Guldäggspodden!

Nu finns det näst sista avsnittet av Guldäggspodden ute, där jag, Ted Persson och Desirée Maurd pratar om framtidens reklam. Det var ett väldigt kul om än lite flummig samtal om internet, underjordsvärldar och överlevnad. Här kan man lyssna på det, eller i iTunes så klart.

Huvudinriktningsval och idioter med körkort

I tisdags var jag med och presenterade marknadsföringsinriktningen för dem som går i tvåan på Handels. Under tredje året får man nämligen välja två inriktningar på sina studier. Man kan mixa och matcha fritt mellan marknadsföring, management, redovisning, finans, nationalekonomi och skatterätt. Och de ansvariga för respektive inriktning har 10 minuter var på sig att sälja in varför alla borde välja just deras grej.

Min 29-åriga jag reagerar spontant med avundsjuka. Fy vad kul! På min tid fick man bara välja en inriktning. Nu kan man liksom plocka flera bitar ur godispåsen, och bli exempelvis en reklamare som fattar var man borde placera sina pensionspengar eller en bankperson som också är en duktig ledare eller en entreprenör som begriper det här med styrränta. Lyxen i det.

Men jag vet ju att mitt 20-åriga jag inte hade tänkt så. Jag hade suttit där, precis som de flesta i aulan gjorde, med en blandning av skepsis och oro i blicken. Vad ska folk tycka? Vad är smartast? Och framförallt: tänk om jag stänger en dörr nu?

För det är ju nackdelen med val – att de per definition innebär att man också väljer bort något. Väljer man marknadsföring och nationalekonomi kommer man sannolikt inte kliva rakt in på en investmentbank i London om ett år. Och hur i hela friden ska man veta vad man vill om ett år?

Här kommer fördelen med val in – att när de väl är gjorda, är vi rätt bra på att anpassa oss till dem. Man orkar helt enkelt inte gå runt hela dagarna och fundera på hur livet skulle ha varit om man valt en annan huvudinriktning den där dagen på våren 2013. Så oavsett vad man väljer, tycker man i efterhand att man gjorde rätt (visar en massa studier i konsumentpsykologi, som man får lära sig om om man väljer… marknadsföring).

Det är i och för sig en klen tröst för den som måste fatta beslutet här och nu. Och det gäller naturligtvis inte bara huvudinriktningarna på Handels, utan allt man gör. Då kan det vara bra att tänka på det här:

1. Det är helt okej, och naturligt, att ha ångest över viktiga beslut. Det går inte att resonera bort ångesten. Man får bara ta ett djupt andetag, låta den där klumpen i magen finnas några veckor, och lita på att den förr eller senare kommer att försvinna, som alla klumpar gör.

2. I slutändan spelar det inte så stor roll. Nästan alla beslut som känns stora i ögonblicket, är ganska små i backspegeln. Riktigt avgörande saker märker vi oftast inte ens när de händer (som att jag träffade Sandra på jobbet 2007, blev kompis med henne, och att det i förlängningen ledde till två superroliga år i New York). Valet av inriktning kan spela roll för det första jobbet, men med största sannolikhet är det inte där du kommer att stanna. Redan ett par år in i karriären kommer alla (och du själv) ha glömt vad du pluggade. Det man minns är de kurser, vänner och lärare som man verkligen tyckte om.

3. Man kan alltid välja om. Om du sitter där på din konsultfirma några år efter examen och inser att det ju var hedgefondmäklare du skulle bli (inte för att jag någonsin har hört talas om att någon har känt så, men ändå) är det ju bara att plugga lite mer. Då kommer du antagligen också att bli en väldigt bra mäklare, eftersom du verkligen känner dig kallad och dessutom har andra, värdefulla perspektiv att tillföra.

