Allt flyter

Härom veckan när jag föreläste på Handels om min karriär, eller vad man ska kalla det, var det en tjej som räckte upp handen mot slutet. Det verkar mest som att du har haft himla mycket flyt? sa hon som en blandning mellan ett fråga och ett påstående. Jag svarade superdåligt tror jag. Blev helt förvirrad, för jag visste ju inte. Är det så? Eller får jag det att framstå så?

När jag föreläser om jobb har jag alltid tänkt att det viktigaste är att avdramatisera. Alla yngre människor jag pratar med är så otroligt duktiga och ambitiösa och det känns som att det sista de behöver är en påminnelse om att man måste jobba hårt. Snarare tvärtom. Jag vill mer säga: Andas. Ta det lugnt. Det löser sig.

Det avspeglar sig så klart i hur jag pratar om mig själv och vad jag har gjort. Jag vill inte få det att inte verka så märkvärdigt. Att det faktiskt har ordnat sig rätt bra trots att jag har varit förvirrad och gjort en massa märkliga val och så. Jag är ju verkligen ingen superfokuserad karrirärmänniska. Men det är klart att det kan bli fel också. Om man är 22 och jobbar häcken av sig kanske det sista man vill höra är att någon mediabrud står på en scen och skrattar bort fem år av universitetsutbildning.

För SJÄLVKLART har jag jobbat. Som en jävla idiot, för det mesta. Jag aldrig skrivit något annat än MVG på ett enda prov. Har aldrig kommit sent till ett viktigt möte, missat en läxa, kuggat en tenta, struntat i ett mingel, gjort mig ovän med en kund, glömt att blogga, sumpat en deadline. Det har aldrig hänt. Jag är livrädd för att misslyckas och vågar aldrig chansa om det finns en risk för att någon ska bli missnöjd.

Eller vågade, kanske jag ska säga. För som en klok person sa angående det här med karriär: Om man trampar som fan i början kan man rulla ganska långt sen. Det är kanske definitionen av flyt. Att ha tillräckligt mycket fart för att så småningom kunna göra lite konstiga val och ändå inte fastna. Den där föreläsningen där jag fick frågan om flyt hade jag inte förberett mer än 20 minuter, och det gick ändå helt okej. Men det beror ju inte på tur, utan på att det var den kanske 225:e föreläsningen jag höll i mitt liv. De första fick jag förbereda i veckor. Precis som de första blogginläggen, krönikorna och brödtexterna. Så när jag står nu och säger att det inte är så noga, är det både sant och falskt. NU är det inte så noga. Men för fem år sen var det förbannat noga.

Det är det roliga och det jobbiga med min forskning nu, för det betyder att jag är tillbaka på noll igen. Jag kan inte ett skit om hantverket och allt går otroligt långsamt. Men jag gör det. Jag läser varje artikel och ställer varje fråga och känner 90% av tiden att det här ALDRIG kommer att gå. Men någonstans i bakhuvudet tänker jag ändå att om jag trampar som sjutton nu ordnar det sig. Då kommer jag att kunna stå någonstans om fem år och få det att låta som att det här med att doktorera, det är inte så himla svårt ändå.

Dags att sänka styrräntan!

Den som är ledsen över att Pär Ström har lämnat jämställdhetsdebatten kan vara lugn. Det feministkritiska perspektivet är levande och starkt över hela internet, bland annat här hos Fox News som Erik tipsade mig om. Den amerikanska skribenten Suzanne Venker förklarar där hur det är feminismens fel att män inte vill gifta sig längre. Om man vill veta mer kan man läsa Venkers bok How to Choose a Husband. Hon har till och med varit generös nog att göra ett litet test där man kan ta reda på om man verkligen behöver läsa boken (inser besviket efter att ha gjort testet att jag inte behöver boken, men fattar inte vad det betyder. Att jag SJÄLV skulle kunna välja min man? Eller att jag är ett hopplöst fall?)

Det som aldrig upphör att förvåna mig är hur i princip vem som helst verkar kunna få gehör för sina uttalanden sig i just jämställdhetsfrågor. Venker påstår att hon har ägnat 13 år åt att studera sitt ämne, men ger ändå inte ett enda faktabaserat argument i sin artikel. Ingen källa, inget konkret alls. Nu är förvisso det här exemplet för inte alltid så källkritiska Fox, men exempelvis Pär Ström som jag nämnde tidigare har ju medverkat i både SVT och TV4 för att ge sin syn på saken.

