Nån mer än jag

Som tycker att det här var sjukt roligt?

En person tar globaliseringen i egna händer och kolla på kattfilmer hela dagarna medan han betalar fakturor med en bråkdel av sin lön. Hans arbetsgivare på Verizon är otroligt upprörda men på allvar: över vad? Det är ju precis det här som händer varje dag över hela västvärlden: företag flyttar sin verksamhet till låglöneländer för att kunna göra mer med mindre pengar. Med skillnaden att vinsten då hamnar hos bolaget, inte hos den enskilda löntagaren. Då är det effektivt och rationellt, när en anställd gör det är det nästintill brottsligt.

Fuck systemet. Den här mannen är nu officiellt min första hjälte 2013.

Uppdatering: Nähä, så kul skulle vi inte ha. Fredrik uppmärksammade mig på att det hela är ett the Onion-skämt. Fan DN, ska jag behöva vara källkritisk nu också? 

Jag bad till gud varje dag att jag skulle sluta vara feminist, för det var så jävla jobbigt.

Så sa Kakan Hermansson när hon blev intervjuad i Värvet. Jag höll på att trilla omkull av igenkänning. Ibland finns det ingenting jag önskar mig så mycket som att få vakna upp en dag, bara en enda dag, och inte TÄNKA så förbannat. Att gå upp, äta den frukost som finns, gå till ett helt okej jobb, äta lunch, hämta barn på dagis, fika med kompisar, gå och träna, kolla på TV, dricka vin och äta ostbricka på helgen och planera en semester till något varmt land. Köpa trevliga tidningar om heminredning och fundera på en köksrenovering. Jag föreställer mig att en dag i en sån helt normal människas hjärna skulle vara som ett spa.

Istället vaknar jag varje morgon, och har gjort så länge jag kan minnas, med ett stort VEM ÄR JAG? hängande över mig. Den frågan hänger kvar tills jag sätter på morgon-tv och läser tidningen. Då får den ställskap av HUR I HELVETE KAN VÄRLDEN SE UT SÅ HÄR? och VARFÖR ÄR FOLK SÅ HIMLA DUMMA? Sen går dagen åt till att, med olika grad av förtvivlan, försöka besvara de frågorna, vilket jag så klart aldrig lyckas med. Sen somnar jag och så börjar det om igen nästa morgon.

Nu är jag inne i en period när jag tänker extra mycket så här, och det gör mig helt utmattad. Ju mer jag tänker desto mer orättvisor ser jag, och desto mer känner jag att jag sviker genom att inte göra tillräckligt. Då önskar jag extra mycket att jag kunde sitta med båda händera runt en stor temugg och blicka ut över ett snötäckt landskap. Och kanske, kanske se fram emot ett fredagsmys.

Rehab

Nu har jag dragit igång årets detox, eller om man vill låta lite med rock, rehab av mig själv. Med start i måndags och tio dagar framöver ska jag alltså försöka starta om kropp och hjärna.

Jag har gjort olika detoxkurer några gånger förut och om man frågar mina kompisar tycker dom att jag alltid håller på med sånt, men det är inte sant. Det var faktiskt ett helt år sen sist, och jag tror på riktigt att det är bra att i alla fall en gång om året skaka om systemet lite, och inte på sättet åka-på-festival-och-sova-fyra-timmar-på-tre-dygn-sättet.

Om man googlar detox hittar man en massa kurer som kräver att man 1)ska svälta sig själv 2)betala en massa pengar för det. Det tycker jag verkligen inte att man behöver göra. Mitt eget recept är en kombo av olika varianter jag har testat över åren och jag tycker faktiskt att det funkar. Jag brukar känna mig piggare efteråt och framför allt blir jag nästan aldrig sjuk. Och med tanke på hur tråkigt det är att gå runt och snora kan det vara värt att offra en veckas svullande här och där för att slippa det.

