Sanning och konsekvens

På senaste tiden har jag fått flera anledningar att fundera på begreppen ”sanning” och ”fakta”. Exempelvis när P kommenterade och frågade hur hon ska göra med släktingar som uttrycker sig främlingsfientligt med hänvisning till ”fakta”, eller det här kommentarsfältet hos AmatNöjesguiden, eller ett gäng kommentarer jag har fått på senaste tiden som menar att jag är del av någon slags åsiktsmaskineri som inte ägnar oss åt sanning utan åt något annat (oklart vad).

Det finns mycket jag inte kan. Exempelvis montera hyllor rakt eller sy i en knapp så att den sitter. Men jag är en politiskt intresserad akademiker som ägnar hela dagarna åt att granska sanningar och argument, så just det skulle jag säga att jag är rätt bra på.

Det första man lär sig på doktorandutbildningen är att forskning och sanning inte är samma sak. Redan på högstadiet lär vi oss att detsamma gäller statistik. Man kan komma fram till i princip vad man vill genom att räkna på vissa sätt, göra vissa antaganden eller presentera resultaten på ett sätt som passar. Det är en av få saker som är sanna: att utöver fysikens och matematiskens lagar är det oerhört lite man kan uttala sig tvärsäkert om. Och just nu läser jag boken Physics of the impossible, som ifrågasätter även det. Så ja. Ni fattar.

Jag tycker att man ska ta reda på så mycket fakta man bara kan, i så många former som möjligt, innan man bildar sig en uppfattning. I det kan statistik och forskning ingå, precis som personliga berättelser från olika människor och egna upplevelser. Men inget av det är enskilt nog. För att kunna komma i närheten av sanningen behöver vi många olika källor, och vi behöver förhålla oss kritiskt till allihop. Det är skitjobbigt, men det är nödvändigt.

Och det är där resonemanget, det som ibland avfärdas som ”åsikter”, kommer in. För hur mycket vi människor än vill vara objektiva, är vi inte det. Vi tar in information som bekräftar det vi redan tycker och knådar ihop den med minnen och missuppfattningar tills den passar våra syften. Därför är det betydligt intressantare med någon som för ett tydligt och visionärt resonemang, än någon som rabblar upp väl valda ”fakta”. För fakta i sig är inte särskilt värdefullt – det är vad den används till man bör bry sig om. Hjälper den oss att lösa problem? Gör den världen bättre, roligare, humanare, hållbarare? Om inte, tycker jag att vi ska låta den vara. För så fort vi rör oss bortom naturvetenskapen är ingenting givet. Det ligger i våra händer. Så frågan bör vara lite mindre Hur är det? och lite mer Hur vill du ha det? Då kan faktan hjälpa oss på vägen. Och då blir det kul på riktigt.

Frågestund!

Känner att det har trillat in så mycket frågor till mig på mailen, twitter, instagram och i kommentarsfältet här på senaste tiden att mitt väldigt slumpmässiga svarande inte riktigt duger. Så jag tänker att vi gör så här:

FRÅGA PRECIS VAD NI VILL SÅ SVARAR JAG. Så gott jag kan då. Skriv frågeriet antingen här eller i ett mail med ämnet FRÅGESTUND. Det får vara precis så högt och lågt som det brukar vara. Vi hörs!

Om frågan var hur jag ser ut när jag jobbar och försöker se vänlig och inbjudande ut men mest är i stort behov av en hårborste ser ni svaret här ovanför. 

Anorexia-gate och den tappade tråden

Nu har det ju gått några veckor sedan Metros artikel om modellagenturer som letar anställda utanför ätstörningskliniker, men först nu har jag läst Daniel Björks Bon-text på temat som jag tycker förtjänar några rader. Den kan man läsa här. 

