Här kommer dom: boktipsen!

Den överlägset vanligaste önskningen när jag efterlyste sådana var boktips. Det är så himla bra tycker jag. När ni får välja vad i hela världen ni vill läsa om vill ni läsa om mer saker ni kan läsa. Fatta hur smarta ni kommer att bli, trots att ni redan är så sjukt smarta?!

Jag har ett kluvet förhållande till böcker. Jag ÄLSKAR dom. Jag släpar runt på dom i handväskor och kors och tvärs över Atlanten och shoppomaniac-handlar på Söderbokhandeln trots att jag inte har råd och använder pocketböcker från 70-talet som snuttefiltar. Samtidigt ger dom mig ångest, för det finns alldeles för många. Hur många jag än läser kommer varje dag någon att säga att det finns något annat man MÅSTE läsa. Och 90% av det jag läser kommer jag inte ihåg hur bra det än var, vilket är störigt i sig. Ofta börjar jag läsa en bok för att inse på sidan 3 att jag redan har läst den. Kaos, är ordet.

Men. Några titlar har ju fastnat. Här kommer först lite om fackböcker, för det verkar vara vad ni är mest sugna på. Sen kommer ett om skönlitteratur någon gång också.

Michael Pollan: In Defense of Food

Den här boken handlar om mat, främst livsmedelsindustrin, och är så smart och lättläst som det bara kan bli. Fick den av en kompis i våras och den förändrade typ mitt liv. Man blir mörkrädd och samtidigt förbannad för att det finns så mycket dumheter som pågår utan att nån verkar vilja göra något åt det. Det bästa är att den också kommer med konkreta råd för hur man ska göra när man ligger där och hyperventilerar med ångest över att jorden håller på att gå under.

Linda Skugge: Saker under huden

Det här är väl per definition en skönlitterär bok men det var den första feministiska text jag läste och jag minns att den verkligen fick min lilla tonårsvärld att skaka. Linda sätter fingret på vad det innebär att vara tjej på ett så himla klokt sätt.

Gar Alperovitz: America Beyond Capitalism

Det finns inget som stör mig mer än i övrigt intelligenta människor som påstår att vår nuvarande kapitalism är det enda sättet att organisera ett samhälle på. Har ju skrivit om det tidigare, här och här. Det jobbiga är att de diskussionerna oftast dyker upp i sammanhang när det nästan är omöjligt att ta dem pga vin/rörigt/15 mot en. Då önskar jag så innerligt att man kunde teleportera dit en bok och sätta i händerna på dom. Den här. Den är inte så enkel och inte så rolig men man kan knappast läsa den och fortfarande påstå att det inte finns alternativ.

Henrik Berggren: Underbara Dagar Framför Oss

Oavsett vad man tycker om Olof Palme är han en av de viktigaste personerna i Sveriges historia och man bör inte gå igenom livet utan att veta lite om honom. Tar man sig igenom den här boken vet man mycket. Och inte bara det, man får en genomgång att cirka allt politiskt som hände i Sverige 1920 till 1990. Inte för att man minns det sen kanske när man ska försöka briljera i någon diskussion, men oddsen ökar ju helt klart.

Fanny Ambjörnsson: Rosa, den farliga färgen

Ambjörnsson är genusvetare och håller en superproffsig distans till det hon skriver om. Färgen rosa ej undantaget. Det blir nästa bisarrt när man inser att man läser om en FÄRG och att det finns så otroligt många vinklar och åsikter om den. Det här är applicerad akademi när det är som bäst, tycker jag. Plus sjukt snyggt omslag på boken.

Karin Johannison: Melankoliska rum

Den här boken är en samling essäer om ”ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid”. Handlar om deppiga människor, helt enkelt. Johannison är ju ett geni och det här är så himla intressant eftersom man får lite förståelse inför hur samhället vi lever i påverkar oss in i minsta detalj.

Micael Dahlén: Nextopia

Micke är min handledare för doktorsavhandlingen och det här är hans kändaste bok. Den handlar om att förväntningarna på framtiden oftast är mer värda än upplevelserna i sig. Plus fullpackad av fakta om lycka i olika länder och sånt. Känns som att jag hela tiden refererar till den här boken i de underligaste sammanhang.