Min detox har sex delar som jag samkör. Känns liksom meningslöst att äta nyttigt om man samtidigt stressar ihjäl sig, eller ta en vit månad och sitta uppe och jobba hela natten. Här är dom:

1. Hjärnan. För mig innebär detox av hjärnan att jag försöker rensa kalendern från grejer och bara göra det nödvändigaste, så att jag hinner tänka på vad som faktiskt är viktigt. Den här detoxen började bland annat med att jag bestämde mig för att satsa på forskningen den här terminen, och tacka nej till allt annat. Jag kickade igång en ny konsumtionsfri period (som jag körde fyra månader förra året) och lite annat smått och gott. Så fram med papper och penna och skriv upp vilka problem du brottas med, och ägna de tio dagarna åt att försöka fatta några bra beslut.

2. Sömnen. Man blir väldigt trött av den här processen, så man behöver sova. Jättemycket. Det här är det jag har svårast för, men det funkar ju väldigt mycket bättre om man kan försöka få till 8-9 timmar per natt och nån paus på dagen också.

3. Maten. Jag äter oprocessad veganmat utan snabba kolhydrater (socker, spannmål, sockrig frukt) med riktning åt raw-hållet. Alltså grönsaker, frukt, bär, baljväxter och nötter. Jag förstår att det kan kännas knepigt om man inte brukar äta så alls, men man kan faktiskt äta helt normala och supergoda måltider med de här förutsättningarna om man gör lite research, exempelvis på Green Kitchen Stories. Om man hatar att laga mat är det ju också helt okej. Bara att äta frukt och grönt och nötter som det är, med exempelvis hummus. Eller om man har en mixer, blanda smoothies. Man kommer inte att svälta ihjäl, jag lovar.

4. Drycken. Jobbigaste delen för mig: inget koffein. Näst jobbigaste delen för mig: inget rödvin. Fy vad tråkigt det är, men mina fysiska reaktioner på att avstå får mig att fatta att det nog är väldigt bra ibland. När jag detoxar kör jag alltså bara vatten, osötad juice och koffeinfritt te. Resultatet är extrem trötthet, huvudvärk och identitetskris. Man ba: really? pga  dryck? Men jo. Så är det.

5. Tillskotten. Detox handlar ju mycket om att hjälpa de inre organen, typ lever och njurar, att jobba bättre. Vissa grejer ska hjälpa till med det extra mycket, och dom kan man ta som tillskott. Här hittar jag på lite allteftersom med hjälp av valfri hälsokostaffär. Den här gången blev det te och kosttillskott från Pukka, och extra vetegräs mest för att jag tycker att det är gott att blanda i juice eller smoothies. Raw Bites hjälper inte till med något särskilt utom att de är goda och bra att ta med sig.

6. Träningen. Man är som sagt väldigt trött några dagar in i processen, så det kan kännas helt övermänskligt att träna på som vanligt. Jag brukar istället köra bara yoga och promenader under detoxen, med mycket ryggradsvridningar för det sa min instruktör i New York skulle vara bra av någon anledning som jag inte minns. Men pallar man att göra 5000 armhävningar är det säkert inget dåligt med det.

Det låter ju oerhört mycket när man skriver det så här, men det mesta faller sig naturligt när man väl sätter igång. Jag tycker verkligen inte att det är särskilt jobbigt, utom det där med kaffe då. Men några handfasta tips kanske ändå kan vara bra:

– Om du har lite dålig självdiciplin, rensa ur kylskåp och sånt innan du börjar och plocka undan grejer du inte ska äta/dricka så att de slipper se dem hela tiden.

– Jag tycker att livet kan pågå hyfsat som vanligt under tiden, men det är smart att välja en vecka när man inte har typ sitt livs roligaste fest inbokad.

– Det finns detoxprogram som är från fem till femton dagar. Jag har provat det mesta och tycker att 10 dagar är lagom för att komma in i det utan att det känns helt övermänskligt.

– Är man bortbjuden på middag kan man ta med sig eget käk, eller om man är extra galant, erbjuda sig att laga maten själv och drämma till med exempelvis den här.

– Om du äter väldigt långt från det här i vanliga fall, kan man behöva fasa sig in och ur det hela för att inte chocka kroppen totalt. I så fall kan man börja skära ner på kött, socker, koffein etc någon vecka innan, och gå in i detoxläge gradvis de första dagarna på själva kuren, för att sen köra fullt ut typ tre dagar, och sen börja bygga på igen.

