Grejer jag tänker på idag

Saker jag längtar efter: 

Downton Abbeys Christmas Special. Men ännu mer efter säsong 2 av Girls.

http://youtu.be/9FPkC9In57I

Alla årsbästa-musik-listor. Magret har redan lagt upp sin. Om ni har får ni supergärna kommentera och länka!

Julklappar jag vill ha: 

Den här från Acne (fast grön)

Skor. 

Atomic Century.

En Parisresa. 

Och naturligtvis fred på jorden, mer vegetarisk mat på restauranger, snälla barn och vuxna samt idiotins avskaffande.

Huvudsakliga tankesysselsättning: 

Att det är mindre än en månad tills jag fyller 29.

Vill alltid titta på: 

Det var väl allt just nu.

 

Grammis!

Idag presenteras det vilka som är nominerade till Grammis i år, och det tycker ju jag är kul för jag satt nämligen i juryn för kategorin musikvideo! Var himla kul faktiskt att sitta i ett annat sammanhang, har ju hittills bara bedömt reklam och lite akademiska uppsatser. Juryn för musikvideo var en salig blandning av folk som sysslar med musik, foto, design, film och reklam och det var intressant (och bitvis en smula frustrerande) att höra hur alla resonerade helt olika. Hur som helst, de nominerade känns ju helt värda. Och! Om någon som läser detta ska gå på galan i februari och vill ta hand om mig kan ni väl säga till, jag känner ju nämligen exakt noll personer i musikbranschen men det vore ju trist att inte gå på grund av det.

Anyways, dom nominerade är:

http://youtu.be/1d5IdvFB15w

 

En tumregel

Det här har varit en obehaglig helg. Massakern i Newtown är så absurd att jag inte ens kan ta in den. Någon som däremot har kunnat det är Wendy Gilbert. I den här texten ställer hon sig en viktig, men ovanlig fråga: om det är generösa vapenlagar, TV-spelsvåld, frånvarande föräldrar och mobbning som är orsakerna till skolskjutningar, varför är det bara pojkar som skjuter?

Något som däremot verkar vara lättare att ta in, och om man ska tro mediabevakningen och tonläget är en minst lika stor tragedi, är att Disney ska klippa bort en scen ur Kalle Anka på julafton. Att det där programmet klipps om varje år verkar många ha glömt, för nu är det nämligen en rasistisk nidbild som ska bort. Och det gör tydligen väldigt mycket ondare än huruvida vi får se Kalle skjuta fågel med maskingevär eller inte.

Gruppen Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton har fått över 22 000 medlemmar under helgen. Aktiviteten är hög och tonläget uppskruvat. Jag blir otroligt imponerad av de människor som orkar gå in där och svara rakt och sakligt på alla missuppfattningar, som orkar förklara skillnaden på en avbild och en nidbild, att yttrandefrihet inte handlar om att kunna säga vad som helst oemotsagt, och att man inte kan ha ”rätt” till ett kommersiellt företags produkt. Dessvärre vet man ju att de inte kommer att vinna diskussionen.

Man kan prata om det här på många plan och nivåer. Den här intervjun med Oivvio Polite, till exempel, förklarar väldigt bra bakgrunden till den här typen av bilder, varför vi i Sverige med vår historia inte riktigt fattar, och att som förälder vilja att ens barn ska få växa upp utan att behöva se märkliga stereotypversioner av sig själv.

Men för den som inte orkar försöka förstå kan man göra det ganska enkelt. En bra tumregel i livet är att inte vara elak. Om man försöker undvika att såra andra människor går det mesta generellt bättre. Om någon tar illa upp av mitt beteende, och informerar mig om det, bör jag naturligtvis att upphöra med det beteendet. Det är inget jag behöver fundera särskilt mycket över, för den glädje jag kan få ut av att säga ett visst ord eller titta på en viss bild kommer aldrig att bli större än de obehagliga känslor som den som tar illa upp känner. Och det är naturligtvis inte upp till mig att avgöra vad som är jobbigt för någon annan. Det man gör då, när någon ber en, är att lägga av, be om ursäkt, och lägga på minnet att just den grejen behöver man inte göra igen. Dagisnivå, i ordet allra bästa bemärkelse.

 

Hej Kristina Ekman!

För någon vecka sedan skrev vår gemensamma vän Pia en vänlig uppdatering om ett blogginlägg jag hade skrivit. Du och jag känner inte varandra, men eftersom Pia taggade mig i posten ligger den och din kommentar på min Facebookvägg för alla som vill se. Det du skrev har irriterat mig lite, så jag tänker att jag ska försöka mig på att förklara varför.

