X-faktorn

Så länge jag kan minnas har jag fått lära mig av folk med koll att det finns en x-faktor i reklam som avgör om den blir bra eller inte. Vissa saker man tänka ut och lära sig och öva på, men sen finns det ytterligare en ingrediens, som ingen riktigt vet vad den är. X-faktorn dyker upp med jämna mellanrum när vi reklamare ska förklara varför vårt jobb är så oerhört mycket mer komplicerat och känsligt än exempelvis en revisors eller en jurists. Någonstans i bakhuvudet verkar det också vara förklaringen till varför vi inte kan jobba i kostym och måste ha latte och 5 sorters frukostflingor på jobbet när alla andra klarar sig utmärkt på automatkaffe och en bulle när någon fyller år.

På senaste tiden har den här omtalade x-faktorn börjat irritera mig. För ärligt talat har jag inte hittills sett en kampanj som jag inte enkelt kan förklara varför jag gillar. Bra insikt/strategi + bra idé + bra hantverk = bra reklam. Om något av de tre stegen är lite halvdant blir det inte bra. Svårare än så är det inte.

Om bra reklam är lätt att förstå, är det desto svårare att få till. Det finns en massa grejer som ska stämma: budget, tidplan, kundens inställning, att ingen annan lanserar samma idé två veckor innan. Men det tycker jag handlar om tur, eller tajming, snarare än om något oförklarligt X. När en riktigt bra idé går i stöpet finns det oftast en eller flera väldigt konkreta orsaker till det.

Reklam som yrke skulle i min bok således kunna dela slogan med spelet Othello: A minute to learn, a lifetime to master. Men jag kan ha fel. Kanske är reklam närmare besläktat med alkemi än med juridik. I så fall: Berätta för mig! När stötte du på x-faktorn, och hur var den? Hur gör jag för att hitta den? Jag känner att jag verkligen skulle behöva lite x-faktor i mitt liv just nu.

Allt är feministernas fel

När vi ändå pratar problem tänker brittiska organisationen We are equals i samma banor.

Och kommentarerna på DNs artikel om organisationen Män för jämställdhet visar precis varför såna här grepp fortfarande behövs. Bedrövligt, var nog ordet jag sökte.

När bloggaren själv får välja

Jag är i princip dålig på det här med sociala medier. Jag följer bara en femtedel så många som jag borde på Twitter (som jag i princip aldrig uppdaterar). Jag har mindre än 500 Facebookvänner. Och jag läser inte i närheten av så många bloggar som jag borde. I min rss-läsare ligger ett 40-tal och skvalpar, man jag kan inte påstå att jag läser dem alla. Helt själviskt föredrar jag att vräka ur mig vad jag själv tycker och tänker. Trots det finns det några människor som gör att mitt hjärta slår ett extra slag varje gång jag ser att just deras bloggar har uppdaterats. Jag har redan nämnt Dan Landin/Åkestam.Holst och Adliterate. Här är några till.

Ulrika Karlberg/Blod, svett och svartpeppar
Ulrika lagar fantastisk mat, råkar jag veta eftersom jag har haft förmånen att bli bjuden på den några gånger. Det är bra när man driver en matblogg. Det är också bra att recepten varvas med små utläggningar om att plugga på Berghs, fira högtider med familjen, och hur man går ut för att gå en promenad men istället hamnar i köttdisken på ICA.
 

Lotta Lundgren/Om jag var din hemmafru
Numer är ju Lotta en nationalkändis och det känns lite trist att tipsa om något som SVT, Filter, Elle och varenda annan erkänd publikation i Sverige redan hyllar, men ändå. Lotta är en av mina stora idoler och de inledande kåserierna till varje recept är alltid formulerade på ett sätt som får mig att känna att jag nog borde överlämna det här med skrivande till någon som faktiskt kan det. Som Lotta, till exempel.

Sandra Beijer/Niotillfem
Om du inte är en av de 140 000 personer som redan följer den här bloggen tycker jag att du ska börja nu. Sandra har en fenomenal förmåga att ta fram det finaste ur varje lunch, promenad och tidningsbutik. Det är väldigt lärorikt för oss som har en förmåga att se allt i svart. Eller åtminstone gråtoner.