Ungefär så där då. Jag är på inget sätt en expert på det här området, så se det här som en slags idéförslag för den som är nyfiken som man sen kan anpassa som man vill med hjälp av google och egen erfarenhet. Hepp!

Vänsterhänt

I fredags hade jag politikkväll med några kompisar. Vi hade alla per lottning tilldelats ett politiskt parti, fått en gäng ambitiösa frågor att besvara, och så år vi tacos och drack vin och presenterade svaren för varandra. Lite 70-tals-studiecirkel, mycket intressant. Och inte minst fick det oss alla att reflektera över inte bara vad vi röstar på, utan varför.

Ibland önskar jag att jag hade varit en sån där rekorderlig ungdomsförbunds-person som redan i fjortonårsåldern insåg att här finns det saker som inte står rätt till, och att det är bäst att vi gör någon åt det. Så var dock inte fallet. Jag var en bit över 20 innan jag ens fattade att politik var intressant, och betydligt äldre än så innan jag hittade min hemvist. Under de 10 år jag har haft rösträtt har mina valsedlar placerats hejvilt. Det enda jag visste från början var att jag var borgerlig, för det är man för det mesta i det område, de skolor och den miljö jag kommer ifrån. Eftersom de flesta jag träffade tänkte så, och de var vettiga, funderade jag inte så mycket mer på det.

Att jag nu kategoriserar mig själv som vänster är alltså inget som har kommit av sig självt. Det är något jag har läst, tittat och pratat mig till. Därför känner jag att jag bottnar i den uppfattningen. Jag tycker inte som jag gör för att någon har sagt till mig eller för att alla andra gör det. Och jag tycker inte att dom som tycker annorlunda är dumma i huvudet. Det är ett ganska bra utgångsläge, tror jag.

Många menar att höger och vänster handlar om stat vs kapital, eller offentligt vs privat. Jag tycker att det är lite för smalt definierat. Stat och kapital, offentligt och privat handlar ju om lösningar. För mig uppstår skillnaden tidigare, i själva problemformuleringen. Om man är vänster anser man att problem (och lösningar) uppstår på grund av strukturer. Om man är höger anser man att problem (och lösningar) uppstår på grund av individer. Sen får det konsekvenser i en massa olika frågor, där huruvida man tror på en stor eller en liten stat är en av dem.

När man ser på det så blir valet ganska enkelt för mig. Jag tror inte att två personer som är precis lika intelligenta och driftiga, men födda med helt olika ekonomiska förutsättningar, kommer att hamna på samma ställe i livet. Vi människor är för mycket flockdjur, vårt samhälle är för komplext. Vi gör som de omkring oss vill, inte som vi själva vill. Jag tror att kollektivet alltid är starkare än den individuella människan. (vilket de amerikanska studier bevisar som säger att den enskilt viktigaste faktorn för att förklara någons inkomstnivå är deras föräldrars inkomstnivå. Inte intelligens, utbildning, eller personlighet) Jag tror inte att kollektivet alltid har rätt, men jag tror att vi med gemensam kraft kan förändra så att kollektivet ger olika individer lite bättre förutsättningar att nå sin potential.

Så tänkte jag en dag för kanske fem år sedan. Och vips gick liberalen och blev vänster.

En ganska bra idé

Igår sa Kawa Zolfagary hej då till ett av mina absoluta favoriter: Vita Kränkta Män. Finns nog inget ställe i mitt internetliv som har fått mig att skratta så mycket och gett mig så mycket nya idéer. Som tur är lämnar Kawa oss inte helt. På sajten Genusfolket skriver han och några andra inlägg om sånt som tyvärr hela tiden finns omkring oss, men som är så himla lätt att inte se. Inte lika roligt som VKM kanske, men precis lika bra. Om man ska orka engagera sig i jobbiga grejer hela tiden måste man få använda det forum som passar bäst för tillfället.