För det första har du helt enkelt fel i sak. Alla människor, oavsett hur bra eller dåligt de har det, har ångest. Det är en psykologisk nödvändighet. Att låtsas som något annat är just att låtsas. Att ha ångest betyder inte att man lägger ner en massa tid på att grubbla, bara att man är vuxen nog att inse enkla fakta om livet. Som du säkert märkte när (om?) du läste inlägget var det just grubblandet jag vände mig emot. Istället tror jag att man måste acceptera att negativa känslor är en del av att vara människa. Och jag känner inte jättemånga som har ”fullt upp med att överleva”, men något säger mig att de inte alltid är ”glada och nöjda” de heller.

För det andra tycker jag att det är märkligt att du kan uttala dig om att jag ”har det för bra” och vad jag ”hinner” när vi aldrig har träffats. Jag vet inte om mitt dygn har fler timmar än ditt eller om jag bara är mer effektiv, men jag ser inga som helst problem med att hinna reflektera över negativa aspekter av livet och ändå sätta maten på bordet. Enligt mig är det största ”västerländska överflödsproblemet” inte att vi grubblar för mycket, utan att vi sysselsätter oss med en massa ytliga stressmoment för att inte hinna tänka. Det gör oss otroligt lätta att kontrollera för den som vill, eftersom det då anses (precis som du skriver här) fult eller bortskämt att vara kritisk eller fundersam. Men är det på allvar bättre att springa ut på stan och köpa ännu fler prylar, eller renovera köket, än att skriva ett blogginlägg om vardagsångest?

Det största problemet är dock naturligtvis inte att du skriver så här om mig. Det är att du inte är ensam med att tänka, och prata, så här. Och precis det tänket är en vanlig orsak till att så många människor lider i hemlighet. Här på bloggen har jag skrivit om bland annat utbrändhet, ätstörningar, depression, psykofarmaka och terapi, och det tycker många är modigt. Anledningen till det är människor som pratar som du. Som kritiserar dem som är sjuka och insinuerar att de bara är lata, eller hittar på. Att de mår dåligt för att de har det för bra. Det är det som gör att man drar sig för att prata med sin chef, sin läkare, eller till och med sin familj, om problemen. Problem som är högst verkliga, som drabbar nästan alla någon gång i livet, och som ofta går att lösa om man bara får rätt hjälp.

Jag mår bra för tillfället och din kommentar gör mig mest bara trött. Men samtidigt, just nu, finns det miljontals människor runt om i världen som vill hoppa från balkongen, som inte äter, som skär sig i armarna, som står och gråter framför pastahyllan på ICA, som inte har ork att klä på sina barn, som svimmar av utmattning i badrummet och slår upp ett diskbrock i ryggen, eller som bara har en riktigt jävla dålig dag. Människor som skulle kunna få hjälp om såna som du bara kände er lite mindre manade att snacka om det ni uppenbarligen inte har någon aning om. Så det kan du ju grubbla på. Om du hinner.

Vänligen,

Nina Åkestam

 

Den mörka sidan: avslutning

Då tycker jag att vi lämnar den mörka sidan för den här gången. Inte för att det inte finns mer där att hämta (tyvärr är ju problem det enda som man aldrig verkar få slut på) men för att man får ta det lite i taget.

Det är två saker jag har tänkt på särskilt när jag har läst och hört era reaktioner på de fyra inläggen. Det första är kommentaren jag fick på det förra inlägget: ”Men om man inte vill bli en gammal tant, om man vill dö, vad gör man då?”. Ja. Då vänder man sig inte till mig, eller till någon blogg. Inte för att jag inte vill hjälpa till, utan för att jag inte kan. Det är jätteviktigt att förstå skillnaden på att må dåligt och att vara sjuk. Det är som skillnaden på förkylning och lunginflammation. Det ena fixar man själv och väntar ut, det andra måste man få läkarhjälp med, annars dör man (ursäkta dramatiken, men det här är viktigt på riktigt). När man är sjuk, oavsett om det handlar om ätstörningar, depression, utbrändhet eller något annat, då måste man få professionell hjälp.

Det är så himla synd att det sitter så långt inne för nästan alla oss. Det går ju att lösa! Det är inte ovanligt och inte ens särskilt svårt i många fall. Men man måste börja med att gå till sin vårdcentral och säga som det är. Det är inte svagt, det är smart. Ju snabbare man får hjälp desto snabbare blir man frisk, så enkelt är det. Ibland måste man som vän eller familj hjälpa till och boka en tid till sin kompis eller partner och släpa dit dem, men det är inte särskilt jobbigt i förhållande till vad man får ut av det.