Timothy Ferriss: Fyra timmar arbetsvecka

Det här är väldigt typisk dick-litt. Man köper den på en flygplats och sträckläser den på planet och det mesta som står är självförhärligande dravel. Men. Den är väldigt intressant för den som funderar på att leva grönt. Den handlar nämligen om att utgå ifrån vad man vill göra och uppleva innan man dör, och hur man sedan designar sitt liv för att med minsta möjliga ansträngning lyckas med det (därav titeln). Ferriss ifrågasätter allt vad status och facetime och konsumtion heter, men med perspektivet Wall Street snarare än skogsmulle.

Simone De Beauvoir: Det andra könet

Ska säga det tydligt: Man behöver inte läsa hela. Det finns inte ens någon poäng med att läsa hela. Men för den som är intresserad av jämställdhet är det här ett så himla bra uppslagsverk. Åter till källan, liksom. De Beauvoir var den första som konstaterade att våra kön är skapade och att kvinnan är underordnad mannen. Bara en sån sak. Sen gillar man ju att  hon, och därmed boken, är fransk, intellektuell och knäpp. Under en period av tonårshybris försökte jag läsa den på originalspråk. Gav upp efter 20 sidor, läste den på svenska och skrev sen en bokrecension till franskan. Antar att min gymnasielärare fortfarande tror att jag faktiskt tog mig igenom den. Förlåt, Earnest.

Det var det om detta. Inte på NÅGOT sätt uttömmande men nånstans att börja i alla fall. Kommentera gärna med era egna tips och några ord varför ingen bör gå igenom livet utan att läsa just detta underverk.

Lite perspektiv, tack

Jag hör diskussionerna kring hur Palme porträtteras i filmen Call Girl. Jag läser den här intervjun med Stig Larsson. Och det EVIGHETSLÅNGA tjafset kring Assange. De är inte unika. Under mitt liv har jag läst hundratals texter och hört tusentals samtal med temat. Det är otroligt synd om män som utpekas som våldtäktsmän.

Att bli oskyldigt anklagad. Dömd av omvärlden. För ett av de värsta brotten som finns. Kan man tänka sig något värre? De kvinnorna som gör det, inser de inte vad de orsakar? Bara för lite uppmärksamhet. Eller för att hämnas. Eller för att få upprättelse och inte känna sig så slampiga.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur patriarkala strukturer lyckas hitta vinnande lösningar på precis alla problem. För jag kan lista ganska många personer som det är mer synd om än dem som oskyldigt anklagas för att ha begått ett brott. Dem som har blivit utsatta för brott, exempelvis.

Ändå är det så ofta här diskussionen landar. Trots att i fallet Call Girl det handlar om hur samhällets mäktigaste begår grova brott mot barn. Trots att det enligt BRÅ i snitt anmäls nästan 18 våldtäkter om dagen i Sverige. Trots att uppklarningsgraden är katastrofalt dålig, trots att även de kvinnor som inte drabbas direkt begränsas i sina liv för att de måste vara på sin vakt.

Trots det är det männen det är synd om. Det är männen vi tillbringar timmar åt att diskutera i morgonsoffor. För att någon (uppenbarligen, enligt hur resonemangen brukar låta, helt otillräknelig person) säger att de har gjort fel. Eller inte ens säger det, utan hintar om det.

Vet ni vad? Det är inte kul, men heller inte så farligt att någon ljuger eller säger nåt taskigt. Det gör inte ont fysiskt ont. Det inskränker sällan ens frihet. Men kan bli irriterad, men man överlever. Vilket dessvärre är mer än man kan säga om många andra parter i de dramer som gäller sexuellt våld.

Det är aldrig rätt att ljuga och i den bästa av världar skulle det aldrig hända. Det är ett problem som behöver tas upp och diskuteras. Men därifrån till att det skulle vara mer synd om en av samhällets mäktigaste män för att det 30 år efter hans död insinueras att han har begått ett brott, än om de människor som varje dag utsätts för sexuellt våld, det är så otroligt perspektivlöst.

Lite lost

Ja. Nu lovade jag ju en temavecka här men det går inte riktigt inser jag nu. Det är helt enkelt lite för jobbigt och svårt att skriva om dom här sakerna. Måste liksom pausa emellan typ? Så jag lovar att resten kommer, men kanske inte exakt precis nu.

