Statusuppdatering

Nu har jag varit på plats i Los Angeles i snart två veckor. Dagarna här är sig ganska lika. Vi är tre personer som hyr en liten lägenhet i Venice (vi hittade den via Air BnB, om någon undrar). Går upp vid 7, tar en springtur. Jobbar 9-5, var och en med sina grejer. Tar en promenad på stranden. Åker och handlar, lagar middag, kollar på film. Och så blir det helg och då går man ut och äter middag och gör lite ärenden och tar en söndagspromenad. Jag kan inte riktigt komma över hur snabbt man ändå anpassar sig. Från att ha gått runt de första dagarna och pekat och skrikit som en femåring (palm! kolibri! Starbucks! Baywatchbil med surfbräda på taket!) så blir det vardag här också. Även om jag så klart fattar att den här solinjektionen kommer att göra den svenska vintern lättare sen.

Något som jag däremot verkligen märker av, är tidsskillnaden. När jag börjar jobba får Sverige hem från jobbet. De mail som ligger i korgen är de som kommer. Det är inga möten. Inga avbrott. Jag planerar vad jag ska göra en viss dag, och så gör jag det. Och även fast mitt jobb är flexibelt och jag kan kontrollera min tid bra i vanliga fall också, är det först när man är i det här en längre tid som man inser vad det faktiskt gör med en. Vad timme ut och timme in av obruten tid och tystnad gör med ens tankeverksamhet. (hint: det går i positiv riktning, for sure).

Hur som helst, nu har det blivit dags att rycka upp sig ur dvalan. Idag åker vi till Las Vegas och kollar läget. Jag misstänker att jag kommer att avsky det, men man kan aldrig riktigt veta. Ha en fin helg nu allihop!

Uppföljning

Tack snälla alla som har delat och kommenterat på mitt inlägg om Tensta-domen. Det dök upp en hel del bra frågor och synpunkter i kommentarerna, som jag tänkte lyfta upp här.

Den första och viktigaste rör naturligtvis: Är det fel att skriva på en lista för att protestera mot en dom (som inte handlar om att påverka domen, utan om att fallet ska tas upp i HD)? Det utesluter ju inte att man också engagerar sig på andra sätt. 

Ja och nej, tycker jag. Namninsamlingar kan vara kraftfulla verktyg för förändring. Däremot ser jag två problem med de insamlingar jag har sett i det här fallet. Dels tror jag att för många är de inte en början på ett större engagemang, utan ett sätt att visa: kolla jag har gjort nåt! och sen inte så mycket mer. Min gissning är att många tror att en sån insamling på allvar kan förändra något, vilket jag faktiskt inte tror att den kan. (precis som jag inte tror att man löser något genom att ”ta avstånd” från SD och nöja sig med det) Problem nummer två är att jag har svårt att se på vilket sätt den här domen är fel. Den stämmer ju överens med många tidigare domar. Så jag drar slutsatsen att som lagstiftningen ser ut nu har hovrätten kommit fram till ett rimligt beslut. Jag tycker alltså att det är lagen man ska protestera emot, inte domen. HD kan inte ändra lagar, det gör riksdagen. Alltså: skicka listorna dit.

Däremot är tycker jag ju alltid att det är bättre att göra NÅGOT än att låta bli (så länge det inte handlar om hot och hat, det är aldrig okej). Så jag dissar ingen som har skrivit på listan. Jag hoppas bara att de förstår att det inte räcker.

Är det sju eller åtta punkter på listan egentligen? 

Eh, åtta. Blev två sjuor av misstag. Sorry.

”(…) den uppskruvade tonen bidrar bara till att den utsatta inte vågar berätta, framför allt som situationen inte är svartvit (vilket den ju så sällan är).”

Hur menar du här?

Sexuellt våld är sällan enkelt. I verkligheten ligger det som sagt inte en creepy person och lurar i buskarna. En blir snarare våldtagen av en klasskompis eller snubben en dejtar. Om man försöker öppna upp och prata om en sådan, kanske alkoholpåverkad, kanske inte helt solklar, situation och folk direkt börjar skrika ”kastrera den jäveln!” tror jag att man lätt backar och säger ”nej men det var inte så farligt”. Det var det jag menade.

Jag citerar dig från punkt 5 ”Moraliskt tveksamma handlingar som de inte fälls för, som i det här fallet.” Är det allt du tycket det är?

Jag menade att det måste vara så rätten resonerade. Som i så många andra friande fall är alla överens om att det som hänt är helt uppåt väggarna, men de kan ändå inte döma de åtalade. Det är därför jag tror på att förändra lagar och praxis, inte ta upp samma fall gång på gång.

