Att torka manliga tårar

Jag brukar oftast inte blogga om debatt mellan olika feminister. Inte för att jag inte följer den eller för att den inte är intressant, utan för att jag oftast tycker att det är så himla mycket viktigare att prata om och med dem som inte har hajat. Men när jag läste Anny Berglins svar på Max krönika i Arena kände jag att det är dags för ett undantag.

I fredags skrev Max Ahlborn (en av mina bästa kompisar och fd MPNY-kollega, för full disclosure) en i mitt tycke jäkligt bra text om att det är synd att så många tillbringar så mycket tid med att i uppskruvat tonläge attackera folk som till 90% tycker precis samma sak. Det för inte diskussionen framåt, och det riskerar att skrämma bort nyfikna människor som vill närma sig en fråga eftersom den verkar svår eller rentav läskig. Samma dag kommer Annys svar som gör precis exakt det, vilket gör mig så himla trött.

Användandet av ordet tolkningsföreträde (inte bara i den här diskussionen utan i debatten i stort) förtjänar ett inlägg i sig. Likaså faktumet att Max krönika inte alls bara handlar om feminism, vilket man lätt kan tro om man läser Annys text. Men om vi lägger de sakerna åt sidan har jag fortfarande tre problem med inlägget.

För det första utgår Anny från att den som engagerar sig i en politisk fråga gör det för att själv plocka politiska poäng och bygga sitt eget personliga varumärke. Att Max pratar om vad en viss fråga eller en debatt behöver misstas för att han skriver om vad han själv behöver. Det är inte samma sak. De allra flesta som engagerar sig i något, oavsett om det är ett knattelag eller bistånd till krigsdrabbade länder, gör inte det för sin egen skull. De gör det för att de bryr sig på riktigt.

För det andra har jag svårt för tendensen (inte bara i det här inlägget, det är ett välanvänt grepp i många texter) att göra sig till talesperson för en himla massa andra människor när det som egentligen uttrycks är en personlig åsikt. ”Vi har förstått att ibland måste man skriva, ibland behövs en hård jargong om någon ska lyssna” och ”Kanske är det så att vi måste skrika extra högt, använda ett uppskruvat tonläge, för att sådana som du ska förstå oss till slut,” skriver Anny exempelvis, och gör sig därmed till talesperson för ett något oklart ”vi” som står emot ett ensamt ”du” som inte fattar något. Det är inte bara osnyggt, det är direkt fel. Jag håller inte med. Det finns troligtvis många andra feminister som inte håller med. Jag har bloggat om de här frågorna i snart åtta år och provat de flesta tonlägen. Vissa får mer klick. Vissa får större effekt. Vissa ignoreras helt eller leder till att diskussionen går i baklås. Ska vi prata om vilka tonlägen som ”måste” användas, tycker jag att det behöver byggas på fakta.

Men det tredje och största problemet jag har med den här texten är bristen på insikt om vad det innebär att vara manlig feminist. Så fort en lämnar arenan där sådana här diskussioner förs är det inte så jävla lätt. Det är inte klappar på axeln och uppmuntrande ord. Det kan precis lika gärna vara osynliggörande, ifrågasättande, uteslutande ur gruppen och öppen kritik. Jag har jobbat hela mitt liv i mansdominerade organisationer och sett hur det fungerar med egna ögon. På de ställen där lite hederlig genusanalys skulle behövas som bäst finns det garanterat inga kakor till den som ger sig på det, oavsett kön. Det är enormt slitigt för den som försöker. Om någon annan erbjuder sig att ta den stafettpinnen ifrån mig så att jag får vila en stund har jag varken tid eller råd att fundera på vilket kön den personen har.

Det är därför det är så otroligt viktigt att vi stöttar varandra. Att vi alltid sätter den större frågan över individuella meningsskiljaktigheter. Kampen för jämställdhet kan aldrig vinnas utan män. Att män kommer in i feministiska sammanhang och gör dem till sina handlar inte om ”kapning”, utan om breddning. Och jag är villig att torka precis hur många manliga tårar som helst för att den breddningen ska fortsätta, så länge mina bröder torkar mina.

Lite grejer från andra ställen.

Här kommer lite länkar till intervjuer och annat jag har gjort på senaste tiden.