Annars har jag precis märkt att det här med att vara akademiker är ett jäkla meck. För några månader sedan hade jag alla goda ambitioner i världen att jag skulle hålla kontorstider, organisera mig, se det som ett jobb. Det har ju gått åt helskotta, minst sagt. Jag irrar bort dagarna, mer eller mindre medvetet, och sitter för det mesta och skriver hela kvällarna. Jag tackar ja till grejer jag inte borde och sumpar grejer jag inte får. Och sen är det ju problemet med finansieringen, så att säga. De allra flesta jobb får man ju betalt för. Så inte riktigt som doktorand, inte på Handels i alla fall. Man får pengar, men långt ifrån tillräckligt att leva på. Vilket gör att alla forskare måste trixa ihop sina liv genom att på fritiden göra sånt man faktiskt får betalt för. Det tar ett tag att vänja sig vid, helt enkelt.

Så. Det här får mig att tänka på två saker:

1. Ni som hör av er och vill att jag ska göra saker gratis. Jag är ledsen, men jag KAN verkligen inte. Hur behjärtansvärt det än är. Den lilla fritid jag har måste jag lägga på att tjäna pengar. Och typ, sova.

2. Jag vet att många av er läsare är eller har varit doktorander. Hur gjorde ni för att få tid och ro till forskningen? Hade ni några smarta principer? Eller lärde ni er med tiden? Hur la ni upp era dagar?

Tar jättegärna emot tips i kommentarer och mail! Säg gärna om det är ok att jag publicerar det ni skriver, för det är säkert fler frilansare, studenter och annat ostrukturerat folk där ute som är lika lost som jag.

Den mörka sidan del 1: Att inte kunna äta

Jag minns faktiskt inte när jag började sluta äta. Jag hittade en gammal skolbok från åttan för ett par år sedan. Från hemkunskapen fanns anteckningar om mitt mellanmål. Jag hade skrivit: 2 (minst) limpmackor med ost. Frukt. Oboy. Hahaha jag vet att man inte ska äta så borde ha varit knäckebröd haha. Då var allt således fortfarande normalt.

Så det måste ha börjat i nian. Det var sent 90-tal och det fanns inte en enda tidning som inte skrev om ätstörningar. Jag vet att jag gick runt och funderade på olika saker man kunde prova. Sprit. Knark. Sex. Cigaretter. Snatta. Anorexi. Nåt måste man ju välja om man ska vara tonåring. Så jag valde det sistnämnda. För ungefär så vill jag minnas att det började. Jag hatade inte mig själv. Jag kände mig inte tjock. Men nåt ska man rebella med och då verkade det här med självsvält vara det minst läskiga alternativet. Så jag provade lite. Det gick inte särskilt bra, jag spelade fortfarande basket nästan varje dag och var jättehungrig hela tiden. När jag började ettan på gymnasiet och var hos skolsystern var jag 181 centimeter lång och vägde 63 kilo. Jag minns det så otroligt tydligt för den siffran framstod som så bisarr de följande åren.

Först i efterhand när jag har läst på har jag förstått att jag var, och är, något av den perfekta individen för att få just ätstörningar. Högpresterande kvinna från högpresterande familj. Likadana vänner på superskolan i Stockholms innerstad. Perfektionistiskt lagd. Ganska så smal av naturen. Aldrig gjort någon tonårsrevolt. Uppväxt med en ständig flod av tjejtidningar och MTV i flickrummet. Alltid fått höra att jag var söt och duktig.

Det var alltså inte mitt fel. Det kunde egentligen inte ha gått på så många andra sätt när jag 16 år gammal började på Viktor Rydbergs Gymnasium där alla hade MVG i alla ämnen och var duktiga och trevliga och bra på det mesta och det enda som därmed fanns att tävla med var vikten. För det var precis så det var, och jag vet att det är så fortfarande i den skolan och andra som den. Vi började ettan som normalviktiga tonåringar. Mot mitten av tvåan fanns det nästan inget kvar av oss.

Det är väldigt olika vad som driver folk med ätstörningar. För vissa är det en bantning som går över styr. För andra handlar det om kontroll. För någon tredje om självbestraffning. För mig handlade det bara om tävling. I min dagbok står det: Jag ska vinna det här. Jag ska bli så smal att folk inte fattar hur man kan vara så smal. De ska inte kunna titta på mig utan att tänka det. 

