National businesswoman

Här kommer en hejsansvejsan från ett tåg. Försökte lägga upp en bild men SJ och så… ja ni vet. Idag är jag hur som helst på väg till Sandvik för att föreläsa om jämställdhet, media, forskning och annat som jag hoppas att lyssnarna tycker är lika kul som jag tycker.

Jag kommer att vara lite national businesswoman de kommande månaderna och flänga runt i diverse sammanhang och diverse svenska städer. Om du vill att jag ska komma och prata om till exempel min forskning på ditt företag eller skola så är det bara att maila simon@volante.se.

So sue me.

Sara Haraldsson är en av många grymma feminister som har tagit över Miljöpartiets instagramkonto de senaste veckorna. För några dagar sedan postade hon den här bilden:

Det är löpsedeln för en ny tidning som sitter uppe utanför nästan varenda kiosk jag går förbi. Det här med logik verkar inte vara rubriksättarens starka sida. På bara några få meningar lyckas hen bland annat påstå:

– Att fasta är detsamma som att äta vad du vill

– Att ”vanlig mat” gör en piggare, friskare och smalare

– Att det är rimligt att uppmana till en tightare kropp (fyfan vilket vidrigt uttryck det är) och ovanför uppmana folk att sluta tvivla på sig sjävla

– Och som grädde på moset: att tidningen handlar om hälsa

Det stämmer inte. Det funkar inte. Det är idiotiskt. Och ändå står det där, svart på vitt (okej, rosa på vitt, ifall någon av misstag skulle få för sig att den här typen av galenskap skulle kunna gälla killar också): du ska fan inte tro att du ska äta mat för att bli mätt, hålla på med sport för att det är kul, eller tro att hälsa kan ha att göra med något annat än utseende. Och skulle du samtidigt ha mage att inte älska dig själv precis som du är, då är du riktigt illa ute.

Fy fan vad trött jag blir. I förra veckan sa jag upp mitt SATS-kort. Jag vet att det inte är SATS som ger ut den här tidningen, men när jag går dit är det precis så här jag känner mig. Som en självtvivlande, rumpfokuserad idiot. Det här omslaget blev droppen. Jag har inte lust. Det är min tysta (okej inte så tysta kanske pga skriver här etc) protest mot det här förbannade skitsnacket.

Det finns för mycket kul där ute. För många goda mackor att äta. För många berg att bestiga. För många människor att pussa på. För många storföretag att ta över. Jag har inte tid att skaffa mig en tajt rumpa. So sue me.

 

Cover up!

Happy Friday! Har varit så himla gladans hela den här veckan alltså. Och inte blev det sämre av att senaste numret av Uppsalaekonomernas tidning Reversen kom ut, med mig på omslaget!

Det var en sjukt rolig intervju att göra. Så ovanligt att få prata ordentligt om forskning och resonemang utan att det måste bli små snärtiga pratminus som ska klippas ihop. Så den som vill kan försöka ta sig igenom närmare sex sidor av prat från mig.

Ha en (ordagrant) strålande helg nu!

 

Hahaha. Inte.

Fick en bra fråga, eller spaning snarare, häromdagen från Sara. Hon skriver:

Jag har funderat på detta med skämt och att provocera. Jag har en del människor (framförallt män) i min närhet som tycker att en måste kunna skämta om allt för att det ska avdramatisera något eller som kan säga i stort sätt vad som helst i diskussioner om ämnen som rör feminism och sedan ursäkta det med att de gillar att provocera. Min magkänsla säger nej till detta, mest för att det känns som att det aldrig bara är ett skämt eller bara en provokation, att det alltid finns ett uns av sanning eller allvar. Sedan är ju en som kvinna så van vid att få ta skit och sedan höra att var ett skämt. Men det vore sjukt spännande att höra hur du tänker kring detta!

Min spontana reaktion är: sluta umgås med dom, låter ju astrist. Världen är full av smarta och roliga människor (av alla kön) som inte behöver ta till trötta förolämpningar för att driva en diskussion eller få andra att skratta. Häng med dom i stället!