På tal om det fick jag en kommentar häromdagen som jag tycker att det är värt att lyfta fram här:

Kommentar: När vi ändå är på ämnet tänkte jag komma med en inflikning, eller en fråga. Jag är av den uppfattningen att de vitt spridda konnotationer som har skapats till feminism (bortom det mer kärnfulla fundamentet baserat på jämlikhet som du beskrivit ovanför) har skapat ett stigma. Genom att flertalet personer med lika många idéer om vad det betyder har kommit att representera feminism och på så sätt gjort debatten och ordet, kanske inte urvattnad, men definitivt mer otydlig. Har du samma uppfattning eller hur ser du på debatten och människor som representerar den? Ibland önskar jag att höra en mer nykter ton av forskare i samhällsdebatten, men förstår samtidigt att det är en elitistisk och farlig tanke och att en mer varierad representation i debatten fyller sin funktion.

Svar: Alltså, om jag förstår det rätt: Håller jag med om att det finns många olika människor med olika idéer som kallar sig feminister, och att det gör begreppet och diskussionen otydligt?

Absolut. Men är det ett problem? Jag ser det som självklart att varje stor idéströmning kommer att bli otydlig. Kolla bara på alla falanger av liberalism eller av de stora världsreligionerna. Det kommer så klart med vissa problem, som att man exempelvis använder samma ord men pratar om olika saker (exempelvis kan ordet ”marknad” betyda helt olika grejer i olika sammanhang), men jag vet faktiskt inte hur man skulle göra på ett annat sätt. När en idé är attraktiv drar den till sig många människor, och eftersom människor är olika leder det till olika underidéer och tolkningar.

Jag ser det alltså som en framgång att diskussioner om feminism inte handlar om en åsikt och en sak. Det betyder att diskussionen är stor och bred, och alla har ju i princip samma mål även om vägarna dit är olika. Det viktiga tycker jag är att inte slänga sig med begrepp, utan förklara vad man menar i enkla ord så att man i alla fall pratar om samma sak, snarare än att begära att miljontals människor ska komma överens om en gemensam världsbild. Men om jag ska klumpa ihop den feministiska debatten just nu (i breda, svenska medier) tycker jag att den genomsyras av väldigt mycket vettighet och en obegriplig mängd tålamod. Kawa bakom Vita Kränkta Män är verkligen ett sånt exempel. Kanske beror det på att vi hela tiden måste lugna de oerhört arga människor som står på andra sidan (och tyvärr inte tvekar att ta till hot när orden inte räcker till). Kanske beror det på att man har märkt att om man tar sig tid och förklarar hur man menar, håller de flesta faktiskt med. De flesta vill ha ett rättvist samhälle, vill må bra, och vill ge sina barn bra möjligheter. Och då är feminismen, i all sin otydlighet, en ganska bra idé.

One thing about shooting your enemy out of the sky – it draws attention!

En ny reklamfilm (Top Gun-trailer? TV-spel för frustrerade tonåringar?) för JAS Gripen.

När man måste klicka på kontot som har lagt upp filmen för att kolla om den är på riktigt är det generellt ett dåligt tecken. När det visar sig vara på riktigt är det generellt ett ännu sämre tecken. Det är alltså såna här (våldshyllande och människodödande) hjärblödningar som ska rädda Sveriges exportindustri?

Tack Jesper för tipset. 

Frågor och svar

När jag skrev om Seqr häromdagen dök det upp några kommentarer som jag tycker är värda att diskutera lite närmare, lite större, lite mer. Så här kommer dom, och vad jag tycker.

Kommentar: Varför är det ovärdigt att en människa är naken?

Svar: Det är inte det minsta ovärdigt att en människa är naken. Inte hemma hos sig själv, inte på en naturiststrand, eller i något annat sammanhang där de kulturella koderna säger att nakenhet är självklart eller naturligt. Men i vårt offentliga rum är det inte så. Det skulle till och med vara olagligt för samma person att ställa sig naken, live, bredvid annonsen. Och då kan vi inte längre hävda naturlighet. Då används nakenheten för något syfte. I det här fallet är syftet solklart: att sälja en produkt med vag koppling till nakenheten. Då uppstår objektifiering, vilket leder till en mängd olika problem i förlängningen (några av dem förklaras i artikeln jag länkade till i inlägget).

