Allt-på-en-gång-metoden

Häromdagen när jag skrev om en annan typ av balans i livet (att jobba mycket och istället dra ner på annat) fick jag ganska mycket reaktioner på formuleringen Jag behöver inte träffa kompisar. Skit kan vänta. Jag tror att den kanske behöver förtydligas lite.

Först och främst menar jag så klart inte att mina kompisar är skit eller att det är skit att träffa dem. Jag menade skit som i grejer. Och med träffa kompisar menade jag inte att träffa dem någonsin, som i att strunta i deras födelsedagsfester eller att hjälpa dem att flytta, utan mer det där varje-dag-hängandet. De flesta av mina kompisar är ganska lika mig på det sättet att de också kan snöa in på jobb eller vara bortresta under längre perioder. Vänskapen klarar det om den är bra till att börja med. Man kanske inte hänger lika mycket hela tiden, men på det stora hela tror jag faktiskt att relationen stärks av att man ger varandra space vid behov.

Men. Det vore ljug att påstå att jag är världshistoriens bästa kompis, eller är en sån som säger att vännerna är det viktigaste i mitt liv. Det här borde ju egentligen någon annan uttala sig om, men jag tror att jag får räknas som lojal och pålitlig men inte särskilt tillgänglig. Helt enkelt för att det går inte. Jag hinner inte blogga och jobba och springa på möten och vara en bra flickvän och en hyfsad dotter och syster OCH en fantastisk vän som alltid hinner fika. Går inte. Så då får jag lov att välja. Och det kanske verkar skitkonstigt att välja bort sina vänner, det får en ju liksom inte göra, lika lite som en får välja bort sin hälsa. Men jag gör det i alla fall. Inte för att jag vill eller för att jag inte önskar att dygnet hade 53 timmar, utan för att jag måste.

Jag tror att det är otroligt viktigt att inse att vi alla är olika och vill ha våra liv på olika sätt i olika perioder. Jag har haft perioder när jag har varit en fantastisk kompis, men en superdålig anställd. En strålande bra flickvän men ingen aning om vad som står i tidningen. Ibland har jag varit otroligt vältränad, andra gånger har jag haft det snyggt hemma. Och alla olika varianter har haft sina fördelar utom en: den när jag försöker allt på samma gång. Då blir allt halvdåligt och jag själv helt förstörd.

Så. Ta det lugnt. Ibland är det läge för något och inte för något annat. Så länge en inte beter sig som en stor idiot finns det andra kvar när en kommer tillbaka.

 

 

Män mot våldtäkt

Det har varit mycket prat om sexuellt våld på senaste tiden. Det är jättebra. Det är på många sätt ett snårigt och komplicerat ämne och ju mer det får luftas desto större är sannolikheten att vi kommer vidare.

Men något som är enkelt och tydligt i allt det snåriga är vanligheten. Det har jag känt på mig tidigare, men ju mer jag läser och ju mer jag pratar med andra blir det tydligare och tydligare. Det är JÄTTEVANLIGT. Att som kvinna ha blivit utsatt för våld av män är alldeles för ofta regel, inte undantag. Kanske inte i alla grupper, åldrar och delar av landet, men för den som är relativt ung och rör sig ute bland folk och dejtar: Det händer. Hela tiden.

Det här skriver jag så klart inte för att skrämma någon. Men jag tycker att det är viktigt, för det visar behovet av att upprepa: det gäller inte en viss sorts (svag, utslagen) kvinna. Och det gäller inte ens viss sorts (galen) man. Det är mönster som kan drabba vem som helst. Och de allra flesta säger aldrig ett ord om det, utom i ett anonymt kommentarsfält, för att det är så jäkla jobbigt. Och tyvärr tror jag att en anledningarna till det är hur omvärlden, med folk som egentligen vill väl, reagerar.

Jag har själv varit i många såna diskussioner. Där killar runt ett bord pratar om våld mot kvinnor, hur fruktansvärt det är, och allt de skulle göra om det drabbade någon de kände. Slå ihjäl, kastrera, etc. Varje gång har jag funderat på vad jag ska säga. Ska jag, som antagligen är den enda som faktiskt vet något om det här, berätta? Ska jag säga vad som hände mig vid de där olika tillfällena, och hur det skiljer sig milsvitt från scenariot de målar upp just nu? Att ”om” det hände någon tjej de kände är fel formulering, för det har garanterat inte hänt bara någon de känner, utan många.

