Metro Sommar

Oj jag höll ju helt på att glömma: Metro har sommaruppehåll just nu och därmed också mina krönikor, men jag skrev en specialare med tema jobb/idealism/semester till Metro Sommar som kom ut i förra veckan. Läs den här! Eller hämta ett nummer på stan, så får ni även se min kompis Linn på omslaget!

Vi ses igen om två dagar.

Den här reklamfilmen har delats oerhört mycket i min sociala medier på senaste tiden. Den funkar verkligen inte för mig.

Nu vill en sida av mig säga att det är ju inte så lätt, och de försöker i alla fall. Multis-företagen har äntligen kopplat ihop att om man säljer produkter för kvinnor kanske man inte ska använda all sin reklam till att förstöra för kvinnor genom stereotypa avbildningar, förminskande och förringande. Men är inte det liiiite sent påkommet?

Det är inte så himla svårt att göra reklam som är rolig, initierad, smart och inkluderande. Det är faktiskt inte det. Always är naturligtvis någon slags insikt på spåren här, men de har inte tagit hem den. Långt ifrån. Den här filmen är som en hastigt producerad presentationsfilm som byrån visar för kunden för att stödja strategin som sen ska leda till själva reklamen. Det här är inte reklam. De kommer inte med några idéer eller lösningar. De förklarar inte vilken roll deras produkt ska spela i sammanhanget. Det är till intet förplktigande och så tandlöst att jag blir förbannad.

När vi inte ställer högre krav än så här på storföretag med enorma budgetar gör vi oss själva och dem en otjänst. Det kan inte räcka med att företag låter bli att spotta sina kvinnliga kunder rakt i ansiktet för att vi ska applådera och hoppa jämfota av lycka.

De förtjänar inte en like. De förtjänar en nick och en arbetsgrupp som säger hmmm, intressant strategi, vi jobbar vidare på den och ses vi igen om två dagar. 

 

Politiska favoriter i repris: 8 punkter angående sexuellt våld

*** det här inlägget är lite gammalt men frågan är ständigt aktuell, nu senast med hovrättsdomen kring fallet i Lund***

Jag känner att jag måste skriva några rader om domen i Tensta-målet, alltså fallet av gruppvåldtäkt där de misstänkta gärningsmännen friades av hovrätten nu i veckan. Jag är förfärad (men inte det minsta förvånad, efter att ha läst mycket om sexualbrottslagstiftning) över domen. Och tyvärr också förfärad över reaktionerna.

Jag är förfärad över att så många vuxna välutbildade människor verkar tro att man faktiskt kan påverka Högsta Domstolen genom en namninsamling. Eller genom mail till Svea Hovrätt. Att man kan ”skriva på” för rättvisa. Eller ännu värre, att liknande vuxna, välutbildade människor, ofta politiskt medvetna, kan låta sig svepas med så att man på allvar skriver på Facebook eller Twitter att rättens ordförande och andra inblandande ”måste dö”, borde bli av med sitt jobb eller våldtas själva.

Det är hemskt när människor utsätts för våld och kränkningar. Det är hemskt när man känner att rättssystemet sviker de människorna. MEN. Det är aldrig aldrig en ursäkt för att kränka, hota, mobba eller hata på någon annan, hur fel man än tycker att de har. Det är heller inte anledning att vilja gå förbi de demokratiska principer som rättstaten vilar på. Som exempelvis att HD finns till för att ta upp fall under specifika juridiska omständigheter, inte för att ge en fällande dom för att X antal människor vill ha en sådan.

Däremot finns det mycket man faktiskt kan göra för att se till att sånt här inte händer igen. Några förslag:

1. Rösta på ett parti som driver frågan om en samtyckeslag, som redan finns i många andra länder (exempelvis USA och Storbrittanien) och här i Sverige har föreslagits av exempelvis professor Madeleine Leijonhuvud. Idag är Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Fi för en sådan lag. Folkpartiet (har ändrat sig nu), Moderaterna (har inte ändrat sig) och Socialdemokraterna (har ändrat sig nu) är emot och SD hade, sist jag kollade, inte bestämt sig (de har ändrat sig nu och är emot men är liksom Moderaterna för en utredning). Samtycke innebär alltså att man måste förvissa sig om att den man har sex med vill ha sex, genom exempelvis ord eller gester.

2. Om du inte tycker att det räcker: engagera dig för frågan i ditt parti. Driv igenom en förändrad ståndpunkt eller ökad prioritering. Gå med i ett parti om du inte redan har gjort det.