Jag håller helt med Daniel om att det är konstigt att Metro inte berättar vilken agentur det gäller. Dels för trovärdigheten, men också som en tjänst för dem som faktiskt anlitar agenturer och vill använda sin strålande konsumentmakt till att avstyra eventuell business med idioter. Som det är nu kan det alltså stämma att det hela är en råttan-i-pizzan-story, vilket jag innerligt hoppas.

Men sen måste jag säga att jag tappar tråden. Daniel går vidare till att påstå att ätstörningar inte är ett resultat av påverkan från omgivningen, utan är genetiskt, med hänvisning till den här rapporten. Det här med vetenskap och sanning förtjänar ju ett inlägg i sig, men tre större problem med den här referensen är  1. att den bara handlar om anorexi som är en av många ätstörningsformer, 2. undersöker människor födda mellan 1935 och 1958, och alltså inte har växt upp i det mediaklimat vi nu diskuterar och 3. att jag inte kan hitta att den säger det som Daniel refererar till (snarare säger forskarna redan i artikelns abstract följande: ”Jacobi et al reported several general risk factors for eating disorders, including sex, race/ethnicity, early childhood eating and gastrointestinal tract problems, elevated shape and weight concerns, negative self-evaluation, sexual abuse and other adverse experiences, and general psychiatric morbidity”, men konstaterar också att det är svårt att dra slutsatser eftersom urvalet är så litet)

Det finns oändligt mycket forskning kring hur människor påverkas av de kroppsideal som bland andra modebranschen förstärker (den som vill få fler vetenskapliga perspektiv kan exempelvis kolla in det här specialnumret av Journal of Social and Clinical Psychology). Ingen påstår att det enbart är medias eller modebranschens fel, men de allra flesta är överens om att det spelar roll. Den diskussionen är över och klar. Däremot kan, och bör, vi har en diskussion om hur vi kan avhjälpa problemen. Allt annat är slöseri med tid.

Slutligen skriver Daniel att modebranschens ideal inte är den anorektiska kroppen. Han baserar detta på att av världens 10 bäst betalda modeller är 7 större än storlek 34. En snabb koll av models.com lista och vidare check av modellernas profiler hos Fashion Model Directory visar att det inte stämmer (det är bara Miranda Kerr som har strl 36, alla andra är mindre). Men ärligt talat känns den övningen som överkurs. Den som på allvar tror att modeller i allmänhet har storlek 34 eller 36 måste ha blivit rejält fartblind. Jag har storlek 34/36. Jag väger nästan 10 kilo mer än en genomsnittlig modell till samma längd. Modeller är otroligt smala och det skapar i många fall problem för dem själva och för människor som tittar på bilder av dem. Move on.

Summan av kardemumman är att resonemanget landar i ungefär ”agenturer letar inte efter modeller utanför ätstörningskliniker, men OM de gjorde det skulle det inte vara något problem eftersom smala modeller inte leder till ätstörningar men OM det gjorde det skulle den ändå inte vara någon fara för modeller är inte smala”. Det är inte bara cirkelmässigt, det är också helt fel på nästan samtliga punkter. Det är synd att en skribent på en av Sveriges få seriösa modetidningar inte tar den här diskussionen på större allvar än så.

Penntricket

Idag släpps biljetterna till Cissi Wallins och Lady Dahmers föreställning Penntricket som har premiär på Maximteatern den 15:e oktober. Den handlar om att vara en riktig kvinna, och sånt. Förklaring till namnet finns här:

Tror säkert att det kommer att bli helt strålande pga bra personer med en jäkligt viktig agenda. Biljetter skaffar man via Ticnet!

 

Asteniska individer utan karaktär och herkuliska krafter borde inte få ingå äktenskap med varandra. Det borde vara lag på det, som för syskon och epileptiker.

På tips från flera av er läsare plockade jag upp ett ex av Gun-Britt Sundströms klassiska roman Maken på Pocket Shop. Och det var ju en förbannad tur att jag gjorde det.

Jag tror nämligen att den här boken har seglat upp på topp 10 över mina bästa böcker någonsin. Det är 550 sidor ren ordporr. Varenda mening är genomtänkt till gåshudsnivå.

