Glad måndag!

Jag har varit på Nordisk Forum hela helgen vilket har varit helt fantastiskt. Jag återkommer om det så fort jag har samlat mina tankar lite. I väntan på det kan man läsa min senaste krönika i Metro som handlar om att inte acceptera när andra har fördomar om ens kompetens. Finns att läsa i dagens papperstidning eller genom att klicka här.

Veckans modigaste

Den här krönikan av Jack Werner fick mig på väldigt gott humör: Förlåt, jag skrev rasistiskt på Flashback. Jack berättar hur han snubblar över en särdeles korkad kommentar i en gammal Flashback-tråd, och till sin fasa inser att det var han själv som hade skrivit den. Han, anti-rasisten och feministen som vet precis hur en ska uttrycka sig inkluderande och vettigt, har inte alltid varit sån.

Filip och Fredrik pratade i sin sista vanliga podcast (avsnitt 199) om att det är dumt att kalla Jocke Berg ”modig” för att Kentfesten i Göteborg förra veckan hade övervägande kvinnliga artister. Jag håller med. Det är var eventuellt en ekonomisk risk, men så som samhällsdiskussionen går just nu var det super-o-modigt på alla andra sätt. Bra, absolut, men inte modigt. Det Jack gör är tvärtom. Att erkänna att man själv har varit puckad tidigare är stort, modigt och bra. Riktigt bra.

Dels för att alla med någon slags vett i skallen känner igen sig. Det finns ingen som har gått genom livet felfri. Jag får rysningar när jag tänker på alla omedvetet och opåläst dumma saker jag har gjort. Som när jag beskrev en kille jag gillade när jag fick i åttan som ”neger”. När jag stod i SVT när jag pluggade på Handels och sa att vi inte hade några problem med jämställdhet, för att jag själv hade många killkompisar. Eller när jag i mitt första val röstade på Moderaterna. Det är sunt att bli påmind om att man inte är samma hela tiden.

Dels är det bra för att det ger hopp. Hopp om att även de som står jäkligt långt ifrån en idag kan övertygas genom samtal, öppenhet och argument. Men för att det ska kunna hända måste den som vill övertyga vara välkomnande. (Elsa Kugelberg skrev bra om det i DN igår). Det måste vara okej att inte veta eller inte fatta eller inte hålla med. Jag blir så jävla trött på alla som använder sitt politiska engagemang för att hävda sig själva och verkar helt ointresserade av att övertyga andra. Det är ju ett kanonsäkert sätt att inte komma någonstans alls. För jag lovar, att kalla mig anti-feminist för att jag inte håller med om alla delar i någons blogginlägg (jo, det har hänt) leder ingenstans. Däremot kommer man väldigt långt på att inse att bakom varje puckad kommentar finns en potentiell Jack Werner, som en dag kommer att se tillbaka på sina dumheter och skämmas. Kanske så mycket att hen skriver en krönika om det.

På jakt efter den feministiska kapitalismen

Jag fick en jättebra fråga per mail från Emelie häromdagen: Går det att förena feminism med kapitalism?

Det är inte en skitlätt fråga att besvara, inte minst för att jag är ganska så slammed nu med ett hemligt projekt som ligger väldigt nära just den frågeställningen (berättar mer om det efter sommaren). Så jag ber att få fundera lite och återkomma. Men så länge finns här lite bakgrund/inspiration:

Den här artikeln i the Guardian har delats mycket på senaste tiden: It’s simple. If we can’t change our economic system, our numbers are up. Kanske inte så mycket nytt för den som är ekonomiskt intresserad men en bra introduktion till varför ekonomisk tillväxt, som den ser ut idag, är problematisk.

Hej Blekk menar är feminism och anti-kapitalism hänger ihop. En bra genomgång av det klassiska vänsterperspektivet på frågan.

Miljöpartiet som ju har hållbarhet och jämställdhet i kärnan av ideologin, har inte riktigt samma syn på saken.

Som sagt, jag återkommer med mina egna tankar så fort jag hinner!

Nordiskt Forum

Nu börjar det dra ihop sig! På fredag tar jag tåget ner till Malmö för att delta i Nordiskt Forum, den största feministiska konferensen på över 20 år. Så otroligt pepp på alla smarta människor jag tänker mig att jag ska få diskutera och festa med.

