Ligg som en feminist

Jäklar, vad killarna på den redaktionen kommer att få ligga! För det är enda anledningen till att de skrivit sådär, jag lovar.

Så skrev kommentatorn Mocke angående mitt inlägg om magasin Åre häromdagen. Jag utgår ifrån att hen menade det som något negativt. Alltså att vi som gillar när media representerar en blandad mänsklighet är lurade, för de gjorde det inte för att vara snälla utan för att få ligga. Ha! 

Nu har jag ingen aning om Magasin Åre-redaktionens sexliv eller motivationen bakom detsamma, men jag måste säga att jag håller med Mocke. Jag tror att människor som är smarta, genomtänkta och har en sund människosyn får ligga jättemycket mer än andra. Däremot har jag väldigt svårt att se det som ett problem. Det är väl alldeles strålande att såna egenskaper värderas högt, inte bara av läsare, bloggare och kollegor utan också i romantiska sammanhang.

Så med det sagt önskar jag att många fler tog tillfället i akt och praktiserade feminism och jämställdhet, för att det är större chans att få ligga med en människa man respekterar, eller av valfri annan anledning.

Leve kärleken!

Och de nominerade är:

Jag har blivit nominerad till det otroligt tjusiga priset Guldpennan i VRs Blog Awards! Sällskapet är minst sagt flott:

Jag blir också så himla glad över att VR kan tänka sig att nominera en blogg som ganska ofta kritiserar om inte just dem, så branschen de verkar i. Det tyder på en massa bra saker tycker jag.

Hur som helst, om man mot förmodan tycker att jag förtjänar det här priset mer än exempelvis Kristian Gidlund kan man gå in här och lägga sin röst på mej.

I det här jävla landet

Den här filmen snurrade flitigt i mina sociala medier igår.

Zanyar Adami och Binaym Berhanes film Svenne ger en liten hint om hur det är att vara avvikande i ett land som hela tiden säger att alla är lika, men som på något sätt ändå lyckas utgå ifrån att det är vissas ansvar mer än andras att ändra på sig för att förhindra att någon som helst friktion uppstår.

Vänd-på-steken-greppet är ju något vi ser ganska ofta, men det är av en anledning: det funkar. Inte minst på det vanligt förekommande argumentet: nej men JAG har minsann aldrig stött på problem med diskriminering. Nej, klart som sjutton att du inte har om du lever i en värld som är helt anpassad efter dig i stort och smått. Då tänker man kanske inte ens på att ”göra som vi brukar” också är ett val. Att det är ett aktivt beslut att servera alkohol på julfesten, att fråga nya kollegan vad hans fru heter när han säger att han är gift, eller att bara rekrytera firmans partners från de yrkesgrupper som är typiskt manliga.

Det är på väg att gå för långt, hör man några nervösa röster i kommentarsfälten. Och ja, det stämmer. Snart får man inte säga eller göra någonting utan att respektera andra människor i det här jävla landet.

Längtar så himla mycket efter det.

Manual för tillverkning av mediaprodukt

Ibland kan jag känna mig som världens största gnällspik. Det är så lätt att titta på media och populärkultur i allmänhet och bara vilja ge upp för att allt är så mossigt, förväntat och ibland bara jävligt dumt. Därför blir jag så himla glad när jag snubblar över exempel på någon som gör motsatsen. Och ännu gladare när det sker med en produkt jag verkligen gillar.

Magasin Åre är en gratistidning som kommer ut några gånger per år. Den har alltid varit väldigt bra tycker jag (inte minst för att de gav mig mitt allra första betalda skrivuppdrag för ungefär 150 år sedan, ehum), men det har funnits ett problem: Åre är ett grabbigt ställe där grabbiga människor gör grabbiga saker tillsammans. Alltså är det svårt att göra en tidning om det som tilltalar oss som inte är… grabbiga. Svårt. Men inte omöjligt, ska det visa sig.

I senaste numret visar nämligen redaktionen upp resultatet av ett jobb så gediget att Rättviseförmedlingen skulle behöva avskaffa sig själva om andra gjorde på samma sätt. På sida upp och sida ner finns de. Kvinnorna och männen, ungefär lika många av varje. Och kvinnorna, dom:

Dom kan vara före detta orienterare som fasnat för en ny sport!

Dom kan vara del av ett skämt!