Själva historien är också bra, så klart. Den handlar om Martina och Gustav som träffas när de är strax över 20 och på olika sätt försöker vara tillsammans under sju års tid. På vissa ställen blev jag nästan snurrig av igenkänning. Det kanske inte blir bättre av att berättelsen utspelar sig i Stockholm (om än på sent 60/tidigt 70-tal) och att huvudpersonen bestämmer sig för att hon inte klarar att ha ett vanligt jobb och därför börjar doktorera.

Men hur som. Även om man aldrig har varit i Stockholm och aldrig har doktorerat och aldrig har varit olyckligt kär tycker jag att man ska läsa den här boken. Bara för att få vara bland formuleringar som de här.

*obs: läs kanske inte den här boken när ni är ledsna. Men när man har slutat vara ledsen, då är den perfekt. 

*obs2: Förlåt för suddiga bilder, ORKA liksom inte ta om dom, men ni fattar ju vad det står. 

 

En person man vill vara

Några av er har bett mig kommentera Dennis Nørmarks text i DN häromdagen, som man kan läsa här, och Nina Björks svar, som man kan läsa här. Spontant känner jag bara NEJ. Jag vill inte sänka mig till den nivån. Nørmarks text är en uppenbar provokation som inte ens försöker ta frågorna den adresserar på allvar. Att Björk måste svara förstår jag (det var ju hela dealen för upplägget), men vi andra slipper faktikst om vi inte vill. Phu.

Något den däremot kan vara är en liten brygga in i något jag i alla fall hade tänkt skriva om, och det är följande citat från Nørmark:

”Om män ska göra avkall på privilegier, status och positioner, är det under förutsättning att de ska kunna se det som en fördel för sig själva. Annars kommer de att se det som en intressekonflikt och en kamp om resurser och makt.”

Det är en vanlig invändning mot feminismen, på samma linje som Patrik Kronqvists Expressen-ledare på temat att feminister bör sluta använda ordet feminism. Han skriver exempelvis:

”För även om genusanalys är användbart för att identifiera orättvisor, betyder det inte att begreppet genus är lika effektivt när det gäller att driva igenom förändringar. Speciellt inte när debattörer använder ord som ”gubbplogning” för att beskriva den gamla ordningen. Då riskerar man inte bara att alienera motormännen bakom ratten. Utan också farfar och morfar som lämnar på förskolan.”

Alltså: feminister måste vara tydliga med att jämställdhet är bra för män också, annars kommer inget att hända. Det låter ju rimligt och bra. Jag tycker själv att ett av feminismens största problem är att den ses som en kvinnofråga, när det i själva verket är en humanitär fråga som handlar om mänskliga rättigheter. Det är precis lika självklart att en man som tror på mänsklig frihet kan (och bör) vara feminist som att en vit kunde demonstrera mot apartheid eller att en straight person kan gå i Pride-paraden. Det är inte bara en möjlighet; det är oftast först när den privilegierade gruppen tar tag i en orättvisa för sina medmänniskors skull som grejer börjar hända på riktigt.

Problemet är bara att jämställdhet inte är bra för män. Inte för alla män, och framför allt inte i ett inledningsskede. Risken Nørmark beskriver, att män ”kommer … att se det som en intressekonflikt och en kamp om resurser och makt” är inte en risk, utan ett faktum. Som Björk skriver handlar jämställdhet om precis det: omfördelning av makt och resurser. Om någon ska få mer måste någon annan att få mindre. Eller som Gudryn Schyman så slagkraftigt uttryckte det när hon föreläste för Rättviseförmedlingen för några veckor sedan: Jämställda företag går bättre eftersom inkompetenta män där har behövt lämna plats åt kompetenta kvinnor. För de männen är jämställdhet ett jätteproblem: de blev ju av med jobbet, eller avancerade i alla fall inte lika långt som de annars skulle ha gjort. Då spelar det mindre roll vilket ord man använder: deras liv blir i absoluta termer sämre.