Självklart inte, har jag alltid tänkt tidigare. Jag vill inte att de ska veta, jag vill inte paja stämningen, och framför allt vill jag inte bli utskälld för att jag inte har berättat tidigare (vanligaste reaktionen) eller misstrodd för att jag inte har reagerat på ”rätt” sätt (näst vanligaste reaktionen). Och så, naturligtvis, pinsamhetsaspekten. Jag vill inte att de ska se mig på det sättet.

Jag har börjat tänka om nu. Nu ger jag mina två cents även om de inte passar in i bilden. Vill folk prata våld får de lov att göra det med verklighetsförankring, hur dålig stämning det än blir. De får prata med någon som inte är en svag kvinna och som inte skadades av en galen man. De får veta exakt hur ointresserad jag är av deras kastreringsplaner och att deras sätt att prata kanske hjälper dem att mäta kuk gentemot varandra, men inte hjälper utsatta kvinnor ett dugg. Tvärtom skrämmer det till tystnad. För vem sjutton vill berätta om något jobbigt som har hänt om det leder till ett vansinnesutbrott hos omvärlden?

Något som däremot är positivt är att det faktiskt är helt upp till män att stoppa våld mot kvinnor (för den som börjar app-app-appa här: 98% av allt sexuellt våld utförs av män och 95% av offren är kvinnor. Så ja, det handlar om kön. Och ja, män utsätts för våld av andra män och det är också ett problem men det gör inte det här problemet mindre. Dessvärre har inte universum en problemkvot som fylls och sen är det lugnt på alla övriga fronter, det sker en massa skit överallt samtidigt. Tyvärr). Det finns mycket man kan göra, om man ser bortom det mycket okonstruktiva hoten om mer våld. Det allra viktigaste är förstås försäkra sig om att själv aldrig skada någon annan, man eller kvinna, hur arg man än blir. Man kan sen dela den insikten med sina kompisar. Man kan vara en bra feministisk förebild och behandla alla människor lika och respektfullt. (101 förslag på hur man som kille gör detta finns här.) och dela det med sina kompisar. Och när olyckan är framme kan man lyssna. Lyssna på sin tjej/syster/kompis och ta reda på vilken hjälp, om någon, hon behöver. Min känsla är att en nedslagen gärningsman ligger jävligt långt ner på hennes lista, och om det finns där, vill hon nog göra det själv.

God måndag!

Känns som att den här veckan börjar bra. Till exempel kan vi vara säkra på att jag lever eftersom jag här syns på en bild med dagens tidning.

Och där hittar vi också min första krönika i Metro! Den handlar om att få lite perspektiv på saker och ting när livet plötsligt tar slut. Finns på nätet här.

I lördags gjorde jag också ett litet inhopp i Medierna i P3 apropå American Apparel och Årets Sexist. Den delen börjar 24 minuter in i programmet.

Hoppas att ni gillar!

Man kan ha kul på jobbet varje dag och det är ens eget ansvar att det blir så.

För några år sedan fick jag en kommentar här på bloggen som i princip fick mig att ge upp alltihop. Jag minns inte exakt vad den sa, men poängen var att jag är så otroligt sen på bollen med allt och skriver om saker först när alla andra har tröttnat. Jag vet inte varför det tog så hårt, för det är ju sant. Jag har aldrig försökt driva nån slags nyhetsblogg som är först med allt, snarare vill jag höra vad alla de som är bra på sånt säger först för att se om det finns något att tillägga. Oftast gör det ju det.

Hur som helst, min senhets-vana trogen lyssnade jag i veckan på Värvet-intervjun med Alexander Bard som sändes i december. Och FY SJUTTON vad bra den var. Alexander är annorlunda från de flesta jag känner i nästan alla avseenden: kön, generation, karriär, politisk övertygelse osv, och det var precis det som gjorde det så jäkla spännande. Det, och att människan måste vara Sverige mest precisa person. Varje svar var ett pratminus, en potentiell rubrik. Så väldigt befriande osvamligt. Så lyssna på det. Framför allt om du som jag har ganska lite gemensamt med Alexander Bard.

Under kniven

Fick en bra (och svår) fråga häromdagen som jag tycker är värd ett eget inlägg.

Just nu har jag blivit tilldelad en kund som utför bröstoperationer, främst på kvinnor som haft bröstcancer eller liknande. Jag är den enda kvinnliga kreatören i teamet och har svårt att ta moralisk ställning. 1) vad tycker du om skönhetsoperationer i medicinskt syfte? 2) hur kan man sälja en skönhetsprodukt från en feministisk synvinkel? Är det ok? 3) vet du några bra exempel på reklam som hanterar body image på ett vettigt vis?