3. Prata med dina söner och andra unga män/pojkar du känner om sex och gränsdragningar. Bra förslag på ämnen att ta upp finns i den här artikeln.

4. Läs böckerna Flickan och Skulden och En riktig Våldtäktsman av Katarina Wennstam (finns på exempelvis Pocketshop). Sprid information om sexuellt våld i sociala medier. Debattera. Ju mer frågan syns och hörs, desto viktigare blir den för politiker. Men gör det utan att hata, hota eller bete dig som en annan Flashback-tomte.

5. Börja göra skillnad på våldtäkt och våldtäktsman. Att fara ut mot unga människor som begår brott (eller moraliskt tveksamma handlingar som de inte fälls för, som i det här fallet), hur vidriga man än tycker att de är, löser ingenting. Det finns inga våldtäktsmän, lika lite som det finns våldtäktsoffer. Ingen har det som sin främsta identitet. Däremot finns det väldigt många män som våldtar, och kvinnor (och män) som våldtas. Vi måste börja fokusera på beteendet, inte personen. Att låtsas att ”våldtäktsmannen” är en creepy person som lurar i buskarna gör att vi inte kommer åt strukturerna bakom problemen.

6. Påverka (enligt punkt 1 och 2) politiker för att strukturellt förhindra sexuellt våld. Inför mer genuspedagogik i förskola och skola. Prata mer om gränsdragning inom sexualundervisningen. Fokusera på pojkarna, för om ingen våldtar löser sig ju problemet alldeles av sig självt.

7. På tal om det sista: du som jobbar med media, tänk på hur du väljer dina ord när du skriver om sexuellt våld. Det finns alltid en gärningsman, och det är han snarare än offret som bör vara i fokus. Det är ju han som kan se till att det händer eller inte händer. Tänk på skillnaden mellan nyheten Kvinna våldtogs i park och Man våldtog kvinna i park.

8. När skiten redan har träffat fläkten (för det kommer den att fortsätta göra under lång tid framöver): Påverka politiker (enligt punkt 1 och 2) för att förbättra rehabiliteringen av dömda sexualbrottslingar, framför allt de unga. Skänk pengar till tjejjourer och andra organisationer som hjälper dem som utsatts. Stötta dina vänner när de blir våldtagna, lyssna på dem, tvinga dem inte till något. Igen: spåra inte ur med hot och hat, den uppskruvade tonen bidrar bara till att den utsatta inte vågar berätta, framför allt som situationen inte är svartvit (vilket den ju så sällan är). Om du jobbar inom skolan, vården, polisen, media, eller av någon annan anledning kommer i kontakt med utsatta och/eller gärningsmän: läs på om patriarkala strukturer. Kom ut som feminist.

Upprepa steg 1-8 tills vi börjar närma oss någon form av samhälle där sexuellt våld inte finns, där vuxna föregår med gott exempel och lika rättigheter gäller för alla.

Politiska favoriter i repris: Att krascha

*** Är det här verkligen politik? undrar du kanske nu. Jo, det är det. Idag är det Miljöpartiets dag i Almedalen och inför valet är en av deras viktigaste frågor hållbart arbetsliv. För fler och fler är med om det jag skriver om här, och det är ett samhällsproblem. Ett politiskt problem. Något vi måste sluta vifta bort och istället börja lösa tillsammans. ***

Fyra år. Så länge kunde jag jobba innan kroppen sa stopp. Det är ganska lång tid. Det är såpass lång tid att man hinner glömma allt som var innan. Innan den där stressklumpen alltid satt i bröstet, innan man hade svårt att sova på nätterna och innan man självklart tackade ja till allt människor bad en att göra.

Jag har fortfarande inget riktigt bra ord på det som hände. Gå in i väggen säger väl ingen längre. Utmattningsdepression är den kliniska diagnosen, men det kan man ju inte heller säga. Hur mår du? Jo tack, jag är utmattningsdeprimerad. Funkar ej. Så jag brukar säga att jag kraschade, för det var precis så det kändes. Jag körde fort, jäkligt fort, och så plötsligt pang bom, utan att jag hann väja eller ens uppfatta det, fanns ett stup där och det åkte jag rakt ut för.

Rent praktiskt var det vinter 2010 och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes övermäktigt, från att borsta tänderna till att laga middag. Men jag kunde jobba. På jobbet mådde jag bra. Där var jag trygg. Utanför jobbet var det däremot katastrof. Jag kände mig fången i min egen kropp. Låg och sparkade på sängen. Jag ville inte dö, men jag vet att jag väldigt ofta tittade ut över balkongräcket och tänkte att jag borde hoppa. Bara för att ha någonstans att ta vägen.