– För några veckor sedan fick jag guida till Mitt Stureplan på Stureplan.se 

– I lördags var jag med och pratade om reklam, konst och påverkan i Röör i P4. Jag är med i andra timmen av programmet men kan varmt rekommendera att lyssna på hela, en massa kloka personer är med. Klicka här för att lyssna.

– Jag var med i förra veckans avsnitt av podcasten Kommuniksklubben också! Vi pratade mest om min bok och det här med att försöka komma på vad man ska ägna sig åt här i livet, men också om min forskning och att man inte dör av lite kritik. Finns att lyssna på här, eller att ladda ner som i din vanliga podcastapp.

Observera min briljanta bildidé för att Digges fräsiga brallor skulle synas i bild. 

– Och sist men inte minst blev jag intervjuad för SVT/UR och programmet En bok, en författare. 

Det blev en något förvirrad intervju eftersom det var den första jag gjorde. Dessutom ser mitt ansikte helt allergisvullet ut typ? Hur som helst, blev bitvis rätt intressant tror jag. Men det känns viktigt att påpeka att boken alltså inte alls handlar om att vara kvinna i reklambranschen (den handlar varken om ett visst kön eller en viss bransch, utan om jobbrelaterad ångest generellt), det var intervjuaren som var orimligt intresserad av just det. Klicka här för att kolla. 

Det var det för nu! De sista två grejerna handlar alltså om min bok, Meningen med hela skiten, som man kan förbeställa på Adlibris. Innan den 22/4 kan man också vara med och tävla om en flådig Richemiddag med mig!

 

 

Efterlysning!

När jag är ute och föreläser om reklam och ansvar får jag ibland frågor från publiken om det finns byråer som jobbar aktivt med de här frågorna. Alltså: finns det företag inom reklam, PR, varumärken och design (etc.) som har det som en del av själva arbetsprocessen att reflektera kring makt och ansvar, som jobbar normkritiskt, eller väljer kunder på vissa premisser som har med exempelvis mångfald att göra?

Det finns några som spontant brukar dyka upp i mitt huvud, men jag misstänker att det är många fler som jag inte riktigt har koll på. Därför tänkte jag göra en efterlysning.

Du som är jobbar på en byrå där frågor som etik, mångfald, ansvar, hållbarhet eller så är en del av arbetsprocessen kan väl kommentera på det här inlägget, eller maila mig, och berätta vad ni heter och på vilket sätt ni arbetar, så sätter jag ihop det till ett inlägg som studenter och andra intresserade kan utgå ifrån. Som Rättis tänker jag att jag inte faktagranskar det som sägs, utan fungerar som en samlingsplats. Man får såklart även tipsa om en arbetsplats där man inte själv jobbar. Och förhoppningsvis kan listan även bli en inspirationskälla för företag som är nyfikna på hur andra jobbar med de här frågorna.

Förväntar mig att omedelbart höra från exempelvis Volontaire, Åkestam.Holst och Garbergs som jag vet håller på med det här på olika sätt. Ni andra: hit med infon så fixar jag!

Veckans bästa

Har läst en del bra saker på senaste tiden jag tycker att ni borde kolla på. Var och en av dem förtjänar egentligen ett eget inlägg, ska försöka hinna med det också. Men gör nu:

Maciej Zaremba om att det behövs lite arrogans för att få skit gjort här i världen. 

Mattias Göransson om att kritik faktiskt aldrig har dödat någon.

Jess the Mess, en av hjärnorna bakom superbraiga projektet Idealrevolution, om problemet med att sträva efter att vara vacker på insidan.  

Och viktigast av allt:

17 baby elephant learning to use their trunks 

En tankeväckande fråga

Igår fick jag en kommentar av den alltid lika insiktsfulle och välformulerade signaturen Tom Croker.

Trycker du din bok i Tyskland? Vad har du emot svenska tryckeriarbetare? Tjänar de för mycket tycker du?

Hej Tom! Din fråga sätter som vanligt fingret på en rad viktiga saker. För det första visar att du vet hur bokbranschen fungerar. Givetvis har jag som författare, framför allt debutant, fullt inflytande över hela processen från idé till färdig produkt. Förlag? Redaktörer? Lektörer? Formgivare? Originalare? Bokhandlare? Glöm det. Och att någon av dem, exempelvis förläggaren eller formgivaren, skulle välja var boken trycks är ju helt befängt, som du förtydligade när min förläggare Simon svarade på din fråga i kommentarsfältet.