Dom kan vara på bild utan inzoomad ansikte/bröst/rumpa!

Dom kan tipsa om cykelleder!

Dom kan vara med i en film som man tar avstånd från för att den verkar jävligt dålig!

Dom kan vara potentiella i framtiden, även om dom inte finns just nu!

Det här sista är nog mitt favoritexempel. Alla personer i artikeln (som handlar om att bygga downhill-leder) är män, men i texten skriver man genomgående kvinna eller man när man pratar i allmäna ordalag eftersom… ja, det skulle ju kunna vara så.

Det fina med det här är att det här är en tidning vars redaktion består av män, för en blandad publik, men som jag skrev tidigare handlar om något som är klassiskt manligt. Magasin Åre hade lätt kunnat nöja sig med att säga att de gärna ville ha med kvinnor, men de fanns inte. Eller att de som fanns tackade nej. För visst är det så att om man bara skriver om dem som är absolut världselit i extremsporter, finns det rätt få kvinnor att välja på. Precis som när man skriver om börs-VD:ar eller snickare.

Det Magasin Åre visar är dock att med lite kreativt tänkande kan man porträttera en ort och en kultur som den faktiskt är, med alla delar synliga. Det ger inte bara en roligare produkt som fler kan känna igen sig i (ärligt talat blir det ju lite tjatigt att skriva om vem som droppat högsta i Östra i år OCKSÅ), det blir också ett skolexempel i hur man jobbar för jämställdhet utan att det blir det minsta krystat.

Nominerar härmed Magasin Åres redaktion till nästa års Rättvisepris. Och alla andra pris jag kan komma på.

Nu så.

Nu är jag tillbaka i stan, på jobbet, på bloggen, på mailen osv. Det har varit fem superveckor av ledighet men de sista dagarna började jag faktiskt bli rätt fidgety och längta efter att ta tag i saker och ting. Och det är väl precis det en bra semester ska göra med en.

Så nu är jag alltså här. Har precis börjat plöja igenom alla kommentarer och mail som har staplats och ska försöka svara, så ni som väntar på det, håll ut! Och tack som sjutton för alla fina ord i vanlig ordning. Känns fantastiskt att veta att ni tar paus från badande&/GT-drickande/jobb för att skriva något snällt till mig.

Nu ska det tas tag i det och diverse annat här, så vi hörs imorgon!

5 saker som brukar förvåna folk när dom lär känna mig.

1. Att jag är lång. Ser tydligen inte så lång ut på bild, men det är jag alltså. 1,80 för att vara exakt. Kanske 1,81. Och så gillar en ju klackar ibland. Så om man tittar ungefär 1,85 över marken hittar man mig där.

2. Att jag är väldigt mycket romantiker. Många får intrycket av att jag är liksom lite svår och framför allt saklig, och skulle tycka att kärlek är typ… tramsigt? OMG så fel det är. Jag älskar hela idén med kärlek, blir så himla glad när folk blir ihop och får barn och lever lyckliga. Mitt allra bästa är när en ser par på stan, allra helst tonåringar eller äldre, som hånglar helt besinningslöst. Finaste som finns.

Giffar från världens kanske mest beroendeframkallande blogg: Love is a letter sent thousands of times

3. Att jag är en i grunden orolig människa. Jag är så långt ifrån det ordnar sig som man kan bli. Jag oroar mig för allt och alla hela tiden. Stort och smått, högt och lågt.

4. Att jag har nån slags specialpalts i mitt hjärta för countrymusik. Alltså inte bara hipstrig bluegrass utan riktigt dålig, klyschig country. Som den här som enligt Spotify är min just nu mest lyssnade låt.

http://youtu.be/mGDzkWXOoj8

5. Att jag var en nästintill fullfjädrad brat-person tills jag var ungefär 20. När jag visade den här bilden för Anton på en av våra första dejter hamnade han i nån slags chocktillstånd (men lyckades lyckligtvis repa sig):

Jag (i mitten, inte helt solklart för alla) tillsammans med Kajsa och Clara i Paris 2004. 

True dat. Jag hade 3 raka födelsedagsfester på Köket (det som nu är Hell’s Kitchen), firade Valborg på slott i Skåne och hade en frekking päls (vintage, men ändå). Sen flyttade jag till Paris, insåg att jag inte gillade en enda aspekt av livet jag hade haft innan, och började om från början.