Det är så märkligt. När jag har varit med i SVT eller SR har förberedelserna varit långa. Jag har blivit uppkollad och förintervjuad och fått svara på en massa frågor om min bakgrund, för att säkerställa att jag faktiskt är lämpad att prata om det vi ska prata om. Det tycker jag är utmärkt. Seriösa medier bör använda seriösa källor.

Men av någon anledning gäller inte den regeln när man pratar jämställdhet. Då kan man utan problem ställa en professor i ämnet mot en glad (eller arg) amatör utgiven på eget förlag och förvänta sig en givande diskussion. Försöker se framför mig samma logik när det gäller exempelvis nationalekonomi. Det skulle aldrig hända. Lika lite som att SVT skulle ringa mig för att prata om exempelvis HIV, heminredning eller vinnaren av Augustpriset, hur intressanta jag än tycker att de ämnena är. För det finns folk som kan det bättre. Och det är de som borde diskutera.

Tyvärr tror jag att patriarkala strukturer drabbar även genusvetenskapen. Eftersom den handlar om det den gör (kvinnor!!!) behöver man inte riktigt ta den på allvar. Trots att den har funnits på universiteten i decennier, trots att den uppenbarligen har gett väldigt konkreta bidrag till samhället i form av exempelvis ny pedagogik i skolan, trots att det finns professurer och avhandlingar och allt annat som intygar att det inte bara rör sig om trams och tyckande.

Alla idéer bör kritiseras. Men de bör kritiseras av folk som vet vad de snackar om. Så länge genusvetarna håller sig ifrån att kommentera styrräntan kanske media kan fundera på om Venker-typerna borde få lite mindre utrymme för sina ihopfabulerade historier.

 

 

 

Överleva vintern

Då var det dags då. Minst fyra månader av vinter har börjat. Jag har varit lite orolig för detta, minst sagt. Förvisso har New York bitvis vidrigt väder, men det är i alla fall oförutsägbart. Även om det är 20 grader kallt finns det en möjlighet att man sitter på en uteservering några dagar senare. Och så är det ljust. Man måste ha solglasögen i januari om solen är framme. Skarpt gill på det.

Men nu ska man alltså köra första vintern i Sverige på tre år och då krävs förberedelser. I höstas gjorde jag en överlevnadslista som jag sedan dess har försökt checka av för att göra det hela så uthärdligt som möjligt. Här är den.

Införskaffa en varm vinterjacka man älskar. Man ska ha på sig den där himla jackan VARJE dag, så är det något man borde tänka lite extra på är det väl den. Snarare än, exempelvis… halsband. Det här har varit ett projekt för mig så länge jag kan minnas, men i år hittade jag faktiskt rätt. Det blev den här. Sjukt varm, sjukt stor så man får in en massa tröjor under, och tillräckligt guldig och galen för att folk ska komma fram på gatan varje dag och fråga var jag har köpt den. Mindre än så ska man faktiskt inte nöja sig med.

Hope Music Coat. OBS har funderat hela hösten på att kopiera den här tjejens hårslinga, men inte hunnit. Borde jag? 

Införskaffa varma vinterskor man älskar. Nyckeln här är ju att man ska gilla dom tillräckligt mycket för att inte ens tänka tanken att gå ut i högklackat. Dom här har iofs hängt med sen i somras, men livet blir helt klart enklare med silverspegelfärgade kängor som man inte halkar i.

Dr Martens 1460 Boot. Gräsmatta och bara ben känns för övrigt avlägset på gränsen till orimligt. 

Köp en ny kokbok. Eller låna en på bibblan eller hitta en grym matblogg eller vad som nu passar. Att laga mat är en av få aktiviteter som är bättre på vintern än på sommaren tycker jag. Att komma hem med matkassar när det är mörkt ute och sätta på bra musik och ställa sig och hacka och fixa är ju tusen procent mys. Plus att folk är mer peppade på att sitta hemma och äta den än på att springa ute ändå. Just nu lagar jag mig igenom det mesta från Green Kitchen Stories som jag har tipsat om förut.

