Vi vanliga människor

Ibland när jag skriver om saker som har hänt mig eller som jag har upptäckt får jag kommentarer av typen kul för dig – men vi vanliga människor har det minsann inte så enkelt. Det kan handla om jobb, om resor, om kärlek, men poängen är densamma: det som gäller för mig har inte bäring på andras liv.

Och jag fattar grejen. Alla människor har olika förutsättningar, och det är självklart så att lösningar på problem jag står inför inte är tillgängliga för alla. Men samtidigt måste jag fråga: vad är det som är så ovanligt med mig?

Jag kommer från en privilegierad bakgrund, jag har haft lätt för mig i skolan. Det är mina fördelar. Samtidigt har jag kämpat med en radda problem, både större (som depression och utbrändhet) och mindre (som att bli dumpad, att vantrivas på jobbet, att känna sig allmänt värdelös). Jag är helt enkelt som folk är mest, med olika plus och minus.

När jag skriver om saker jag tycker är viktiga, som att försöka reda ut vad man vill med sitt liv och sen kämpa för det, snarare än för vad man tror att andra tycker, försöker jag att inte bara göra det från mitt eget perspektiv. Jag är nämligen övertygad om att oavsett våra förutsättningar, har vi ofta mer makt över våra egna liv än vi tror. Det handlar först och främst om att ställa in kompassriktningen. Sen kanske vi stöter på olika typer av hinder, vi kanske kommer olika nära det vi vill. Men när man är på väg åt rätt håll mår man i regel rätt bra, även om vägen är lång.

Jag fattar att mitt liv, som det är nu, kan verka ovanligt och nästan ouppnåeligt. Men jag började ju också någonstans. En dag var min första dag i New York, på reklambyråjobbet, som doktorand. Jag har en lång utbildning för att jag har läst varje sida och gjort varje tenta, steg för steg. Jag har en stor blogg för att jag har skrivit på den varje dag i över sju år. Jag har okej med pengar för att jag har förhandlat, sparat, och jobbat på, dag för dag.

Det jag menar är alltså att jag inte är någon ”ovanlig” typ av människa som bara vaknade upp en dag med ett jobb jag gillar, frågor jag brinner för och läsare som peppar mig. Jag har sakta men säkert, steg för steg, fått bättre och bättre koll på vad jag gillar, och gjort då små (och ibland stora) åtgärder som krävdes just då för att komma lite närmare det.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Typ så.

Heja Hedvig!

**UPPDATERING**

Bloggen är startad! Den heter Hedspin och kan följas här. Jag ser fram emot att ta emot 100 Wattaren i Smartkategorin i höst. 100% måluppfyllnad på några timmar med noll kronor i insats måste ju vara omöjligt att slå. 

Det händer inte så ofta att en tänker oj vad det saknas bloggar i universum pga… det finns alldeles för många bloggar i universum. Men om det är någon jag skulle vilja se mer av i egen kanal så är det Hedvig Hagwall Brückner, som är kreatör på reklambyrån King. Hon är smart, analytisk och inte det minsta rädd för att ryta ifrån när det behövs. På senaste tiden har hon varit fullkomligt on fire med debattinlägg om bland annat bristen på kvinnliga reklamfilmsregissörer och Carl-Philip Bernadottes (icke existerande) claim to fame som designprins.

Anledningen till att jag gillar Hedvig så mycket är att hon inte fegar. Hon är mitt i smeten i den svenska reklambranschen (något som jag har undvikit de senaste åren även om jag fortfarande har en massa kopplingar dit), och säger vad hon tycker även om det riskerar att såra någon hon någon gång skulle kunna behöva. Visserligen har hon bevisat femtusen gånger om att hon är bra på sitt jobb, så man skulle kunna tycka att hon kan unna sig den lyxen. Men det är nästan ingen i hennes position som gör det. Det är otroligt uppfriskande med ett brott mot regeln att inte skita där man äter.

I väntan på att människan gör det hon är mer eller mindre skyldig och startar en egen blogg eller reguljär krönika kan man läsa den här intervjun.

Hur hinner man?

Ibland får jag frågor om hur jag hinner med allt. Det gör mig alltid lite osäker, för mitt svar blir bara någon slags stirr och man bara gör det..? Men när jag börjar tänka närmare på saken inser jag att jag nog hinner rätt mycket och att jag har tagit fram några principer som jag alltid följer utan att jag direkt tänker på dem. Så om någon är intresserad kommer de här.