 

 

Urkällan

Häromsistens la jag upp en bild på min sommarläsning på Instagram vilket uppenbarligen fick en och annan person att sätta semestervinet i vrångstrupen. Så här såg den ut:

Kommentarerna kan sammanfattas i: Ayn Rand?!?!?!?!?!?!? *tusen förfärade emojis*

Ja, boken på bilden är Ayn Rands Urkällan, skriven 1943 och utgiven i pocket på Timbro förlag. Ayn Rand var en rysk-amerikansk filosof och författare som brukar hyllas av de radikala nyliberaler och därmed alltså tokdissas av folk som står till vänster på den politiska skalan.

Jag tycker att den typen av resonemang, alltså både hyll/diss och förfäran över min läsning, är problematiskt av flera anledningar. Till att börja med är det alltid tveksamt att hylla/dissa något man inte har läst. Eftersom Urkällan består av 750 tättskrivna sidor gissar jag att rätt få av de som uttalar sig, i endera lägret, faktiskt har tagit sig igenom texten. Snarare tror jag att de flesta åsikter baserats på vad någon annan har sagt om den, vilket ju alla vet, enligt viskleksprincipen, är ett skakigt värderingsunderlag.

Och det leder mig en på problem nummer två: att det på något vis skulle vara fel att läsa material av någon som en misstänker att en inte håller med. Jag tycker tvärtom att det är helt nödvändigt att göra det. Dels för att ta reda på om den där människan faktiskt är så som man tror, och om det skulle vara fallet, för att i bästa fall få en inblick i hur man kan se på världen på ett annat sätt, och i värsta fall slipa sina argument emot den världsbilden eller ideologin. Om man vill förändra något är det helt nödvändigt att sätta sig in på djupet i hur de som tycker tvärtom resonerar och varför.

Urkällan är intressant eftersom den inte alls är som jag trodde att den skulle vara, vilket egentligen bara understryker punkt 1: dissa inte skit du inte har koll på. Den är inte övertydligt politisk, den är inte en nyliberal propagandaskrift. Det finns säkert många sätt att läsa den på, men för mig är den superrelevant eftersom ett centralt tema är den ständiga (och omöjliga) balansen mellan att göra det man själv tror på och det alla andra vill ha av en. Att dra gränsen mellan svält och sell-out. Och visst, Rand anser att all altruism också är självisk. Men det i sig är väl inget konstigt, utan något som man alltid kan diskutera.

Hur som, jag ska inte göra en enpersonbokcirkel av det här. Poängen är detta: oavsett om du är liberal eller vänster, fågel, fisk eller mittemellan – läs inte bara folk som tycker som du. Det blir så himla himla tråkigt i längden.

 

 

Ett anti-CV

Nu jag skriver det här sitter jag på landet och skriver på mitt bokmanus. Tänk att det skulle hända till slut. Vid samma blå skrivbord där jag tillbringade varenda sommar i mellanstadiet med att skriva noveller om olyckliga spöken, andra världskriget och framgångsrika kvinnor som jobbade på bank sitter jag nu och knattrar fram sida efter sida. Vet ej om det blir bra, men det är i alla fall fantastiskt kul. Och eftersom boken handlar om det den handlar om har jag anledning att tänka rätt mycket på mitt jobb, och hur det blev som det blev.

En av de bästa sakerna med att ha jobbat ett tag är att man kommer till insikt om vad man verkligen inte är bra på. Jag blir mer och mer övertygad om att nyckeln till ett framgångsrikt yrkesliv inte handlar så mycket om att göra det man är bra på, utan att undvika det man inte gillar. Det var till exempel så jag kom fram till att jag skulle doktorera. Nu var det väldigt längesen jag skrev ett CV, men om jag gjorde det nu skulle det exempelvis behöva stå:

– Kan absolut inte jobba i grupp. Alla projekt jag har varit inblandad i som har blivit bra har innehållit minimalt med grupparbete. I vissa enstaka fall klarar jag att jobba med en annan person (exempelvis Sandra) men blir det fel kommer jag oundvikligen att bli olycklig och tycka att folk är dumma i huvudet. Att jag överlevde sex år i den teambaserade reklambranschen: go figure. (slutsats: jobba med något där man är ensam)

– Klarar ej många bollar i luften. Utöver att jag inte klarar många människor klarar jag heller inte många arbetsuppgifter. Mailande, möten, ”snabba puckar” osv får mig att få strespsykos.(slutsats: jobba med en större grej istället för många små).