Det andra är att så många verkar tycka att jag är modig som skriver om det här. Det gör mig ganska förtvivlad faktiskt. Inte själva komplimangen, så klart, den är ju jättesnäll, men det underliggande. Att det skulle vara modigt att prata om saker som drabbar alla människor ibland, som alla man känner har varit med om, som man själv kommer att känna en massa gånger till i sitt liv. Det borde verkligen inte vara modigt. Det borde vara självklart.

Men jag tror att det kommer att ändras. Det senaste seklet har vi (människor alltså) återerövrat våra kroppar från det viktorianska idealet där den knappt fanns. Nu är det inte ett problem att visa sina ben, eller att vara fysiskt sjuk. Små tjejer har till och med fått rätt till sina snippor. Den här århundradet borde rimligen bli det där vi får tillbaka våra hjärnor och känslor också. Det verkar så himla mycket enklare så.

NTC

Glad Lucia! Har inget att säga om det tyvärr så jag skriver om det här istället. På senaste tiden har jag blivit helt besatt av träningsappen Nike Training Club. Den har ju funnits ett tag, men det är först nu jag har fattat tjusningen. Man laddar ner den till sin telefon, väljer ett träningsprogram (baserat på vad man vill uppnå med träningen) och så kör man med en brittisk PT i öronen tills man är så skakig att det är jobbigt att öppna dörren på väg ut från gymmet. Och det kanske allra bästa är att man för de flesta program bara behöver en medicinboll och ett par hantlar, så om man fixar det behöver man inte ens ta sig till ett gym.

Och, för att avsluta hyllningen: Man väljer sin egen musik i valfritt program, och så synkar appen med den så att musiken tonas ner när tränaren ska ge instruktioner och tonas upp däremellan. ÄLSK. Jag tränar till den den här listan. Tänker inte skriva nåt om Lilla Namo pga alla andra har redan gjort det, men helskotta vad bra hon är och kanske allra mest så när man måste göra jättejobbiga utfall.

Boktips!

I väntan på Världens Svåraste Inlägg (mina bästa skönlitterära böcker) kommer här ett mellantips: Novellsamlingen För Mycket Lycka av Alice Munro. Vinkade just av mina bokklubbskompisar efter fyra timmars grym diskussion om den här boken. Och då hade ändå ingen hunnit läsa hela. Så köp den i julklapp till dig själv eller någon annan, tycker jag.

Till detta hade Cecilia med sig ett vin som jag gillade mycket. Dels pga smakade bra men också pga cykel på etiketten. Så det kan man ju också testa.

Det var väl allt just nu. Har sjukt svårt att hitta blogginspiration. Eller inte inspiration, bara tid för det är ju liksom jul och så. Men ni har väl ändå inte tid att läsa, så jag hoppas att ni förlåter mig.

Den mörka sidan del 4: Vardagsångest

Vad gör man när allt känns mörkt och hemskt och man inte orkar ta sig upp ur sängen? frågade en läsare. Ja. Den känslan känns ju alltför väl igen, inte minst när man bor i mörker- och ångestlandet Sverige. Om man som jag är 28 år har man väl känt den ett par tusen gånger och därmed fått lite övning i att hantera den. För hittills har jag ju alltid tagit mig upp ur sängen, utom några gånger när jag har varit matförgiftad men jag tror knappast att det var det läsaren ifråga menade.

Det första steget är naturligtvis att ta reda på om man liksom är sjuk på riktigt. Men om vi utgår ifrån att man inte är det, och att vi alltså pratar om vardagsångest, har man som jag ser det två alternativ.

Det första använder man bäst vid tillfällig ångest. Man bara köper läget. Livet är inte kul jämt, ska gudarna veta. Även om man har världens bästa jobb och vänner och familj och en semester inbokad och mat i kylen kan allt ibland kännas så jävla värdelöst. Det gör inget. Man kommer inte att dö av en dålig dag eller vecka. Det är bara att ducka och göra det som måste göras och påminna sig om att man har känt så här förut och det går över. Jag hade förut en fenomenal förmåga att få ångest över ångesten, så att säga, och det var ju jättedumt. Det är okej att ha ångest, man behöver inte fundera så mycket på det ärligt talat. Nu för tiden försöker jag inte ens lindra den. Jag skiter i den och fortsätter som vanligt.

