Tack och adjö!

När Claes de Faire mejlade mig för en dryg månad sedan och frågade om jag ville flytta min blogg till Resumé var min första tanke: ”Han är inte klok”.

”Vet du att jag bloggar i snitt en gång i månaden? Och lägger ner en helvetes tid på länkar? Hur kan du inbilla dig att jag ska kunna hålla erat tempo?”

”Det är lugnt”, svarade chefredaktören. ”Det kommer att bli hur bra som helst”.

I måndags hade jag bloggat i exakt en månad. Då hade det hunnit bli 25 inlägg, alltså nästan ett om dagen. Från ett i månaden till ett om dagen är för många procent för att jag ska orka räkna.

Jag har skrivit om allt möjligt, från tragedin med Charlie Hebdo till ”HotLamottes” bravader i Grums. Jag har haft kungligt roligt och känt att den gamla murveln finns kvar i mig, den som ledigt hittar nya vinklar och ”randar” varje dag.

Jag har känt en stor frihet och till min glädje konstaterat att redaktionen ofta sett ett nyhetsvärde i och gjort ”puffar” på mina bloggposter.

Jag har skrivit mitt i brinnande krishanteringar, när jag haft stora medieseminarier och intensiva kontakter med kunder. Det har fått ske sent på kvällen i sängen ibland, i hotellrum och någon gång i en skakig buss med Internetdelning via mobilen.

Det är helt enkelt inte hållbart i längden. Jag har alldeles för mycket jobb, alldeles för många kunder som har rätt att kräva att jag ger järnet och håller 100 procents fokus på deras situation.

Lite så har jag också känt med bloggandet på Resumé. Ska jag blogga så ska det vara ”all in”, inga halvmesyrer är tillåtna.

Igår tog jag mig en funderare och i dag träffade jag Claes på en fin lunch på Riche och berättade vad jag kommit fram till.

Han hade all förståelse. Så från och med nu flyttar jag tillbaka till min vanliga blogg. Jag kommer att uppdatera den mycket oftare än tidigare, den här månaden på Resumé har gett mig blodad tand. Men det kommer inte att ske varje dag.

Så ni som vill fortsätta följa mig kan göra det där. Jag länkar också mina bloggposter regelmässigt till Twitter och Facebook.

Just nu har jag för mycket ös med kunder för att hinna skriva, men min nästa bloggpost där kommer att handla om varför just journalister anser att de aldrig behöver medge fel, aldrig behöver idka självrannsakan och lugnt kan påstå att sådana som jag är ”köpta” och ”anlitade”, medan de själva tydligen inte är ”köpta” och ”anlitade” av sina mäktiga mediehus. Detta apropå hur vissa grävande journalister nu går i försvar för Uppdrag Gransknings fiasko i Grums. Journalister kan oblygt hävda att himlen är grön och gräset är blått. Trovärdigheten är ibland i klass med Putins. Inte undra på att medier ligger i botten på svenska folkets förtroende.

Well, fortsättning följer! Och du, Claes, har en öl innestående på Sturehof när det börjar grönska, för att du fick sådan fart på en gammal murvel! 😀

Paul Ronge

 

 

 

Bilden boostar vinkeln

Kan bilder i media avslöja om en person är på väg upp eller ner?

Den intressanta frågan väckte Ulrica Schenström, Hallvarsson och Halvarsson och före detta statssekreterare till Fredrik ReinfeldtPK-debatt i Göteborg igår.

Hon var själv helt övertygad: ”Person på väg upp, fina bilder, person som är på väg ner fula bilder” löd hennes kärnfulla sammanfattning.

Både Anna Helsén, från SEB, tidigare mediestrateg hos både Göran Persson och Mona Sahlin, och jag höll i stort sett med.

Jag påminde dessutom om bilderna på den ständigt skrattande VD:n Annika Falkengren, innan Helsén kom in och stramade upp bankens kommunikation. Det var ju som att inbjuda till rubriken ”Hon skrattar hela vägen till banken”, gång på gång på gång.

Otroligt givande igår att få diskutera journalistiska flippar och floppar med ett så kompetent gäng och med Erik Blix som grillande moderator. Han är en av de bästa, tycker jag – tillsammans med Mia Odabas. Alltid påläst och vass, det blir alltid nerv när han håller i debatten.

Min uppfattning när jag var på Aftonbladet och Expressen var att fotografer var lika mycket journalister som reportrar. En del fotografer, som Paul Hansen och Jens Assur var ofta skickligare att fånga en vinkel, en stämning eller en känsla med sina kameror än sina skrivande kollegor. Poängen är att bilder ofta ger vinkeln en enorm boost. En svettig panna på en politiker i färd att avgå. En ryggtavla och en avvärjande handflata när en industriledare vägrar intervju. En ensam silhuett i ett fönster i Rosenbad när allt annat är nedsläckt – är det statsministern som ruvar på ett beslut?

