Helgtips!

Många har redan tipsat om dokumentären Framgångsfällan som just nu finns på SVT Play, och det måste jag också göra. Om inte annat för att den har många märkliga klippbilder, som den här mannen i kostym som simmar i en näckrosdamm: 

I början tyckte jag att den var lite tråkigt pga… helt otroligt självklara saker de sa. Att ”ekonomi” inte finns på riktigt, att västvärlden alltmer liknar en oligarki, och så vidare. Men ju längre jag tittade insåg jag att det nog var en av de bättre sammanfattningarna av läget jag har hört. Trots klippbilderna. Så skicka till alla ni känner som vill veta lite mer om tillväxt och bankkriser.

Något som slog mig när jag såg den var också att, som vanligt, alla pratade om multi-nationalla företag som någon slags spöke eller varelse. Inte en enda gång nämndes en ledare för de företagen vid namn. Det tycker jag är konstigt. Det är ju trots att människor som fattar besluten på såväl storbanker som multisar, och det är så klart dem man borde prata med om man vill ha förändring. Hoppas på det nästa gång.

Ha en fin helg!

#pionjärer

Nu har det gått ett par veckor sedan kampanjen #tackanej lanserades. Det är ett initiativ av Fredrik Wass, Marcin de Kaminsky och Thomas Frostberg som går ut på att uppmana män att tacka nej till helmanliga sammanhang, som exempelvis paneldebatter, för att på så sätt ge arrangörer ytterligare ett incitament att jobba för att skapa så blandade och kompetenta sammanhang som möjligt.

När jag såg det först tyckte jag att det var jättebra. Precis som Rättis andra initiativ kändes det enkelt och självklart och jag är inte förvånad över att listan snabbt fylldes på med en massa tunga namn. Det måste jag säga till alla som kom med invändningen att #tackanej också borde handla om exempelvis klass och etnicitet: blanda inte ihop målen med medlen. Målet är naturligtvis att alla människor ska bli bedömda efter kompetens, inte bara kvinnor. Men för att komma dit måste man ibland ta en sak i taget. En kampanj som handlar om för många saker blir lätt urvattnad. Alla idéer som pekar åt rätt håll borde omfamnas, och om man tycker att något saknas går det ju utmärkt att ta ett eget initiativ som fixar det.

Men, det var inte den stora grejen. Den stora grejen var det som slog mig i helgen när jag satt och diskuterade saken över ungefär 20 glas vin med några av dem som står på listan. Att det här nog är första gången. Det är första gången jag har sett ett publikt jämställdhetsprojekt lanserat av män, för män, för att lyfta kvinnor. Utan att männen själv har något alls att tjäna på det.

Visst, det rör bara en mediaelit i storstäderna. Visst, det är inget bindande och vi vet inte vad effekterna kommer att bli. Men det är något helt nytt. De som står på listan är helt vanliga män som har gjort något som få tidigare har gjort. Det tyder på verklig förändring. Och då gick jag från att tycka att #tackanej var jättebra till att tycka att det är helt fantastiskt.

Hälsofällan

Jag fick en kommentar på instagram från en person jag inte hade sett förut, så av nyfikenhet kolla jag inte hens flöde, och där hittade bland annat en bild med följande citat:

Being healthy and fit is so much more important than being skinny. 

Personen hade naturligtvis lagt upp det i positivt och peppande syfte. I alla möjliga sammanhang hör man ju liknande grejer, typ: det spelar ingen roll hur man ser ut så länge man är hälsosam! eller Hon är smal/tjock, men inte på ett ohälsosamt sätt! 

Jag fattar som sagt att det här är sagt i all välmening. Fokusera på hur du mår, inte på hur du ser ut, vilket ju är helt rimligt. Men, som jag ser det är det ändå ganska problematiskt.

Till att börja med är det här med hälsa väldigt luddigt. Hälsan sitter ju i huvudet och i kroppen i en salig röra. Den är en kombination av arv och miljö, tur och otur, saker man själv kan kontrollera och sånt man absolut inte kan kontrollera. Dessutom är den väldigt svår för någon utom en själv att veta något om. Till och med läkare, trots att de har all möjlig yrkeskunskap och blodprover och what not, måste ju fråga sina patienter hur de känner sig, ibland på en skala från 1 till 10, för att kunna ge rätt hjälp.

