Enough said. inte.

De senaste dagarna har det varit surr kring en lista över Fi:s påstådda politik som har snurrat i sociala medier. Den har bemötts med en lista från Fi som rättar till vissa fel och bekräftar vissa rätt.

Det är snart val och det är inte särskilt konstigt att det delas mycket politiska åsikter, inklusive smutskastning av dem man inte vill ska vinna, både online och offline. Något som däremot oroar mig är att de här åsikterna så ofta delas med någon slags enough-said-mentalitet. Kolla vad de här tycker, det är ju helt vaaaaaansinnigt! verkar många tyckare mena räcker som argument (på samtliga sidor, obs). Jag tror att Per Gudmundson slog världsrekord i enough-said-journalistik häromdagen när den här ledaren publicerades i SvD. Gudmundson påstår sig ha läst Fi:s partiprogram, och man måste väl tro på honom även fast listan över åtgärder han rabblar upp är förvillande lik den (delvis felaktiva) lista som som exempelvis RödGrönRöra publicerade dagarna innan. Listan har ni här ovan, Gudmundson skriver så här:

”Feministiskt initiativ vill skrota kärnkraften, införa ett slags medborgarlön genom socialförsäkringssystemen, avskaffa försvaret, höja a-kassan och underhållsbidraget, kvotera barnbidraget, kvotera bolagsstyrelserna, kvotera föräldraledigheten, kvotera bidragen till idrottsföreningar, avskaffa vinster i välfärden, öka statsbidragen till offentlig sektor, avskaffa rut och rot, stoppa vapenexporten, avskaffa förskoleavgifterna, ge papperslösa rätt till socialbidrag, avskaffa straffet utvisning, skapa ett tredje juridiskt kön, införa köttfria måndagar och obligatorisk sexualundervisning på dagis, förbjuda djur på cirkusar, samt införa en typ av månggifte, för att bara ta ett axplock. Och detta ska betalas med sex timmars arbetsdag.”

Gudmundson menar alltså att den här listan i sig ska få läsaren att förstå att det är dumt att rösta på Fi. Knasigt. Orealistiskt. Utan närmare förklaring om vad som är knasigt. Enough said. 

Jag tror ärligt talat att det inte finns något som är så dränerande för en politisk diskussion som att folk inte anser sig behöva förklara varför de inte håller med motståndaren. Det stoppar alla möjligheter att komma vidare, komma överens, eller för den sakens skull, att övertyga motståndaren att byta perspektiv. Det talar möjligen till en (mindre kritiskt lagd) del av de redan frälsta, men sen tar det stopp.

I just det här fallet blir det dessutom konstigt eftersom den ekonomiska kalkylen, som jag tolkar det som Gudmundson tycker är det största problemet (”Efter att ha läst hennes partiprogram kan jag bara säga: vänta tills ni får se vad hon (Gudrun Schyman) kan göra med en hel statsbudget”), till stor del inte ens är en ekonomisk kalkyl. Låt oss bryta ner det Gundmundson säger att Fi vill göra på enklast tänkbara sätt:

Saker som inte har med skattepengar att göra alls: 

skrota kärnkraften (drivs av privata företag), kvotera barnbidraget, kvotera bolagsstyrelserna, kvotera föräldraledigheten, kvotera bidragen till idrottsföreningar, avskaffa vinster i välfärden (gäller privata företag), avskaffa straffet utvisning, skapa ett tredje juridiskt kön, införa köttfria måndagar och obligatorisk sexualundervisning på dagis, förbjuda djur på cirkusar, samt införa en typ av månggifte.

Saker som kostar skattepengar: 

införa ett slags medborgarlön genom socialförsäkringssystemen (kan iofs också spara in pengar beroende på hur det utformas), höja a-kassan och underhållsbidraget, öka statsbidragen till offentlig sektor, avskaffa förskoleavgifterna, ge papperslösa rätt till socialbidrag, sex timmars arbetsdag.

Saker som tjänar in/sparar på skattepengar: 

avskaffa försvaret, avskaffa rut och rot.

Jag påstår inte att Fi:s budget är vattentät, det har jag alldeles för lite inblick för att kunna säga (eller avfärda). Dessutom beror många av de här sakerna på vilken tidsram man talar om och vilka andra reformer man tänker sig (exempelvis påverkar inte vår arbetstid skatteintäkterna om vi beskattar produktion istället för arbete). Det som stör mig är att så många verkar tycka att det är okej att vara nästan hur svepande som helst, inte förklara vad man ser för problem och måla upp vinklade eller rent felaktiga bilder av vad ”de andra tycker”. Det är precis lika störande oavsett vem som gör det eller vad intentionerna är.

