Uppstart

Då så. Nu är jag tillbaka. Har ju i och för sig börjat värma upp bloggen lite under förra veckan (superkul att så många har delat mitt inlägg om representation och normer, kram på er!) men nu är jag hundra procent här. Efter världens längsta semester känns det riktigt fint att vara tillbaka på kontoret. Har så himla mycket spännande planer inför hösten som jag kommer att få berätta om lite pö om pö tror jag, men så här mycket vet jag:

– Det ska bli val, och jag ska göra ALLT jag kan för att inspirera till att rösta i första hand, och rösta grönt i andra hand.

– Jag ska föreläsa för kreatörsnätverket Jane Jönköping (4/9) och vara keynote speaker på Webbdagarna i Göteborg (25/9)

– Jag ska för första gången i mitt liv besöka Bokmässan och vara med i en panel som heter Med Bloggen som Vapen. Det är 27/9.

– Jag ska fixa material till er som vill ha Meningen Med Hela Skiten som bok i era bokklubbar. Boken har sålt himla bra och trycktes i en andra upplaga nu i juli. Några av er har hört av er och berättat att ni gärna vill använda den till en bokcirkel på jobbet, och det låter ju helt strålande! Jag ska sätta ihop förslag på diskussionsfrågor och Volante har lovat att erbjuda ett schysst pris till den som köper många böcker på en gång. Jag återkommer om det så fort jag vet mer.

– Jag ska fortsätta skriva krönikor i Metro. Varannan måndag sitter de i papperstidningen, kommer vanligtvis ut på nätet på fredagen innan.

– Jag ska fixa en vettig hemsida.

– Men mest av allt ska jag forska. Göra en avhandlingsplan, designa studier, skriva artiklar. Ser SÅ mycket fram emot det efter allt jobb med boken under våren.

Och som tur är finns det mer i livet än jobb. Det är fortfarande sommar och så himla mycket roliga sommarsaker att göra:

– På lördag ska jag springa Midnattsloppet, mitt livs första lopp. Har inte alls tränat som planerat pga världens varmaste sommar, men tänker att det blir kul i alla fall. Ska köpa FETT med glow sticks till efterfesten för att kompensera det långsamma springet.

– Äta kräftor. Vet inte när detta ska ske, men snart.

– Gå på Popaganda! Det är sista helgen i augusti på Eriksdalsbadet. Tycker att line-upen är helt strålande i år. Plus att det brukar vara så himla mysigt och mycket folk man känner där, och inga spelningar krockar med varandra. Typiskt bra.

– Första lördagen i september ska jag både på några av mina favoritmänniskors 30-årsfest och på bröllop. Tackar festgudarna för att dagfester är så poppis nu, för det innebär ju att man kan gå på flera saker samma dag. Bröllopet är dessutom troligtvis det sista jag ska gå på innan jag själv gifter mig (!!!!) nästa år. OMG.

Då var det väl bara att sätta igång då. TUT.

Att inte leva som Keith Richards.

Det är måndag och första Metrodagen efter semestern! Min senaste krönika finns att läsa i dagens papperstidning eller här. 

Det här med rubriksättning är ju ganska special. Det är alltså en helt annan människa som sätter rubriken än som skriver texten, och dessa två pratar inte med varandra. Således är rubriken på den här krönikan ”Jag levde lite som Keith Richards” fast själva poängen är tvärtom, att jag inte alls lever som Keith Richards. Nåväl, om ni vill läsa om mitt förhållande till mannen i fråga får ni helt enkelt läsa krönikan.

Det är inte så poppis att vara man just nu.

När jag läste Aase Bergs artikel om män och kränkthet var det en sak som fastnade extra: ”Men den avgörande anledningen till att män är mer lättkränkta än kvinnor är att olika livsförväntningar planteras i pojkar respektive flickor. Män förväntar sig att äga världen. Kvinnor förväntar sig i bästa fall att äga en man.” (läs hela artikeln här)

Jag har nämligen gått och funderat på det rätt mycket. I och med den senaste tidens ökande intresse för jämställdhetsfrågor har det nämligen hänt att killar i min omgivning har sagt saker i stil med ”nu handlar verkligen allt om feminism” eller ”det är inte så poppis att vara man just nu”. Liknande saker dök upp under Pride förra veckan, när diverse människor kommenterade artiklar och inlägg med exempelvis ”jag har inget emot homosexuella, men måste ALLT handla om dem hela tiden?”.

Jag förstår den känslan. Som (straight) kille är man ju nämligen van vid att nästan allt handlar om en själv hela tiden. Det är liksom grejen med att vara en norm-människa. Det är bara att öppna en vanlig dagstidning och kolla själv. Huvuddelen är nästan alltid en kill-festival, men extra mycket så nu i sommar när världen har drabbats av så många fruktansvärda konflikter: Gaza, Irak, Ukraina. Killar killar killar.  Det finns tre bilagor. Sporten: av killar, om killar, för killar. Näringsliv: av killar, om killar, för killar. Kulturen: här början vi närma oss 50-50, och då känns det plötsligt vansinnigt kvinnligt.