Börja dricka whisky. Om du tror att du inte gillar whisky kan jag berätta att det tar ungefär tre månader att vänja sig (och lite längre med blended, typ ett år för mig) och det är så himla värt. Finns inget trevligare än att dricka whisky när det snöar ute.

Starta en bokklubb. Johanna tog initiativet till vår bokklubb för någon månad sen och nu är vi inne på andra boken och det är en så otroligt bra vinteraktivitet att läsa lite mer strukturerat och sen ses och snacka om det. Vår klubb bygger på att alla känner någon i gruppen men ingen känner alla, vilket gör att man faktiskt pratar om boken och inte allt annat. Just nu läser vi Alice Munros För Mycket Lycka. Eller läser och läser, jag har inte börjat än. Men snart!

Träna. På vintern måste man träna varje dag för då är man riktigt varm i alla fall under tiden man tränar och sen kanske en halvtimme efter om man har tur.

Gå upp tidigt. Den här punkten har jag inte lyckats följa. Men. Jag hörde någon forskartyp på Nyhetsmorgon som sa att om man har problem med mörkret är det viktigaste att vara ute just när solen går upp. Då är ljuset som effektivast. Så om man har möjlighet bör man alltså förlägga någon slags utomhusaktivitet kring halv 8 på morgonen.

Införskaffa het person att hångla med så att man inte behöver röra sig ute mer än absolut nödvändigt. SKOJA. Stod inte på listan. Men det hjälper helt klart.

Fler tips, någon!?

 

Framgång och rikedom i all ära

Shortcut har precis publicerat sina lista över Årets Uppstickare, och där nånstans på den varma listan (mellan plats 66 och 100, de har vänligt nog inte rankat oss inbördes, så jag väljer att tro på 66) finns jag!

Såhär skriver Shortcut: 

Framgång och rikedom i all ära, det behöver inte vara förutsättningar för att bli en Uppstickare. Här listar vi 100 svenskar under 40 som­ ­inspirerar, engagerar och gör Sverige bättre. De sticker ut – och upp.

Fint start på måndagen ju. Inte minst när man kollar på sällskapet, typ genier som Kakan Hermansson, Parisa Amiri och Kristoffer Triumf.

Twitter och PK-maffian

Tänkte på en grej när jag lyssnade på Fredrik&Filips podcast häromdagen, och sedan igen när jag läste det här inlägget av Magret. Det handlar om politisk korrekthet och vem som egentligen driver vilka frågor som är viktiga.

Filip och Fredrik menade i och för sig att det är viktigt att motarbeta rasism och homofobi, inte minst den vardagliga som vi kanske inte ens själva märker att vi utsätter andra för, men att det är lika viktigt att det inte går för långt åt andra hållet. Att vi lever i en tid när folk är så livrädda för att uppfattas som politiskt inkorrekta att alla blir supermesiga. Vi ägnar hela livet åt att hylla initiativ på Twitter och Facebook och ingen säger något som är det minsta kontroversiellt och så är vi jättenöjda med oss själva.

Det kan jag ju hålla med om i och för sig. Man blir inte jätteimponerad när 27:e personen i ens Facebook-feed skriver ”Ner med SD!”. Men jag kan inte hålla med om att det skulle vara ett lika stort problem som motsatsen. Visst, rör man sig i mediastockholm (både fysiskt och på internet) känns det som att alla är miljöbilskörande queerälskande anti-rasister. Men så ÄR det ju inte. De allra flesta delar inte alls de åsikterna. Inte de flesta som syns i media, och inte de flesta som inte syns i media. För i helvete, SD är ju Sveriges tredje största parti!? Homosexuella fick helt nyligen rätt att gifta sig, kvinnor tar fortfarande ut 75% av föräldraledigheten, kommuner vägrar ta emot ensamkommande flyktingbarn och det går knappt en vecka utan att någon prominent mediaperson lyckas få ur sig en rasistisk ”groda”.

Att den politiska korrektheten skulle vara ett större problem än den främlingsfientlighet, homofobi, ojämställdhet och allmäna själviskhet som finns precis överallt, kan bara någon påstå som själv aldrig utsätts för problemen. För alla andra är det ganska akuta frågor som är rätt mycket viktigare än om Twitter blir tråkigt för att alla tycker lika.