i årtusenden blev plötsligt något annat.

Samtidigt ångade snabbmatsindustrin på som aldrig förr, och där var det verkligen ingen matpyramid, eller nåt annat, som satte reglerna. Från att ha ätit tre hemlagade mål mat om dagen började folk äta och dricka i farten, i stor utsträckning konstgjord mat, eftersom vanlig mat inte tål att hanteras på det sättet. Det här är inte en effekt av den tokiga studien, men det hände samtidigt och kan ha förvärrat effekterna.

Utvecklingen mot mer socker, snabba kolhydrater och tillsatser på bekostnad av vanlig mat och har pågått och intensifierats de senaste decennierna. Framför allt i USA, men också i resten av världen. Frågan man då måste ställa sig är: har det funkat? Nej, visar statistiken. Folk blir ju bara tjockare och tjockare och sjukare och sjukare. Då måste man ställa sig följdfrågan, vilket också fler och fler forskare och vanliga människor gör: kanske blir man inte sjuk av fett? Kanske ORSAKAR inte fettet alldeles självt hjärt- och kärlsjukdomar och så länge man skippar det är allt lugnt? Kanske är det mycket mer komplicerat än så? Kanske funkar det snarare så här:

Bildkälla här.

Något man nämligen inte har snackat så mycket om är att de personer som åt mycket fett i grundstudien (och var sjukare) också åt mer snabba kolhydrater, rörde sig mindre, rökte mer och åt mindre grönsaker. Ändå bestämde man sig för att just fettet var boven. Det här blev en enorm kassako för livsmedelindustrin, eftersom de nya fettsnåla produkterna blev billigare att tillverka och dessutom kunde säljas dyrare. För att inte tala om läkemedelindustrin, som har kunnat pumpa ut kolesterol- och blodtryckssänkande mediciner på en ständigt växande marknad i typ 50 år.

Man får inte glömma att det när det finns pengar att tjäna på en osanning, är det inte särskilt troligt att sanningen kommer fram. Livsmedels- och läkemedelsindustrierna är ENORMA och oerhört röststarka. De har allt att tjäna på att folk fortsätter äta en massa skit och blir rädda för vanlig mat. Det jag inte fattar är att inte fler journalister, politiker och makthavare blir fullkomligt rasande. Jag menar, folk DÖR ju? Folk blir supersjuka och dör (och ska man vara krass: kostar samhället massor av pengar) och alla ba: synd för er. Av någon anledning har vi fått för oss att just de här sjukdomarna är individens fel, trots att vem som helst borde kunna se att det är strukturellt. För att dra en liten parallell: När digerdöden härjade som värst på 1300-talet dog 30% av den. Idag i Sverige dör 42,9 % av hjärt- och kärlsjukdomar. 5% av alla svenskar har diabetes. Och det är totalt knutet till klass och utbildningsnivå. DET ÄR ETT SYSTEMFEL.

Jag blir så upprörd att jag inte vet var jag ska börja. Om hundra år kommer man att se tillbaka på den här tiden och undra vad sjutton vi höll på med. Det vi gör nu är mer bisarrt än vårt förhållande till rökning för 50 år sedan, för nu har vi så oerhört länge vetat att vi har ett problem, men inte gjort något åt det. Inte ifrågasatt budskapen från dem som har mest pengar att tjäna på att vi tror på dem.

Den som är intresserad av det här bör verkligen läsa Michael Pollans bok In Defense of Food. Dokumentären Food Inc är en annan bra start. Och överlag: fundera på vad det man läser kommer ifrån. Forskning är inte objektiv. Den bedrivs av människor. Människor har ofta en agenda. Det gäller bara att försöka luska ut vad den är.

 

Fem bra skäl

I helgen var jag då alltså på min första grej på MP sen jag flyttade hem. Det var Stockholmsregionens Dag och vi hängde en hela lördagen för att lyssna på en massa klokt folk. På kvällen satt jag med i en panel och pratade om nya former av engagemang, i och med MPNY och sånt.

Det var så otroligt kul, intressant och lärorikt. Och jag kunde inte sluta tänka på att alla, om man har den minsta gnutta vilja eller engagemang i kroppen, borde gå med i ett politiskt parti. Jag kommer inte alls från det hållet från början. Var aldrig med i någon ungdomsförbund och kände ingen som var det heller. Därför var jag lite skraj för vad det innebar. Jag kunde ju inget om hur saker funkar. Men nu har jag alltså ändrat mig. Några anledningar:

1. Vi har representativ demokrati i Sverige och vill man ändra på något är det allra enklaste sättet att göra det inom ramen för ett politiskt parti. Intressegrupper, tankesmedjor och föreningar i all ära, men det är ändå ett steg bort från den riktiga makten. Som medlem kan man skriva en motion eller sätta sig i en grupp och börja göra.

2. Man behöver inte hålla med om allt. Däremot är det bara som medlem man kan ändra på ett partis poliktik, eftersom man har rösträtt. Det är ju logiskt, men jag tänkte faktiskt inte på det innan jag själv hoppade på.

3. Man lär sig hur demokrati fungerar. Det är faktiskt ganska krångligt. Kommun, landsting och riksdag, tjänstemän och politiker, motioner och propositioner, grupper och utskott och gud vet allt. Genom att börja jobba med det själv faller förhoppningsvis några bitar på plats. Och igen: tycker man att något är dumt/fel har man en plattform för att försöka ändra på det.

4. Man får ett litet smakprov på hur världen skulle se ut om man själv fick bestämma. När man träffas med sina partikompisar är ingenting krångligt, eftersom man delar samma värdegrund. Kan verka som en skitsak, men i lördags kunde jag exempelvis äta all mat, pga det inte är konstigt att vara vegetarian. Och folk får se ut hur fasen de vill och vara kära i vem de vill och det är lika många kvinnor som män på scen och det känns så himla skönt att inte behöva vara på sin vakt hela tiden.

5. Folk är snälla. Igen, ganska självklart, men partier blir glada när de får nya medlemmar. De behöver alla händer och röster de kan få. Så alla är vänliga och intresserade och inte det minsta svåra.

Så. Om du tycker att det låter bra, här är länkarna. Och, som med allt: skulle det bli fel är det ju bara att ändra sig.

Miljöpartiet

Feministisk Initiativ

Vänsterpartiet

Socialdemokraterna

Centerpartiet

Folkpartiet

Moderaterna

Kristdemokraterna

Piratpartiet