Att därför titta på någon annan och utifrån det avgöra om hen är hälsosam, oavsett om det handlar om vikt, lyster i hyn eller vad tusan som helst, är alltså i princip omöjligt. Det vi bedömer är ju ändå hur personen ser ut att må, inte hur hen i själva verket mår.

Men även om det gick att avgöra precis hur hälsosam någon är genom att titta på dem, tycker jag inte att det är något vi borde bry oss om. Hälsa är som sagt komplext och individuellt. När vi ger andra tummen upp eller ner baserat på hur hälsosamma de ser ut är det egentligen bara en annan sida av samma förtryckande mynt som när vi säger att någon är för kort eller för smal. Vi sätter upp en ouppnåelig standard för vad som är normalt och så sågar vi oss själva eller andra för att de inte når dit. Det är precis lika krampaktigt och kontraproduktivt som vilket ideal som helst.

Så vad tusan beror det på att vi har hamnat här, där något så trevligt som att må bra blir ett problem? Som vanligt tror jag att man kan följa pengarna. Om det finns pengar att tjäna på att folk vill gå ner i vikt är det ingenting mot hur mycket som finns att tjäna på allmän hälsohets. Jag orkar inte ens tänka på hur många kronor jag har lagt på vetegräs och acaismooties och annat som på något oklart sätt ska vara hälsosamt, utan att ens fundera på det. Eller hur många gånger jag har tackat nej till att träffa en kompis för att jag måste hinna träna, eller ångestat över snabbmat jag har ätit. Är det hälsosamt? Jag har ingen aning. Något jag däremot vet är att många av de ögonblick jag minns mest i livet har tillkommit under väldigt ohälsosamma förutsättningar (läs alkohol/cigaretter/sol/sena nätter). Och att jag TROTS alla C-vitaminer blir förkyld och trött. Och aldrig orkar bära tunga matkassar särskilt långt.

Jag menar så klart inte att alla ska sluta träna eller äta blåbär. Det vore ju att igen ersätta ett tvång med ett annat. Det viktiga är att släppa sargen och ifrågasätta vad vi gör och varför. Och framför allt, låta det vara upp till var och en. Om vi vill ha en fri värld där människor får vara som de vill, ingår det ju att de också ska ha rätt att vara ohälsosamma. Och om vi vill ha en värld där vi inte fokuserar på utseende, ingår det att också släppa taget även om det mest välmenande.

 

Att rösta bort sin frihet.

De senaste dagarna har väldigt mycket i såväl sociala som osociala medier handlat om DNs beslut att publicera en annons med diverse påståenden om invandring (om du mot förmodan har missat den, finns den att läsa här.). Peter Wolodarskis förklaring till publiceringen kan man läsa här.

Jag hade nog personligen valt att inte publicera annonsen, dels för att jag inte ser vilket gott den skulle kunna göra (och om jag bestämde över annonserna i en tidning skulle det vara en viktig måttstock för alla annonser), dels för att det inte är så svårt att räkna ut vilka reaktionerna skulle bli. Som tidning har man ju ingen skyldighet att publicera annonser, och yttrandefrihet är inte samma sak som tourettes syndrom.  Alltså, bara för att man FÅR säga något måste man inte göra det.

Jag förstår att annonsen upprör. Jag blir också obehaglig till mods. Som fan. Mänsklig frihet är det viktigaste jag vet och jag får ont i magen av alla antydningar om att andra inte tycker det. Men. Även om jag inte vill se det, inte vill att det ska finnas människor som tänker annorlunda, är det ett faktum att de finns. Att se deras åsikter tryckta på papper är ett skäl att mobilisera. Att debattera. Att som Damon Rasti lägga fram fakta och motargument. Men jag kan inte tycka att det är en anledning att kräva att åsikterna inte skulle tryckas.

För tyvärr har det varit den mest vanligt förekommande reaktionen jag har sett i sociala medier: krav på bojkott av DN och avslutade prenumerationer. Som om det gick att tysta ner rasism. Som om strategin att frysa ut SD någonsin har funkat. Som om det räckte att tillräckligt många tog avstånd, så skulle problemet vara löst.

Jag tror tyvärr att vi måste vara överens nu om att det inte funkar så. Sverige står inför avgörande vägval och det är genom att prata MER om dem, inte mindre, som vi kan påverka utgången. Deras väg eller vår. Bakåtsträvande eller framtidsorientering. Mindre frihet eller mer.