1. Jag tycker att alla får göra precis som de vill med sin egen kropp, oavsett om det är i medicinskt syfte eller något annat syfte. Det jag kan kritisera är snarare strukturerna och normerna som gör att människor känner sig tvungna att ”korrigera” välfungerande kroppar. Det tycker jag är hemskt sorgligt. Men det innebär inte att jag har några invändningar mot dem som väljer att göra ingrepp, precis som jag inte tycker att det är fel att sminka sig eller klä sig på ett visst sätt. Det är viktigt att göra skillnad på struktur och individ, tycker jag. Att alla får göra precis som det vill och ingen känner sig tvingad till något, det är min dröm.

2+3. Här blir det direkt svårare, för här är ju risken att man bidrar till precis den där strukturen som jag helst skulle vilja ha bort. Tyvärr blir det väldigt ofta hycklande när skönhetsföretag försöker ställa sig ”på kvinnans sida”. Några exempel jag har tagit tidigare är Dove Beauty Sketches och Special Ks Shhhhut Down Fat Talk.

http://youtu.be/WEIFlSBodVM

Problemen med det här är ju att det bara befäster att skönhet är sjukt viktigt för kvinnor, och att det sedan är vårat eget fel om vi mår dåligt av det. Fy fan.

Jag tror inte att det är omöjligt att göra skönhetsreklam på ett intressant och feministiskt sätt, men det kräver jäkligt mycket respekt för och kunskap om ämnet. Och humor. Det är nog det jag saknar mest, och det är ett väldigt effektivt sätt att göra någon från objekt till människa. Även kvinnor som vill ha medicinska skönhetsoperationer är ju liksom som folk är mest.

Om jag skulle närma mig ditt problem skulle jag nog kolla på referenser i media snarare än reklam, för jag kan inte komma på någon reklam som har gjort det bra. Men det finns ju en massa folk som skriver om skönhet på sätt som varken är normaliserande, ytligt eller tråkigt. Kolla till exempel medier som Gentlewoman och Rookiemag, bloggare som Brita Zackari och Caroline Hainer, och så vidare. De har alla tydliga feministiska agendor och behandlar skönhet på olika sätt.

Lycka till!

Välkommen till ditt nya liv

Välkommen till ditt nya liv. Hur känns det? 

Så dramatiskt blev jag hälsad på när jag var hos mitt bokförlag häromdagen för att prata formgivning. Och jag inser att jag hade verkligen inte fattat ALLS vad det faktiskt innebär att ge ut en bok. Jag har drömt om det ungefär hela mitt liv och nu när det väl händer är jag inte med på tåget. Jag känner ju så himla många som har gett ut böcker av olika slag och ingen av dem har sagt något. Ingen av dem har berättat om alla steg och olika delar och beslut som ska fattas. Kanske är det för att precis som allt annat händer inget över en natt. Man skriver lite här och där och har ett möte och ett till och så plötsligt finns boken och man själv har gått och blivit författaren. OMG.

Men nu är det i alla fall som det är. Boken heter Meningen med hela skiten och kommer ut i mitten av maj  på Volante (har jag nog redan skrivit, men får en massa frågor om det så det skadar ju inte att skriva igen). Den kommer att finnas att köpa på alla vanliga ställen på internet och i verkligheten. Och jag kommer i samband med det att flänga runt och prata på diverse scener på olika ställen i Sverige. Jag kommer att berätta mer så fort jag vet mer. För som sagt, tåget är i rullning och jag gör mitt bästa för att hinna med. Och hoppas så klart att ni också hakar på!

Stora feministpriset

Efter ett ganska långt uppehåll började jag lyssna på Filip och Fredriks podcast igen häromdagen, och lyssnade alltså ikapp en massa gamla avsnitt. Jag tror att det var ett av de första avsnitten i år som handlade om feminism, aggressivitet och uteslutande. Det var långt och fick ta plats och jag tyckte att det var superbra.

För ärligt talat är det en sak jag också har funderat över jättemycket på senaste tiden. Att det finns grupper och personer inom feminismen som får relativt mycket mediautrymme som jag också uppfattar så. Som aggresiva och uteslutande. Alltså, jag fattar att alla som kämpar för rättvisa blir förbannade. Jag blir också förbannad. Förbannad på att det går för långsamt, förbannad på att så många fegar ur, förbannad på att ännu fler inte ens verkar fatta att det är ett problem att människor föds till helt olika förutsättningar. Jag fattar också att man blir irriterad på påståenden om att feminismen måste tagga ner, att vi måste branda om den och kanske kalla den något annat, för annars känner sig inte männen inkluderade. Det är skitsnack. Och det är så klart allas fulla rätt att verbalisera den ilskan och irritationen precis som de behagar. Det gör inte kampen mindre värd på något sätt.