Kommentar: Varför är avklädda män och avklädda kvinnor helt olika saker? Är det en åsikt du har eller vem menar du anser det? 

Svar: Nej, det är ingen åsikt jag har, utan ett faktum som är väl belagt med forskning inom exempelvis psykologi, socionomi, ekonomi, historia och andra samhällsvetenskaper. Kortfattat kan man väl säga att i sig självt (som i svaret ovan) är naturligtvis en avklädd man och en avklädd kvinna precis samma sak, men eftersom vår historia och kultur behandlar kvinnor och män på olika sätt, blir det i praktiken olika saker. Kvinnor har historiskt sett varit underordnade män, och den kvinnliga kroppen har antingen skylts över (för att visa på sedlighet) eller visats upp för andras uppskattande. Den manliga kroppen har inte alls samma historia.

Ser vi oss omkring nu, exempelvis i reklam eller på tidningsomslag eller i populära TV-serier, ser vi att kvinnor är avklädda i mycket högre utsträckning än män. Kvinnor används helt enkelt på andra sätt än män, och för att symbolisera helt andra saker. Det gör att avklädda bilder sätter igång helt andra processer hos kvinnor än hos män (igen, det finns massor av forskning som styrker det).

Kommentar: Alla människor är mer eller mindre sexobjekt hela tiden eftersom alla människor har en sexualitet i någon utsträckning. Det kommer vi aldrig ifrån.

Svar: Nej, sexualitet och objektifiering hänger inte ihop. Det är sant att alla människor är sexuella, och det är både biologiskt nödvändigt och jättehärligt. Men att för den sakens skull framställa andra människor som sexobjekt, alltså som saker man använder för sexuell tillfredsställelse snarare än som personer, är helt onödigt.

Kommentar: Män som förekommer i reklam är också väldigt ofta fysiskt vältränade, propra, lagom smala och ”perfekta” i olika avseenden. Dock är det tabu att som kille snacka om sådant. Ni tjejer har det iallafall lättare så sett att ni kan snacka om dessa saker. 
Svar: Det stämmer att det förekommer manlig obejktifiering och idealisering också, både nu och i historien. Det tycker jag är precis lika dumt som när det gäller kvinnor, och det är verkligen inget framsteg för jämställdheten. Dock har män alltid haft mycket fler bilder och ideal att välja mellan (exempelvis kan ”en typisk man” vara alltifrån en pappa till en pilot, en president, en busschaufför, en hjärnkirurg, en fotbollsspelare eller en snygg skådis, medan ”en typiskt kvinna” traditionellt sett, och fortfarande, främst är en skönhet och/eller en mamma) , vilket jag tror är anledningen till att män idag inte lider lika mycket av den objektifieringen som kvinnor gör av kvinnlig objektifiering.
Samtidigt förstår jag att man som man kan känna sig pressad också, och att det inte finns samma chans att prata om det som kvinnor har. Det måste vi ändra på. Att vidga mansrollen är en jätteviktig aspekt av feminismen.
Kommentar: Den kvinnliga sexualiteten är av-tabu-belagd sen längesen men mäns sexualitet är väldigt ofri. När hörde du senast om ett sexleksaks-party för män till exempel?
Svar: Det stämmer att kvinnor kan ha sexleksaks-partyn och läsa om onani på aftonbladet.se. Det stämmer också att kvinnor som har många sexpartners stämplas som horor, att man kan skapa en instagramkonto där man hänger ut tonårstjejer som slampor vilket får dem att vilja ta livet av sig, att att flera västländer inskränker aborträtten, och att det många delar av världen fortfarande är olagligt för kvinnor att sex utanför äktenskapet.
Om vi tittar på männen istället kan vi se hur de står för i princip samtliga fall av våldtäkt och incest. Det är nästan bara män som köper prostituerade. Porrindustrin bygger på manlig sexualitet och blick och i man behöver inte gå längre än till Sydeuropa för att hitta idéer om att män ”måste” få vara otrogna. Går vi längre bort rent geografiskt kan män har flera fruar, medan motsatsen vore otänkbar. I Sverige gick tidningen Slitz i graven för bara någon månad sen.
Så nej, jag skulle inte säga att den kvinnliga sexualiteten är av-tabu-belagd eller att kvinnor har mer sexuell frihet än män. Snarare tror jag att sexleksakspartyn är en ventil, ett litet sätt att låtsas att allt är okej när det i själva verket är rätt så fucked up, åt båda håll.
—-
De här frågorna kan man diskutera i evighet, men i själva verket är de inte så svåra. Målet måste ju vara att alla ska få leva med en avslappnad relation till sig själva, sin kropp och sin sexualitet, oavsett vem man är. Att få använda det som är ens eget till det man själv vill. Vi är inte där än, långt ifrån. För att komma dit måste vi jobba hårt och ifrågasätta en massa saker. Men det går. Det måste gå.