Här kan den som vill se/höra/umgås med mig:

Fredag 13/6

16.00-17.30 Sveriges Kvinnolobby: Sexist Advertising Seriously Harms You and Others Around You. Panel där vi pratar om sexistisk reklam och vad forskningen och politiken säger på området.

19.00-20.30  Feministisk Festival: Media, Feminism och valet. Panel där vi pratar om just det. Jag ser fram emot att hårdlansera mitt favoritbegrepp ”feministpanik”, alltså fenomenet som har uppstått de senaste veckorna där min mailbox plötsligt svämmas över av alla möjliga inbjudningar från organisationer som först nu har fattat att de visst borde fundera lite på det här med mänskliga rättigheter också och skriker för full hals efter feminister som kan dekorera deras olika events med sin närvaro.

Lördag 14/6

12.00-13.20 Fredrika Bremer Förbundet: Forma framtiden – välja, räkna, känna. En debatt i tre akter. Hittar ingen länk just nu, men det är i rummet Hooks på Malmö Arena. Handlar om mitt favvoämne: cash money. Blir jättespännande tror jag!

Söndag 15/6

09.00-10.30 (rise and shine!) Grön Ungdom: Duktiga pojkar och unga, arga kvinnor. I rummet Canth på Malmömässan. Panelsamtal om unga tjejers psykiska ohälsa och vad vi kan göra åt den.

Sådär, nu har ni mer eller mindre allt det jag har bokat in framför er. Tror att det är ungefär lagom mycket scengrejer, men den som vill ses och umgås, fika, släpa med mig på middag eller andra upptåg får hemskt gärna höra av sig!

 

Boxas för alla småsystrars skull

Ni som följer den här bloggen vet att jag är mycket noga med att jämställdhet är en människofråga, inte en kvinnofråga. Ni vet att målgruppen jag helst vill nå är män med makt, för det är de som kan göra störst skillnad inom just jämställdhet. Det tycker jag fortfarande. Men. På senaste tiden har jag sett/hört/märkt en del saker som gör att jag vill påminna om att även om män med makt är de som snabbast och mest kan göra skillnad genom att förändra sin kunskapsnivå och sitt beteende, så bör inte kvinnor låta bli.

Jag undervisar och föreläser en hel del på högskolor och universitet. Där finns de unga, the best and the brightest. De som i den bästa av världar ska göra att jämställdhetsproblemen löser sig av sig självt, för bland dem har tjejerna bättre betyg och har lärt sig att de är lika mycket värda och vissa av dem har till och med pappor som var föräldralediga. Och ändå. Ändå ser jag det hända i klassrummen, runt om på elitskolorna, varenda dag.

Kvinnor som ursäktar sig. Kvinnor som bara räcker upp handen om de är helt säkra på att de kan svaret. Kvinnor som låter manliga klasskompisar presentera varje gång och få så mycket mer övning, och sedan röstar på samma klasskompis när terminens bästa presentatör ska utses. Kvinnor som trots att de har haft högsta betyg i alla ämnen alltid tvivlar på sig själva och säger det högt. Kvinnor som får chansen att ställa en fråga till en (kvinnlig) VD för ett av Sveriges största företag, och frågar hur hon hinner med sin träning. Kvinnor som hoppar över lunchen för att det bara serveras snabbmat. Kvinnor som inte avbryter de jämnåriga männen när de har tagit upp mycket mer än sin beskärda del av klassrumstiden. Kvinnor som hellre anmäler sig som administratör i projektet för femte gången i rad, hellre än låter det falla till marken. Kvinnor som inte lyfter upp andra kvinnor.

Jämställdhet är inget individuellt projekt. Typikt manligt beteende, som att avbryta och ta plats, är inte nödvändigtvis bättre. Men nu är det som det är, och vi kommer inte att ändra på det i en handvändning. Medan vi arbetar för strukturella förändringar går generation efter generation av unga kvinnor ut i arbetslivet med så jävla mycket sämre förutsättningar än sina jämnåriga killar. Det duger inte. Man kan inte låta det vara. Framför allt inte om man man är en privilegierad kvinna med toppbetyg och elitskolor i ryggen och alla världens möjligheter framför sig.