Samtidigt är det ju så att vi kan inte komma dit vi vill om inte fler ansluter sig. Om inte fler fattar, om inte fler ser. Det spelar ingen roll hur rätt man har om ingen lyssnar. Ibland måste man vara högljudd för att någon ska bry sig. Och ibland är det precis tvärtom.

Det vet jag, för jag var också rädd för feminism i början. Jag vet inte vad det grundade sig i, kanske vad jag hade läst i tidningar eller hört sägas. Jag trodde att det skulle vara svårt att vara feminist. Att jag skulle bli kritiserad och hånad om jag inte kunde alla teorier och hade läst alla böcker. Det visade sig vara helt fel. Det går alldeles utmärkt att vara feminist baserat på inget annat än en fast övertygelse om allas lika värde. Böckerna och teorierna kan man ta efterhand, om man känner för det. De hjälper att strukturera tankarna och förklara varför det ser ut som det gör i samhället, men de har ingenting med rätt eller fel att göra. Eller smart eller osmart.

När jag skriver om jämställdhet har jag ett enda mål: att fler personer, av alla kön, ska känna att den här frågan är viktig. Att den handlar om dem. Att det finns saker de, personligen, kan göra här och nu för att förändra. Vissa kommer jag så klart aldrig att kunna övertyga. Men min erfarenhet är att de allra flesta kan man faktiskt nå. Det kan ta lite tid, men innerst inne är det trots allt få som inte skriver under på feminismens grundläggande principer när de väl börjar intressera sig för dem.

Jag lägger mig inte i hur andra gör när det gäller det här. Det är en annan fördel med en stor rörelse; vi behöver inte tycka lika om metoderna, så länge vi är hyfsat överens om målet. Men jag hoppas att alla ni som känner er osäkra inför att närma er feminismen förstår att det är världens ofarligast grej. Det är inte en klubb eller en livsstil eller något man måste bli godkänd för att vara med i. Det är inte något som bara gäller kvinnor eller bara akademiker eller bara på Södermalm. Det handlar bara om att svara ja.

Vill du att kvinnor och män ska behandlas lika i alla sammanhang? Vet du att vi inte gör det idag och är okej med att jobba lite för att förändra det? Grattis, då har du vunnit stora feministpriset.

Efterlysning!

Du som köpte nattduksbordet av mig på bloppisen – jag har hittat benet, men tyvärr tappat bort din mailadress. Så vore toppen om du kunde maila mig igen så löser vi det.

Klart slut på märkligaste inlägget i den här bloggens historia. Dock helt sant. 

En alternativ

När jag skrev om mitt nya Metro-gig förra veckan kom det en väldigt förståelig kommentar, nämligen hur ska du hinna? Jag skriver ju rätt mycket om att jag inte vill jobba ihjäl mig och så gör jag det ändå, liksom.

En delförklaring är att jag har tagit paus från mina doktorandstudier under våren på grund av boksläppet. Men jag har ju fortfarande då boken, bloggen, krönikorna och undervisningen på Handels, samt övriga föreläsningar. Så ja, det är tamejfan skitmycket vissa dagar och veckor.

En anledning till att jag hinner är att jag styr min egen tid nästan 100 procent. Jag behöver inte vara någonstans en viss tid för att någon säger det, eller sitta kvar till klockan fem. Jag kan alltså göra saker när det är smidigast att göra dem (typ: gå och handla mat mitt på eftermiddagen). Men det är inte hela lösningen. Det är att jag helt enkelt skiter i att försöka ha en fritid. Det är så klart inget jag räknar med ska gälla resten av livet, då skulle jag nog bli galen. Men just nu vill jag jobba, jag har möjlighet att jobba, och då är det faktiskt otroligt befriande att inse att det är okej. Jag måste inte träna. Jag måste inte köpa nya kläder. Jag måste inte ha ett välstädat hem, gå på bio, klippa håret, träffa kompisar. Skit kan vänta. Just nu har jag flow och då är det bara att hänga med.

Balans i livet behöver inte handla om att göra lite av en massa olika saker. För mig handlar det snarare om att göra mycket men av färre saker. Att nörda ner sig. Precis som de som blir duktiga på allt genom alla tider alltid har gjort. Det passar inte alla. Det är inget ideal. Men det är ett alternativ som man inte ska underskatta.