Om Nelson Mandela, Martin Luther King eller Rosa Parks hade nöjt sig med att ”ta avstånd” från dem som argumenterade för begränsad frihet (och eventuellt avslutat en tidningsprenumeration) hade vi inte varit där vi är idag. Det krävs mer än så. Och jag hoppas att många, många vill och orkar göra det som krävs för Sverige inte ska rösta bort sin egen frihet i nästa val.

Å när vi ändå pratar om jul.

Julmusik. Det är något jag också älskar. Men eftersom skiten ska pumpas i samtliga högtalare i en dryg månad behöver man ju mycket att välja på. Så kan vi inte byta lite listor med varandra?

Här är min. ninas jul

Nu får ni posta era i kommentarsfältet, tack!

Och så undrar jag en annan grej: hur använder ni ordet skit? Jag använder det på ganska många olika sätt. Dels negativt (det här är en riktigt skitdag), dels neutralt, i ungefär betydelsen grejen som när jag nämner julmusik ovan (nu tar vi tag i den här skiten) och dels positivt som en översättning av det engelska uttrycket this is the shit (det här är skiten just nu). Är det bara jag och mina vänner som pratar så eller är det allmänt accepterat?

 

Alla Uppsalabor!

Jag fick ett mail från Sofia som jobbar ideellt på Uppsala Kvinnojour. Så här skriver hon:

”Kvinnojouren jag är aktiv har fått minskade anslag och därmed har vi svårt att få verksamheten att gå runt. Varje vecka kommer det i snitt fyra nya kvinnor till oss på jouren, och i nuläget räcker våra resurser knappt till detta. För att vi ska kunna behålla vårt skyddade boende är vi i akut behov av ekonomiskt stöd. För att få in pengar till jourens fortsatta arbete har vi nu arrangerat en julkonsert i Uppsala.”

Här finns Facebookeventet med alla detaljer. För er som bor i Uppsala: försök hinn gå dit, och om ni inte hinner, skänk en hundring ändå. Det är så lite för att kanske rädda någons liv. Och alla andra: rösta på någon i nästa val som inte tycker att grundläggande samhällsservice, som tryggt boende, ska erbjudas av volontärer som tvingas lägga värdefull tid på att dra in pengar istället för att jobba med frågorna de brinner för. Det är ju helt fucking vansinnigt.

OMG.

Den här veckan alltså. Den har inte varit riktigt klok. Har fortfarande ingenstans att bo, är fortfarande inte klar med forskningsartikeln som skulle ha varit skickad i somras. Massor av minus som att jiddra med Blocketfolk och andra märkliga typer (varför ÄR folk så jävla konstiga, jag förstår det inte), att sova på en tältsäng och att vi inte kommer att kunna flytta in i lägenheten på ännu en vecka. Och så en massa plus som möte med bokförlaget (vi har en titel, typ nästan helt bestämd, så himla kuuuul, och manuset är klart i januari), panelsamtal med bästa Maktsalongen och ett potentiellt spännande samarbete med en av Sveriges största dagstidningar. Och att artikeln tydligen rör sig framåt om man jobbar med den typ dygnet runt.

Jag har alldeles för mycket att göra just nu. Det går inte ihop och det är asjobbigt. Men något jag har insett på senaste tiden är att det ÄR jobbigt ibland. Om jag vill ha den typen av liv och jobb jag gillar, då kommer det att komma såna här perioder. Så länge de inte är för långa och täta så är det ingen fara. Man får gnälla och bli arg och gråta och tycka att allt är orättvist. Det är helt okej. Man behöver inte gå runt och vara lugn och glad och harmonisk jämt, även om det är vad man strävar efter. Det går ju för tusan inte.

Därför tänker jag tillåta mig att vara tokstressad och gnällig i några veckor till. Men nu är det fredag och eftersom jag inte har någonstans att bo innebär helg att man håller sig ute och hittar på roliga saker. Det är i alla fall nåt att se fram emot. Ha en grym helg hörrni!

 

Julklappstips!

Nu är det ju då snart jul. ÄLSKAR jul. ÄLSKAR i princip allt med jul, inklusive mörkret, glöggen, plastig musik, pynt och julklappar. HÖGAR med julklappar. Finns nästan inget som är så kul som att fundera ut presenter till dem man tycker allra mest om och försöka få tag på just det. Men. Jag har förstått att alla inte tycker att det är så kul, eller i alla fall inte hinner tycka att det är kul. Och då kan de så klart kännas dumt. Att hasta in på något överfullt varuhus dagarna innan jul och försöka hitta någon meningslös grej till en person som inte behöver eller vill ha nåt rimmar ju rätt illa med i princip allt vettigt man har i kroppen.