Dagboken innehåller ingenting om mina vänner, vad jag gjorde på helgerna eller killar jag gillade. Det är två år av viktnoteringar och strategier. Jag hade bestämt mig för att det fanns två dagar om året jag fick äta: julafton och min födelsedag. På julafton 2001 låg jag dubbelvikt inne i badrummet större delen av kvällen och kräktes upp julmat.

Jag får ibland frågan hur jag tog mig ur det. Svaret är tyvärr: det gjorde jag inte. Ätstörningar är inte som andra sjukdomar. Att vara förkyld är bara dåligt. Alla, och man själv, vill att man ska bli frisk. Ätstörningar är mer som rökning. Man vet att det är dåligt, men man gillar det ändå. Andra gillar det också, kan tycka att man är cool och snygg. Och varenda gång man öppnar en tidning för man bekräftat att man är något bra på spåren. På samma sätt som nikotin för alltid förändrar hjärnans belöningssystem, tror jag också att den som någon gång har haft ett havererat förhållande till mat aldrig riktigt kommer att kunna säga 2 (minst) limpmackor med ost. Frukt. Oboy. Hahaha jag vet att man inte ska äta så borde ha varit knäckebröd haha. 

Däremot har jag lärt mig att hantera det. Jag har lärt mig att inte lyssna på rösten som säger att jag inte ska äta. Det har varit en jättejättelång process och den kommer, som sagt, nog aldrig att ta slut. Men idag har jag accepterat att jag är som jag är, jag kommer aldrig kunna se en maträtt utan att värdera den utifrån mina regler, men det är okej. Det är inte farligt med tankar och känslor. Det är bara om jag agerar som det blir problem.

Men. Du som är mitt inne i det här nu kan ju inte gå och vänta på det. Därför, några konkreta tips:

1. Släng ut alla jävla tidningar. Sluta titta på Hollywoodfilm. Stäng ner, stäng av. Be alla i din närhet att göra samma sak. Inklusive dina föräldrar om du fortfarande bor hemma. Det kommer aldrig att funka så länge man får ständig inspiration.

2. Det är inte ditt fel. Det kommer att ta år att fatta det här, men det är inte dig det är fel på. Det är systemet, samhället. Det har gjort det här med dig och du är inte ensam och du har all rätt i världen att vara otroligt arg på att dom fotografer, journalister, reklamare, castingansvariga, sexister och allmäna idioter som har förstört för dig såhär. Läs på om objektifiering och patriarkat och få kanske lite styrka att inte spela efter deras regler.

3. Prata inte med dina föräldrar. Alltså sorry, så kanske man inte ska säga, men min erfarenhet är att föräldrar oftast är lika förtvivlade som sina barn när barnen inte mår bra och sällan har så mycket rimligt att säga. Snarare blir dom ledsna och du blir ledsen och så kommer ni ingen vart.

4. Kontakta en KBT-terapeut. Kommer att skriva mer om det senare i veckan, men KBT räddar för tusan liv. Inga andra terapiformer har funkat för mig, men det här. Det är grejen. Kan säkert vara annorlunda för andra, men tycker verkligen att det är värt ett försök.

5. Prata inte med dina jämnåriga kompisar. Ni smittar bara varandra. Försök istället att få kontakt med äldre personer genom bloggar du läser, kanske någon släkting eller familjevän, eller en tjejjour. Framför allt behöver du professionell hjälp, men de här äldre människorna kan hjälpa dig med det.

Och till alla som inte är direkt drabbade:

Det här är ett gemensamt problem. Vi håller tillsammans på att ta sönder generationer av våra döttrar och småsystrar. De allra flesta kvinnor i min ålder som har varit med om ungefär det jag har. Vi pratar sällan om det, för det får oss att verka så himla svaga. Historieskrivningen säger ju att den som har ätstörningar på nåt vis har sig själv att skylla. Men det gör det inte mindre sant. Vi kanske inte kommer att kunna släppa det här helt. Men jag kommer fasen inte kunna leva med mig själv om inte mina eventuella döttrar i alla fall får en chans att få ett uppväxt där det finns större och farligare fiender än ostmackor.

Kom å lyssna på mej!