4. Världen är större än Handels. Och än Berghs, KI, Beckmans och KTH. En sak som alla, ALLA, har gemensamt när de ser tillbaka på sina pluggår är att de förfäras över hur strömlinjeformat det var. Oavsett vilken skola man gick på, fanns det en massa outtalade regler och principer för hur man skulle göra, och vad som var bra och viktigt. Det första som händer när man börjar jobba är att man får en hink isvatten över sig från världen runt omkring. Världen som inte vet någonting om vad ”alla” tyckte och visste på skolan, och som inte kunde bry sig mindre. Och när man har torkat upp från den första chocken tycker de flesta att det är ganska uppfriskande. 100 meter bort på Sveavägen sitter folk som är precis lika smarta som du och vet inte ens skillnaden på Accounting och Finance. Och om du inte låser in dig på en Handelsfakultet för all framtid och kastar bort nyckeln, kommer det att vara precis de människorna du kommer att jobba med. Och det kommer att bli skitkul.

Lycka till med alla val nu! Och när allt känns motigt kan man tänka som jag brukade göra när jag övningskörde: det finns så många idioter som har körkort. omöjligt kan det faktiskt inte vara.

Även om det nödvändiga kan te sig omöjligt, så kommer människan att fixa det. Om inte annat så av självbevarelsedrift.

Den här intervjun med KTH-forskaren Josefin Wangel var väldigt intressant. Hon går hårt åt idén om att exempelvis Hammarby Sjöstad skulle vara en hållbar stadsdel. Och det märkliga i att just stadbyggnad, som ju är kontrollerat av kommuner, inte per automatik tvingas vara hållbart. Det finns ju ingen konkurrens! Det är bara att bestämma att göra rätt, för som Josefin säger, tekniken finns ju. Men om inte ens de som bestämmer på kommunal nivå orkar tänka lite långsiktigt, hur ska vi då kunna förvänta oss att vinstdrivande företag ska göra det?

Men mest glad blir jag över att hon sätter ner foten kring det här med teknik och miljöproblem. För jag blir fan vansinnig om en till välutbildad, intelligent person sitter på en middag och påstår att vi inte behöver ändå vårt beteende, för ”det kommer tekniken att lösa”. Då måste en ju fråga: var är den här tekniken du pratar om? Har du hört talas om den från en trovärdig källa? För jag måste erkänna att trots att jag verkligen gillar teknik, är optimist i grunden och har ägnat rätt många år åt att dammsuga media på fakta om miljö, har jag inte sett den. Artikeln som säger att snart är det klart. Dokumentären som landar i slutsatsen fortsätt som nu! Forskaren som säger till oss att luta oss tillbaka.

Grejen är ju att teknik inte uppfinner sig själv. Jag tror verkligen att det kommer att komma tekniska lösningar på vissa miljöproblem, men att man på ricko skulle kunna fortsätta äta hamburgare för 10 spänn, köpa nya kläder varje vecka och flyga till Paris för en tusing, är helt och hållet orimligt. Vi kommer att behöva göra om allt. Det kommer inte att vara kul, det kommer inte att vara enkelt, men det kommer vara ett faktum. Och antingen kan vi sticka huvudet i sanden och hoppas på att ett oklart ”tekniken” kommer och löser allt åt oss, eller så kan vi bete oss som vuxna människor och börja förändringarna innan det blir fullkomligt kaos. Genom att investera i forskning. Genom att rösta fram politiker till makten som förstår att ekonomin är beroende av planeten, men inte tvärtom. Genom att tvinga folk på kommunen att faktiskt använda sig av de hållbara lösningar som finns. Det är inte en fråga om vi måste göra det. Det är bara en fråga om när, och hur jobbigt vi tänker göra det. För, som Wangel avslutar:

Även om det nödvändiga kan te sig omöjligt, så kommer människan att fixa det. Om inte annat så av självbevarelsedrift.

några bokstäver hit eller dit

När jag läste den här utmärkta artikeln (som handlar om lureriet i att vi skulle behöva jobba heltid, och förtjänar ett inlägg i sig) på tips av Mimmi hoppade jag som vanligt en halvmeter på hur journalisten använder ordet menlös. ” I stället låter man de arbetslösa känna sig personligen ansvariga, och tvingar dem att gå menlösa kurser i hur man skriver cv eller bokar in dem hos en jobbcoach.” WTF.

Japp, mina vänner, jag är en sån där människa som väldigt selektivt blir upprörd när andra använder ord fel. Själv svär jag som en borstbindare och överanvänder medvetet naivistiska förstärkningsord som typ, liksom och himla, men när någon skriver menlös istället för meningslös går jag i taket. Trevlig person.