Men att författaren bestämmer allt är ju inte mer än rätt, med tanke på var pengarna finns. Som du vet finns det en tumregel att den som vill tjäna pengar ska jobba i närheten av pengar. Alltså är bokbranschen ett självklart val, näst efter hedgefonder. Men eftersom jag är ekonom och alltså inte kan jobba med pengar, fick det bli det enklare valet för mig: böcker. Jag skulle vilja säga att alla som ens är i närheten av böcker skär guld med smörkniv. För debutantförfattare är det extra förmånligt. En bra debut säljer i ungefär 2000 ex, vilket ger författaren 50 000 kronor på faktura. Det ger en timpenning på i runda slängar 24 kronor. Take that, ni 16-åringar som sommarjobbar i kommunens regi. Nähä, ni tjänar minst 56 kronor? Jaja. Pengar var det här, hur som helst.

Och: med pengar kommer makt och ansvar. Därför har jag passat på att genom hela den här penningstinna processen jag har full kontroll över verkligen följa mina värderingar. Som alla som läser den här bloggen vet är just jämlika löner något jag vänder mig starkt emot. Det är en personlig vendetta, skulle man kunna säga. Om du som arbetare tjänar okej hatar jag inte bara systemet, jag har DIG personligen. Alltså låter jag inte de starka ekonomiska krafter som fått mig att skriva en bok styra det här valet, utan här går jag på känsla. INGET SKA DE HA, tryckeriarbetarjävlarna. Att olika typer av tryckerier trycker olika typer av böcker och att man väljer tryckeri baserat på vilka som är bäst på de tjänster man behöver, är inget vi väger in i just det här fallet.

Driven av mitt hat mot svenska arbetare väljer jag således att dumpa min bok i det välkända låglönelandet Tyskland. Där är de förvisso inte alls kända för att ha varit bäst på boktryck i alla tider (det var ju inte inte så att du uppfann skiten eller nåt), men vad är man inte beredd att offra i jakten på kronor och ören och att få trycka till någon man ogillar? Skönt också att inte Tyskland är i någon slags ekonomisk union med Sverige och delar marknad och skattepengar. Jag vill ju inte att pengarna ska komma de svenska tryckeriarbetarna jag avskyr så mycket till godo på något sätt, genom exempelvis EU-medel till deras barns högre utbildning. Nej fy.

Så tack för din fråga, Tom. Känner som vanligt att du har fått mig att se saker i ett nytt, givande ljus. Fortsätt gärna kommentera!

Det här med manshat.

En av de vanligaste missuppfattningarna om feminister är att vi inte gillar män. Ibland används ordet hatar (gärna i VERSALER) för att riktigt förtydliga hur fruktansvärt illa vi tycker om alla som har fötts med snopp. Råkar personen i fråga dessutom vara vit, heterosexuell och sitta på någon form av makt, då är det mer eller mindre kört.

Det är lätt att bara avfärda det påståendet, för de allra flesta feminister känner inte alls igen sig. Hela feminismen handlar ju om att alla ska vara lika mycket värda. Den som är vit, mäktig, heterosexuell man är alltså inte på något sätt underordnad någon annan i människovärde. Men han är inte överordnad heller, och det är här jag tror att det ofta blir snurrigt i diskussionen. För den som är feminist är det ofta solklart att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp, och det vill vi ändra på. Det betyder inte att alla män är överordnade alla kvinnor i alla sammanhang. Men om vi ställer en man och en kvinna bredvid varandra som är likadana på alla sätt utom till könet, kommer mannen att ha fler fördelar än kvinnan.

Det är ingen viss persons fel. Och den här värderingen finns både hos män och kvinnor. Det är sedan länge inbyggt i vår kultur att värdera män högre utan att vi ens tänker på det. De som är män har alltså ofta vant sig vid att bli behandlade som mer värda eftersom de hela livet har blivit behandlade så. Det är inte deras fel men inte heller deras förtjänst. Det har bara blivit. Vi som vill att samhället ska bli helt jämställt vill ändra på det och jämna ut balansen. Vi vill inte att det bara ska ”bli” på ett visst sätt. Vi vill att var och en ska få det den som individ behöver,vill ha och förtjänar, utan att det är beroende på personens kön.