Gillar du inte det jag säger får du hemskt gärna förklara varför och föreslå vad vi ska göra istället. Men att påstå att förbjuda djur på cirkus skulle förstöra den svenska statsbudgeten är bara fånigt.

Ett uträtat frågetecken, förhoppningsvis

Så twittrade Isabella Löwengrip under Eurovision i helgen. Jag måste beundra Isabellas PR-näsa. Jag tror nämligen inte alls att hon inte fattar, hon verkar alldeles för smart för det. Snarare tror jag att hon har hittat en vinkel som nästan aldrig slår fel; att ifrågasätta påståenden som många feminister tycker är självklara. Det blir reaktioner, alla länkar till tweets och bloggy, och relevansen för Blondinbella fortsätter att vara på topp. Jag tycker att det är utmärkt. För även om jag tror att Isabella själv vet svaren på många av sina frågor, så brukar hon sätta fingret på om kanske inte feminismens viktigaste frågeställningar, så i alla fall några av de största frågetecknen. Om man inte har funderat på jämställdhet så mycket innan kan det vara skitsvårt att fatta varför det enligt vissa anses bakåtsträvande att visa brösten i TV, men framåtsträvande att göra det på badhuset. Isabella plockar upp de frågorna och ger dem som har en uppfattning möjlighet att förklara. På så vis gör hon alla jämställdhetskämpar en stor tjänst.

Vad gäller just den här sakfrågan tycker jag att svaret handlar om sammanhanget. Som feminist har jag ingenting alls emot nakenhet. I min drömvärld skulle folk kunna gå runt spritt språngande eller i en gigantisk kycklingkostym eller i jeans och t-shirt, bara beroende på vad de själva tycker är snyggt och bekvämt. Det är alltså inte brösten i sig (eller vaderna, snoppen eller vilken kroppsdel vi än pratar om) som är ett problem. Kroppen är inte fel eller pinsam. Alla har en, alla är olika. Det borde vara världens minst dramatiska sak hur vi väljer att använda eller visa den.

Problemet är att där befinner vi oss som samhälle inte alls idag. Kläder betyder och signalerar olika saker, och de här signalerna beror på situation och sammanhang. Att en person är naken hemma i sovrummet är då inget konstigt alls, men om samma person är naken på stan är det olagligt. Att ha bikini är självklart på stranden men märkligt i ett styrelserum. Att en mamma visar en del av brösten när hon ammar sin bebis betyder inget annat än att barnet behöver mat, medan samma kvinna kan visa lika mycket av brösten i en urringad topp (utan sitt barn) och det kan då tolkas som något sexuellt. Det beror på, helt enkelt.

När många kvinnor på scenen i Eurovision har väldigt urringade kläder tolkar de flesta av oss det som just något sexuellt. Att vara toppless på en badstrand eller ett badhus handlar däremot inte om sexualitet, utan om bekvämlighet och en idé om att det ska vara lika för alla, oavsett kön (män får ju visa bröstvårtorna i sådana sammanhang utan att det handlar om sex alls). Det de som suckar åt urringningarna på scenen har problem med är alltså inte tuttarna, utan sexualiseringen av kvinnokroppen. Att inte ens de duktigaste musikerna och sångerskorna tror att det räcker att vara just det, utan att de också behöver vara sexiga.

Jag tycker i och för sig att just kvinnors kläder är en rätt oviktig fråga när vi pratar jämställdhet. Det blir så lätt ytterligare ett minerat område att navigera för kvinnor, och många tycker olika. Vissa anser det feministiskt att som kvinna klä sig i traditionellt maskulina kläder, och inte låta sig begränsas av könsroller. Andra menar tvärtom att det bästa är att klä sig i traditionellt feminina kläder för att utmana idén om att det kvinnliga skulle vara mindre värt. Ytterligare andra väljer att helt strunta i att koppla sina kläder till jämställdhet. Jag tycker att allt det där funkar lika bra. Själv väljer jag medvetet att inte klä mig ”professionellt” utan i det jag tycker är snyggt och bekvämt, även när jag jobbar. För mig är det ett sätt att påminna om att kompetensen inte sitter i utseendet. Att jag har en magtröja eller en fjäderjacka tar inte bort varken min ekonomexamen, min skrivförmåga eller min halva doktorsavhandling. Men det är jag, och som sagt, jag tycker inte att det finns något rätt och fel här.

