HEMMA!

När du läser det här sitter jag troligtvis på ett plan någonstans över Atlanten. Två månader av resande har försvunnit. Vi har hunnit så mycket och samtidigt så lite. Men det är en väldigt mäktig känsla att veta när man är mitt i något, att det här kommer jag att minnas resten av livet. Solnedgången i Venice. De snöklädda bergen i Nevadaöknen. Lokatten som stod och stirrade på mig i Joshue Tree. En bok som skrevs. Fireballshots i Las Vegas och kale i Hollywood. Och en sol som fanns där varenda morgon.

Nu är det som sagt slut och från och med nu återfinns jag som vanligt på mitt kontor på Holländargatan i Stockholm. Jag har en plan på att göra små guider med alla mina bästa tips från resan, så ni som har frågat om det, håll ut några veckor så kommer det!

Vem är jag?

Den här bloggen har funnits i över sju år. Den har handlat om olika saker och legat på olika platser. Det enda som är samma är att det är jag som skriver den. Fast jag har ju också förändrats massor under de här åren, så det är knappast något tecken på kontinuitet det heller. Så det är inte så konstigt att det ibland råder lite förvirring kring vad den här platsen egentligen är och hur den funkar. Men för tydlighets skulle tänkte jag förklara lite.

Det här är alltså en blogg. Inte en krönika och inte en del av nyheterna. Bloggen ligger på resume.se där det finns en massa annat material som handlar om allt möjligt. Det materialet har jag ingenting att göra med, och detsamma gäller tvärtom. De andra som bidrar med innehåll till resume.se har ingen koll på det jag skriver. De flesta av oss har aldrig träffats, och vi ser varandras material samtidigt som det publiceras till läsarna.

(För den som är riktigt nyfiken kan jag berätta att jag har ett inlogg i WordPress där jag uppdaterar min blogg, precis som på andra bloggportaler. Det är alltså ingen annan som ser vad jag gör).

Jag som skriver den här bloggen är inte journalist. Jag är inte kopplad till Resumé på något annat sätt än att bloggen rent fysiskt ligger här och att jag får betalt av dem för att blogga. Resumé lägger sig alltså inte i vad jag skriver. Vi samarbetar på det här sättet så länge vi alla känner att det är bra och roligt. Jag gillar att ligga på resume.se eftersom väldigt många av dem jag hoppas ska läsa min blogg ändå är inne på sajten ofta, så övergången blir enkel. Dessutom tycker jag att det är väldigt bra av Resumé (och Bonnier som äger dem) att ge plats åt en kritisk röst. Jag tror att diskussionen på det stora hela blir mycket bättre då.

Som sagt, jag är inte journalist. Det jag skriver här är mina personliga reflektioner. Men jag är noga med att hålla ordning på fakta, eftersom jag vet att ni läsare skulle tröttna direkt om jag bara hävde ur mig en massa ogrundade åsikter. Bloggen finns bara så länge den är läst och omtyckt. Ingen tvingas gå in här, och den dagen det jag skriver är ointressant kommer besökssiffrorna att visa det.

Men det är inte besökssiffror som är det viktigaste för mig, även om jag så klart är jätteglad för varje läsare jag har. Det viktigaste är att skapa en plats på internet där man kan prata om viktiga saker utan att det blir så himla jobbigt. Vad som är viktigt styrs av vad jag själv brinner för. Alltså kommer det aldrig att skrivas särskilt mycket om exempelvis reklamkreativitet här. Det är nämligen inte ett ämne som får mig att studsa upp ur sängen på morgonen. Det jag gillar är att försöka se gamla saker på nya sätt. Att vara idealistisk snarare än pragmatisk. Att förändra det man kan där man står. Att hissa hellre än dissa. Att vara konstruktiv i ilskan och allvarlig i glädjen.

Jag är så himla glad att så pass många håller med om det. Hoppas att vi får minst sju år till tillsammans.

 

 

OMG en bra reklam!

Gud vad sällan jag skriver om faktisk reklam. Ursällan. Utom om jag hatar den, vilket händer rätt ofta. Men nu! Nu har det kommit en reklam som jag tycker om så mycket om att jag måste berätta om den ifall någon har missat. Det är Rättviseförmedlingens julkampanj Rättesnöret, som går ut på att man köper fina, apdyra paketsnören från och slår in sina julklappar med dessa. Pengarna går så klart till Rättis.

Orkar vi djupanalysera varför det här är bra? Nej, tror inte att det behövs. Reklam är bra när den 1) löser ett problem för kunden och varumärket samtidigt 2) gör det på ett nytt sätt och 3) är fin. Den här gör det.