– Är inte social. Det funkar okej när jag har lärt känna folk, men i början är jag ett umgängesmässigt missfoster. Det beror inte på att jag inte tycker om människor, jag tycker bara inte om människor som jag inte får välja själv. Kan inte tänka mig något värre än att liksom prata med folk jag inte känner och be dem om något (slutsats: undvik alla jobb där man tjänar pengar)

– Klarar ej kontorstider. Jag är ej funktionsduglig innan klockan 9 och efter klockan 16 på dagen. Och på lunchen vill jag helst gå och träna. (slutsats: gör något där man kan styra tiden helt själv och få det man behöver gjort 5-6 timmar om dagen.)

När man ser det på det här sättet blir det ganska enkelt: Man kan doktorera. Man kan blogga. Man kan undervisa och föreläsa. Man kan skriva en bok. Man kan inte under några omständigheter jobba på en reklambyrå, framför allt inte i New York. Men det är helt okej. Man måste testa för att veta. Men det är nog bra för min, och alla eventuella kollegors, skull att jag kom fram till det här.

 

Porrskadat

Apropå den senaste tidens diskussioner om porr och regleringen därav (där jag hittills tycker att Lisa Magnussons inlägg är helt klart intressantast) kom jag att tänka på en angränsande sak jag tänkte skriva om för ett tag sen. Det startade med en artikel i DN, som var del av deras Insidan-serie om unga killar som konsumerar så mycket porr att de inte kan ha sex i verkligheten. I den här texten lyfts dock ett annat perspektiv fram: tjejernas. Tjejerna som ska försöka ligga med de porrskadade killarna. Roxane von Gerber Hedayat och Moa Kjellstrand har gjort en dokumentärfilm på temat och är jäkligt vassa i sin kritik. Bra.

För det är KLART att det hänger ihop. Det är klart att man inte kan gå helt opåverkad genom en uppväxt med tusantals porrfilmstimmar och tro att det inte kommer spela någon som helst roll för de egna relationerna. Det är superbra att det äntligen lyfts fram och diskuteras i breda medier.

Och detta för mig in på något jag har funderat på ett tag: förslaget om en samtyckeslag. Det råder ingen tvekan om att många som har professionell erfarenhet av sexuellt våld tycker att vår existerande lagstiftning är alldeles för vek. Till skillnad från andra brott måste ju nämligen ett brottsoffer i sexualbrottsfallet inte bara tydligt kommunicera att hen inte vill bli utsatt för brott, utan även hoppas att gärningsmannen har förstått kommunikationen. Annars har inget brott begåtts. Det är så många som innan mig slagkraftigt har gjort liknelser med andra typer av brott så det kanske inte behövs, men för tydlighetens skull: det är som att någon som gjort inbrott skulle kunna gå fri med motiveringen att hen inte förstod att de som bodde i huset inte ville bli av med sina saker för att de inte sa det tillräckligt högt eftersom de sov.

En samtyckeslag för sex skulle innebära att man måste försäkra sig om att den man ligger med vill det. Precis som man måste försäkra sig om att man är välkommen in i en annan människas hus eller att man får låna deras bil. Inte så himla konstigt och jag begriper inte varför vi inte redan är där.

En vanlig invändning brukar vara att tydligt verbalt samtycke på något vis skulle ”förstöra stämningen”. Nu kan jag naturligtvis inte tala för alla, men är inte en ganska viktig och naturlig, för att inte säga nödvändig, del av stämningen en verbalisering av det man precis ska göra? Från ”vill du följa med hem till mig?” till ”känns det här bra?” till ”fortsätt” eller ”sluta” känns som ganska så självklara delar av det hela. Jag fattar inte ens hur det skulle gå till annars. Om frågan ”vill du göra det här?” känns obekväm är man nog ute på ganska hal is till att börja med.

Man kan inte hämta så himla mycket positivt från porrindustrin, men är det något de är ganska bra på, så är det manus av samtyckeskaraktär. Och om till och med de klarar av det, ska det väl inte vara så himla svårt för oss andra. Genom att ta inspiration från det och införa en samtyckeslag helst i förrgår kan vi i alla fall få ut något litet positivt av att vi har lyckats porrskada en hel generation unga människor.