Listorna. Jag har så många listor för allt och alla att det är bisarrt. Går ju liksom inte att hålla det i huvudet. Jag antecknar i mobilens vanliga anteckningsapp. Vissa har försökt övertala mig att använda mer avancerade appar, men aldrig. Jag älskar mina gula lappar. Jag har en lista för jobb på lång sikt (exempelvis ”våren”). Där står alla projekt, föreläsningar osv. Under den finns listan ”veckan” där jag skriver ner alla jobbgrejer, stora och små, som ska göras de närmsta fem dagarna (se punkt ”söndag”). Dagar när det är mycket gör jag även en dagslista kvällen innan. Där blandas jobb och privat. Har också en lista för privata mer långsiktiga grejer (renovera badrummet) och en för kortsiktiga grejer (betala räkningar). Och naturligtvis olika listor för idéer till blogginlägg, artiklar, argument och annat jox. Jag kollar alla listor flera gånger varje dag och raderar, lägger till och flyttar över. Ingenting är för litet för att hamna på listan. Listan måste också vara rimlig – om det verkar som att jag inte kommer hinna måste jag ta bort saker. Men eftersom jag har några dagars (eller ibland månaders) marginal går det oftast bra.

Dygnsrytmen. Jag är en morgonmänniska, punkt. Alltså ser jag till att lägga allt viktigt på morgnarna. Försöker till varje pris undvika möten då så att jag kan få allt viktigt gjort och sen glida igenom resten av dagen. Eftersom jag aldrig kan koncentrera mig mer än max två timmar i sträck (om jag inte skriver eller läser) delar jag upp dagen i tvåtimmarsintervaller, helst med en timmes paus emellan. Jobba in lunchen – glöm det. Skulle aldrig orka. Om jag har lunchmöte (som jag försöker undvika till varje pris) tar jag paus precis innan, helst genom att träna. Om det av någon anledning inte går ser jag i alla fall till att variera aktiviteterna ordentligt. Typ möte – skriva – läsa – göra ett ärende. Och framför allt: jag försöker aldrig jobba på om jag är trött. Då släpper jag det bara och går därifrån och gör något annat. Så en vanlig dag jobbar jag väl typ 07.00 till 22.00, fast med fritid insprängt emellan. Känns mycket smartare än att först jobba åtta timmar och sen vara ledig i åtta timmar. Sen sover jag. 22.00 för jobbslut är lika viktig som typ… ett flygplan till Thailand. Bara att speeda på så att man blir klar, helt enkelt.

Söndag. På söndagar planerar jag inför den kommande veckan. Bestämmer vilka arbetsuppgifter som ska göras när (rufft), ser till att alla listor är uppdaterade, handlar mat för veckan, planerar vad jag ska ha på mig, när jag ska träna, jag städar, tvättar och sånt. Japp, så rigid är jag. Jag vet på söndagen vilka kläder jag ska ha och vad jag ska äta varje veckodag. Det tar inte så mycket tid när man gör det fokuserat (ett par-tre timmar kanske?), men om man ska göra det löpande under veckan avbryter det ju det man håller på med. Och det orkar i alla fall inte jag.

Matlagning. Jag lagar oftast mat på måndagar och tisdagar. Då lagar jag så att det räcker till middagar och lunchlådor resten av veckan. (om ni inte redan har märkt det: är ej ett så stort fan av omväxling när det gäller de vardagliga sakerna).

Jiddertid. Jidder är allt man måste göra som inte egentligen är något. Grejer som tar fem minuter. Livet är egentligen ett enda stort jidder, kan man ofta känna. Det går inte att slippa ifrån jidder, men man kan jiddra smartare. Jag brukar jiddra hela måndag förmiddag. Ringa samtal, svara på mail, ta småmöten, boka flygbiljetter. Går skitfort när man gör det i bulk (om listan är väl genomtänkt sedan dagen innan). Oftast kan jidder vänta till nästa måndag, men för säkerhets skull lägger jag in en jiddertimme om dagen mån-fre. Om den inte behöver utnyttjas kan man ju typ läsa nåt kul då. Eller spela Candy Crush.

Instrumentell planering. Ett vanligt tidstjuv är att dela upp arbetsuppgifter tematiskt istället för instrumentellt. Det är lätt att tänka: nu ska jag jobba med bloggen. Så gör inte jag. Jag tänker: nu ska jag svara på mail. Nu ska jag skriva. Nu ska jag läsa. Om jag svarar på mail tar jag alla, både jobb och privat, på ett bräde. Då är jag i mailsvarar-mode. Sen är det klart och då kanske jag går in i skriv-mode. Då kan det blir ett blogginlägg, en artikel, ett bokkapitel. För min del gör det att arbetet flyter bättre och saker kan korsbefrukta varandra.