Alex Schulman/Alla får plus!
Jag har precis läst ut Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Så fort man kom förbi de första kapitlens STORA MANLIGA KRIS tyckte jag att den var jättebra. Bloggen är i samma anda. Alex bloggar jättemycket och inte alltid jätteintressant, men tillräckligt ofta är det roligt. Riktigt roligt. Och inte minst känns det ärligt. Det gillar jag.

Jonas-ad
Jonas-ad är bloggen som slog igenom med buller och bång tack vare några inlägg om en typisk tantboutique och dess skyltdocka Rosalie. Det är bland det roligaste jag läste under 2010. De flesta bloggar av det här slaget uppdateras rätt sällan, och så är det med Jonas-ad också. Men när det väl händer vet jag att jag kommer att skratta tills jag gråter. Det är ju en bra grej.

Clara Lidström/Underbara Clara
Jag skrev om Underbara Clara för bara någon vecka sen. Hon hör till de riktiga bloggveteranerna, och på något sätt lyckas hon med att aldrig vara ointressant. Även om jag egentligen inte bryr mig alls om loppisfynd och hemmapyssel kan jag inte sluta läsa. Fascinerande.

Madame Börje
Att det fortfarande inte råder konsensus kring vem Madame Börje är tycker jag är skäl nog att följa den. Det är internt, ojämnt och helt sinnessjukt. Ju elakare madamen blir desto roligare är det.

Postsecret
Postsecret är egentligen ett konstprojekt, men det följes bäst i bloggform. Det går helt enkelt ut på att människor anonymt skriver ner sina hemligheter på ett vykort och skickar till organisationen som sedan postar en laddning på bloggen varje söndag. Sedan jag började följa det kan jag inte låta bli att fundera på vilka hemligheter som gömmer sig hos folk jag ser på bussen. Det blir roligare att åka kommunalt då.

Så är det, mitt bloggläsande. Litet men så bra att man får en tår i ögat.

Dagens internet

1. White Trash of the Day
Svajigt men ibland riktigt roliga exempel på sånt som enligt familjeliv.se och andra begåvningsreserver kallas för white trash.

2. Internet är nominerat till Nobels Fredspris i år. DN gör en utredning om vilka som egentligen bestämmer hur det går för världens bästa uppfinning. Läs första delen här.

3. Det som jag för ett tag sen kallade pysseljobb har för flera år sedan definierats av Tina Brown. Det kallas gigonomics. Brown ser det som något enbart negativt; som en följd av finanskriser och lågkonjunkturer tvingas även välutbildade människor gå ner i arbetstid och hanka sig fram på flera jobb. Jag tror ju inte att det måste vara negativt. Jag tror inte att alla vill eller ska jobba 9-5 för optimal lycka. Hur som helst, intressant är det och det kommer naturligtvis att påverka samhället i stort ju vanligare det blir.

En tråkig upprepning

Idag är det den internationella kvinnodagen. Många skribenter tycker att det är ett utmärkt tillfälle att lyfta fram bra personer och initiativ som har gjort sitt för att förbättra jämställdheten under året. Det tycker jag också. Men så påminner jag mig om en krönika jag skrev i Resumé för nästan två år sedan. Tyvärr är den fortfarande precis lika aktuell, även om inte referenserna är det. En ompublicering får bli mitt bidrag till debatten i år. För även om det görs många framsteg i jämställdhetens tecken, är det viktigt att påminna sig om att det finns rum för att göra mycket mer. Här är den.

Jag tänker mig en vanlig dag. Just den här dagen läser vi i tidningen att en chef på ett svenskt börsbolag har gripits för att tillsammans med sina vänner ha gruppvåldtagit tonårskillar vid flera tillfällen. Piskor, handbojor och grovt våld har förekommit. Vid ett tillfälle tvingades en av killarna till analsex medan chefen filmade det hela. (behöver jag skriva att chefen och hennes vänner är kvinnor? Nej förresten, det är ju självklart).