Jag tycker något av det viktigaste man kan göra proaktivt inför eventuella möten med media är att bygga upp bra och fungerande digitala bildarkiv. Personporträtten ska vara väl varierade och ge ett bra intryck, men inte för glassigt. Bilder ska alltid vara friköpta, det är en självklarhet. Med redaktioner som får allt snävare ekonomiska ramar och dessutom i vårt digitala tidevarv också blir alltmer tidspressade så är det en självklar service.

Paul Ronge

 

Hissa och dissa journalister

Vilken tycker du är årets journalistiska flipp och värsta flopp?

Ikväll åker jag till Göteborg för att vara med på Publicistklubbens debatt i ämnet, där tre kommunikatörer ska hissa och dissa. Det är Anna Helsén från SEB, Ulrica Schenström från Hallvarsson & Halvarsson och jag som debatterar med Erik Blix som moderator.

Rätt självklart, för er som läser min blogg på Resumé, tycker jag Uppdrag Granskning och ”Hot Lamotte” står för värsta bottennappet med ”50 nyanser av svart i Grums”. SCA-skandalen, som Svenskans Torbjörn Isacson och Andreas Cervenka rullade upp, har varit ett perfekt scoop från start till mål.

Vad tycker ni? Ge mig gärna tips inför kvällens diskussion!

Paul Ronge

Elefanten i rummet

Socala medier-experten Brit Stakston har i en krönika i Dagens Media benämnt JKL som den PR-byrå som ställt till det för oss andra, med sina dåliga råd till Göteborgs kommun när ”Muteborgs-skandalen” rasade som värst. Detta med att försöka försinka, förhala och i allmänhet ställa till med en massa praktiska problem för de grävande journalisterna.

Jag brukar inte vara den som kritiseras för att inte tala klarspråk, men här var Brit Stakston tuffare, det är bara att erkänna. Jag skrev om ”tjusiga byråer” med usel krishanteringskompetens här på Resumé för en månad sedan. Men jag nämnde ingen av byråerna med namn. I min bloggpost om SCA-skandalen den 11 februari i år berättade jag inte att JKL var den anlitade byrån.

Det Brit gjorde brukar kallas att ”peka på elefanten i rummet”, nämligen att erkänna ett problem alla ser men som ingen vågar prata om. Som när Stockholmsmoderaten Henry Sténson slog fast på Moderaternas extrastämma att den så kallade Decemberöverenskommelsen, där de borgerliga partierna lägger sig platt för den rödgröna regeringen, var en sådan elefant.

Vi PR-konsulter med medierådgivning och krishantering som specialitet måste våga ta avstånd från det som är dåligt inom  branschen. Det är ju ändå så tydligt förkastligt med metoder som att ljuga och halvljuga, förhala eller till och med dra tillbaka utlovade besked och intervjuer och besvara berättigad kritik med floskler som ”vi har brustit i våra rutiner” .

Vi är som advokater i någon sorts offentlig medial domstol där moralen ofta är viktigare än juridiken och därigenom kommer vi förstås alltid att stå på våra kunders sida. Men ibland behöver de höra att de måste lämna försvarspositioner och skyttegravar för att ta till sig kritik och åtgärda de brister som avslöjats.

Kanske är det till och med så att vi ibland, när kunden tjänar på det och själv önskar det, ska stå upp öppet med vår roll och hjälpa kunden att få fram sina bästa argument när den förvägras det av media med muskelmakt?

Man är aldrig för gammal för att lära, det är min erfarenhet från Grums. Kommunen fick komma till tals i andra medier än Uppdrag Granskning, med debattinlägg och intervjuer och motbilden mot svartmålningen blev tydlig. Jag är övertygad om att det som hänt i slutändan kommer att innebära ännu större satsningar på att nå och hjälpa Värmlandskommunens mest utsatta ungdomar.

Det var första gången, men möjligtvis inte den sista, som jag självmant klev in på banan för att offentligt slåss för en kund, där traditionen bjuder att vi tyst ska hålla oss i kulisserna. Det betyder också att öppna för att få kritik och kanske tvingas erkänna att man ibland gör fel.

Jag tror att ”tjusiga byråns” rädsla för kritik, för att avslöjas som ”kejsaren utan kläder”, gör att ett sådant sätt att tänka inte ens finns på kartan.

Paul Ronge

 

 

 

 

Fradga och muspip

Vilken jätterespons det blev på mitt blogginlägg i går ”Hot Lamotte drabbar Grums”!

I Värmland, framför allt i Grums, rasar människor mot att kommunen så ensidigt svartmålades utan att det ansvariga kommunalrådet Leif Haraldsson fick komma till tals, vilket han skriver själv om här. Många som såg Uppdrag Granskning i onsdags trodde ju att kommunen hade smitit undan och vägrat kommentera. När de istället fick veta att Haraldsson visst ställt upp framför TV-kameran i 26 minuter, men helt sonika klipptes bort till 0 sändningssekunder för att han gav för bra svar, kände de sig förstås lurade och förbannade. VF skriver: ”Uppdrag Granskning när det är som sämst”.