Det läskiga med stress är att hjärnan slutar fungera logiskt. Alla som jobbar för mycket säger alltid att de inte jobbar för mycket. Det är inte jobbet som är problemet, det är ALLT annat. Familjen, vännerna, hemmet. Att vem som helst utanför kan se att så inte är fallet spelar ingen roll. Man kommer alltid att sägaNEJ herregud, det är ingen fara. Man ser ner på folk som är stressade. Man känner sig hårdast och viktigast i världen.

Hybrisen tror jag i efterhand är den tydligaste varningsklockan. Att man börjar känna sig helt nödvändig. Man börjar tänka att man är den enda som kan fixa de här grejerna. Ingen annan är duktig nog, ingen annan har tillräcklig koll. Och man börjar tycka att det är viktigt. Inte på ett rimligt sätt, som att jobbet är viktigt för att man ska få lön och kunna sätta mat på bordet, utan man börjar tycka att det är viktigt PÅ RIKTIGT. Att det är helt rimligt att prioritera ner exempelvis relationer och hälsa för att få till den där annonsen. Inte bara rimligt, utan påbjudet. Utan att någon egentligen har bett om det har hjärnan helt själv ställt upp en helt egen värld där saker och ting funkar på sitt eget sätt.

Så. Om du på senaste tiden har känt dig så. Att världen cirkulerar kring dig. Att jobbet är det enda i ditt liv som fungerar. Att boka en tvättid är en oövervinnerlig arbetsuppgift men att du gärna tackar ja till ett frukostmöte klockan 06.00. Då har jag några tips.

1. Tro inte att någon annan vet hur mycket du jobbar. Jag trodde länge att någon annan skulle stoppa mig när det blev för mycket. Så är det inte. Alla är alldeles för upptagna med sig själva för att lägga märke till att du drar heldagar på kontoret fyra helger i rad. De förväntar sig att du ska säga ifrån om du har för mycket att göra. Tog mig fyra år att fatta det.

2. DU SLUTAR JOBBA KLOCKAN FEM. Jo, så är det. Om du har kontorstider är arbetsdagen slut då och du ska gå hem. Framför allt om du har ett kreativt yrke behöver du fylla på med andra intryck för att fortsätta vara bra. Att stanna längre än till fem, utom i undantagsfall, betyder att antingen du eller din arbetsgivare har felprioriterat. Det är inget nobelt över det, bara lite oproffsigt. Och i längden gör det dig sämre på ditt jobb att du sitter och stirrar in i en skärm varenda kväll.

3. Tro inte på vad andra säger om hur mycket de jobbar. Att skryta om hur upptagna vi är är vår tids vanligaste samtalsämne. Men precis som tonåringar skrävlar med sina hångelerfarenheter är det mesta inte sant. De flesta jobbar inte särskilt mycket och hårt och så ska det också vara. Det är superkorkat att tävla med arbetstimmar (snarare än produktion). Så oroa dig inte. Du är inte lat bara för att nån gammal bekant du springer på säger att hon jobbar 80 timmar i veckan för att det är 1) sannolikt lögn och 2) om sant, jävligt dumt.

4. Det är det roliga som är problemet. Man kraschar inte av tråkiga arbetsuppgifter. De är man bra på att ducka för och göra lite halvhjärtat. Det är när allt man erbjuds känns svinkul och jätteviktigt som man hamnar i riskzonen. Det är då det är omöjligt att säga det omtalade NEJ:et. Om du ska kunna ha ett fungerande yrkesliv måste du säga nej även till sånt som du nästan börjar gråta för att du missar. För mig hjälper det att sätta upp tydliga regler. Max en lunch i veckan. Max ett extra copyuppdrag åt gången. En kvart på att svara på bloggmail om dagen. Om något mer kommer in tänker jag inte ens tanken. Det är superjobbigt. Men nödvändigt.

5. Ta hjälp. Jag tog till slut ett sista djupt andetag och berättade för min chef hur jag mådde. Fick omedelbart hjälp från med allt från mediciner till terapi till omstrukturering av min roll. Några månader senare började livet bli normalt igen. Hade jag gjort det tidigare hade jag kanske inte missat så mycket tid som jag faktiskt gjorde.

Och framför allt: Acceptera när andra säger nej. Tjata inte. Det är inte säkert att det är dryghet som gör att de säger att de inte kan ta det där mötet, inte den här veckan, och inte någonsin. Det kan också vara så att de, hur glada de än verkar, har stått med överkroppen ganska långt lutad över balkongräcket den senaste veckan.