Så långt låter det ganska trevligt. Men problemet är ju att om makt och resurser ska omfördelas måste någon få mer, och någon annan få mindre. Väldigt få människor är okej med att få mindre, framför allt om de känner att de har förtjänat det de har. Då är det lätt att känna sig attackerad när det sitter någon höginkomsttagande människa bakom ett tangentbord och påstår att allt är orättvist. Det kan låta som att hon bakom tangentbordet helt enkelt inte gillar män som personer.

Och här blir det knepigt på riktigt. För jag gillar ju inte män. Jag gillar inte heller kvinnor, bögar, invandrare eller kristna. Som feminist försöker jag nämligen ta mig bort från såna kategoriseringar. Jag gillar och ogillar olika individer, inte grupper. Jag vill se varje människa som en person, oavsett vilken grupp hen tillhör. Att stoppa in folk i olika grupper är bara ett sätt att se strukturer, inte ett sätt att bedöma någon som person.

Alltså kan jag vara feminist och ha en låååååång lista på vita, rika, heterosexuella män som jag älskar och respekterar. De finns i min familj och på mitt jobb och bland mina vänner, men också bland folk jag inte känner. Poängen är att jag inte gillar dem för att de är män eller trots att de är män. Deras kön har ingenting med saken att göra. Jag gillar dem för att de är roliga, smarta, snälla, pålitliga, idealistiska, hjälpsamma, knäppa, givande människor. Jag gillar dem för att de är kloka och kan se att de som individer är del av något större, och använder sina relativa fördelar för att påverka. För hela samhällets bästa.

 

 

Vad är meningen med hela skiten?

Nu händer det faktiskt. Från och med idag kan man förhandsbeställa min bok, Meningen med Hela Skiten, på Adlibris för 149 kronor. Såhär ser förresten omslaget ut. Fast det är otroligt neonorange i verkligheten, tyvärr fastnar det inte riktigt när bilden blir en jpeg.

 

Formen är gjord av Karin och Bea på Garbergs Project, som också har gjort Lotta Lundgrens supergrymma bok Tio Lektioner i Matlagning. <3 att få jobba med så duktigt folk. 

De senaste veckorna har det, som vanligt i slutet av alla projekt, varit jäkligt snurrigt och intensivt, men nu är den alltså på gång. Tryckpressarna går varma i Tyskland i skrivande stund. Förhoppningsvis resulterar det i en bok i rätt färg och storlek, förhoppningsvis utan missade korr och kapitel i fel ordning. Och förhoppningsvis med ett innehåll som folk vill läsa. Jag har tillbringat så mycket tid med den här texten nu att jag knappt vet vad den handlar om längre. Men jo, det vet jag ju. Den handlar om det jag gillar kanske mest i hela världen. Att försöka komma fram till vad sjutton man ska ägna sig åt här i livet. Finns så mycket att säga på det området, har jag märkt. Drygt 200 sidor, för att vara exakt.

De närmaste veckorna kommer det att vara det jag gör i första hand. Jag har redan gett en del intervjuer och fler kommer det nog att bli (så pepp på det, jag älskar att ge intervjuer pga får prata i princip oavbrutet med någon som har betalt för att lyssna). Jag kommer också att åka runt och prata om boken i olika sammanhang, och hoppas så klart att träffa så många som möjligt av er då. Mer info kommer här när det närmar sig, men redan nu är jag mycket stolt över att vara avslutningtalare på Sveriges Elevkårers Upptakt i Uppsala på söndag.

Och nu kan man alltså beställa boken för att vara säker på att få läsa först av alla. Chansen är stor att du faktiskt blir helt först, jag har inte ens vågat låta någon i familjen komma i närheten av texten. Men nu går det inte att skjuta upp längre. För att komma till beställningssidan, klicka här! 

Ny Metrokrönika!

Det är måndag, det är Metrodag! Först vill jag säga tack för alla fina reaktioner på min förra krönika, som handlade om välvillghetsprincipen. Blev så himla glad! Den här gången skriver jag om den superbraiga dokumentären Raskortet. Finns i tidningen idag eller genom att klicka här.