Zero inbox strategy. På tal om mail tillämpar jag något som jag nyligen fick lära mig heter Zero Inbox Strategy. Det finns inga olästa mail i min mailbox. Allt handlar för mig om att rensa så att jag kan fokusera på det som är viktigt. Jag kollar mailen två gånger om dagen (efter lunch och sen eftermiddag). Då slänger jag all skit, skummar det som är viktigt, och svarar på allt som kräver svar, så kan jag glömma det sen. Undantaget är förstås om man jobbar på ett projekt där mail är arbetsverktyg, men där kommer ju konversationer väl till pass. Då läser man den konversationen och sparar allt annat till nästa mail-slot. Skulle aldrig använda push-mail. Hen som kom på det måste ju på allvar typ vara en alien-spion som vill sabotera jordens effektivitet för all framtid.

Smitningar. Jag är ett stort fan av att vara där man är. Det är ur effektivitetssynvinkel värdelöst (och dessutom respektlöst) att kolla mail i möten, avbryta en lunch för att ringa ett samtal, eller svara på sms när man skriver bloggy. Skit kan vänta. Men jag är också ett stort fan av att smita så mycket som möjligt, när ens närvaro inte är helt nödvändig. Man kan missa väldigt många fler möten än man tror. En annan viktig smitning, rent tidsmässigt, är att ha en absolut sluttid på saker. Om mötet är slut klockan 15, res dig upp och smit klockan 15. Det gäller också möten med dig själv. Klargör gärna innan ni börjar att du måste gå senast klockan si och så, så tar ingen illa upp.

MEN VIKTIGAST AV ALLT: att hålla ögonen på bollen. Det är meningslöst att vara effektiv om man inte har en bra anledning. Anledningen kan vara väldigt olika. Kanske vill man tjäna mest möjliga pengar. Kanske vill man ha mest möjliga fritid. Kanske vill man förändra världen. Oavsett vad är det målet som ska vara måttstocken, ingenting annat.

 

 

Hepp hepp

Den här veckan ska det förhoppningsvis hända en massa spännande saker. Till exempel tänkte jag klippa av mig håret, skriva näst sista kapitlet i boken, få ihop min första vetenskapliga artikel, fira en födelsedag (ej min egen) och åka bergochdalbana på Six Flags. För att vara redo är det bäst att ladda upp med det här.

 

En minut.

I dag fredag vill UNICEF berätta att det är dom som står bakom #flyktenslutarhär. Så här säger dom angående kampanjen:

”Varje dag tvingas barn över hela världen att fly från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld och övergrepp. Tusentals av dessa barn kommer varje år till Sverige. Väl i Sverige ser vi dagligen exempel på att dessa barn får sina rättigheter kränkta.

Barnkonventionen är en samling mänskliga rättigheter för barn. Den slår fast att barn har egna rättigheter och ett människovärde som måste respekteras, samtidigt som barn har speciella behov av skydd och stöd. Sverige skrev under barnkonventionen redan 1990, men den gäller ännu inte som svensk lag.

Om barnkonventionen gällde som svensk lag skulle beslutsfattare tvingas ta barnets rättigheter på större allvar och kunskaperna om barnets rättigheter skulle öka. Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda.

Om du har en minut över den här helgen hoppas jag verkligen att du använder den till att skriva på deras lista för att göra barnkonventionen till lag. Det är ju inte riktigt klokt att barn som kommer till Sverige inte självklart tas om hand av oss som har så otroligt mycket att dela med oss av.

When you walk in the room

I slutet av sommaren satt vi i bilen på väg hem från ett bröllop i Skåne. Det var söndag och långt att köra och allmänt supertråkigt. Tills Filippa frågade: vilken låt skulle du vilja spelades varje gång du gick in i ett rum?

Jag har velat ha den frågan cirka alltid, för jag har ett så himla bra svar. Jag kan nämligen inte se mig själv som USAs president, som räddaren i en katastroffilm, eller som storföretagsledare, utan att höra den här låten i huvudet:

Men min lycka varade väldigt kort, för Anton föreslog att det antagligen snarare borde vara den här:

Vilket ju också är skitbra. Kanske bättre? Så nu är jag osäker. Det finns eventuellt tusentals låtar som skulle vara ännu bättre för just såna tillfällen. Därför skulle jag nu vilja be om er hjälp. Droppa en spotify eller youtube-länk till den absolut bästa låten att ha som sin personliga themesong. Jag gör en lista, så kan vi sen gå till botten med det här en gång för alla.