Jo en grej. Att döma andra baserat på yta och kläder tycker jag är ofeministiskt. Och för det allra mesta ett nästan idiotsäkert sätt att landa väldigt långt från målet.

Hanna Pee har också intressanta tankar på temat. 

 

 

In A World

Via Parisa hittade jag komedin In A World som jag tyckte lät så strålande att jag var tvungen att se den i helgen.

http://youtu.be/bZHBjLFu5is

Filmen handlar om en kvinna vars pappa är en legendar inom voice-over för filmtrailers. Hon vill gå i hans fotspår men det är en smula problematiskt eftersom hon är just kvinna och som pappan säger: ”nobody wants the female sound. It’s not sexist, it’s just the truth.”

Förutom att det alltid är kul med historier som snöar in på jobb man inte ens tänker på att någon har, så är det en förbannat rolig film. Inte minst för att man slipper störa sig på:

– platta karaktärer

– förväntade utvecklingar

– oprovocerad nakenhet

– kvinnor utan vilja eller vänner

– män utan känslor

Ja, mina vänner, det här är en feministisk film. Den dansar igenom Bechdel-testet, kvinnor är arga, män är ledsna, folk ligger utan att jorden går under, samtliga lyckas behålla kläderna på utom när de i är i sängen eller bastun. Men framför allt är det en bra film. Jag tycker att det vore så toppen om de som börjar yra om inskränkningar av den konstnärliga friheten så fort en films sunkiga värderingar tas upp kunde se den här. Det handlar liksom inte om antingen eller. Det handlar om både och. Och inte minst handlar det om att få med sig tittaren, vilket borde vara lättare om man visar något som i alla fall är i närheten av hur verkliga människor och relationer brukar se ut.

Se den omedelbart och få en mycket bättre vecka!

 

Releasepartay

Uppdatering: PHU och tusen tack för alla fina mail och kommentarer. Det var superdupersvårt att välja, ni är ju strålande allihop och jag vill träffas och kramas med alla. Vinnarna är nu kontaktade via mail och alla er andra hoppas jag träffa någon annan gång, återkommer så fort jag vet något om andra signeringar eller så!

På torsdag den 15/5 är det releasefest för Meningen Med Hela Skiten i Stockholm. Jag ser så himla mycket fram emot att få fira med kollegor, kompisar och annat bra folk. Och så tänkte jag att det vore ju himla fint om några av ni läsare ville komma också? Vi har inte världens största lokal så jag kan tyvärr inte bjuda alla, men jag tänkte att i alla fall fem av er kan få komma och ta med en kompis var. Då får man så klart träffa mig och en massa andra kul människor, dricka vinet och ölen, lyssna på författarsamtal och självklart köpa boken signerad om man inte redan har gjort det.

Om det låter som något du kan och vill: skriv några rader och varför du vill komma som en kommentar till det här inlägget, eller maila mig på nina.akestam(at)gmail.com. Glöm inte att ge mig din mailadress så att jag kan svara dig. Senast på måndag 12/5 meddelar jag dem som får inbjudningarna!

Mot Göteborg!

På fredag morgon kliver jag på ett tåg för att tillbringa ett drygt dygn på andra sidan Sverige. Det kommer att bli boksigneringar, föreläsningar och samtal och jag hoppas att träffa så många som möjligt av er där! Följande grejer är öppna för allmänheten och således bara att knalla in på:

Fredag 9 maj kl. 12.30 – 13.30 är det författarsamtal och boksignering på Akademibokhandeln på Avenyn (Forelltorget 6). Kom dit på lunchen och häng, vettja!

 

 

Samma dag, alltså fredag, kl. 18-19 gör vi precis samma sakLohrs Pocket Med Mera (Kapellplatsen 2). Ni som inte hinner på lunchen, kom dit och häng efter jobbet/skolan, vettja!

På lördag 10 maj kl. 12-13 föreläser jag om boken på temat Fem Saker Jag Skulle Vilja Säga Till Mig Själv För Tio År Sedan Vetenskapsfestivalen. Lokalen heter Trappscenen och finns på Stadsbiblioteket på Götaplatsen. Jag hoppas att föreläsningen kan vara intressant dels för den som står inför att kicka igång sitt arbetsliv, men också för den som ibland funderar på vad sjutton hen gör på dagarna. När jag har pratat klart kommer jag och min förläggare Simon att samtala om boken.

Allt har fri entré! Alla som ber om det får kramar och selfies! Vi ses där!

Något att fundera på.