Att bota en surgubbe

Fredag! Känner att jag har varit ganska så sur och trött på bloggen de senaste dagarna. Det är egentligen superkonstigt för i övrigt har det varit en jättebra vecka. Efter att ha jobbat mot klockan konstant sen november har det äntligen lättat lite. Känns så fantastiskt bra att kunna tacka ja till en lunch, ta en kaffe med kollegorna och sånt normalt utan att ha stresspanik i hela kroppen. Fast det är också klassiskt att så fort jag har lite mindre att göra kommer den existentiella ångesten krypande, så det är kanske inte så konstigt att jag inte orkar så mycket mer än att himla med ögonen. Dessutom har nån spamrobot fått för sig att vräka kommentarer över bloggjäveln, så det ni eventuellt skriver drunknar i det. Kanske lika bra, tror inte att jag kan hantera något mer än vänliga klappar på axeln just nu. Och när man själv går in i allt som en surgubbe brukar ju andra reagera därefter.

Därför blev jag så himla glad när Sandra tipsade om Kid Snippets, videor där vuxna spelar upp barns konversationer. Såg Ett Informellt Samtal Om Den Nuvarande Situationen på Dramaten förra året som bygger på samma idé, och låg dubbelvikt av skratt under hela föreställningen. Kid Snippets är nästa lika bra. Apropå mängden förlovningar och bröllop som sker bland mina kompisar just nu fastnade jag lite extra för den här.

Nu tar vi helg tycker jag. Ha det fantastiskt!

Det var inte jag!

Daniel Björk på Bon tycker att det är dags att prata ätstörningar och modevärldens roll igen. Den här gången jämför han ätstörningar med fotbollshuliganism och undrar: varför säger alla att fotbollsvåld handlar om manlighet, och men beskyller modebranschen för att folk får ätstörningar? Borde vi inte i så fall säga att det är fotbollens fel att folk slåss, eller att ätstörningar är ett kvinnlighetsproblem?

Jag håller helt med Daniel i sak. Det är alldeles för enkelt att ge modebranchen och dess reklam all skuld för en av vår tids största folksjukdomar.  Det är en alldeles för viktig fråga för att vi ska ägna oss åt generaliseringar och allmänna åsikter. Och just därför är jag ganska tveksam till den här krönikan. Det finns många anledningar att ifrågasätta den raka linjen mellan död av huliganism och död av självskadebeteende. Men nu tycker jag tyvärr att problemet i Daniels resonemang börjar tidigare, i själva problemformuleringen. Är det verkligen så att diskussionen om huliganism handlar om kön, medan diskussionen om ätstörningar handlar om utomstående faktorer, som mode? Jag tycker inte det. Snarare tvärtom.

Innan den här veckan började var det i princip helt tyst om huliganism som ett manlighetsproblem. Läktarvåld har diskuterats fram och tillbaka i decennier, utan att just den aspekten har tagits upp. Så nu i veckan är det några debattörer som har frågat sig varför i hela friden man ignorerar könsfrågan när det gäller fotbollsvåld – det är ju alltid män som slår män. Om det vore kvinnor, menar debattörerna, hade vi direkt gjort det till en fråga om kön.

Det är alltså inte alls så att alla pratar om huliganism som könskodat. Det är nytt. Att ätstörningar är ett kvinnlighetsproblem är däremot helt uppenbart för alla oss som har ägnat oss åt ämnet. Så uppenbart att drabbade män ibland inte ens får hjälp av vården, för man kan väl inte ha anorexi om man är KILLE? Det är kvinnor som drabbas, kvinnor som behandlar, kvinnor som debatterar, kvinnor som driver frågor om lagstiftning. Självklart är ätstörningar en kvinnofråga. Självklart är bantning och självkontroll djupt kodat i kvinnligheten. Det är ju det enda folk pratar om? Det är bara att plocka upp vilken kvinnotidning som helst. Oavsett om den handlar om mat, mode, hälsa eller trädgård, finns kroppstipsen där. Fast de inte har något med ämnet att göra. De är en del av att vara kvinna.

Jag förstår att Daniel vill ta modevärlden i försvar och jag skriver helt under på att det är en förenkling att påstå att kvinnors (och mäns) ätstörningar helt beror på att vissa ideal visas upp i modebilder. Men det är dumt att basera för mycket av sina resonemang på vad man ser i sitt eget Twitterflöde, när det finns oändligt mycket forskning och personliga berättelser som visar hur det faktiskt ligger till. Vi har inte tid. Folk dör eller får sina liv förstörda. Det beror på flera saker som samverkar, samtidigt. Modereklam är en av dem. På plussidan innebär ju det också att modevärlden sitter på stora möjlighet till lösningar och förbättringar. Det vore så roligt om vi kunde prata lite mer om det i stället för att alla sträcker händerna i luften och säger ”det var inte mitt fel!”.