Tungt lass och lång väg

Den senaste tiden har det dykt upp många frågor och kommentarer här på bloggen i stil med ”Glöm inte att det här gäller män också”. Det kan handla om våldtäkter, ätstörningar, eller, vilket aktualiserades i och med den här helt fruktansvärt usla artikeln i DN, våld i nära relationer. Kommentatorn vill påminna mig om att de brott och problem jag ofta beskriver som typiskt att kvinnor drabbas av, faktiskt också drabbar män.

I sak är det naturligtvis rätt. Den händer att män utsätts för sexuellt våld, drabbas av ätstörningar, eller misshandlas av sin kvinnliga partner. När det sker är det naturligtvis en lika stor individuell, mänsklig tragedi som det är för en kvinna i samma situation. Dessutom kan våra föreställningar om vem som är ett typiskt offer göra det jättesvårt att få hjälp, vilket flera föräldrar vars tonårspojkar har drabbats av ätstörningar har vittnat om i mail till mig de senaste veckorna.

Att jag ofta skriver om kvinnor i de här sammanhangen betyder absolut inte att jag inte bryr mig om manliga utsatta. Det beror på att det ofta handlar om olika problem, och att man genom att dra dem över en kam riskerar att inte lösa varken det ena eller det andra.

Vi kan ta DN-artikeln som exempel. Där står det alltså i ingressen att män utsätts lika ofta för våld i relationer som kvinnor. Den som inte orkar ta sig igenom hela artikeln kan alltså lämnas med uppfattningen att det nu finns forskning som visar att våld i nära relationer inte har något med kön att göra. Det är ett individuellt problem.

Om man läser hela artikeln framträder dock en helt annan bild. Det visar sig nämligen att de män som blir utsatta för fysiskt våld är de som själva slår. Kvinnorna i studien anger att de har slagit i självförsvar, medan merparten av männen har gjort det för att de är sårade eller kränkta. Plötsligt framträder en väldigt tydlig bild: Ett par bråkar. Mannen slår. Kvinnan slår tillbaka för att försvara sig. Ganska självklart, egentligen.

Jag är ju själv akademiker med en fäbless för statistik. Jag älskar att räkna på saker. Men i det ingår också att man förhåller sig väldigt kritisk till siffror, och framför allt: först använder man siffror för att förstå VAD som händer. Men det är inte forskning i sig. Först när vi tar reda på VARFÖR det händer blir det intressant.

Och det är just här mitt eviga tjatande om kön kommer in. Jag tror nämligen att våra könsroller ofta ger helt olika svar på frågan VARFÖR ett visst problem uppstår. Varför män och kvinnor slår. Varför män och kvinnor våldtas. Varför män och kvinnor svälter sig själva. Och det är först när vi börjar förstå varför något händer, som vi kan börja lösa problemen.

Jämställdhet, kön och genus är inte på något sätt en kvinnofråga. Det är en mänsklig fråga som rör alla precis lika mycket. Jag skriver mycket från ett kvinnoperspektiv för att jag själv är kvinna och det ligger mig närmast till hands. Det finns andra skribenter, främst män, som skriver om de problem som patriarkatet skapar för män. Vi vill precis samma sak. Vi hjälps bara åt att dra, för det är ett tungt lass och en lång väg.

 

Flykten slutar här

http://vimeo.com/76408298

http://vimeo.com/76413468

http://vimeo.com/76410559

Jag har blivit ombedd att hjälpa till att sprida det här budskapet nu under veckan. De som står bakom vill vänta till på fredag med att berätta mer, men redan nu hälsar dom så här:

”Varje dag tvingas barn över hela världen att fly från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld eller övergrepp. Ungefär 14 000 av dessa barn kommer varje år till Sverige. Väl i Sverige ser vi dagligen exempel på att dessa barn får sina rättigheter kränkta. Vi vill rikta ljuset mot dessa kränkningar och ge barn på flykt en röst. Flykten slutar här.”

Nyfiken på att veta mer? #flyktenslutarhär och @flyktenslutarhar på twitter och instagram.

Växa ifrån det

Det här tycker jag var bra, i all enkelhet. Suzanne Sjögren som är programledare på TV4 berättar i Expressen om hur vikt är ständigt närvarande i hennes yrke som sportjournalist, trots att det inte har något med saken att göra egentligen.

När jag var yngre trodde jag att kroppsångest och ätstörningar var någonting som gick över med åren. Det hände ju rätt ofta att media rapporterade om att unga tjejer hade problem, men inte en enda gång minns jag att de nämnde en kvinna över kanske 25 i de sammanhangen. Alltså: kroppsångest är något som hör tonåren till, ungefär som att bli för full eller vara osäker i sociala sammanhang.