Vissa löser det genom en överenskommelse om att de vuxna i släkten inte ger något till varandra. Vissa begränsar givandet till en specifik kategori, som att alla bidrar till ett boklotteri, att man kör secret santa med små enkla presenter, eller att alla bidrar med något ätbart. Superbra idéer, allihop, men det kräver ju att man synkar. Och eftersom många firar jul med olika konstellationer av människor kan det bli svårt att genomföra i praktiken. Därför kommer här en liten lista med julklappsidéer som inte kostar planeten något, som i princip alla vuxna blir glada över, och som inte är alltför jobbiga att få ihop (skulle du sticka strumpor till alla borde du ha börjat i september. Sorry to say.).

Fred, Frihet, Förändring

Ni vet hur alla föräldrar när man var liten önskade sig typ snälla barn eller fred på jorden? Så himla dålig önskan pga svår att ge. Men nu har Kvinna till Kvinna fixat så att man KAN ge bort fred på jorden i en liten ask. Så himla bra. Det finns tre olika presenter som fokuserar på olika aspekter av deras arbete. Här beställer man.

Rättviseförmedlingen

I Rättis shop kan man till exempel köpa Rättvisehandduken (med julmotiv, så kanske bäst till nån som man ger klapp till lite innan jul) eller Rättviseväskan (kanske Sveriges mesta hipsterprodukt). Och givetvis Rättesnöre att slå in alltihop med. Överskottet går oavkortat till Rättis arbete med att öka kompetensen på alla möjliga ställen i samhället.

Medlemskap i museer

I princip alla museer säljer medlemsskap. De brukar kosta några hundralappar och ger mottagaren fritt inträde under ett år och inbjudningar till specialevent och annat spexigt, samtidigt som man stöttar museets arbete. Och det fiffiga är ju att det finns museer för typ allt, så oavsett om din familj gillar modern konst eller spårvagnar så löser det sig. Några favoriter för mig:

Moderna Museet

Fotografiska

Artipelag

Tidningsprenumerationer

Att få en prenumeration på en favorittidning känns så himla lylligt tycker jag. Det liksom bara fortsätter komma och komma. Extra kul är så klart att få någon utländsk tidning eller nån man inte ens själv visste att man gillade. Galago har till exempel ett fint julerbjudande.

Konsertbiljetter

Man kan naturligtvis byta ut konsert mot teater, musikal eller nåt annat man gillar. Men det är kul om det är ett specifikt datum och en faktiskt biljett man får, allra helst ett par månader fram i tiden så att man hinner längta efter det. Om man ger det till någon man inte träffar varje dag kan det med fördel kompletteras med middag och häng innan eller efter.

Sport & annat skoj

Man kan så klart ge bort sport utan att ge bort själva prylarna (som kan vara svårt att veta vad människan vill ha/behöver). Högst på min önskelista skulle stå att få träna med en löpcoach eller längdåkningsspecialist några gånger. Men det kan ju också bli en yogakurs, klippkort på Klätterverket eller för den delen vilken knasig kurs som helst på Folkuniversitetet. 

Behandlingar och SPA-jox

Det här delar mänskligheten i två delar. Älskar man att någon kladdar grejer på ens ansikte/kropp i en timme, eller hatar man det? Jag älskar det, men det är ju sällan något man går och köper till sig själv, vilket är själva definitionen på en bra present. Jag skulle satsa på Kiehls (de gör behandlingar i sin butik på Mäster Samuelsgatan) Grand Hotel eller Day Spa om man tänker Stockholm.

Om budgeten tillåter: En resa

Och innan ni börjar gorma om flygresor etc så vill jag poängtera att en resa inte behöver vara lång för att vara kul. Att ta Vaxholmsbåten ut i skärgården över helgen eller ge en kompis som bor i en annan stad en tågbiljett så att hen kan komma och hälsa på är fett. Jag har aldrig fått en resa i present men har gett bort det massor av gånger och det brukar blir väldigt uppskattat. Till och med den gången vi gav en Riga-resa till Sandra men hon inte kunde åka så det slutade med att vi stageade Riga så bra vi kunde i min etta på Skånegatan. Man kan se hur det blev här.