Man kan läsa mer om kampanjen här (den är gjord av YouMe agency) och köpa snören här. Jag tror att de passar bäst till antingen brunt eller vitt paketpapper.

ADVERTISING? That’s just evil.

Idag kommer ett litet experiment. Det finns ju en hel del läsare runt om i världen som tar sig igenom mina poster med google translate – hur sjutton ni orkar det är en gåta men en blir naturligtvis överlycklig över att höra det. Nu fick jag ett mail från en sådan läsare med en superbra fråga. Hen försäkrade mig om att svaret absolut kunde skrivas på svenska, men det känns inte riktigt rättvist. Så här kommer det. Fråga och svar om reklam och moral. På engelska.

The question: I’m 21, live in Vienna & will finish law school soon, but I want to do something creative, tell stories, be innovative, be funny and sad – so I thought I’d try to become a copywriter afterwards. When I told my friends, most of them said ”ADVERTISING? That’s just evil. You manipulate people into thinking they need something that they actually don’t need.” I did not know what to answer and thought maybe you could help with a few words. I am gender sensitive and try not to be an idiot about being white and privileged – but I honestly don’t know if I could continue to live up to my values as an employee in an agency.

The answer: This is a really good question. Honestly, I don’t know a single person who works in advertising who doesn’t struggle with it from time to time. Advertising is more morally complicated than a lot of other jobs, both because you face a lot of ethical dilemmas (you may increase over-consumption, race/gender stereotypes, beauty standards or promote shitty products, or everything at once) and because it is public, and very powerful when done right. I am however convinced that it is possible to do a lot of good as a morally conscious person in the ad industry, as long as you do it the right way. Some ideas for making that happen:

1. Know that you are needed. It is A LOT easier to change things from the inside than by pointing fingers. Simply put: if you want H&Ms advertising to change, the best way is to become the marketing director of H&M. By working in advertising you get plenty of opportunities to improve things, big and small. Maybe you can’t do it all the time, but it’s sure as hell better to have people like you in the meetings, than have them outside demonstrating.

2. Work for the right agency. Advertising agencies differ when it comes to their commitment to sustainable advertising. Most successful agencies pick their clients carefully and would never have their people work on accounts they are not comfortable with, mainly because that means their work would be shit. Less successful agencies tend to have less leverage against clients, and thereby less of a moral compass, at least in practice. I spent seven years in the advertising industry and I never had to work for a brand I didn’t like, or produce work that I couldn’t ethically stand behind. As a creative, you have a lot of power in that sense. So make sure that you work for people who have the same high standards that you have.

3. Work for the right brand. Your friends’ response is pretty common, I know. But to be honest, there’s a lot of advertising that is not at all about making people buy stuff they don’t need, and the better of an ad person you become, the more options you have to work for organizations and brands you personally support. It doesn’t have to be about advertising charities, but it can also be about supporting companies who have a vision you share. For example, I spent several years working for a paper pulp company who had a green vision where their products would replace plastic materials. Helping them sell stuff was super interesting and in line with my values. There are companies like that in almost every industry. And on top of that, some of the largest ad spenders, at least in Europe, are not even companies, but state or government organizations. Helping them get their information out is challenging, but really helpful to society.

At the end of the day, I think the most important question to answer is if you think you would like working in advertising. In that case, I say go for it. Because unfortunately, there is no such thing as a job where you only do good. Even my friends who work at the UN or non-profit organizations sometimes have doubts about weather their job is ethically ok (although that might be more about processes than the end result). There will always be people who have opinions about what you do for a living, but as long as you know what you’re trying to do, you’ll be fine. And if not, you can always change your mind.

A-märkt

Det har skrivits en hel del på senaste tiden om A-märkningen av film som fyra svenska biografer har börjat med. De filmer som klarar Bechdel-testet får en tydlig stämpel på affischen, sen är det upp till var och en att göra vad hen vill med den informationen.

Det går naturligtvis att kritisera just Bechdel-testet som metod för att stämpla filmer. Som så tydligt förklaras i den här filmen, säger det ju ingenting om huruvida en film är bra eller feministisk.

Det som det däremot säger är om kvinnor över huvud taget existerar i filmen. Och tyvärr visar det i de allra flesta fall, att det gör de inte. Det kommer oftast som en chock när man sitter och gör testet själv hemma i soffan. Att jag max en gång i veckan stöter på ett tv-program eller en film som får godkänt. Och att jag hittills inte en enda gång sen jag började tänka på det har sett ett program som inte får godkänt på ett omvänt, manligt Bechdel-test (alltså att två namngivna män som pratar med varandra om något annat än en kvinna).

