Vad man ska bli när man blir stor och sånt.

Just nu får jag jättemånga mail från människor som har frågor och funderingar kring utbildningar och jobb. Jag blir så klart jätteglad att ni hör av er och skulle hemskt gärna hjälpa till, men just nu är det så att… jag har inte en jäkla chans att hänga med. Bland annat på grund av att jag håller på med ett projekt som förhoppningsvis på sikt kommer att kunna hjälpa er med just det ni undrar över. Men det gör ju inte särskilt stor skillnad just nu.

Så. Här kommer några snabba tips som är väldigt generella men kanske kan hjälpa lite i alla fall.

– Gör övningen När jag är en 85-åring. Sätt dig ner med papper och penna och fantisera ihop en bild av dig själv som riktigt gammal. Var bor du? Hur ser du ut? Vilka har du omkring dig? Vilken typ av historier och minnen kan du berätta? Skriv ner det du kommer på. Använd sedan den bilden som måttstock när du funderar på utbildningar, jobb, flyttar och andra val i livet. Vilket val ökar sannolikheten mest för att du närmar dig den gamla person du vill vara?

– Välj nåt bara. En jobbig grej med livet är att man aldrig vet på förhand hur något kommer att bli. Det fina är dock att man kan välja om precis hur många gånger som helst. Jag har alltid levt efter filosofin att man får prova sig fram. Ta nån utbildning, eller nåt jobb, eller nån stad. Om det känns omöjligt att välja: kasta pil på en karta eller blunda och peka. Prova det ett tag. Även om det inte är helt rätt kommer du alltid att lära dig något.

– Om du vill jobba med reklam. Fundera igenom, väldigt noga, VARFÖR du vill jobba med just reklam. Jag ställer den frågan till varje klass jag föreläser för och ofta är det bara en eller ett par personer som kan svara på rak arm. Det gör det naturligtvis jättesvårt att välja skola, program och i förlängningen jobb – man har ju ingenting att mäta mot. Vad som är bra för just dig beror på vad du vill uppnå. Så skriv ner vad som motiverar dig (vill du förändra världen? Vill du ha ett kul jobb där man får spela pingis på fredagseftermiddagarna?) och använd det som måttstock när du väljer. Och var ärlig mot dig själv. Det är helt okej att vilja ha kul på jobbet och nöja sig med det. Det är också helt okej att vilja förverkliga sig själv. Man behöver ju faktiskt inte berätta för någon vad man skriver ner, om det känns jobbigt.

– Prata med folk. Den bästa informationskällan är människor som har gjort precis det man själv är nyfiken på. Någon som har pluggat på Berghs vet mycket mer om Berghs än jag gör. Så fråga runt bland vänner och bekanta tills du hittar någon som jobbar med/pluggar det du vill veta mer om. Ett annat bra tips är att nästa gång man går på fest fråga alla man hittar om deras jobb. Skit i din egen ångest en stund och lyssna bara. De flesta berättar gärna om dig själva och sin bana. Oavsett om de trivs där de är nu eller inte kan man lära sig en massa bra av att prata med olika sorters människor.

Så, det var en liten början. Ni andra som trivs med vad ni gör just nu, kan inte ni berätta lite vad ni gör och hur ni kom in på den banan? Kan vara en trevlig liten övning så här på fredagen. Och om ni inte orkar: Ha en fin helg!

 

En gratis faktoranalys

Det är så fint att utbildning är gratis i Sverige. Så säger folk ganska ofta. Och ja, det är det ju. Eller det vore det ju. Om det vore det minsta sant.

För faktum är att utbildningen i Sverige kostar precis lika mycket som motsvarande utbildning någon annanstans. Lärarna, vaktmästarna, städarna och rektorerna på svenska skolor och universitet är inte volontärer. Möblerna och böcker är inköpta. Byggfirman som renoverar fasaden river inte sina fakturor. Elbolagen som håller lamporna tända gör det inte gratis.

Skillnaden mellan svensk utbildning och den i de flesta andra länder är inte att den inte kostar, utan att det inte är studenterna själva som betalar. Det är någon annan. Det är staten, stiftelser och företag. Det är med andra ord människor som ger upp delar av sin egen inkomst för att vi ska få utbildning. Det är de som betalar för att tredjeklassarna ska få lära sig multiplikationstabellen och för att Handelsstudenterna ska kunna hantera en faktoranalys.

Det är otroligt viktigt att komma ihåg. Nu förväntar jag mig inte att nioåringar ska gå runt och vara tacksamma för att deras lärare tvingar dem att öva på liggande stolen. Men när man har blivit lite äldre. Säg vuxen och myndig. Och när man läser en utbildning som kommer att ge en väldigt bra möjligheter att leva precis som man vill framöver. Då är det viktigt att komma ihåg att den inte var gratis. Det var någon annan som betalade. Någon som trodde på oss. Som trodde på systemet. Som hoppades att investeringen i någon annans utbildning skulle vara värt att man själv fick lite mindre att röra sig med.

Det är dem vi måste se till att inte göra besvikna.

Min trasiga engelska

Lejla Hastor skriver väldigt bra i Dagens Arena om det här med att prata perfekt svenska. Alltså inte bara grammatiskt, utan satsmelodiskt. Att man som person av icke-nordisk härkomst kan köpa sig lite tid och svängrum i diskrimineringsloppet om man snabbt som attan kan visa att man i alla fall låter svensk.