Men ibland är det naturligtvis så att en inte kan välja. Då är min bästa taktik att bemöta ”skämtandet” med allvar. Att med lugn och stadig röst säga: Jag tar illa vid mig när du säger så där. Då kommer hen som var så himla rolig nyss antagligen att bli lite obekväm och säga något i stil med Men har du ingen humor eller?. Och då får en helt enkelt säga jo. Men det du sa nu tyckte jag inte var kul. Jag blir ledsen, på riktigt. Det är väldigt få människor som driver vidare efter det, och i bästa fall tar samtalet en ny väg där du får chansen att förklara varför du inte tycker att det var roligt.

Det kan vara jobbigt att göra saker och ting personliga, men oftast är det den enda vägen framåt för att undvika ett skyttegravskrig där man bara slänger provokationer på varandra.

Hoppas att det funkar!

 

Jiro Dreams of Sushi

I helgen såg jag till slut dokumentären . Till slut eftersom jag har varit på väg att se den i flera år, och för att den var så himla bra.

Jiro är 85 år och världens bästa sushikock. Men det intressanta med honom är så klart inte sushin, utan hur den tillkommer. Noggrannheten, ambitionen och glädjen. En blir helt enkelt helt vansinnigt sugen på att jobba. Jag vill skriva fler texter, slipa och förbättra, jobba med grymma människor och öva öva öva. Plus, naturligtvis, åka tillbaka till Tokyo inom en inte alltför avlägsen framtid.

Dokumentären finns på SVT Play och konsumeras bäst tillsammans med jättegod mat. Som den här från Akki Sushi på Folkungagatan, till exempel.

En bar under en sten

Elin Hemréus har anmält Urban Bar i Helsingborg till reklamombudsmannen. Bilderna hon anmälde och hennes resonemang kring det kan man läsa om här. Efter en snabb titt på det inser en ju att de kommer att bli fällda så att det susar om det. Därför är det extra intressant att läsa deras kommentar när Elin kontaktade dem angående anmälan:

”Tråkigt att du uppfattar min konst som stötande och jag är absolut inte ute efter att provocera. Varför skulle jag vilja provocera Urban Bars gäster? Var ligger kränkningen i bilderna på min Facebook eller på Instagram?Du får gärna förklara var du anser att jag kränkt någon för det har absolut inte varit min mening. Måste säga att jag är chockad av dessa anklagelser.”

Det här är viktigt eftersom det är ett väldigt vanligt svar i liknande situationer. Och min första tanke är så klart att det är bullshit. Det är inte möjligt att ägaren av Urban Bar inte har tänkt något alls på hur de här bilderna skulle tas emot. Han måste ha vetat att det skulle provocera som sjutton, om han på något sätt har varit delaktig i samhället och/eller media de senaste 25 åren.

Men om vi, för argumentationens skull, utgår ifrån att han faktiskt inte har varit det, och således blir riktigt förvånad när någon påpekar att bilderna är stötande, vad svarar vi då? Kanske:

Hej Urban Bars ägare,

jag känner inte dig, så därför vet jag så klart inte varför (eller om) du vill provocera dina gäster. Den frågan hoppas jag att vi kan reda ut senare, men jag tänkte börja med att svara på de frågor jag faktiskt kan. Bilderna du har publicerat är problematiska på flera sätt, och att kalla dem för ”konst” ändrar tyvärr inte det alls. Dessutom är det inte konst om en bild används i ett företags marknadsföring (även i sociala medier). Då är det reklam, enligt Marknadsföringslagen. Men som sagt, det har egentligen inte med saken att göra, för bilderna är problematiska i alla fall.

Det största problemet är att de objektifierar kvinnorna som är med. Objektifiering är ingen fråga om åsikter (du kan alltså inte ”tycka” att bilderna inte objektifierar), utan betyder helt enkelt att en människa inte framställs som person, utan som objekt. Två typexempel på objektifiering är att inte visa människans ansikte (gäller två av bilderna) och att visa människan som en sak (i det här fallet ett matbord, på en av bilderna). Du gör båda delarna. Dessutom är människorna på bilderna avklädda utan synlig orsak, vilket också är ett exempel på objektifiering.