Huruvida Bechdel eller något annat test skulle vara den bästa märkningen är dock inte det viktigaste. Det viktigaste är att en bransch tar initiativ för att förändra något de tycker kan förbättras med deras egen produkt. Det är något som alla, överallt och alltid, kan inspireras av.

Tre trip-tips

Nu har vi kommit lite drygt halvvägs på vår roadtrip. Tusen tack för alla tips! Har så klart inte hunnit göra alla med en hel del. Superbra. Tänkte därför pass it forward med några mer generella tips för den som funderar på att göra en roadtrip, inte nödvändigtvis just här i Kalifornien.

Alltså: saker jag har lärt mig den här veckan.

1. Boka i tid. Den trängsta sektorn är att hitta bra och billiga ställen att bo på. De finns, men om de är för bra för att vara sanna tycker alla andra också det och de blir fullbokade jättelång tid i förväg. Mitt förslag är alltså att boka in sina stopp långt i förväg och skita i spontaniteten. Det är spontant nog att leva flera veckor i en bil och sova på nya ställen varje natt. Hittills är vi jättenöjda med Basecamp i Lake Tahoe och Metro Hotel i San Francisco. Resten har vi varit tvungna att tumma på kvalitén eller priset för att vi var för sent ute med bokningarna.

2. 2+2-regeln. Det viktiga för att resan ska bli bra är, förutom att man har okej ställen att bo på, att tempot blir bra. Jag gillar det mest när vi kör 2+2: två nätter på nya ställen, sen två nätter på samma ställe. Det gör att var tredje dag blir ett heldagsstopp där man får gå upp och lägga sig på samma ställe, kan packa om väskor, tvätta, eller så. Rätt skönt.

3. Utan körkort, ingen roadtrip. Att man måste vara minst två körkort på en sån här resa säger sig ju självt. Men ju fler, desto bättre. Dels för att kunna dela på de långa körningarna, men också för att allting cirkulerar runt bilen. Man hamnar ju ofta på ställen där promenad inte är att tänka på eftersom avstånden är stora. Så mycket enklare om vem som helst kan hämta den i garaget, åka och köpa chips, eller vad det nu kan tänkas vara. Dessutom mer rättvist att turas om att ta ansvar.

Har överlag funderat ganska mycket på det här med körkort. Hur lätt det är att ta det när man är typ 18, och hur otroligt jobbigt det verkar bli sen. Är det något livsråd jag vill ge till alla er yngre förmågor så är det just det: om ni har minsta möjlighet, ta körkort så fort ni bara kan. Ja det är dyrt och jobbigt, men det blir bara värre sen när man inte kan övningsköra med föräldrar och dessutom har ett jobb som tar mycket mer tid än gymnasiestudierna någonsin gör. För sen har man det för livet. Och även om jag väldigt sällan kör bil, är det så sjukt bra att kunna det. Bra, och roligt. Till exempel så här:

   

Så göre bara!

Alla människor är mer än så

Nu tänkte jag ge mig ut och balansera på en slak lina över hal is över djupt vatten, så jag ber er läsare att försöka förstå mig rätt. Jag tänkte skriva några rader om sexuellt våld, missuppfattningen att det är det värsta man kan utsätta en annan människa för, och varför det i sig är en del av problemet.

På senaste tiden är det nämligen en fråga som har poppat upp i mitt huvud allt oftare, när jag läser om allt från den senaste tidens uppmärksammade våldtäktsrättegångar (och nedlagda fall) i Sverige och utomlands, om våldtäkt som vapen i krig. Det råder inget snack om att vi lever i en världsomspännande våldtäktskultur (en utmärkt förklaring av vad det ordet byter finns här) där kvinnors (och i vissa fall mäns) kroppar brukas för alla möjliga och omöjliga syften. Där används hotet om våldtäkt för att kontrollera och begränsa. Och jag tror att en viktig anledning till att den kulturen kan upprätthållas är att vi kompletterar den med att historien om sexuellt våld som det absolut värsta man kan utsätta någon för.

När en människa blir misshandlad utan att det finns sexuella element är situationen ofta ganska enkel. Vi utgår ifrån att skulden ligger hos gärningsmannen, och att det vore vansinne att alla potentiella offer skulle ändra på sina vanor. Vi utgår ifrån att offret kan reagera på en mängd olika sätt efter händelsen, beroende på situation och personlighet. (Underbara Clara skrev om det här) Men framför allt: personen ifråga förväntas inte gå runt resten av livet och vara ett misshandelsoffer.