Nu skulle jag alltså för att avhjälpa situationen skriva vad menlös egentligen betyder. Alltså att man inte har några pengar eller resurser. För att stärka upp min tes med lämplig källa googlar jag naturligtvis ordet och får upp detta.

Ridå.

Men det får man väl inte säga i det här landet: uppföljningen

När jag häromdagen skrev om uttrycket men det får man väl inte säga i det här landet var det flera som – klokt – påpekade att åsiktsförtryck, precis som annat förtryck, inte behöver vara juridiskt. Det kan precis lika gärna handla om normer och strukturer som gör att man tystnar, eftersom man fryses ut om man uttrycket vissa, enligt normen opassande, åsikter.

Och det är naturligtvis helt sant. Jag är den första att hålla med om att det är viktigt med ett öppet diskussionsklimat. Jag är också helt med på att det finns människor, också bland dem som delar min politiska övertygelse i exempelvis jämställdhetsfrågor, som inte är lika pigga på det. Folk av alla sorter använder härskartekniker, utfrysning och annat trams för att de inte orkar övertyga med argument. Det är idiotiskt och måste motarbetas när det sker.

Det jag ville säga med det förra inlägget var dock att jag inte tycker att uttrycket men det får man väl inte säga… på något sätt bidrar till det där öppna klimatet som många av oss vill ha. Dels används det ofta helt ologiskt: när en av Sveriges största bloggare skriver något som väldigt många håller med om (att vi i Sverige inte uppskattar manlighet och kvinnlighet) och samtidigt påstår att hon inte får säga det blir det… konstigt. Om du vill föra diskussionen, för den! Du har plattformen, publiken, makten. Bara att tuta och köra. Du kommer säkert att få mothugg men det är, som sagt, inget problem, utan ett sundhetstecken.

Nu har inte alla som använder uttrycket Isabella Löwengrips plattform. Kanske känner man faktiskt att man inte ”får” säga det man vill säga. Men jag vill ändå påstå att bara säga men det får man väl inte säga… sällan, om någonsin, löser det problemet. En öppen diskussion ställer frågor, bjuder in motparten, underbygger det man säger med argument. Det är bådas ansvar att öppna. Att påstå att man, av någon ospecificerad anledning, inte får säga det man just sa (vilket i sig faktiskt är motsägelsefullt, står jag fast vid), öppnar ingenting. Sen är det ju också så att uttryckandet av vissa åsikter leder till ovanligt mycket kritik, just för att de kanske inte är så himla vettiga. De kanske inte bygger på fakta. De kanske går emot demokratiska grundvärderingar. De kanske skadar andra människor. Och då bör de i och för sig kanske inte förbjudas, men dock sågas jäms med fotknölarna av någon med bättre koll. En överväldigande våg av kritik behöver inte vara åsiktsförtryck – det kan också vara så enkelt att man hade fel.

Sanningen ska alltid sägas. Olika sidor ska alltid få höras. Men den som inte vässar sina argument får faktiskt finna sig i att bli motbevisad. Fast det kanske man inte får säga i det här landet.

We need to be grateful for what we have but dissatisfied with the status quo. This dissatisfaction spurs the charge for change. We must keep going.

”The goal is to work toward a world where those social norms no longer exist. If more children see fathers at school pickups and mothers who are busy at jobs, both girls and boys will envision more options for themselves. Expectations will not be set by gender but by personal passion, talents, and interests.”

Häromveckan läste jag Sheryl Sandbergs (COO på Facebook) bok Lean In. Ni vet, den som det har skrivits om en massa på sistone och som handlar om hur man som kvinna kan göra karriär och hur man som man (eller kvinna) i någon slags beslutsfattande position kan se till att jämställdheten i ens organisation blir bättre.

Du som har bråttom och inte orkar läsa mer kan nöja dig med det här: LÄS DEN. GÖR DET NU. Man kan köpa den på Amazon här. 