Jag tänkte jättemycket på det där när jag var i USA, eftersom jag då fick prova att befinna mig på andra sidan av språkstaketet. Jag pratar bra engelska, men jag är inte infödd amerikan. Med andra ord: jag bröt.

Fast, som Lejla säger, konceptet att bryta finns inte på engelska. Man pratar om att man har en accent. Det finns american accent (naturligtvis med tusen miljoner underkategorier som southern och midwestern), brittish accent (med lika många variationer), Irish, Spanish och naturligtvis Swedish. Ingen anklagade mig för att ha trasig engelska. Jag pratade bara med svensk dialekt som påverkade mitt uttal och ordval, precis som mina amerikanska kollegor pratade med sin dialekt. Vi gjorde oss förstådda, allt var okej. Vi gick vidare till viktigare saker. Det var otroligt skönt för mig som invandrare (ett ord som för övrigt inte heller används i USA. Där är man det man är, i mitt fall svensk, tills man blir amerikansk medborgare och sen är man amerikan). Att känna att jag inte var fel. Jag var bara en variation på temat.

Att vi i Sverige är så upptagna med svenskhet är kanske inte så konstigt. Vi har inte övat på det här med nationell identitet särskilt länge, om man jämför med immigrantländer som USA och Kanada eller kolonialstater som Frankrike och Storbritannien (inte för att de på något sätt är problemfria men ändå). Men precis som Kina kan komma snabbare fram i sin ekonomiska utveckling eftersom andra länder har gjort det innan, borde vi kunna lära oss av andra hur man blir en rimlig världsmedborgare.

Några förslag:

– Att vi slutar använda orden bruten och ren svenska. De är tydligt värdeladdade och säger att något är rent och fint och något är trasigt och fult. Låt oss prata om dialekter istället, det går ju utmärkt för skånska och dalmål så varför inte för polsksvenska och somaliamål också? Eller ett försvenskat accent om man gillar det mer.

– Att vi slutar oroa oss så himla mycket. När jag flyttade till USA fick jag frågan cirka tusen gånger men hur ska det gå att jobba på ENGELSKA? från oroliga svenskar. Trots att jag har gått både gymnasium och högskola på engelska, trots att jag har skrivit copy, och fucking böcker, på engelska när jag bodde i Sverige. Nej, min engelska är inte perfekt. Men den duger. Folk fattar. Precis som de allra flesta svenskars svenska. Och om den inte duger får man ta hjälp av någon infödd som korrläser. Och gå vidare till viktigare saker.

– Att vi slutar prata om svensk som en etnicitet. Det blir så himla rörigt när man kan vara svensk svensk och någon annan typ av svensk. Och det, precis som ordet bruten svenska, ger en tydlig signal om rätt och fel. Man gör det mycket enklare för sig om man bestämmer att svensk är en nationalitet, inte en etnicitet. I USA har man löst det, i de fall det är absolut nödvändigt att klassificera människor, genom att låta folk välja på kategorierna caucasian, african-american, hispanic, asian-american och other. Ingen kan vara bara american, för det är ett pass, en tillhörighet, som är överordnat hudfärger och dialekter. Vi kan kalla oss med beige hud precis vad vi vill, men kaukasier är väl lämpligt eftersom det redan används på andra ställen.

Visst, det är inte alltid lätt att ändra invanda mönster. Men ibland, om tillräckligt många vill, går det jättefort. Och eftersom språket är något vi använder varje dag är det ett bra ställe att börja på.

/Svensk kaukasier med stockholmsdialekt.

 

Hej från Åre.

Ja. Jag har ju då tagit lite förlängt påsklov i år pga för lång tid i USA innan med 2 himla veckors semester per år. Så jag försöker ta igen lite frisk luft och sömn och sånt där skönt jobba-hemifrån-liv men problemet är att man blir så himla dum i huvudet av att vara här. Det enda jag tänker på är snö, stålkanter och öl. Igår la jag tre timmar på att leta efter en tunn dunjacka. Så hur sjutton ska man ha tid att blogga då? Just det. Här är lite bilder i alla fall.

Det har inte snöat på ett tag men snön är fortfarande kall så det är inte skittråkigt utanför pisten. HURRA!

Filippa och Kalle innan vi ska köra Red Bull Home Run (500 personer startar samtidigt på Åreskutans topp och först ner till after skin vinner). Kalle kom på plats 32 totalt (!!!). Jag kom på plats 31 av tjejerna. Filippa kom på den platsen som får åka helikopter till Östersunds sjukhus med hjärnskakning och bruten axel 🙁

Man såg cirka ingenting i starten men jag var glad ändå. 

Och när vi kom i mål hade Bill, Filip, Kitty, Tove, Karre m.fl. värmt upp after skin åt oss i ungefär tre timmar. Dom var på jättebra humör så där som man brukar bli efter åtta öl. 

Det närmsta ni någonsin kommer att komma en Dagens Outfit-bild på mig men jag ÄLSKAR all min utrustning just nu och det är så himla ovanligt. Jacka och brallor: Helly Hansen. Skidor: Atomic Century.  Pjäxor: Technica Crush. Stavar: Gipron Sherpa (bästa köpet någonsin är teleskopstavar. Just saying). Handskar: Hestra. Goggles: Smith. Åk: Baksidan.