Så är det inte med sexuellt våld. Plötsligt blir allt enormt snurrigt. Det blir ramaskri mot gärningsmännen i sociala medier. Det ska dödas och stympas till höger och vänster. Han har gjort det värsta en människa kan göra, han är en våldtäktsman, och han måste vara helt sjuk i huvudet för ingen av oss har någonsin träffat någon som skulle göra så. (redan här borde en varningsklocka ringa) Offret måste vara fullkomligt förstörd, annars var hen antagligen med på det. (trots att vi alla statiskt sett känner en rad personer som varit utsatta för sexuellt våld, och de flesta av oss inte känner någon som är helt förstörd av det, vilket borde få varningsklockorna att ringa högre).

Det sexuella våldet handlar dessutom inte bara om offret, utan om hens familj, sociala sammanhang, eller till och med samhällsgrupp. Vi har hört det hur många gånger som helst: en ung människa blir våldtagen och hela familjen tvingas lämna orten de bor i. Det här händer nu, 2013, i västvärlden. Det är systemets fel, tjejens fel, killens fel, allas fel, gå inte ut då kan du bli våldtagen, men blir du det är det ditt eget fel, fast det värsta som kan hända är ändå att blir anklagad för våldtäkt fast det kan väl inte hända för våldtäktsmän är ju inte vanliga killar, de skulle aldrig göra så, eller är alla män potentiella våldtäktsmän eller hur var det?

Orsaken till den här snurrigheten är att sexuellt våld inte funkar som annat våld. Skillnaden mellan sexuellt våld och annat våld är att en misshandel oftast är förknippad med ilska. En våldtäkt handlar oftast om makt. Inte om att skada fysiskt, utan att förnedra eller äga. Och omvärldens reaktioner visar gång på gång att det fungerar. Om du misshandlar någon finns ju risken att personen slår tillbaka, eller helt enkelt lägger is på blåtiran och går vidare med sitt liv. Om du våldtar någon anses du däremot ha förstört deras, och deras anhörigas, liv för alltid. Omvärldens reaktioner visar att maktdemonstrationen har fungerat, precis som önskat.

Problemet är ju att det inte alls stämmer. Man kan tycka att det inte borde finnas något som heter ”grov” våldtäkt, att alla fall är grova, men faktum kvartstår att våldet tar sig många uttryck. Det finns sexuellt våld längs hela skalan, med helt olika effekter, från mindre till livsavgörande. Effekterna är beroende av en massa olika saker: relationen mellan gärningsman/män och offer, deras ålder, graden av våld, sammanhanget, individers personlighet. Sexuellt våld KAN vara livsavgörande på de mest negativa sätt. Men det kan också inte vara det.

Jag tror att en anledning till att sexuellt våld fortfarande är ett så otroligt stort samhällsproblem, är att vi så fort ordet våldtäkt kommer på tal går in i någon slags reptilhjärne-tillstånd. Nyanserna försvinner. Den här ensidigheten gör att man inte kommer åt den allra största delen av problematiken: den vanliga. Där gärningsmannen är en vanlig person som känner offret, offret i sin tur lämnar det bakom sig och går vidare, och de anhöriga inte säger just någonting för de får aldrig reda på det. Det hoppas jag att alla som uttalar sig om våldtäkter på exempelvis Facebook tänker på: ni pratar med folk som har varit med om det. Både som offer och som gärningsmän. Allt annat är statistiskt orimligt.

Jag har en pragmatisk syn på det här problemet. Jag vill lösa det. Och då tror jag att en viktig del är att avväpna maktövertaget. Vi måste visa att våldtäkt inte innebär ett maktövertag. Det kommer fortfarande att ske hemska saker ibland, men villkoren kommer att vara andra. När maktaspekten är borta handlar det snarare om de enskilda galna våldtäktsmän, än om den massmarknad för sexuellt våld vi nu befinner oss i, där uppskattningsvis 20-25% av alla kvinnor utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin collegetid.

Vad tycker jag då att vi ska göra? Till att börja med: låt oss prata om sexuellt våld som system, men om varje tillfälle som en enskild situation. Låt oss skruva ner tonen i debatten, utan att göra den mindre allvarlig. Låt oss börja prata om alla nyanser av sexuellt våld, både när det gäller förövare och offer. Låt alla de kvinnor och män som inte har fått sina liv förstörda av våldtäkter komma till tals. Låt oss visa att tvinga någon till sex inte ger någon makt över dem.

För ingen människa är ett i första hand ett våldtäktsoffer. Alla människor är mer än så.

Disclaimer: Det hör egentligen inte till saken, men jag misstänker att någon kanske tror att jag aldrig skulle säga så här om jag själv eller någon nära mig hade utsatts för sexuellt våld. Jag har tillbringat nästan femton år i olika storstäders nattliv. Självklart har jag själv, och många jag känner, utsatts. Det är därför jag vet att alla reagerar olika. 