Gör ett litet inspel innan vi sparkar igång den mörka veckan. Det händer ju nämligen att jag ibland gör något annat än att hamra fram texter till den här bloggen eller åka bil fram och tillbaka till Uppsala. Ibland håller jag föredrag! Inför folk!

Imorgon (alltså tisdag 13/11) håller jag hov under lunchen som en del av MedU-dagen. Du som går på Handels och är nyfiken på en karriär inom media eller reklam kan komma och fråga mig precis vad du vill. Det är i Torsten eller Ragnar klockan 12.15.

Och nästa vecka kommer jag prata inte mindre än tre gånger. Tisdag den 20:e i Stockholm, onsdag den 21:a i Götlaborg och torsdag den 22:a i Malmö är det nämligen dags för Postens frukostseminarium DR-akademien. Temat är kommunikation med kvinnor och män. Vi hade genrep förra veckan och jag tror att det kommer att bli hur bra som helst. Här anmäler man sig till det. Sista dag för anmälan är idag, så gört. Bara gört.

 

Välkommen till den mörka sidan

Jag är alltid lite kluven till att skriva om svåra, mörka saker. Eller, rättelse: jag är kluven till att skriva om svåra, mörka saker som rör mig själv. I för-skålen ligger naturligtvis att det är viktigt. Viktigt att prata om sånt som är jobbigt, inte bara på ett allmänt plan. Jag har själv blivit otroligt hjälpt av andra människor som skriver personligt, som Emelie när man får hjärtat krossat eller Clara när man är så jäkla arg på idioter eller förlorar någon som står en nära. För att man får lite nya perspektiv men också för att man känner lite mindre ensam och idiotisk om någon annan uppenbart inte helt tappad person känner ungefär samma sak.

I mot-skålen ligger min självbild. För när jag skriver om jobbiga grejer måste jag ju erkänna för mig själv att jag har varit med om dem. Och det gillar jag INTE. Jag ser på mig själv som en ganska glad prick. Pepp, liksom. Och engagerad. Det rimmar så himla illa, i alla fall i mitt eget huvud, men depressioner, ångest och stress.

Men. Kanske är det precis det som är poängen. Kanske är det därför ni ber mig skriva mer om sånt? För att ni vet att jag har haft min beskärda del av skit, och ändå inte är trasig. Livet är en förbaskad gråzon, helt enkelt. Och när man, som jag  just nu, har fötterna lite mer på det vita kan det vara bra att tänka på det svartare, om inte annat för att det kanske blir lite lättare nästa gång det händer då.

Därför kickar vi nu igång en temavecka. De närmsta dagarna kan man här låta sig inspireras av läsning inom så uppmuntrande områden som:

1. Ätstörningar

2. Att gå in i väggen

3. Vardagsångest

4. Terapi/KBT/ACT

Jag har ju skrivit om en del av det här och angränsande områden tidigare. Dom inläggen finns här för den som vill värma upp lite.

Om att äta anti-depressiva mediciner

Ett mail till mig själv som 17-åring

Om att finnas till för män 

Om att nästan förlora den man är kär i 

Om att gråta om man försöker prata

Om att tappa gnistan 

 

 

 

 

Någon frågade när jag är lycklig. Ungefär:

När man har överlevt en presentation eller föreläsning och någon kommer fram efteråt och frågar något som visar att de faktiskt tyckte att det var intressant.

När rätt namn dyker upp på telefonen.

När jag ser min nya skrivbordsbild. 

När piloten drar på gasen och man trycks tillbaka i flygplanssätet.

När man står vid insteget på vad som kommer att bli ett riktigt bra åk och skidspetsarna sticker ut över kanten och man tar ett djupt andetag.

När solen försvinner bakom träden på Torö och man sitter på bryggan med en öl och tittar ut över vattnet.

När det är den första minuten efter att man har vunnit något som man har kämpat otroligt mycket för.

När man har skrivit något man tyckte var svårt men viktigt på bloggen och ser att en massa folk har delat just det inlägget. 

När man vaknar mitt i natten av att han pussar en på ryggen.

När man kommer hem och radar upp fem böcker man längtar efter att läsa på soffbordet. 

När man lyssnar på den här låten.