Sådär, det var lite idéer att börja med. Och nu har jag dessutom avslöjat för alla i min familj vad ni INTE kommer att få. Nu blev ni nyfikna, va?

#omrasism

I helgen (förlåt senigheten, mitt liv är ett för-e-bannat kaos just nu) lanserade Miljöpartiet initiativet #omrasism. Det är resultatet av en långt arbete med att lyfta fram lösningar kring främlingfientlighet. Bland annat har det skrivits en artikel på Aftonbladet Debatt och så har man samlat ihop 10 korta texter på temat Världsmedborgare, Sverigevänner där miljöpartister och andra ger sina two cents i frågan och dessutom kommer med konkreta lösningsförslag.

Och det älskar en ju. Det sista alltså. Lösningar. För det är så otroligt tröttsamt att de enda som pratar konkret om integration/migration är de som är emot det. Orka hålla på att ”ta avstånd” och dänga rasist-kortet i huvudet på folk i tid och otid. Nä, ska vi komma till rätta med ett av vår tids största problem (främlingsfientligheten, alltså) måste det komma lite faktiska förslag. Det är det bästa med #omrasism.

Det sämsta är att det även här smyger sig in siffror. Siffror som visar vad samhället tjänar, i ekonomiska termer, på mångfald och tolerans. De är inte många, men de finns där. Det är synd. Lika synd som att tusentals människor tyckte att debatten borde föras genom de argument som lades fram i Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth. Det är naturligtvis inte fel i sak; samhället tjänar ibland ekonomiskt och kortsiktigt på att förändras. Men det är inte därför vi ska arbeta mot främlingsfientlighet och rasism. Det handlar nämligen inte om ekonomiska värden, utan om humanistiska, och de kan man inte växla mot varandra.

Lika solklart som det är att Tavakoli har bidragit mer ekonomiskt till Sverige än Ekeroth har, lika solklart är det att det finns andra invandrare som inte har gjort det. Och lika solklart som att vissa toleransprojekt sparar samhället pengar, är att andra kostar pengar. Poängen är att det spelar ingen roll. Det är inte för att spara pengar vi ska motarbeta nyrekryteringen till högerextrema grupper.

Människovärdet är okränkbart och lika, oavsett det ekonomiska bidraget. Det är det diskussionen borde handla om.

Om uppmärksamhetskåta gaphalsar

Något jag kan bli väldigt trött på är idioter. Folk som inte orkar tänka, inte orkar fatta, trots att de egentligen skulle kunna.

Något annat jag kan bli väldigt trött på är folk som låtsas vara idioter för att det är ett bra sätt att få uppmärksamhet. Man kan nämligen säga eller skriva något som uppenbart är idiotiskt, och så blir folk som inte är idioter helt rosenrasande och börjar förklara varför man har fel. Den oförtjänta uppmärksamheten är ett faktum.

När det gäller Marcus Birro är det svårt att veta om han är en idiot eller låtsas vara en idiot, men han har hur som helst IGEN lyckats skriva något som framstår som helt ogenomtänkt (den här gången om feminism) och därmed fått diverse reaktioner. Den senaste veckan har även Gabriella Bark gjort samma sak.

Hur orkar de? Och hur orkar någon reagera? Jag är all for att man ska diskutera saker och så vidare, men nån gräns får det ju liksom finnas. Varför ska man debattera/diskutera med någon som uppenbarligen inte är det minsta påläst, eller ens verkar vara intresserad av att bli det? För är man på allvar intresserad av att kritisera feminismen skriver man inte som Marcus eller Gabriella. Då ser man till att 1) sätta sig in i det man vill kritisera 2) hitta någon bra vinkel och 3) formulera sig så att man inte framstår som sinnesförvirrad.

Problemet med att försöka besvara en inlägg som Marcus eller Gabriellas är att man inte inte har någonstans att börja. Det är så många uppenbara, och  är jag rätt säker på, medvetna, fel i texterna att det blir helt snurrigt. Det bäddar inte för diskussion. Det bäddar för en klatschig rubrik och inte mycket mer. Och sånt vill jag se mindre av, inte mer, framför allt när det gäller jämställdhet. Därför tycker jag att vi lägger ner nu. Det finns för mycket riktigt och viktigt jobb att göra för att lägga tid och energi på uppmärksamhetskåta gaphalsar. Eller vad säger ni?