2012 genom andras linser

Jag är ju inte så mycket för det här med bilder. Jag instagrammar en del (@ninaakestam heter jag där) men när det gäller att få upp grejer på bloggen blir jag ungefär som Sandra blir när hon ska betala räkningar. Jag vet att det vore bra att göra det, jag har tid att göra det, men handen vill inte flytta sig från den ena tangenten till den andra.

Därför är det en himla tur att jag har vänner som inte saknar den där bildsynapsen och nu har sammanfattat sina år, och där är ju jag med på ett hörn. Ett hörn av New York. Känns som ett helt annat liv och samtidigt som i förrgår, vilket det ju typ var. Till vardags saknar jag det inte så jättemycket, kanske för att man bara måste anpassa sig för att orka. Funkar inte att gå runt och vara nostalgisk hela tiden. Men när man ser alla folk man älskar och alla ställen man saknar och alla dagar och nätter när man inte tänkte på så mycket annat alls än det man gjorde just då. Då känns det som att det börjar bli dags att boka en hälsa-på-biljett.

Sandras januari till april och maj till augusti.

Där man bland annat kan se mig fylla år och extraknäcka som vaxdocka. 

Matildas år på fyra minuter. (låten är den här. Helskotta vad den har spelats mycket här hemma på Skånegatan alltså.)

Där man bland annat kan se mig i världens sämsta peruk och som en del av en bild som skulle bli resultatet om Benetton och American Apparel fick ett reklambarn. 

Slutsats: Mer temafester åt folket! Särskilt på en båt. Eller på ett tak. Eller på en strand.

Om tunnelbanespärrar och köinkompetens

En av mitt livs största och längsta önskningar har härmed gått i uppfyllelse. Sedan jag var cirka tolv år har jag drömt om att få vara Hej Konsument i DN PåStan. Det har jag fortfarande inte fått, men jag har fått vara med i Aftonbladet/Allt Om Stockholms intervjuserie Mitt Stockholm. Och dom frågorna var faktiskt minst lika roliga.

Här kan man läsa. Jag berättar bland annat om mitt hat inför dåligt formgiven utomhusreklam, min rädsla för Nybroplan och min livslångs köinkompetens. Hoppas ni gillart.

 

 

Gudars skymning.

Jag fick tips om Seqrs kampanj via instagram och tappade liksom hakan. Inte för att jag förfasas över att se nakna människor (eller ”vanliga” nakna människor) utan för att det hela var så totalt obegripligt. Hela familjen samlades i hallen, stirrade på annonsen och försökte förstå. Var den på riktigt? Vem hade gjort den, vad ville de säga, varför hade Aftonbladet tagit in den och vad fan var det reklam för?

Bild lånad från @eslinge

Därför blev jag mycket positiv när jag hittade den här artiklen där den ansvariga kommunikationschefen ska förklara vad som pågår.

Tyvärr fick jag inte svar på några av mina frågor. Istället tvingades jag ännu en gång inse exakt hur lite många människor tänker. Jag tror inte att varken chefer eller medarbetare på Seqr är onda eller dumma i huvudet. Jag tror nog att de tänkte att det hela skulle vara ”lite kul” och så blev det som det blev. Kvinnor blev än en gång använda som objekt, kommer RO med största sannolikhet komma fram till vid nästa sammanträde, och fälla annonserna.

Men problemet är egentligen inte att några färre människor nu kanske blir peppade på att använda det här företagets tjänster. Det riktiga problemet är att i och med den här kampanjen fick de här kvinnornas döttrar lite mindre sannolikhet att få lika bra lön som deras söner. Några fler personer drabbas av psykiska problem. Och det dröjer ännu lite längre tills Sverige får sin första kvinnliga statminister (man kan läsa mer om objektifiering och makt och hur det hänger ihop i den här vetenskapliga artikeln).

Det verkar som att företaget själva tycker att det är en förmildrande omständighet att det är de egna anställda som ställs upp som saker till allmänt beskådande. Jag tycker snarare tvärtom. Genom att använda de egna anställda bekräftar man en gång för alla att en kvinna visserligen kan ha ett jobb, men i första hand är hon ändå en kropp. En kropp som arbetsgivaren kan använda för att sälja mobila betalningslösningar.

Välkommen, 2013. Du verkar bli precis lika hopplös som 2012 när det gäller mänsklig värdighet.

Fire Walk With Me

Idag började det brinna hemma hos mig. En kudde låg mot en sänglampa som plötsligt blev jättevarm och innan jag visste ordet av var hela lägenheten fylld av rök. Jag kunde ta ut kudden på balkongen och hälla vatten på den, så det blev inte så farligt. Men det luktar helt vidrigt i lägenheten och jag är fortfarande helt uppskakad flera timmar senare.

Så jag gick och köpte en brandsläckare och nya batterier till min brandvarnare. Du kanske ska testa att göra det innan det börjar brinna, tror att det funkar bättre då.

Slut.

Dååååååå

är jag tillbaka på internet. Under jul och nyår har jag bland annat

– åkt skidor

– varit sjuk samt blivit frisk och gjort illa knät

– Läst Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar (många sjukt bra grejer i den, återkommer till det senare)

– Firat nyår som historieätare (1982). Allt var toppen och vi insåg direkt varför fondue inte längre är en populär maträtt.

– Kollat nästan hela första säsongen av Homeland

– Varit allmänt chill. Utöver några hetsiga diskussioner över middagsbordet har jag typ inte tänkt alls.