 

This is not a song, it’s an outburst

Nu är det mindre än ett år kvar tills det är val. Alla som sysslar med politik på något sätt (vilket ju är alla med rösträtt, minst) har nu jättelite tid på sig att försöka få till den förändring de vill se och försöka få så många andra som möjligt att hålla med om att just den grejen är värd att göra. Panik!

Efter att jag kanske var lite väl hård mot politiker som inte förstår vad ordet roligt betyder häromdagen kom jag på att jag redan i lågstadiet lärde mig om det här med konstruktiv kritik och att man inte ska säga vad som är fel, utan vad folk kan göra bättre. Jag kom direkt på något som är roligt: musik! Det är ju jätteroligt! Sång och dans och spex. Vill man alltså ha ett väldigt roligt valår kanske det allra bästa man kan göra är att sätta ihop en spellista med politiska kampsånger från olika tider. Eftersom jag vet att politiker är upptagna människor har jag hjälpt till lite på traven. Här kommer således drygt tre timmar musik som handlar om saker som är värdo och vad man kan göra åt dem. Roligt, va?

upp till kamp

Så här börjar den:

(Jag försökte vara bred i min lista och lägga till några låtar om sånt som de flesta svenska politiker är intresserade av, men jag hittade inte EN ENDA LÅT som handlade om det femte jobbskatteavdraget. Eller om mer pengar i plånboken eller ens om tidigare betyg i grundskolan. Så nu handlar de flesta om typ lika rättigheter, frihet, miljö och solidaritet. Hoppas att ingen blir ledsen och känner sig utanför på grund av det.)

Yosemite Dream

Nu är det dag tre på Den Stora Kaliforniska Roadtrippen och jag skriver detta från ett hotellrum i Lake Tahoe. Bisats: att vara på skidort i november är otroligt frustrerande för det är så nära och samtidigt så otroligt långt borta att man ska få ÅKA. Bisats 2: om du någonsin kommer till Tahoe måste du bo på Basecamp. Lätt det bästa skidhotell jag har varit på. Även om det i mitt fall innebär att jag sitter med datorn i knät och kollar på berget utanför.

Men det jag skulle skriva om var egentligen det vi gjorde igår, när vi körde från Fresno genom hela Yosemite National Park och ut i Nevadaöknen på andra sidan. För det var nog bland det mäktigaste jag har sett.

Öken. Superstora granar. Stupande klippor, snö, vattenfall, tunnlar, forsar, raviner. På en dag, och utan att man behövde köra särskilt fort eller långt. Vi drog vid 9 på morgonen och kom fram till hotellet i Tahoe vid fem på eftermiddagen.

Slutsats: åk dit om möjlighet ges, det är jättefint och ej jobbigt.

Why do you write strong women characters? Because you’re still asking me that question.

Det här talet av manusförfattaren Joss Whedon, där han förklarar varför många av hans huvudpersoner är kvinnor, har delats flitigt på senaste tiden. Om du inte har sett det redan, gör det. Det är jätteroligt.

Häromveckan fick jag en kommentar som undrade om jag inte tycker att jag låter som en upphakad skiva. Och det är ju sant. Det tycker jag absolut. Skulle man sammanfatta det mesta jag skriver skulle det antagligen bli ungefär så här: Kvinnor och män är lika mycket värda. Kvinnor och män är lika mycket värda. Kvinnor och män är lika mycket värda. Och så borde vi inte ta sönder planeten vi är helt beroende av. 

Jag vill inte skriva så. Jag vill att alla teman på den här bloggen ska vara helt ointressanta, ge noll delningar och kunna inledas med orden Idag tänkte jag att vi skulle ägna oss åt att slå in öppna dörrar. Men så är det inte. För dörren är inte öppen. Kommentaren om den upphakade skivan följdes av en annan som menade att jag har helt fel i det jag önskar och ber om (att kvinnor och män ska vara lika mycket värda). Det är fortfarande en åsikt som kan anses vara kontroversiell. Och den som är arg över sakernas tillstånd kan fortfarande anses besvärlig.

Så jag är ledsen, men ni som är uttråkade får helt enkelt hjälpa till så att saker går lite fortare. För tills det är lika självklart med jämställdhet som att jorden är rund. Tills det är lika kontroversiellt att komma ut som feminist som att komma ut med att man är för demokrati. Tills Joss aldrig mer får frågan om varför han skriver om kvinnliga huvudpersoner. Tills dess måste vi fortsätta.