Så för guds skull: ta din plats. Boxas, slåss och skrik för den. Räck upp handen, ställ dig på scenen, käfta emot och ät en ordentlig lunch. Gör det inte för dig själv. Det är nästan alltid enklare att tyst acceptera den roll som har tilldelats en. Utan gör det för alla småsystrar, vänner och yngre kollegor. Gör det fast du inte vågar och fast du inte vill, och vet att en dag, när du har gjort det tillräckligt många gånger, så kommer du att våga. Och då, då kommer de också att våga.

Om du tvekar, kolla på det här talet Isabella Lövin höll på MPs kongress i helgen. Sån jävla POWER!

 

 

Inga stormar än

Det är måndag och efter lite jidder fram och tillbaka hoppas jag att min senaste krönika sitter i Metro. Den handlar om något jag gjorde för ganska exakt tolv år sedan: att ta studenten och ha panik inför framtiden. Läs i dagens papperstidning eller genom att klicka här! 

insta och tävling!

På senaste tiden är det jättemånga som har postat bilder under taggen #meningenmedhelaskiten på instagram. Jag tycker att det är så himla kul att se vilka ni är som läser, och var ni är och vad ni gör. Dessutom tror jag verkligen att det gör stor skillnad, att ni som har läst boken och gillat den berättar det för andra. För även om jag hoppas att boken kan göra skillnad för läsaren direkt, så tror jag att effekten är ännu större när man kan prata med andra om den. Inte minst sina chefer, kollegor och andra man jobbar med.

Därför skulle jag vilja ge en liten present till er som hjälper till att sprida gospeln: bland dem som instagrammar en bild på boken och några rader om varför ni gillar den (eller inte gillar, för den delen) innan den 13/6 kommer jag att lotta ut några bokpaket med mina favoritböcker. Kan ju vara bra att ha inför sommaren, tänker jag. Det viktiga är att man taggar den med #meningenmedhelaskiten och dessutom gärna pingar mig, @ninaakestam, så att jag inte missar nåt. Ni som redan har gjort det är så klart också med i utlottningen! Du som inte har boken än kan köpa den i valfri bokaffär eller på Bokus eller Adlibris.

Dessutom kommer här ett meddelande från Bokus, som kör en tävling just nu:

Just nu kan du vinna personlig coachning av forskaren, föreläsaren och författaren Nina Åkestam. Coachningen sker via mejl där du formulerar frågor du brottas med gällande jobb, plugg och karriär, och Åkestam svarar. Allt du behöver göra för att tävla är att svara på dessa två frågor:

A) Vid vilken högskola är Nina Åkestam verksam? B) Motivera varför just du behöver arbetslivscoaching!

Skicka svaren till tavling@bokus.com senast den 13 juni 2014

Kan kanske vara intressant för dem av er som står inför nya utmaningar med jobb/plugg i höst?

Med det sagt hoppas jag att ni får en helt strålande nationaldagshelg, så hörs vi nästa vecka!

Sandra & Milla & Nina i köket

Sedan ett par veckor tillbaka finns matlagningsprogrammet Sandra & Milla i Köket på Youtube. Det går ut på att Sandra lagar mat med sin relativt ointresserade tax, och en desto mer intresserad vän. Den här veckans program är det jag som är gäst! Vi lagar pizza och pratar om jobb och New York mest. Övriga observationer en kan göra är att det ser ut som att jag är ungefär 2.20 lång och gjorde en mycket märkligt val av tröja för en tv-inspelning. Hur som helst, här är det!

SVT Flow-favoriter

Jag kom på att vi ju inte har pratat om SVT Flow! Detta nya format som jag har tillbringat så många timmar med de senaste veckorna/månaderna. För er som har missat är det alltså som en uppdaterad version av SVT Play, eller som en blandning av Play och vanlig tablå-tv.

Som funktion tycker jag att det funkar ok. Skillnaden mot Play är inte jättestor. Jag skulle önska att jag kunde skapa en egen profil och spara program för att kolla senare, och att Flow lärde sig av den profilen och gav mig rekommendationer. Och så undrar jag varför inte serierna (i alla fall de förproducerade) släpps med alla avsnitt på en gång? Det känns helt knäppt att vänta en vecka på nästa avsnitt, framför allt av serierna som är typ 10 min styck.