Och för dig som har lite mer tid kommer här en förklaring: Jag har jättesvårt för amerikansk managementlitteratur. Den brukar vara pladdrig och självgod, och egentligen inte säga något obekvämt alls. Så är inte den här boken. Sandberg använder F-ordet rikligt och backar inte en sekund från påståendet att kvinnor är förbaskat illa behandlade i arbetslivet, att det sällan är deras eget fel och att det faktiskt får vara nog nu. Hon berättar personligt, och roligt, sin egen historia om framgångar och misstag. Jag satt med anteckningsblocket i högsta hugg hela tiden och skrev ner tips jag kommer använda.

Men gladast av allt blev jag över insikten om att Sandberg kontinuerligt vägrar att göra jämställdhet till en kvinnofråga. Redan i inledning tydliggör hon att den här boken inte vänder sig till unga kvinnor, utan minst lika mycket till unga män, äldre kvinnor och äldre män. Om vi ska nå jämställdhet måste alla förstå hur strukturer fungerar och jobba på att förändra dem. Därför finns det kapitel som handlar om att välja rätt parter (där Sandberg bland annat citerar Elisabeth Moss Kanter, som på frågan om vad män kan göra för att se till att få fram fler kvinnliga ledare svarade: Ta hand om tvätten.) blandat med kapitel om hur föreläsare bör fördela frågan i klassrum och idéer om hur man som kvinna bör bete sig i en löneförhandling (stött på forskning).

Men det är två frågor som jag inte kan sluta tänka på. För det första: det är uppenbart att kvinnor och män (socialt eller biologiskt betingat, spelar ingen roll just nu) beter sig olika, och att de flesta organisationer är skapade av och för män, och att det därför uppstår ett glapp där kvinnor hela tiden stöter på snubbeltrådar. Men är det verkligen kvinnorna som ska slå sig fria från sina kvinnobojor och anpassa sig till organisationerna? Vore det kanske inte minst lika bra om organisationerna anpassade sig till kvinnorna? Om man exempelvis funderade på andra sätt att organisera sig, att strukturera arbetet osv? För mig låter det som ett ännu bättre sätt att ta tillvara på alla olikheter som människor besitter.

Och för det andra (jobbig grej men): vad är poängen med det hela? Sandberg skriver flera hundra sidor om hur man kan lyckas på jobbet, men nästan ingenting om varför man ska lyckas på jobbet. Mellan raderna anar jag att hon tycker att hennes jobb är skitkul, att det är därför hon vill hålla på med det. Men det är inte uttalat, och hon pratar ingenting om alternativa anledningar till att jobba. För mig har det alltid varit det allra viktigaste: känner jag inte att det jag gör är meningsfullt kan jag inte, hur många goda råd jag än får, göra ett bra jobb. För det kan väl inte bara handla om en amerikaniserad version av arbetslinjen?

Med det sagt: Det här är en svinbra bok som alla borde läsa. Om inte annat för att få plocka med sig lite historielektioner och briljanta citat som det här.

”When Gloria Steinem marched in the streets to fight for the opportunities that so many of us now take for granted, she quoted Susan B. Anthony, who marched in the streets before her and concluded, “Our job is not to make young women grateful. It is to make them ungrateful so they keep going.” The sentiment remains true today. We need to be grateful for what we have but dissatisfied with the status quo. This dissatisfaction spurs the charge for change. We must keep going.”

Men det får man väl inte säga i det här landet.

Det finns ett internetfenomen som jag inte blir klok på. Jag hör sällan någon säga det i vardagen, men i internetskrift förekommer det hela tiden, nu senast i Isabella Löwengrips inlägg om manligt och kvinnligt: påståendet att det finns vissa saker som är sanna, men som ”man inte får säga i Sverige idag” (parafras snarare än citat).

Jag blir uppriktigt förvirrad över det påståendet. För vem får du inte säga det? Du SA det ju precis? Kom polisen och grep dig? Fick du sparken från jobbet? Kom någon springande och stoppade en strumpa i munnen på dig?

Tyvärr verkar det som att de flesta som slänger sig med ”men det få man väl inte säga” har blandat ihop vad det innebär att inte få säga något, och att inte få säga det oemotsagd. Det är nämligen inte alls samma sak. Om man säger något som är kontroversiellt, helt oväntat, eller för den delen korkat eller elakt, får man räkna med att människor inte håller med. Vissa av dem säger du något i stil med ”håll käften” (inte sällan människor som kommer från ”men det får man väl inte säga”-håll). Andra kommer med mer eller mindre sakliga motargument. Inget av fallen innebär att de förbjuder någon att säga vad de vill. Det är bara att snacka på. Det kanske inte är behagligt, men det är helt görbart, och dessutom grunden för all debatt, och i förlängningen, samhällsutveckling. Att man säger något och någon annan säger emot är inte ett problem, det är ett sundhetstecken.

