Suits

I helgen plöjde jag senaste säsongen av det som lite otippat har seglat upp som en av mina favoritserier: Suits. 

http://youtu.be/8PgVEjGVAJw

Det roliga med Suits, inte minst när en kollar på trailern, är att det känns som att serieskaparna typ har lurat alla. Man ska tro att det handlar om tuffa advokatkillar i kostym som vinner rättegångar och tjänar jättemycket pengar. Men i själva verket handlar det om märkliga människor som tävlar i gyttjebad och stämmer varandra för att få vårdnaden om en katt.

Vilket ju är bra. Annat bra är att serien helt okommenterat låter kvinnor vara chefer, föräldrar ha olika hudfärger och människor vara vänner och jobba ihop utan att vara det minsta intresserade av att ligga med varandra. Alltså… verkligheten. Vilket är bra. för verkligheten är bra.

De första säsongerna finns på Netflix, och den senaste på en olaglig streamingsajt nära dig!

 

Allbright-rapporten

Igår kom Allbright-rapporten som årligen kartlägger hur det ser ut men jämställdheten i Sveriges näringsliv. På pluskontot kan vi konstatera att en ny norm håller på att etableras: istället för noll kvinnor i ledningen, har nu de flesta bolag en kvinna i ledningen! Men:

”Först år 2041 är svenska bolag jämställda, om nu trenden håller i sig.”

Bu. Det orkar i alla fall inte jag vänta på, pga typ pensionerad vid det laget. Men, igen:

”Men tempot kommer sannolikt att öka. Dagens nya vd:ar lägger mer tid på rekrytering och letar mer målmedvetet. Och så fort bolagen letar efter kompetens så får kvinnorna mycket oftare jobbet.”

Ja! Så är det ju, så klart. Bra jobbat, alla ni hundratals människor i bolag där ute som gör er själva och världen en tjänst genom att sätta kompetens före kön. Hela pressmeddelandet kan man läsa här.

Apropå det vill jag svara på en kommentar angående mitt inlägg om kvotering, som la fram ett väldigt vanligt argument i sådana här sammanhang, nämligen: Vad spelar det för roll om det är kvinnor eller män på maktpositionerna? Det är väl inte med könet man styr ett företag? 

Nej, så klart inte. Men som jag skrev i det inlägget och har skrivit många gånger förut: vi rekryterar inte könsneutralt idag. Det faller på sin egen orimlighet: högskolorna och universiteten som förser företag med VD- och styrelsekompetens har varit mer eller mindre jämställda i hur många män och kvinnor de examinerar i flera decennier. Kvinnorna försvinner sedan längs vägen, och i toppen av organisationerna finns det nästan bara män. Idag blir kvinnor alltså ofta inte tillsatta trots sin kompetens. Och då har vi ett problem. Då beter vi oss som att förmågan att driva företag faktiskt satt i könet, trots att de allra flesta är överens om att det inte stämmer.

Det är därför AllBrights rapport är så glädjande. Den tänder ett litet hopp om att det snart kommer att ses som naturligt att två människor med samma erfarenhet är lika kompetenta, även om den ena har högre klackar.

Säga vara göra

På senaste tiden är det flera högprofilerade personer som har fått ganska tuff kritik för att de inte vill kalla sig feminister. Jag tänker på viktiga opinionsbildare (minst sagt) som Fredrik Reinfeldt, Jens Spendrup, Carl Bildt och Isabella Löwengrip. Deras motveringar skiljer sig åt, men de är alla överens att på en rak fråga om de är feminister är svaret NEJ.

Jag som inte har några som helst problem att kalla mig feminist tycker naturligtvis att det är tråkigt att inte alla håller med mig. För mig är ju feminism en självklar del av arbetet för mänsklig frihet och mänskliga rättigheter. Jag vill ha ett samhälle där alla har samma möjligheter och för mig är feminismen ett bland många verktyg som kan användas för att nå dit.

Men därifrån till att kräva att andra ska säga Jag är feminist tycker jag att det är ett långt steg. Den första anledningen är att jag själv inte heller är så förtjust i personliga epitet på det sättet. Det finns många sätt att jobba för viktiga frågor utan att sätta det som sin identitet. Precis som det omvänt går att bete sig rasistiskt utan att vara rasist, eller homofobt utan att vara homofob. Och precis som det ligger en gradskillnad i att rösta på moderaterna och att vara moderat. Reaktionen behöver inte handla om sakfrågan, utan kan lika gärna handla om stämplandet.

Nu menar jag inte att vare sig Bildt, Spendrup eller Löwengrip är några jämställdhetskämpar, och det för mig in på det andra problemet jag ser. Jag vill inte att ordet feminist ska urvattnas. Det får inte bli ett lätt kort att dra till för att slingra sig undan jobbiga frågor. När det gäller opinionsbildare, framför allt politiker, är det deras handlingar vi borde bry oss om, inte semantiken. Reinfeldts regering har, oavsett vad de väljer att kalla det, under sin tid vid makten drivit en på många sätt ofeministisk politik. Att statsministern skulle säga att han är feminist skulle inte ändra den saken över huvud taget.

Både när det gäller positivt och negativt måste vi skilja på person och beteende. Slutmålet kan inte vara att fler ska kalla sig feminister. Slutmålet är att få fler att vara feminister och framför allt göra feministiska handlingar. Det är det vi måsta jobba på. Det är inte lätt och det är inte alltid kul. Men jag tror att det är det enda som funkar.