Fölsis!

Födelsedagar de senaste åren genom Sandras kamera. På en gata i Nolita 2012, karaoke i East Village 2011, ett presentkort på en tatuering jag fortfarande inte har utnyttjat 2010, och väldigt sen efterfestdans på min 25-årsfest 2009. 

Idag fyller jag år! Älskar att fylla år alldeles för mycket för matcha vad jag fyller (29). Men jag tror att det kan bero på att jag alltid har känt mig för ung för mitt eget bästa. När jag var barn LÅNGTADE jag efter att bli vuxen. Det gör jag fortfarande. Tycker ingenting blir sämre med åren, utom möjligen ens hy. Men det är ett väldigt litet pris att betala för allt det som blir roligare.

Så idag blir det inte så mycket blogg för jag tänker hänga runt och bara vara allmänt pepp. Samt dricka ett glas vin eller två. Hörs imorgon!

Akilleshälen

Det händer ibland att jag får kommentarer av typen ”kul att du som ska vara en sån himla miljövän åker till New York hela tiden”. (rekordet var nog häromdagen när någon, angående eldsvådan i mitt hem, skrev att jag tycker att det är viktigare med fina lampor än med miljö. Hängde inte riktigt med i svängarna där) Det är faktiskt mest det som brukar kommenteras, kanske för att det inte finns så jättemycket annat att klanka på. Jag bor ju i en storstad och har inga barn och har en ej så hög inkomst (de tre enskilt mest miljövänliga åtgärder man kan göra, om man ska vara krass). Jag har ingen bil och jag är vegetarian. Jag källsorterar varenda jäkla kapsyl och slänger aldrig mat, jag lagar och syr om kläder och tar konsumtionsfria månader. Jag bor i en etta inredd med second-hand-möbler som har en elförbrukning på typ 100 spänn i månaden. Jag lägger många timmar i veckan på att läsa, skriva om och diskutera miljöfrågor.

Men, ledsen att säga det, jag är inte perfekt. Jag har två laster och det är resor och kläder. När det går försöker jag sköta det snyggt, försöker alltid åka tåg inrikes exempelvis och undviker att köpa slit-och-släng-grejer. Men SÅKLART faller jag igenom ibland. Jag tycker att man ska leva som man lär men jag tycker också att man måste få ha några akilleshälar och ändå få prata om det. Kanske är man till och med bättre på att prata om det när man själv vet hur det känns, att det är rätt så himla svårt att försöka gå emot det som samhället har lärt en är rätt och bra?

Grejen är att jag tror inte att det är där skon klämmer för dem som vill kritisera mig, inte egentligen. Jag tror snarare att det handlar om att de tror att jag skriver om miljöfrågor för att framhäva mig själv. Att det handlar om någon slags skryt. Typ som när modebloggare visar upp sina nya inköp, fast då säger jag att jag har blivit vegetarian istället. Men jag tar inte tunnelbanan för att skryta. Det handlar verkligen inte om att någon ska tycka att jag är bra eller duktig. Det handlar om att jag tycker att det är viktigt. Så viktigt att jag kan tänka mig att tumma på rätt många bekvämligheter. Så viktigt att jag gärna vill inspirera andra till att själva göra något, om det så är att äta köttfritt på måndagarna eller gå med i en organisation som jobbar för ens hjärtefrågor.