Vi får dock inte glömma att nu är de här människorna frikända och om man läser exempelvis Martins Polisblogg (polisen som höll i förhör mm) framgår det tydligt att i alla fall en av dem hajar att de har gjort fel. Att smutskasta dem nu löser inte grundproblemet.

Varför skriver du ”Tensta” och svartmålar en hel stadsdel? 

Jag skriver Tenta-domen i texten vilket jag förkortade i rubriken. I de medier jag har läst är det så man refererar inte bara till det här målet utan många andra våldtäktsmål (Bjästa, Södertälje, osv.), så jag använde samma för att vara tydlig. Det blir nog så för att det inte finns personer att referera till.

 

 

En historisk geggamoja

Jag har som ni säkert har märkt funderat ganska mycket på integration, främlingsfientlighet och mångkultur på senaste tiden. Det är ett känsligt ämne. Många av oss blir supernojiga om det bara kommer på tal, dels för att vi kanske känner att vi inte riktigt har koll på läget, på fakta och så, dels för att vi är rädda att missuppfattas. Kan man prata om etnicitet utan att vara rasist? Kan man prata om rasifiering som vit? Kan man egentligen göra någonting utom att tydligt ta avstånd från de man INTE håller med, som exempelvis SD?

Jag tycker det. Jag håller med om att det är svårt, men jag tror att det går att förenkla, och steg ett är att definiera problemet. För det ser jag som det största bekymret: att vi alldeles för ofta låter främlingsfientliga krafter definiera vad som är ”problemet”. Alltså: att folk som kommer till Sverige (eller Europa) har svårt att anpassa sig till oss. Att Sverige (eller Europa) inte tål hur mycket invandring som helst. Att vi måste bli bättre på att integrera de invandrare som kommer.

Det är inte alls problemet, som jag ser det. Problemet är att vi har tappat halva begreppet integration på vägen. Enligt Wikipedia betyder integration ”sammanställning av sinsemellan olika delar till en komplexare helhet”. När något integreras är det alltså inte en enhet som BLIR som en annan enhet (det heter assimilation). Det är två eller flera enheter som blandas ihop till en helt ny helhet.

Om vi vill lyckas med integration, måste vi alltså släppa idén om att det finns ett vi och ett dom, och att dom gärna får vara med om dom bara blir som vi. Det funkar inte så. Vi, svenskar, svenskheten, eller vad man vill, är ett föränderligt begrepp. Vårt land har funnits i några hundra år. Vad som är typiskt svenskt varierat mellan landsdelar, tidsåldrar, samhällsklasser och individer. På 1700-talet var det jättesvenskt att ha en fransktalande hov och svältande bönder. På 1800-talet var det typiskt svenskt att dricka sig stupfull på brännvin, att vara jättereligiös eller att utvandra till Amerika. På 50-talet var det svenskt att bygga folkhem. På 2000-talet var det svenskt att kolla på Melodifestivalen och käka thai-takeout. Etc. Ni fattar.

Sedan 1970-talet, och än mer så sedan början på 90-talet, har det dykt upp en till grej som är typisk svensk: att det finns en massa svenskar som är inflyttade från andra länder. Det finns också folk som inte har svensk nationalitet som bor här, en kortare eller längre tid. Det ställer så klart nya krav på samhället. De kraven kan vara enkla och praktiska, som att vi ska kunna hantera att det talas fler språk, eller komplexa och luddiga, som att svenskar har växt upp under helt olika förutsättningar, och att vi därför kan ha svårt att förstå varandra. Själva grundproblemet är i och för sig är knappast något nytt. Fråga en skånsk adelsman på 1600-talet hur mycket gemensamt han hade med en bondkvinna från Dalarna så är svaret nog betydligt mindre än de olikheter vi har idag.

Men: vi lät inte det stoppa oss.

Kanske är det faktiskt själva grundbulten: att Sverige har överlevt som land är för att vi är flexibla. Medan andra länder har fastnat i exempelvis klassamhällen och regionala konflikter som är mycket värre än våra, har vi försökt jobba för att få det att funka ändå. Men det bygger på en viktig insikt: att det inte är EN person, eller grupp, som ska anpassa sig. ALLA ska anpassa sig, oavsett vad det står i passet eller vilket språk som talas vid köksbordet. Det kan handla om små ordval och stora politiska reformer. Om vardaglig interaktion och strukturell förändring.

Världen är en global plats. Det tycker jag är fantastiskt. Men även om man inte tycker det, är det bara att deala med det som är. Det kan vara jobbigt och det kan vara svårt. Men det är ett måste. Och jag är övertygad om att när vi väl börjar lösa det här, när vi väl har fattat att det inte finns något dom som hotar oss, utan att att jag och du bygger ett nytt och intressant vi, kommer allt att bli bättre. Precis som det har blivit så många gånger i historien.