Nu försöker jag läsa ikapp lite på grejer (typ nyheter) för att på sikt bli mitt vanliga rabiata jag igen. Om ni har läst eller sett nått kul får ni gärna tipsa

Favorit i repris 10: Ett till inlägg om vapen och Saudi (2012/04/27)

Har lite känt att det här med Saudi och vapenexport är onödigt för mig att skriva om. Inte för att frågan är oviktig, utan för att så många andra skriver om det (och gör det väl) och för att det är SJÄLVKLART vad jag tycker. Men sen läser jag bland annat den här artikeln i DN och inser att det får bli några ord i alla fall. För jag blir så himla trött på att krigsivrarna kan säga men vaddå, om vi slutar sälja till diktaturer kommer hela försvarsindustrin gå åt pipan! och sen känna att det hela är klart.

Japp, så är det. Om vi slutar sälja vapen kommer vi behöva sluta tillverka vapen och då kommer vi inte att tjäna pengar på vapen. Det är rätt i sak, men bygger på världens sämsta antagande: att det alltid är bra att tjäna pengar.

Genom historien har folk tjänat pengar på en massa saker som vi idag har avskaffat utan att jorden gick under för det. Snarare blev den bättre. För att ta mitt allra vanligaste exempel: När slavhandeln i USA förbjöds förlorade en massa människor (redare, slavhandlare, sjömän osv) sina jobb. Hade det varit i nutid hade länder förlorat skatteinkomster och om det hade funnits en börs av modernt snitt hade det nog blivit djup lågkonja. För att inte prata om plantageindustrin i USA, som nu förlorade sin viktigaste råvara. Ekonomisk kris, således. Men det löste sig. Idag skulle nog ingen säga att slavhandel är att rekommendera som exportnäring, även om det fortfarande är mycket lukrativt.

Samma resonemang kan användas för opium, barnarbete, kolonialmakternas råvaruutvinning eller statarsystemet. Självklara delar av ekonomin en gång, nu lika självklart inte det. Naturligtvis kan den svenska vapenexporten ses på samma sätt. Det här är därför inte en ekonomisk diskussion, utan en etisk. ATT vi tjänar pengar på vapen är självklart, OM vi ska göra det är det inte.

Därför blir mitt svar på utriktesministerns retoriska kommentarer i stil med Är det bättre om Saudierna köper franskt? ett rungande JA. Det är sjukt mycket bättre. Precis som att det är bättre att någon annan rånar en bank än att jag gör det, och allra bäst om alla låter bli. Grunden i ett civiliserat samhälle är att vi tar ansvar för våra egna handlingar, låter gemensamma intressen gå före de egna, och försöker göra det som är rätt, inte det som alla andra gör.

Det gör fan ont i hjärtat på mig att det ska vara så himla obegripligt för dem som bestämmer i Sverige.

Favorit i repris 9: Några ord om Apartheid (2012/02/23)

Lyssnade häromdagen på P3 Dokumentär om Nelson Mandela och Apartheidoch blev allt på en gång. Förbannad, inspirerad, frustrerad, imponerad. Och så blev jag förbaskat stolt. Stolt över att höra Olof Palme och Ingvar Carlsson prata om Sveriges engagemang. Stolt över de svenska konsumentbojkotterna, fackföreningarnas solidaritetsaktioner, Sydafrikalagarna som hindrade svenska företag från att investera i och handla med regimen, och som stöddes av alla svenska riksdagspartier utom Moderaterna. Stolt över att komma från ett litet land som vägrade låta ekonomiska intressen gå före mänskliga rättigheter. Som kunde ställa sig upp i FN:s generalförsamling och säga att nu får det för tusan vara nog, man får inte behandla folk hur som helst även om det sker på andra sidan jorden. Som genom sina aktioner bidrog till att fälla en regim som verkade helt oresonlig.

Sveriges insatser gjorde att Mandela direkt efter frigivelsen från fängelset satte sig på ett plan till Stockholm. En av hans första presskonferenser hölls på Grand Hotel och ett av de första offentliga framträdandena i Globen. Förklaringen var, enligt Mandela själv, att ANC efter Apartheids fall hade många vänner. När det nu gick bra var alla med på tåget. Men innan, när det var svårt, var det färre som ställde upp. Sverige gjorde det. Sverige struntade i vad andra tyckte och gjorde det som var rätt.

Jag gick runt i några minuter och kände mig Sverigelycklig, trots att jag var typ fem år när allt det här hände och inte hade någon del i saken alls. Sen kom jag att tänka på något annat.

Apartheidlagarna i Sydafrika skiljde vita och svarta åt. De fick inte umgås, fick inte jobba eller studera ihop, fick inte ens använda samma ingång till offentliga byggnader. Svarta hade inte rösträtt och hade inte tillgång till utbildning. De få (som Mandela) som lyckades hitta luckor i systemet, förföljdes av moralpolisen, vid tiden en av världens mest effektiva, och fängslades. Många tvingades i exil.

Ta nu fem minuter och läs det här. Och fundera på det rimliga i det här citatet från Svenska ambassadens hemsida:

Handelsministern dr. Ewa Björling besökte Saudiarabien i mars och november 2008 samt i februari 2010. Utrikesministern Carl Bildt avlade besök i övergången januari/februari 2009 (…)

Saudiarabien är Sveriges nittonde största exportmarknad globalt och otvetydigt störst i Mellanöstern. Landet har klättrat starkt i exportstatistiken på senare år i och med att Sverige-bilden stärkts, besöksutbytet utvecklats och svenska företag fortsatt expandera. (…)

En ny tendens är att företag väljer att förlägga tillvekning i Saudiarabien. Trioplast och Outokumpu har under 2008 invigt anläggningar. Ytterligare en tendens är att konsumentföretag söker sig till den saudiska marknaden. IKEA finns på plats sedan 1983, men på senare år har H&M, Lindex och under 2010 Wayne’s Coffee sällat sig till de konsumentinriktade företagen.

Hur i helvete kan vi låta det här pågå?