Så skit i mig. Vad jag gör eller inte gör är inte viktigt. Men när flera gör det. När alla gör det. Då blir det viktigt. Och kan jag på något litet sätt göra att vi kommer lite närmare det, då struntar jag i om någon tycker att jag är en mallgroda på vägen.

En till lista

Är det för sent att göra en till sammanfattning av 2012? Nej det är det väl inte. Jag tyckte nämligen att den här listan som bland andra Sandra och Emelie har svarat på var kul. Så nu gör jag det med. Varför älskar man enkäter så mycket? Älskar att svara på dem, älskar att läsa dem. Älskar älskar älskar. Nåja. Here we go.

Gjorde du nåt 2012 som du aldrig gjort förut?
Massor! Hade på mig gocart-overall, köpte en keps, blev vegetarian, vann ett Guldägg, åkte till Tokyo, började doktorera, var på Newport Folk Festival, läste ett första utkast till en bok, var på möte i Miljöpartiets södergrupp, startade två bokklubbar, tog amerikanskt körkort. T.ex.

Med brorsan i Newport. 

Blev några/någon av dina vänner föräldrar i år?
Jag har fått två kusinbarn. Och Andrea och David fick en bebis nu i december. Det är en av få personer som jag har känt sedan den dök upp i magen, så det är känns speciellt även fast vi inte har träffats än eftersom jag flyttade från New York. Annars verkar det vara vad mina vänner i allmänhet ägnar sig mest åt. Att ligga och få barn. Nästa år blir det typ översvämning. Härligt ju.

Dog någon som stod dig nära?
Nej tack och lov.

Vilka länder besökte du?
Sverige, USA, Japan, Bahamas.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Pengar vill jag nästan alltid ha mer av. Inte jättemycket mer, men det vore schysst att vara på ungefär samma nivå som de jag känner och inte alltid behöva vara den som inte kan följa med och äta middag. Å andra sidan är det ju ett val från min sida, så ska inte klaga egentligen. Och så har jag saknat lite rim och reson i många så kallade debatter på sociala medier. Fan vad trött jag blir på folk som bara gapar utan att tänka. Oavsett om jag håller med dem i sak. Så, tankeverksamhet vill jag gärna ha mer av 2013.

Vilket datum från 2012 kommer du alltid att minnas?
12 oktober.

Vad var din största framgång 2012?

Att jag kom in på doktorandprogrammet kändes väldigt stort. Att jag vågade hoppa av det enda yrket jag någonsin har haft och prova något annat. Och att några av mina blogginlägg som jag tyckte var viktiga fick stor spridning, det kändes som en framgång också. Har liksom gått från 10 000 till 40 000 läsare. 40 000 människor?! Fattar inte ens hur många det är.

Personligen är det nog att jag har vågat släppa in fler människor i mitt liv än jag brukar. Har mailat folk jag tycker verkar kul och frågat om vi ska hänga fast vi inte känner varandra. Har berättat saker för folk som jag brukar hålla hemligt.

Största misstaget?
I efterhand är jag ledsen för att jag inte var mer där för Sandra precis i början när det tog slut mellan henne och Ludde. Tog mig flera veckor att fatta hur illa det var, på nåt sätt. Vi sågs ju varje dag, men jag borde nog ha tvingat mig på mer. Och några gånger när jag borde ha följt min magkänsla men inte gjorde det.

Här i augusti hade vi blivit lite gladare. 

Bästa köpet?
Flygbiljetten till Tokyo. Fick träffa min bästaste vän på första gången på ett och ett halvt år och upptäcka en stad som jag började älska på två minuter.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Tusen miljoner grejer. Båtfester, TV-serier, briljanta människor, glow sticks, hångel, musik, små barn, bland annat.