För att utvidga undersökningsområdet kan man gå vidare och kolla på exempelvis film, eller tv-serier, eller musik, eller konst. Killar killar överallt. Det existerar naturligtvis tjejer i de här sammanhangen (till och med på sportsidorna), men i verkligheten existerar inte kvinnor i något enstaka exemplar här och där. Vi är 50% av ALLA. Lägger man till andra som ofta inte syns, som rasifierade och HBTQ-personer, är vi låååååångt över hälften. Om media reflekterade verkligheten skulle alltså den som är vit och straight man få vänja sig vid att bli adresserad eller berättad om någon gång ibland. Det skulle gå dagar eller veckor utan att man var representerad i nyhetsmedia. Man skulle kunna gå på bio och upptäcka att inte en enda film handlade om någon som liknade en själv. Precis som alla andra redan är vana vid.

Det som händer nu är alltså inte att kvinnor (eller bögar eller flator eller transpersoner eller folk med mörkt hår) håller på att ”ta över” och att ”allt” handlar om dem. Det är bara en trevande början på en justering av en djup orättvisa, där några få är vana att alltid får synas och höras, medan resten får nöja sig med att vara med när någon har kommit på att det är kul att ”blanda lite”. Och även om det känns lite ovant är det nödvändigt och helt oundvikligt.

Ett vykort

Vill bara komma med tre starka hej från Åre, där jag nu befinner mig för att maxa ut den sista semesterveckan. Här är det för-e-bannat dåligt väder nästan hela tiden, men vi är glada ändå (se bild 1) även fast man behöver klä av sig allt, inklusive underkläder, för att torka när man kommer in (se bild 2). Diverse appar påstår att det ska bli bättre i morgon, och det hoppas jag verkligen för då har vi tänkt cykla downhill och jag tycker att det är rätt läskigt när det regnar eftersom marken blir så hal då.

Bild 1 och 2

Det var väl ungefär det för nu.

Några ord om greenshaming

Jag skulle vilja prata lite om en sak som jag utsätts för med jämna mellanrum, nämligen greenshaming. Det går till så att en säger eller gör något (exempelvis postar en bild av en bil på sociala medier), varpå människor påpekar att hen som har gjort detta är en dålig människa ur miljösynpunkt. Oftast består kommentaren av något sarkastiskt påstående. Jag skulle gissa att de flesta av er har varit med om något liknande i något sammanhang.

Jag skriver i de flesta fall under på att det privata är politiskt och att man bör leva som man lär. Det blir lätt hycklande om det man säger och det man gör står alltför långt ifrån varandra. Men det gör inte att jag tycker att det är det minsta rätt att greenshame:a andra människor, vilka de än är.

För det första är inte greenshaming på något sätt konstruktivt. Om man på allvar vill påverka människors beteenden funkar det inte att peka finger. Då måste man ta sig tid att förklara, resonera, komma med fakta och alternativ. Att säga ”du är dum!”, oavsett vilken fråga det gäller, riskerar snarare att få den andra att gå i försvarsställning och verkligen inte vilja ställa bilen, sluta äta kött eller vad det nu må vara man vill ändra på.

För det andra riktas greenshaming nästan alltid mot symboler, snarare än reella problem. Det stämmer, till exempel, att jag lånade en bil två veckor i somras. Det stämmer att det hade varit bättre om jag hade cyklat eller åkt kollektivt på semestern (vilket jag har gjort utöver de fyra dagar vi körde, då med flera människor i bilen och massor av packning). Men det stämmer också att det skulle ha varit betydligt sämre för miljön om jag hade hoppat på ett flyg till Frankrike, eller lagt en bit nötkött på grillen de flesta dagarna under semestern, eller bott i en villa på landet istället för en lägenhet i stan resten av året. Den här typen av symboltänk riskerar att göra att vi faktiskt missar en massa allvarliga problem. Vi ser inte biffen för alla SUVs, så att säga.

För det tredje blir jag, kanske en smula barnsligt, så förbannat trött på att de som gör mycket ska få skit för att de inte gör allt, medan många andra inte gör ett skvatt och kommer undan med det. Jag tycker som sagt att greenshaming är principiellt fel, men OM man nu nödvändigtvis ska ägna sig åt det tror jag inte att just jag och folk som liknar mig i övertygelse och livsval är de som behöver det bäst. På instagram finns det hur många människor som helst som flauntar livsstilar som är betydligt mindre hållbara än min. De kanske behöver ditt pekfinger mer än jag.

Grön omställning är helt nödvändigt, men inte så himla enkelt. Jag tror på starka politiska och gemensamma åtgärder för att lösa problemen, inte onyanserad kritik mot enskilda individer.

Dagens va?

Efter att ha läst ungefär 500 olika kommentarer, artiklar och inlägg om Athena Farrokhzads sommarprat var jag så klart tvungen att lyssna. Jag har varit superdålig på sommarprat i år, har inte alls känt nåt sug, men det verkade ju för spännande för att låta bli.

När jag lyssnade blev jag helt häpen. Var det allt? Baserat på kommentarerna hade jag förväntat mig att Farrokhzad skulle uppmana till mord, våldsamt upplopp och blodig revolution minst, allt indränkt i någon slags stalinistisk retorik. Så var det inte. Den dryga timmen var som en sammanfattning av mitt FB-flöde vilken dag som helst. Kritik mot de ökande samhällsklyftorna, mot den strukturella rasism och sexism som genomsyrar så många delar av våra liv, mot EUs flyktingpolitik och världens blodiga krig. Ovanligt välformulerat, absolut, men knappast särskilt långt ifrån vad de allra flesta i media och på andra ställen pratar om sommaren 2014.

Att så många blir så förvånade och arga över att någon kritiserar det kapitalistiska systemet i Sommar  säger mer om hur otroligt avslaget Sommar brukar vara, än någonting annat.