När man kommer in på en restaurang eller bar och ser kompisen man ska träffa sitta vid ett bord och vänta och man vet att man har flera timmar på sig att hänga. 

När man ser ett föredrag eller ett filmklipp eller vad som helst som gör att man tänker att det finns hopp för världen ändå.

När det är julafton och familjen har samlats i soffan för att äta laxmackor och dricka bubbel framför Kalle Anka.

Nyår funkar också. 

Sommar och DAGSFESTER.

När det är fredag och någon vänlig själ har tänt ljus och ställt ett glas rödvin framför mig. Vilket jag hoppas kommer att hända om ungefär 10 timmar. 

Ha en superfin helg nu hörrni! Och försök vara förbaskat lyckliga åtminstone en gång. Det kommer i alla fall jag att vara.

 

10 saker att göra NU

Då var vi på’t igen, det här med att leva miljömedvetet/hållbart/grönt eller vad man vill kalla det. Det är ju inte så lätt. Dels för att det är så himla enkelt att tänka att det inte spelar någon roll. Vad EN person gör kvittar ju. Jag tror att det behövs rejäla politiska omstruktureringar om vi ska komma tillrätta med problemen. Här kan man tänka olika. Vissa vill bara engagera sig politiskt och tycker inte att individen behöver anstränga sig alls, medan andra tvärtom menar att det är hyckleri att inte själv ta konsekvenserna av det man förespråkar. Jag lägger mig någonstans i mitten. Inte för att jag faktiskt tror att just min middag spelar någon roll, utan för att jag har lättare att uttala mig om något jag har provat. Ju fler gröna förändringar jag gör i mitt eget liv, desto lättare är det att argumentera för att de borde införas på ett större plan.

Med det sagt är jag inte perfekt. Jösses, långt ifrån. Och här kommer ett annat problem in: när man börjar engagera sig, i något alls egentligen, är det många människor som blixtsnabbt är framme och pekar finger. Man engagerar sig för lite, på fel sätt, i fel saker. Ni svenska medelklasskvinnor är så jävla bortskämda som vill ha delad föräldraförsäkring, tänk på kvinnorna i Afghanistan! eller Vem fan är du att köpa rättvisemärkt kaffe och sen åka till New York på semester? På ett sätt kan jag förstå invändningarna. Men jag försöker leva efter principen att något är bättre än inget. Självklart är det bättre att vara vegan och bara handla second hand och odla sina egna morötter, men någonstans ska man börja. Det är svårt att lägga om hela sitt liv när man är en produkt av ett system som vill att man ska göra motsatsen. Men varje gång man gör något litet, har man i alla fall inte gjort det sämre. Kanske har man dessutom lärt sig något. Eller inspirerat någon annan. Det är ju liksom ingen slump att exempelvis veganism smittar. Man ser någon som gör nåt och så blir man sugen på att prova själv. Och då är det plötsligt inte en person som gör annorlunda, utan kanske tio. Osv.

Med det sagt: Här kommer 10 saker man kan göra NU för att leva lite grönare som inte ens är jobbiga.

1. Äta mindre industrikött. Köttindustrin är en jättestor klimatbov och djuren har det ofta inte så väldigt bra, även här i Sverige. Ett av de enklaste grejer man kan göra är alltså att äta lite mindre av det. Typ sänka sig ner till nivån för 10 år sedan, eller så. Här kan man göra på olika sätt. Jag har kompisar som kör en köttfri dag i veckan, eller tvärtom: kött en dag i veckan. Man kan också köra vego på luncherna. Eller hela vägen, naturligtvis. (inlägg om det kommer!)

2. Ta en konsumtionsfri månad. När jag gör det brukar jag inte köpa någonting som är en sak och som därmed måste produceras. Mat är ok, och tjänster. Sträcker man ut perioden längre brukar jag säga ok till sånt man verkligen behöver, typ schampo, men då köper man så bra man kan. Inte billigt skräp och inte typ lyx, utan vettiga grejer. Det bästa med konsumtionfria perioder är att man börjar reflektera över hur mycket man egentligen slentrianköper. Precis som när man skär ner på köttet är det jobbigt i typ tre dagar, sen känner man sig snarare inspirerad.