Förra veckan läste jag Malena Rydells recension av Ariana Huffingtons nya bok Thrive (DN Kultur 20014-04-30, finns tyvärr inte online). Det är en fenomenal sågning. Jag har inte läst boken, så det är svårt att veta om hon har rätt i att boken är ”som att höra någon skrika i kudden”. Det jag däremot blev fundersam över var att sågningen till största delen inte verkar gälla boken, utan Huffington som person. Eller representation, kanske man ska säga.

Rydell skriver också om Sheryl Sandbergs bok Lean In, nämligen att den är ”ett hån mot alla de amerikanska kvinnor som stressar mellan två tre olika låglönejobb för att försörja sina familjer.” Den boken har jag faktiskt läst. Flera gånger. Och jag kan inte på något sätt se vad i hela friden Malena Rydell menar.

Det är helt sant att Sandbergs och, misstänker jag, Huffingtons böcker inte handlar om arbetarklassen. De handlar om kvinnor som kommer från priviligierade bakgrunder, har gått på de bästa skolorna, som är drivna och har support. Och som ändå inte får till det. Som trots att allt är serverat springer på hinder efter hinder, problem efter problem, inte på grund av klass, utan på grund av kön. Ett tydligare synliggörande av patriarkatet går knappast att tänka sig. De här böckerna är inte ett hån mot arbetarklass eller fattiga; de är en bekräftelse. En bekräftelse av att vissa saker är inte upp till individen. Det handlar inte om vilja eller kompetens, utan om strukturer. Om inte ens en toppchef på Google kommer undan, hur ska vi då kunna tro att någon annan gör det?

Som forskare med experiment som huvudmetod är ”allt annat lika” det jag eftersträvar. Jag vill isolera olikheterna mellan olika grupper för att en gång för alla kunna säga att jo, det är logtypens färg, modellens kroppsstorlek eller parets sexuella läggning som gör skillnaden i resultat, inget annat. För mig är det exakt vad den här typen av litteratur bidrar med. Den visar att även om du är lika välutbildad, väluppfostrad, kapitalstark och vill lika mycket som en man kommer du som kvinna ändå inte att komma lika långt. Allt annat lika.

Det måste få finnas många historier om kvinnor, precis som det gör om män. Jag är så förbaskat trött på att kvinnor ständigt måste komma med brasklappar som ”jag vet att jag är priviligierad, men..”. Vad jag kan minnas har varken Lars Norén, Barack Obama, Richard Branson eller någon annan av de hundratusentals framgångsrika män som har berättat sin livshistoria blivit anklagade för att därmed ”håna” arbetarklassen, eller stå till svars för allt de inte skriver om. Frågan är varför vi så gärna ställer det kravet på kvinnor? Och vad det gör med andra kvinnors vilja att ta plats? Det är något att fundera på.

 

Inte ALLA anställda

På senaste tiden har Lina Thomsgård drivit något av en kampanj mot invändningen ”inte ALLA män”, som så ofta dyker upp när någon vill påpeka strukturella orättvisor mellan könen. Person 1 säger då exempelvis ”män tjänar mer än kvinnor” eller ”män misshandlar andra män” för att peka ut ett samhällsproblem, och person 2 svarar ”inte ALLA män!”, varpå person 1 säger ”ja, jag vet, men i genomsnitt…” och diskussionen ofta går över till att handla om statistik istället för konkreta lösningar och nya idéer. Väldigt onödigt. För som alla nog egentligen förstår handlar inte den här typen av diskussioner om vad varje individ gör, utan om hur det ser ut generellt, och vad vi ska göra med den informationen.

Det kom jag att tänka på när jag skrev om att välja en arbetsgivare man trivs med häromdagen, och att anställda ofta glömmer det i ivern att vara duktiga och göra arbetsgivaren nöjd. I kommentarerna dök det snabbt upp invändningar om att många faktiskt inte kan välja. Och så är det naturligtvis. Jag återkommer till det på flera ställen i boken. ALLA anställda kan inte välja. Men faktum är att betydligt fler kan det, än vad vi själva ofta tror. Precis som att de flesta av oss är del av den patriarkala strukturen, även om vi själva kanske inte tänker på det.

Idén om att det är det är arbetsgivaren som ger jobb, och att den anställda därför ska uppföra sig för att få jobbet, är inte bara yttryck för en rätt obehaglig människosyn: den är ofta helt fel. Skickliga yrkespersoner är en bristvara i de flesta branscher. När företagsledare får ranka sina största utmaningar den närmsta tiden brukar HR eller talent management komma högre på listan än ekonomiska kriser. Det är SVÅRT att hitta och behålla duktiga människor, och det gäller inom de allra flesta yrken. Arbetsgivarnas smala lycka är att många potentiella anställda, framför allt de yngre, inte har upptäckt det än. Att det är tvärtom. Att det är arbetsgivaren som måste uppföra sig för att få det arbete som den anställda eventuellt vill ge.