Samma kväll har SVTs nya dokumentärserie Tonårsliv premiär. Enligt SVT är det ett program som både föräldrar och unga kan känna igen sig i. Där får vi följa tre unga killar på väg mot vuxenlivet. En av dem är ensamstående pappa med en sjumånaders dotter. Faderskapet gör att han inte kan gå i skolan och han får knappt någon föräldrapenning, utan måste få hjälp av soc för att betala hyran. Vad dotterns mamma gör vet vi inte. En annan av seriens huvudpersoner kämpar med sin allvarliga anorexi, medan hans tvillingbror försöker få honom att äta. Den tredje killen mår nog rätt bra, förutom att han har jätteproblem i skolan och knappt blir godkänd.  I inget av fallen finns det en mamma närvarande.

Om vi slår upp DN läser vi en arg insändare som menar att vi har blivit lurade på den finaste bild som finns: Den av en far tillsammans med sitt nyfödda barn. Det är bara en liten grupp karriärmän som är nöjda med dagens ”krossa-faderskapet-politik”, menar insändarskribenten, och de har lurat politikerna. ”Faktum är att en ettåring behöver sin pappa, inte en förskola.”

Själv är jag lite försenad till ett styrelsemöte på Reklambyrån. Jag och mina kollegor ska diskutera hur vi kan få in lite fler män i gruppen. Dessvärre kommer vi fram till att det helt enkelt inte finns några män som är tillräckligt bra för att någon av oss ska ta ett steg tillbaka. Den här gången heller. Men vi ger gärna ett fint reklampris till Folksams film Styrelser, som ju verkligen sätter fingret på problemet.

Den här dagen förstår jag att Coca Colas marknadschef blir förvånad över att människor tycker hennes kampanj för Coke Zero är rätt ofräsch. Till dess ber jag alla som tycker att Sverige är jämställt och börjar prata om moralpanik och feministinfiltration så fort vi börjar diskutera sexism i reklam, att tänka ett varv till. Vi som jobbar med reklam är inte orsaken till problemen. Men vi har till skillnad från de flesta andra både resurserna och kunskapen för att förändra attityder och beteenden. Låt oss använda dem.

Jämställdhetslöftet

I morgon är det internationella kvinnodagen och med anledning av det skriver Sydsvenskans Thomas Frostberg ett mycket bra inlägg. Här kan man läsa det.

Summan av kardemumman är att jämställdhet inte är något som någon annan kommer att lösa åt oss. Även om det är viktigt att politiker har jämställdhet och mångfald på agendan är det hur man agerar och reagerar i vardagen som avgör hur fort saker händer. Frostberg föreslår därför det här:

”För att kvinnodagen inte ska blåsa förbi lika snabbt som vanligt uppmanar jag därför alla Skånes företagsledare att på tisdag utfärda ett nyårslöfte på jämställdhetens område. Det behöver inte vara något stort och dramatiskt. Det viktigaste är att löftet är tydligt, genomförbart och leder till en synlig förbättring.”

Jag tycker att fler än Skånes företagsledare kan göra det. Alla, till exempel. Jag kan börja:

Jag lovar att innan den 8 mars nästa år engagera mig i någon form av mentorprogram som hjälper unga tjejer att ta sig fram i näringslivet. Jag fick själv den chansen när jag var i 20-årsåldern och jag är helt övertygad om att det är ett väldigt enkelt och effektivt sätt att ändra på saker och ting.

Någon annan som vill lova nåt?

Reklambloggar som faktiskt skriver om reklam

Nu har jag bloggat på Resumé i en vecka och inte helt oväntat har det höjts vissa förvånade ögonbryn över mina ämnesval. Ska inte det har vara en reklamblogg? Var är kampanjerna, artiklarna och de djuplodande analyserna?

Ja, mina vänner, de dyker upp här ibland. Men inte varje dag och inte ens varje vecka. Som jag skrev för ett tag sen är jag nämligen inne i en fas där jag inte riktigt vet vart reklamen är på väg. Jag har svårt att hitta spännande vinklar. Och de flesta kampanjer som kommer just nu, även de som är riktigt bra, får mig inte att tänka så mycket att det resulterar i en blogginlägg. De bara ÄR.

Då känns det tryggt att det finns andra skribenter som är helt outtröttliga i sitt reklamintresse. Med sina vässade pennor och blixtrande intellekt är de själva anledningen till att jag startade den här bloggen en gång i tiden. Och de håller fortfarande på, med den äran.