Det andra använder man bäst om den där ångesten återkommer väldigt ofta och inte kan direkt associeras med mörker/sömnbrist/stress/kemi eller andra yttre faktorer. Då brukar den nämligen bero på att man har någon, eller flera, saker i sitt liv som inte riktigt funkar. Man kanske inte vet vad exakt, men något skaver.

Jag skulle tro att det vanligaste orsaken till det för oss västerlänningar är att man saknar mening. Man bara GÖR grejer, men fattar inte varför. Då måste man skaffa sig lite perspektiv. Ett trick är att fundera på vad man gör man man skjuter upp det man borde göra. Det är antagligen det man borde ägna sig åt mer (i mitt fall: skrivande). Ett annat trick är att tänka på vad man, om man låg på dödsbädden, skulle önska att man hade gjort mer (hint: ingen säger jag önskar att jag hade jobbat mer). Om man har äldre släktingar i livet kan man ju fråga dom vad dom tycker.

Mitt eget favoritknep är dock att ta papper och penna och börja fantisera om mig själv som riktigt gammal tant. Jag skriver ner hur jag ser ut, vad jag gör, vem jag är, vad jag har gjort med mitt liv. Sen läser jag igenom det jag har skrivit och går igenom mitt liv, bit för bit, och reder ut vad jag gör just nu. Tar det mig närmare den där gamla tanten, eller längre ifrån? Det är faktiskt ganska läskigt hur många beslut, stora och små, som blir helt självklara av den övningen.

Och kanske viktigast av allt: lycka är inte ett normaltillstånd. Inte för någon, vad folk än säger. Den kommer ibland i pyttesmå doser och då får man vara glad över det. Men resten är helt okej. Man klarar sig, och förhoppningsvis kan man göra något vettigt på vägen.

Då försöker vi väl ett liv. Med blomkrukor och allt.

Det är väl inte superkontroversiellt att hylla Lars Lerin just nu pga alla gör det, men jag måste ändå slå ett slag för dokumentären För dig naken som finns på SVT Play just nu. Det är Lars guddotter som har följt kärlekshistorien mellan Lars och hans (numera) man Junior i realtid när den växer fram. Det är likt sommarpratet, men ändå inte. Lars pratar otroligt poetiskt och det är så fint och svårt på samma gång.

Men mest tror jag att jag gillar att filmen visar en alternativ kärlek. Inte för att den är gay, är helt övertygad om att homosexuell kärlek kan vara precis lika Hollywoodskadad som hetero, utan för att den är knixig. Det finns ingen självklar kamp eller hjälte eller ens ett slut. Precis som det är, på riktigt.

Filmen ligger bara uppe i några veckor till, så kolla med detsamma tycker jag!

 

 

Problembarn

Jag har vid 28 års ålder upptäckt att jag nog är tvåhänt. Eller ambidexter, som Wikipedia nu har lärt mig att det heter. Det är märkligt. Man gör tusen grejer med kroppen varje dag och jag har aldrig reflekterat över vilken del jag använder till vad. Alltså jag vet ju att jag skriver med vänster och borstar tänderna med höger, om någon frågar. Men det är det liksom aldrig någon som gör.

Men sen vid en middag får ett par månader sen när Sofia hade gjort illa handen började vi prata om det här med hänthet och för första gången i mitt liv fattade jag att de flesta människor gör allt med en och samma hand! Alltså när de sätter på mascara gör de även vänsterögat med högerhanden eller tvärtom?!?!?!? Det här var helt svindlande för mig.

När jag fick reda på denna nyhet kände jag mig mallig. Det måste ju vara fett bra att kunna använda båda sidorna av kroppen. Och var det inte nåt med hjärnhalvorna också, att dom hänger ihop med hur man är hänt? Kanske innebär det att jag får använda BÅDA mina hjärnhalvor och därför vara både superlogisk och vansinnigt kreativ, samtidigt?

Jag började googla och såg framför mig någon slags MENSA-liknande sällskap för oss som spelar fotboll med vänster och pingis med höger. Så visade det sig inte vara. Ambidextra människor är tydligen ett jätteproblem. De drabbas av en massa sjukdomar och kan inte lära sig nåt och Familjeliv fullkomligen svämmar över av föräldrar som är förtvivlade över att deras barn har drabbats av detta hemska.

Så. Från normal till superhuman till idiotförklarad på några minuter. Alltid ett bra avslut på veckan.