Och #guldkepsen, som näst efter #jackan är årets bästa plagg. Den gav jag dock bort min sista kväll i New York för jag fick för mig att den ”hörde hemma där”. Idiot. 

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2012?
De här: mest 2012

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med andra år?
Både och. Jag har nog gråtit mer än vanligt, skrattat mer än vanligt och överlag bara KÄNT så himla mycket. Men som genomsnitt är jag mycket gladare nu än jag var när året började. Det kanske är det som kallas personlig utveckling, vad vet jag.

Vad önskar du att du gjort mer?
Fokuserat på det jag egentligen borde göra. Som nu när jag skriver det här borde jag egentligen läsa vetenskapliga artiklar.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Stirrat ner i telefonen och sagt ”hummmm?” när den jag sitter med försöker prata med mig.

Favoritprogram på TV?
Historieätarna och Girls.

Bästa boken du läste i år?
Oj. Jättejättemånga bra böcker i år, verkligen. Men undrar om inte Alice Munros För Mycket Lycka inte är den allra bästa ändå. Fast In Defense of Food (Michael Pollan) är nog den som har påverkat mig mest.

Största musikaliska upptäckten?
Det låter ju dumt kanske, men efter typ 10 år av att enbart ha lyssnat på typ folk och pop och den lite oklara genren kreddmusik (M83 och sånt, vad sjutton ska man kalla det egentligen, utom Emelies briljanta epitet gråtdans?) har jag vågat mig på hiphop igen. Har som vi diskuterat förut ett mycket osäkert förhållande till musik i allmänhet, är ju liksom rädd för den samtidigt som jag älskar den. Så extra mycket med hiphopen. Men nu är den tillbaka på mina spellistor, framför allt den svenska, och det är jag mycket glad över.

Något du önskade dig och inte fick?
Att få göra nån himla reklam i USA.

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Åt pizza på L’Asso i Nolita och sen gick vi och drack drinkar på Von. Herrejävlar vad längesen det känns.

Hela kvällen kan man se fotad hos Sandra som så klart har tagit bilden här ovanför också. Jag saknar den damen av många anledningar men en av dem är helt klart att så se sitt eget liv genom hennes ögon. Man ba: hade vi så kul? Är alla jag känner sådär snygga? Tydligen.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Jobbmässigt var hela första halvan skräp, så det hade man ju kunnat slippa. Och så önskar jag att alla man gillar bodde på samma plats. Sätt ihop New York och Stockholm, tack.

Vad fick dig att må bra?

Den helt otyglade glädjen varje helg i New York. Den lugnare vardagen i Stockholm. Yoga. Att dricka rödvin i soffan. Downton Abbey. Fina fina mail från bloggläsare. Hångel.

Vilken kändis var du mest sugen på?

En sak jag stör mig på med mig själv är att jag är så jävla, jävla hetero. Men när det gäller kändisar blir jag av någon anledning mest sugen på tjejer. Framför allt M.I.A i videon till Bad Girls.

Vem saknade du?

Det är ju det värsta med att flytta mitt under året. Första halvan av året saknade jag alla i Stockholm. Andra halvan alla i New York. Är alltid på väg att höra av mig till någon för att fråga om vi ska ta en fika, och så kommer jag på att dom är tusen miljoner mil bort. Men mest desperata sms har nog Alexandra fått ta emot när hon flyttade i somras, ett par månader innan mig.

Jag och Alex på hennes avskedfest. 

De bästa nya människorna du träffade?

Så himla många, både professionellt och privat. Vill inte börja rabbla för då kommer jag garanterat glömma nån.

Mest stolt över?

Att jag vågade flytta hem. Det låter kanske konstigt, men det kändes faktiskt skitläskigt. På två år hinner man rota sig ganska bra i ett liv och en stad och även fast jag var rätt säker på att min jobbsituation skulle bli mycket bättre i Stockholm var jag inte alls säker på att mitt övriga liv skulle bli det.

Högsta önskan just nu?

Att hela 2013 ska bli lika bra som de sista månaderna på 2012 har varit. Min fortune cookie på nyårsafton pekade lite i den riktningen, i alla fall.