3. Second hand. Både att köpa andras gamla grejer och sälja sina egna istället för att slänga. Något jag precis har upptäckt är hur mycket det finns på Blocket som är typ sprillans nytt och kostar en spottstyver. Folk gör ju felköp och tusen gånger bättre att du tar över deras Acnejacka än att du köper en egen och deras blir hängande. Jag hittade min älskade älskade vinterrock så. Helt oanvänd med tags kvar, fick den för 40% av originalpriset.

4. Avgifta hemmet. En dag började jag tänka på vad typ allrengöring egentligen innehåller och blev livrädd. Med lite hjälp från internet och mamma lyckades jag ganska snart byta ut allt mot miljövänliga och naturliga grejer som såpa och bikarbonat. På ICA finns Skona som jag tycker är helt ok, på Coop finns Änglamark som jag inte gillar så mycket och på Hemköp Garant som jag inte har testat. Kräver lite påläsning men när man väl har gjort det är det inte mer jobbigt än något annat. Den som har far- och morföräldrar i livet kan ju fråga dem, är rätt säker på att de tvättade och städade även innan Vanish Oxy Action.

5. Gå med i en organisation som jobbar med frågor man är intresserad av. I det fall man inte orkar hålla på själv. Skrev om mina egna favoriter här, men det finns ju tusentals andra.

6. Byta grejer. Det här känns lite ovant i början, men när man väl har kommit in i det är det världens bästa. Att helt enkelt låna saker av sina vänner istället för att köpa. Varenda gång jag kommer hem till en kompis brukar jag snoka igenom bokhyllan och låna deras favoriter. Sen gör de samma sak hos mig. Det intressanta är att när man väl börjar prata om det kommer man oftast på en massa annat jox man kan byta – kläder man har tröttnat på, smink man inte gillar, sportprylar man inte använder så ofta.

7. Bo ihop. Ok, det här kräver lite mer. Men det är ganska konstigt att så många i Sverige (inklusive jag själv) tar för givet att man ska bo i en egen lägenhet. Singelhushållen måste ju vara en av de enskilt största energibovarna vi har. Dels drar det sjukt mycket mer el och värme och sånt när alla ska ha varsitt badrum osv, och så behöver alla varsin pryl av ALLT. Inklusive det tråkiga, typ strykjärn. SVINonödigt egentligen. Om jag skulle flytta nu skulle jag lätt försöka bo i kollektiv.

8. Läs på. Det viktigaste för att kunna föra skillnad är att veta VAD man ska göra. Och det är ju inte så lätt. Men ju mer man lär sig, desto lättare blir det. Jag försöker se till att ungefär varannan bok jag läser handlar om en fråga jag tycker är politiskt intressant – till exempel jämställdhet, invandring eller grön ekonomi. Det handlar inte om att plugga in det, bara om att sakta men säkert fylla på sitt förråd av tankar. Plötsligt en dag vet man en massa saker som kan hjälpa en att fatta kloka beslut.

9. Odla eget. När jag var liten hatade jag trädgårdar. Det var nämligen anledningen till att mamma och pappa ALDRIG kunde göra något kul när vi var på landet. De skulle hålla på med den himla trädgården. Jag svor att aldrig skaffa så mycket som en krukväxt. Klipp 20 år framåt i tiden och jag älskar skiten. Och det går även om man bor i en etta! Man får plats med så mycket mer krukor än man tror. I ett vanligt fönster kan man odla de flesta kryddor. Vet folk som också har lyckats med tomater och oliver. Det är billigt, det är obesprutat och det är fint att titta på. Den stora tröskeln är att fatta att det inte gör nåt om plantorna dör. Sånt händer, bara. Då får man börja om och prova nåt annat, helt enkelt.

10. Flytta fram sopsorteringen. Förut hade jag min förpackningsåtervinning i en kasse i ett skåp som låg cirka fyra steg från köket. ALLDELES för jobbigt. Jag gick ju fortfarande dit, men jag hatade det. Sen tog jag mig i kragen och köpte ett fint litet system på IKEA så nu kan jag fixa det direkt i köket och slipper dessutom sortera och hålla på när jag står vid den deppiga sopstationen på söndagarna.

Sådärja. Nu är det väl inte alltför oförskämt att jag ber er fylla på med era tips?

En bra dag.

November 2012 fortsätter leverera. Är så lättad att jag inte ens orkar vara glad. Inte än. Men snart.