En av dem är Dan Landin, planner på Åkestam.Holst. Den senaste tiden har han publicerat en serie inlägg på temat JAR Generalizations. JAR står för Journal of Advertising Research och inläggen sammanfattar på ett enkelt sätt några av de senaste forskningsrönen om hur reklam fungerar. För självklart vet man det. Att reklam är någon slags alkemisk process med X, Y och Z-faktorer inblandade är helt enkelt inte sant (mer om det i ett senare inlägg). Hur som helst, läs det senaste inlägget i serien här och fortsätt sedan bakåt. Du kommer att kunna imponera på varenda möte ett halvår framöver minst.

En annan blogg jag alltid återkommer till är Adliterate. Den uppdateras ganska sällan men inläggens kvalitet gör att man förlåter det. Varenda gång jag läser den lär jag mig något som jag har enorm användning av i mitt dagliga jobb.

Det finns många fler. Men genom att följa de här tva herrarna håller man sig garanterat i den mest välutbildade kvartilen av reklambranschen. Och det räcker långt.

TED v 9

Jaaqueline Novogratz om att det finns jäkligt mycket vettigt man kan göra med sitt liv. Det kanske inte är lätt, man kanske inte blir rik, men man kommer att kunna förändra.

Saker man vet

När man har jobbat i reklambranschen några år märker man hur saker och ting börjar bli självklara. Folk kommer från olika delar av världen, men alla VET vissa saker. Till exempel att Talking Heads är bra musik och att blodiga biffar är gott. Man vet att Wes Andersons filmer är bäst i världen och att alla man pratar med har sett dem 75 gånger styck och därför uppfattar den mest sublima referens. Man vet att om man är i Stockholm ska man äta middag på Bar Rouge och gå ut på Kåken följt av Gubbrummet. Man vet att bilden av en myrslok som står på bakbenen är sjukt rolig och att alla man känner antagligen vid något tillfälle har haft den upptejpad vid skrivbordet. Det handlar inte om tycke eller smak, det bara är så. Man vet också att Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss skriver världens bästa böcker.

Tänk då chocken när man inser att detta något som alla vet, är något man själv inte alls håller med om. I mitt fall är det böckerna. Jag har försökt, jag har verkligen försökt. Men jag kan inte tycka att Och allt ar upplyst eller Kärlekens Historia är världens bästa böcker, eller ens böcker jag vill läsa ut. Jag tycker att de är pretentiösa och onödigt komplicerade samtidigt som de är väldigt förutsägbara. Som en blandning av bikramyoga och filmen 500 days of summer. Och det vet vi å andra sidan att vi inte gillar.

Jag borde egentligen inte komma med såna här utspel. Om man börjar ifrågasätta bagatellartade självklarheter kanske vi till slut inte har något att prata om när vi springer in i folk vi halvkänner på Indigo. Men sen tänkte jag att kanske kanske finns det någon Wes Anderson-hatare eller myrsloksrebell som tycker att det ar skönt att veta att de inte ar ensamma.

Tidsmaskin

Ibland tror jag att jag fortfarande är tonåring. Här är några saker som får mig att inse att jag inte är det:

Att när jag skrev examensuppsats på Handels satt i alla i datasalen eftersom vi inte hade laptops.

Att jag kommer ihåg första gången jag åt ruccola. Och thaimat.

Att jag är uppvuxen med barnprogram en halvtimme om dagen på en av två TV-kanaler. Robert Gustafsson var en av favoriterna.

Att vuxna rökte inomhus när jag var liten.

Att när jag bodde i Paris (i vuxen ålder alltså) hade jag inte internet i min lägenhet.

Att jag införskaffade min första mobiltelefon med färgskärm när jag gick tredje året på högskolan.

Att Youtube och Facebook var helt nytt när jag gick MCXL. Samt att folk faktiskt trodde att Second Life var något som skulle slå.

Att jag snart har haft körkort i tio år.

Att när jag började skolan fanns det 28 länder i Europa.

Att jag har varit uppe i World Trade Centre i New York en gång och minns det supertydligt.

Något som dock stämmer är att när jag faktiskt var tonåring såg internet ut såhär. http://www2.warnerbros.com/spacejam/movie/jam.htm