Den stora grejen tycker jag dock är själva formaten. Så himla mycket bra som känns nytt. Här är en liten lista på mina favoriter:

Svett och Etikett

Som ni vet hatar jag träning sen en tid tillbaka. Kalle Zackari Wahlström är den första människa som lyckas rucka på det, litegrann i alla fall. Jag älskar att det här programmet inte handlar om hälsa, att alla han träffar är helt galna i huvudet (men snälla), att man på nåt sätt ändå blir sugen på att göra det de gör.

Sandra och Michelles Tvodd

Som att sitta i ett rum med några av sina kompisar och snacka skit. Mitt omdöme KAN påverkas av att jag i verkligheten relativt ofta sitter i ett rum med just de här två och snackar skit, men jag tror att det gäller även för den som inte känner S & M. Tvodden funkar bättre än podden tycker jag, inte minst för att man kan se bilder och annat.

 På jakt med Lotta och Leif

Den mest omskrivna produktionen, tror jag, och den som skulle må allra bäst att att fler avsnitt släpptes tillsammans. Men jag gillar den jättemycket ändå, framför allt på grund av mörkret. Här är det inte en jävel som är glad, och det märks. Vilket på något sätt ändå är trösterikt.

Full Patte

Har jag ju skrivit om tidigare, och det är ju rätt så himla bra faktiskt. Jag älskar Snubben, och jag älskar att Bianca och Tiffany gör så himla mycket saker som inte tjejer ska göra. Inte minst är jag riktigt impad av hur de använder instagram som en helt självklar del i programmet, när man går in på deras profil känns det som att Full Patte är det största som har hänt sen the Wire.

Det var mina fem cents. Andra tips?

Att överleva en bilolycka.

Att läsa ledarsidor är ofta så likt att passera en trafikolycka som det kan bli utan att faktiskt passera en trafikolycka. Man vet att det kommer att bli hemskt och att man kommer att må dåligt, kanske under lång tid framöver. Man vet också att man kommer att förfasas över hur förödande en viss uppfinning, som exempelvis lastbil eller tangentbord, kan vara i fel människas händer. Men man kan inte låta bli att pressa nästan mot rutan och glo. Ibland händer det ju faktiskt att folk tar sig ur bilen, helskinnade men omskakade. Det gick inte så illa trots allt, vilket inger visst hopp om framtiden. Dit brukar, för min del, Peter Wolodarskis ledare på helgerna räknas, det mesta av Katrine Kielos, och ibland något av Hanne Kjöller.

Gårdagens ledare om MPs feminism i DN var inte en sån överlevare. På sin kongress i helgen lyfte Miljöpartiet upp jämställdhet som ett av sina fyra fokusområden inför valet (tillsammans med miljö, jobb och skola). Det känns både självklart och taktiskt. MP har, tycker jag, den allra bästa feministiska politiken, både i analys och konkreta förslag, och det vore ju jättedumt om någon missade det.

Därför blir det så otroligt märkligt när DN bestämmer sig för att det är just bristen på feminism som är MPs stora problem. Som om liberalerna, som trots allt har suttit i regeringen i snart åtta år, hade löst alltihop med sin briljanta marknadsekonomi, och de gröna först nu vaknade upp och kom farande med lyxlösningar för lyxkvinnor som kvotering av ledningspositioner och delad föräldraförsäkring.

Så är det inte. Sverige är inte jämställt och världen är inte jämställd. Ingen har löst något än. Att jobba för att rädda planeten är inget motsatsförhållande till jämställdhet; det är en förutsättning för att alla människor (oavsett kön) ska överleva. Tillväxtkritik är inte samma sak som att vilja stoppa ekonomisk utveckling i fattiga länder. Feminism är inget nollsummespel där mer jämställdhet för vissa ger mindre jämställdhet för andra och att sätta fler kvinnor på maktpositioner i den rika delen av världen gör inte situationen sämre för kvinnor i den fattiga delen av världen och individualiserad föräldraförsäkring borde vara en självklarhet precis som alla andra socialförsäkringar är det. Phu.

Men mest av allt blir jag ändå besviken. Socialliberalism och grön ideologi ligger i mångt och mycket nära varandra. Miljöpartiet startades av avhoppade folkpartister och många väljare ligger och skvalpar precis däremellan. Att låtsas att grön och liberal feminism är väsensskilda, och att den senare tar ansvar för världens fattiga medan den tidigare handlar om innerstadskvinnor som borde sluta sura för att de tjänar mindre än sina manliga kollegor, gör samtliga inblandade ideologier en rejäl björntjänst.