Jag tycker att den här logiken är närbesläktad med människor som slentrianmässigt påstår att en meningsmotståndare inte kan ta kritik. Av alla invändningar mot mig är nog det den vanligaste. Men jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på just kritik. De senaste 12 åren har jag ägnat mig åt akademisk utbildning, debatt och reklam. Alla de områdena har just kritik som etablerad arbetsform. Någon lägger fram en idé, andra kritiserar den, försöker skjuta den i sank, eller förbättra den. Man gör ingenting utan att utsättas för andras granskande och feedback. Jag gillar det, och framför allt är jag van vid det. Jag har helt enkelt varit tvungen att lära mig att ta emot kritik och, de flesta dagar, använda den för att bli bättre.

Men precis som att säga något inte är detsamma som att få säga det oemotsagd, är att ta kritik inte samma sak som att ta den tigande. Kritik, när den är bra (alltså som i engelskan critique, inte criticism, lite störigt att det är samma ord på svenska), är en tvåvägsprocess. Det är en diskussion som båda sidor lär sig något av. Om jag skriver något, någon säger att jag har fel och förväntar sig att jag ska ”ta” kritiken utan diskussion, då är det inte kritik vi ägnar oss åt. Då är det närmare en diskussion i en grumlig FB-grupp där standardförsvaret är ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet”.

Islossning

Även fast snön fortfarande ligger på Nytorget (orka skriva om det) är det faktiskt vår nu. Jag känner det i kroppen. Såpass att jag var tvungen att sätta ihop en spellista med det jag har lyssnat allra mest på de senaste veckorna. Lite gammalt och lite nytt. Lite som handlar om den här jävla skitvintern som har varit. Lite som handlar om att den faktiskt är över nu. Onwards and upwards.

vår13

Djurfri måndag: inspiration

För några veckor sedan efterlyste ju jag era bästa tips på vegan-recept. Nu är det måndag igen, så för alla som också kör djurfritt idag kommer de här. Tadadadada!

Mitt eget go-to-ställe där också alla bilder kommer ifrån: http://www.greenkitchenstories.com/

Finns som sajt, app, och nu också som bok. Inte bara veganmat men mycket åt det hållet.

Andras tips på bloggar och sajter. Alla är inte 100% vegetariska eller veganska men har bra tänk hur som helst:

Veganmage.se 

javligtgott.se

vegankrubb.se

vegoriket.se

bakemyday.se

vegokoll.se

pintomagasin.se

veganvrak.blogspot.co.uk

thestonesoup.com/blog

veganen.blogspot.se

mynewroots.org

okottslig.blogspot.se

garden-of-vegan.tumblr.com

rakfrossa.tumblr.com

twistmysoul.com

gaashud.se

ohsheglows.com

lillamatderiven.blogspot.se

moresunshinelightbreeze.blogspot.se

veganmisjonen.blogspot.co.uk

vegrecipesofindia.com

gastronomibloggen.wordpress.com

vegologi.blogspot.se

kottegron.blogspot.se

okottslig.blogspot.se

gittosmat.taffel.se

g0lubka.blogspot.com

loveandlemons.com

edibleperspective.com

Raw Food: 

kurera.se/rawfoodfamiljen

rawliving.eu/kate-magic

rawfoodbyerica.se

therawgirl.com

choosingraw.com

Matsedlar: 

http://vegomatsedel.se/

http://www.facebook.com/vegetariskveckomatsedel?fref=ts

Enstaka recept: 

http://www.bestofyoutoday.com/raw/healthy-raw-egg-less-egg-salad

http://www.ica.se/recept/orientalisk-kikartsgryta-med-majs-och-pumpabrod-714185/

SÅDÄR. Nu kan ju ingen komma och säga att de inte vet vad de ska laga till middag i alla fall.