Döm om min förvåning när jag fyllde 25, 28, 29, och fortfarande kände mig likadan. Jag blir fortfarande för full ibland, jag känner mig fortfarande hemskt osäker och jag känner mig fortfarande tjock, ful och fel. Vilken jävla luring!

Det var faktiskt min mamma som först för några månader fick mig att fatta hur det egentligen ligger till. Hon är 59 år och pratade om en bekant i samma ålder. Som fortfarande har problem. Som fortfarande sitter fast.

59 år! Jag kan inte tänka mig något värre. Att ha barn och kanske barnbarn och förhoppningsvis en lång och kul karriär bakom sig, och FORTFARANDE inte kunna äta ett äpple eller ta en öl utan ångest. När jag är 59 tänkte jag liksom pusta ut, kicka tillbaka och mest göra roliga grejer, eftersom man förhoppningsvis har uträttat tillräckligt för att känna sig helt okej med sitt bidrag till världen. Och i det ingår helt klart att äta god mat när det bjuds.

Problemet med det ensidiga fokuset på unga i de här sammanhangen är att den som är äldre och har samma problem känner sig ensam och löjlig. Det är ju ingen annan som känner så i den här åldern, eller hur? Därför är jag så himla glad att Suzanne berättar. Jag hoppas att många andra gör det också. För tyvärr är lösningen på de här problemen inte att vi växer ifrån dem. Det är att vi tillsammans förändrar ett samhälle som är helt skevt, och ger stöd och hjälp till de drabbade. Det är inte vårt fel. Det är inte pinsamt. Det kräver en jävla styrka att ta sig ur det, men det går. Det går faktiskt.

 

Neon Lights

Då har jag för första gången i mitt liv varit i Las Vegas. Och det var… typ jättekul? Ville inte alls åka hem efter två dagar. Poängen är att hela den stan är ju uppbyggd för att vuxna ska trivas. Och det jag inte hade fattat är att det finns tillräckligt många vuxna som är precis som jag för att det ska finnas superdupermycket saker för oss också. Alltså som ej gillar spel, all-you-can-eat-bufféer, shower och prostitution.

Saker som var förvånande bra: 

Hotellet: Det är snorbilligt att bo på hotell i Vegas pga dom vill att man ska spela bort allt man äger på just deras slot machines. Men om en lurar systemet och inte spelar bor man bara väldigt billigt på lyxhotell. Vi valde Aria, som är ett ganska nytt femstjärningt schabrak mitt på strippen. Trots överkonsumtion av roomservice, minibar och pooldrinkar slutade vår nota bara på 600 dollar för två personer/två nätter. Och då hade vi liksom ett duschrum i badrummet. I marmor.

Vi var fem pers i gänget men jag rände mest runt med dom här två. Här pitstop i vår hotellobby mellan diverse barhoppande. 

Tiometers-tulpaner av Jeff Koons i lobbyn på Wynn. Hade tyvärr inte plats för dem i väskan. 

Maten: Tydligen tycker andra vuxna också om att äta. Det bästa är att det finns tillräckligt många ställen för att man inte ska behöva planera en sekund. Man ba: hmm, lite hungrig. Och två sekunder senare sitter man på något bra ställe och äter. Ingen bordsbokning, inget krångel. Sånt älskar jag.

Affärer: Vuxna gillar tydligen att shoppa. Jag trodde att alla malls i Vegas skulle vara jättedeppiga, men det var de inte alls. Vi fokade på Crystals, som låg i vårt hotell. Där finns allt dyrt i hela världen. Forum Mall hade fördelen att man faktiskt hade råd att köpa något också, typ Sephora/H&M/Antropologie/Urban Outfitters. På vägen hem svängde vi förbi en outlet som inte heller var deppig utan riktigt bra. Hittade nya springskor för 35 dollars. Se där.

Poolen: Det man gör när man inte äter eller shoppar är att bada. Eller snarare, ligga vid en pool och dricka Bloody Marys, i alla fall så här års när det är ganska kallt. Hade fått för mig att alla pooler skulle vara som ett gammalt avsnitt av MTV Grind, men de människorna hölls avskilda från övriga.

Något som däremot inte överträffade förväntningarna var vädret. Frös precis hela tiden trots att det var sol och öken. Kvällarna ska vi inte prata om. Därför är min enda by-night-utsiktsbild (från klubben Ghostbar på hotellet Palms) helt värdelös. Frös så att jag liksom inte kunde hålla still kameran. Brrr.

Summan: Betyget blir 4 tequilashots av 5 möjliga. inte minst för att jag för första gången kände mig 100% normal i min guldormjacka.