Om man ser Gudruns exempel på samhällsnivå är alltså jämställdhet att jämföra med skatt. Vi är alla hyfsat överens om att man bör betala skatt, och att samhället i stort tjänar på att de som har mer pengar mer betalar mer än andra. Det betyder dock inte att den som betalar mest i skatt tjänar på det personligen – tvärtom. Hälften av alla måste ju betala mer i skatt än de utnyttjar i förmåner, om det ska gå jämt upp i genomsnitt. De personerna skulle tjäna på ett system där alla betalar för sig själva. De kan givetvis ändå stötta vårt nuvarande system eftersom de tycker att det är principiellt rätt att alla ska få tillgång till vård, skola osv, eller att samhället på sikt blir tryggare, friare och roligare med mindre klyftor, men på individnivå och kort sikt: en ren personlig förlust.

Och precis så är det med jämställdhet. Det kommer inte gynna alla från dag ett. Det är därför motståndet är så stort; det handlar inte om semantik. Det centrala är att män inser att någon annans frihet är värd en personlig maktförlust för dem. Helt enkelt för att det är ett sånt samhälle man vill ha. Det är en sån person man vill vara.

Jag är inte feminist, men…

Förra veckan bjöd Handelshögskolans Feministförening (som den som pluggar/jobbar på Handels kan bli medlem i här) in jämställdhetsminister Maria Arnholm för en diskussionstimme. Det var så himla bra. Alltså Maria Arnholm var så himla bra. Har inte sett henne prata förut men blev på fantastiskt gott humör av det. Mycket skönt med en politiker som istället för att hela tiden säga hur tydlig hon är faktiskt är tydlig med vad hon tycker och varför. Då behöver man inte hålla med varandra i alla detaljer, det känns som att man kommer kunna någon vart hur som helst.

Vi hann prata om en hel del intressant saker under timmen vi hade, men en grej fastnade extra mycket hos mig. När vi diskuterade huruvida feminismen har PR-problem och så vidare, var det en kille i publiken som sa cirka världens enklaste och bästa sak. Quote:

Jag ville inte kalla mig feminist tills jag kollade upp på Wikipedia vad det betydde. Sen var det inga problem.

Och så tror jag att det är för de allra flesta. Ska fan trycka upp en t-shirt med det citatet på. Så pass bra.

Det här är ju helt sjukt faktiskt.

Då så. I fredags smögs plötsligt ett litet officiellt erkännande ut på Twitter: JAG SKA SKRIVA EN BOK.

Den har inget namn än, men den kommer att handla om jobb och karriär och beslutsångest och hur sjutton man kommer fram till vad man ska syssla med här i livet. Volante är förlaget och från och med nu är det även dem man vänder sig till om man är intresserad av att ha mig som föreläsare (utanför den akademiska världen, om man är en skola hör man av sig till mig direkt som vanligt).

Det känns naturligtvis både läskigt och skitkul (som allt som är värt något gör). Jag har ju en hel del idéer härifrån om vad ni brukar tycka är intressant att prata om – hur man ska välja, hur man inte bränner ut sig, hur man flyttar utomlands och sånt –  men om ni kommer på något mer får ni hemskt gärna lämna en kommentar. Håller på och skriver för fullt nu nämligen.

Nähä.

Det här med att tidsinställa blogginlägg kan bli lite dumt ibland. I fredags när jag skrev måndagens inlägg hade protesterna i Turkiet inte börjat. Nu blir det ingen resa för mig eftersom vårt hotell och universitetet vi skulle vara på ligger mitt i det område som svenska konsulatet avråder från att åka till. Det är så klart jättetråkigt men sånt är livet. Och med tanke på vad det är folk protesterar emot är det ju svårt att bli sur, så att säga.

Hur som helst: ingen tårgas för mig. Förhoppningsvis desto mer bloggy.