Så varför skulle det vara ett problem, undrar du kanske nu? Jo, att objektifiera människor på bild gör rätt hemska saker med människor som ser bilderna. Forskning visar till exempel att objektifiering i media (där kvinnor står för mer än 90% av kropparna som objektifieras) är en viktig orsak till att kvinnor har färre ledande positioner i näringsliv och politik, att vi drabbas av destruktiv kroppsuppfattning och har sämre sex (jo, faktiskt!). Män som ser bilder av objektifierade kvinnor blir mer benägna att se ner på kvinnor i olika sammanhang. I värsta fall bidrar det till ökat sexuellt våld.

Den som blir kränkt eller provocerad av dina bilder tänker nog ungefär i de här banorna. De tycker kanske att det är onödigt att sprida bilder som har så bevisat negativa effekter. Det är också anledningen till att den här typen av marknadsföring inte är tillåten. Man får inte göra reklam som är sexistisk eller objektifierande, enligt reglerna som branschen genom Reklamombudsmannen har kommit överens om.

Den som blir kränkt kanske också tänker på vad som kunde ha suttit där i stället. Och det är faktiskt en fråga som jag tycker att du borde fundera på: Är det här vad du vill lämna efter dig? På riktigt alltså? Tror du att de här bilderna driver samhället i en bra riktning som du trivs med? Skulle du skryta om dem för dina (eventuella) barn? I så fall: kör i vind. Om inte: fundera på vad du kan göra med dina plattformar för att istället sprida saker som du tror leder åt det hållet. Livet är för kort för att göra saker vi inte vill skryta om för våra barn.

 

 

Hej våren!

Glad måndag! Förra veckan var ganska skräpig, men jag har goda förhoppningar om den här. Inte minst för att det är typ VÅR och så. Och så är det dags för min tredje krönika i Metro. Den handlar (ej så förvånande) om att det var 8:e mars i helgen och att det är en dag som behövs lika mycket som någonsin.

Finns i dagen papperstidning eller så kan man läsa här!

En slow loris om 8 mars

Det säger lite om hur mina sociala medier ser ut att 8 mars inte är en dag, utan minst en vecka. I vissa fall två. Vi är alltså nu mitt i 8-mars-veckan och jag kan inte ens sålla i den veritabla tsunami av pressmeddelanden som har rasat in angående olika jämställdhetsinitiativ. Det kan också bero på att jag var på dokumentärfestivalen Tempos premiärfest igår och drack tre plastglas champagne. Ni under 25 kanske skrattar rått nu, men så är det. Om fem år kommer ni inte heller kunna socialsippa på något alkoholhaltigt utan att vara lika effektiva som en slow loris dagen efter.

Men åter till veckan. Det mesta jag har sett/läst är jättebra och spännande och det känns, återigen, som att det verkligen händer grejer nu. 2014 kommer inte att bli året när vi får jämställdhet i Sverige, men det kanske i alla fall blir året då vi lär oss att vi inte har jämställdhet och att det kunde vara något att jobba på. Att det slutar vara ett särintresse för folk med vissa politiska övertygelser, och blir en självklarhet för dem som det beror, det vill säga 100% av mänskligheten. För det är nog den enskilda sak jag är gladast över. Av namnen i min inbox och mina andra flöden är fortfarande många kvinnor, men långt ifrån alla. Det blir fler och fler män som väljer att engagera sig i även den här aspekten av mänskliga rättigheter, vilket ju är kanonbra. Ju fler desto bättre, osv. Så kudos och handklapp till er. För att citera Alexander Mason på Cision (som nu i dagarna lanserar sitt samarbete med Rättviseförmedlingen):

”Att inse privilegier ÄR ju jobbigt. Det är mycket behagligare att tänka att jag står här på grund av min egen förträfflighet, och inte för att jag är en vit medelklassman”. 

Och med det säger jag tuuut tuuut och fortsätter plöja mail.