Som sagt, jag vet att det inte gäller ALLA anställda i ALLA branscher. Men precis som det där med männen och kvinnorna och lönerna gäller det tillräckligt många för att man ska kunna prata om en struktur. Att arbetsgivare och anställda båda anpassar sig efter varandra är redan en självklarhet i många branscher, och fler lär det bli i framtiden med tanke på de utmaningar företag står inför. Det är bra. Och ju fler som inser att det är så det ligger till, desto bättre är det för alla. Jo, faktiskt ALLA.

Kaffe, bulle och Liljelinjen

Mitt favoritmedia är bok. Men på en stark andraplats, både att lyssna på och att medverka i, är pod. Därför blev jag så himla glad när MP:s språkrör Gustav Fridolin hörde av sig för några veckor sen och frågade om jag ville prata om min bok, och arbetslivet överlag, i hans toppenpodd Kaffe och Bulle.

Resultatet kom förra veckan och jag är så himla glad. Dels för att Gustav har uppfattat boken precis som jag önskar att den ska uppfattas, men också för att det precis så här jag önskar att boken ska funka: som en igångsättare av andra tankar och diskussioner. Vi pratar om glädjefylld utbrändhet, 90-talskriser, jobb-som-present, nationalekonomiska farbröder och lanserar begreppet Liljelinjen. Ganska mycket trams och garv på en botten av allvar. Som själva LIVET, liksom.

Podden finns att lyssna på här eller på alla vanliga podställen (iTunes, appar osv).

 Och just det, på fredag är sista dagen att få boken signerad om man förbeställer via Bokus! Sen är det vanlig, tråkig osignering som gäller. Klicka här för att inte missa mina värdefulla kråkfötter.

Sorry! Hade fått lite fel info, dessvärre är kvoten för signerade böcker redan slut. Men det går fortfarande bra att förbeställa via Bokus eller AdLibris och få boken signerad genom att komma förbi någon av mina öppna signeringar (exempelvis i Göteborg nu i veckan, mer info kommer).

 

 

 

 

Full Patte

Kanske det absolut lylligaste med att ha en blogg är att man ibland får tillgång till olika saker på FÖRHAND. Ibland filmer, ibland böcker, ibland ätbara saker. Och ibland, som nu, TV-serier. Jag har nämligen fått förhandskika på några avsnitt av Full Patte, som började gå på SVT Flow förrförra veckan.

Full Patte är alltså Bianca & Tiffany Kronlöfs och Sara Haags nya serie som SVT beskriver som ”skruvad humor”. Och det är skruvat, om man tycker att det är märkligt med en serie där personer av ett kön spelar alla bärande roller, och en person av det andra könet mest finns med som ett dekorativt och lite skoj inslag. Oj då, det var visst en beskrivning av nästan all humor som finns i hela världen. Alltså: inte så himla skruvat.

I de första två avsnitten är det precis det jag blir lite besviken på. För den som har sett systrarna Kronlöfs tidigare grejer är det ganska förväntat, både i estetiken och själva humorn. Jag inser samtidigt att det är förväntat för mig, som hänger i media- och jämställdhetskretsar, men antagligen inte för så många andra. Om man tittar på hur TV-utbudet brukar se ut ÄR det skruvat med två tjejer som springer runt nakna utan att försöka vara sexiga, som äter korv med majonnäs och skämtar om uteliggare. Ändå har jag lite svårt att känna att det lyfter. Men i avsnitt tre händer nåt. Det blir politiskt på riktigt, och kul på riktigt.

Jag tror att Full Patte mår bra av att ses i ett svep, precis det som SVT Flow är byggt för att underlätta. Då kommer man in i världen där det känns helt rimligt att karaktären Snubben hulkgråter ut sin kärlek till Filip och Fredrik. Jag fattar inte riktigt varför inte SVT släpper alla avsnitt på en gång? Anywho. Jag tänker vänta tills allt är ute, och sen blir det Full Patte-maraton. Med varmkorv som snacks.

Livets stora fråga

Bildkälla. 

Det är måndag, och efter lite uppehåll för påsk och sånt jox är det dags för Metrokrönika igen. Den här gången handlar det om att ta steget rakt ut i luften för någon man är kär i. Finns i dagens papperstidning eller att läsa här.