Här intervjuas kommunens kommunikatör Helena Bergström i NWT om varför de tog hjälp av mig.

Jag har förstås fått en del frågor om inlägget, både på Twitter (där jag har nästan 14.000 följare) och på Facebook.

Fick jag betalt för att skriva bloggen?

Nej, jag har inte fått betalt av Grums kommun för att skriva bloggen på Resumé. Det vore grovt oetiskt av mig att göra bloggen i Resumé till ett ”annonsutrymme” som jag kunde tjäna pengar på. Jag skrev för att jag var rejält upprörd över det ohederliga i att Joakim ”Hot” Lamotte klippte bort kommunalrådet. Däremot var det viktigt för mig att skriva en ”disclaimer” (disclosure ska det heta förklarade sociala medier-experten Hans Kullin för mig på Twitter igår) om att jag jobbat med Grums under processen. Ni som läser måste veta att jag på det sättet är part i målet, det handlade om att spela med öppna kort.

Varför gick jag ut offentligt? Ska inte en PR-konsult hålla sig i bakgrunden?

Jo, en krishanterare som jag ska agera bakom kulisserna, inte synas själv. Min uppgift är att lotsa kunden genom en kris med så litet skador, så få fläskläppar och blåtiror som möjligt. Helt skadeslös går nästan ingen genom en kris. Men regler måste ibland brytas. För första gången på 18 år (det var då jag började) har jag självmant tagit initiativet till att berätta om en krishantering medan den pågår. Jag frågade förstås Grums kommun om det var ok först, annars hade jag aldrig gjort det.

Orsaken är att Lamotte agerade så ohederligt att han genom bortklippningen av Haraldsson och vägran att ta emot faktauppgifter från tjänstemännen fick det att framstå som att kommunens politiker och tjänstemän sitter och jäser i ett kommunhus, medan kommunens ungdomar deppar sönder och tar livet av sig.

Jag har aldrig varit med om något liknande i någon krishantering och därför gick jag ut offentligt, för att också få upp La Mottes agerande på sociala medier där jag är mer etablerad än Grums kommun.

Det har bland annat lett till att Twitters särskilda satirblogg ”Bakjour” beskrivit fighten mellan mig och Lamotte.

Skärmavbild 2015-03-13 kl. 07.35.14

Tråden är rätt kul (det är nog jag som Bakjour tycker ”sprutar fradga”, ”HotLamotte” piper mest som en mus i sina tweets, ) men i humorn finns också ett allvar. Lamotte framställs som en ”effektsökare”, som en klåpare till journalist som går på rykten istället för fakta. Som ”tror” att polisen tittar åt sidan så att kriminella ska skjuta ihjäl varandra så att samhället blir av med dem. Som ryktesvägen ”vet” att Aftonbladet och Expressen uppmanat ungdomar i Husby att begå våldsamheter. Lamotte är alltså inte bara ohederlig i sin journalistik. Rent yrkesmässigt håller han inte måttet.

Varför tog då Uppdrag Granskning (UG) in honom? Ofattbart för mig. UG har stjärnor som Fredrik Laurin, Joachim Dyfverman, Sven Bergman, och Sophia Djiobaridis, för att bara nämna några, i sitt stall. Mångfaldigt belönade. Eliten bland Sveriges bästa grävare. Att ta in Lamotte är ungefär som om PSG skulle ringa Stockholmskorpen och säga: ”Zlatan är skadad, har ni någon svensk att sätta in i hans ställe?”.

Det är tråkigt och pinsamt att UG:s chef Nils Hanson nu tvingas försvara Lamottes reportage med att det handlade om problem ”på regional och nationell nivå” och att Haraldsson därför kunde klippas bort. Varför då i så fall ägna ett helt program åt att svartmåla just Grums? Jag är övertygad om att Hanson känner att hans argument är tunt som dygnsgammal is.

Nu tar jag ledigt från ”beefen” med ”HotLamotte”. Trevlig helg alla läsare!

Paul Ronge

 

 

 

 

 

”Hot Lamotte” drabbar Grums

”These boots are gonna walk all over you”, sjöng Nancy Sinatra i en gammal 60-talsdänga.

Nu är det Joakim Lamotte som för Uppdrag Gransknings räkning har använt sina storstadsboots för att trampa ner Grums, en kommun som kämpar med problem som ungdomsarbetslöshet och droger, i dyn.

Ja, just den ”@HotLamotte” (som han kallar sig på Twitter) som ogrundat spred påståendet att Expressen och Aftonbladet hade uppmuntrat till våldsamheter under kravallerna i Husby, vilket till slut tvingade SVT att be om ursäkt.

I Uppdrag Granskning brukar vi se kommunala politiker gömma sig helt vettskrämda bakom stängda dörrar, eller sitta tysta som kippande fiskar framför TV-kameran medan deras skandaler rullas upp.

Ibland försöker de bortförklara sig med hjälp av den så kallade ”papegojmetoden”, då de inte svarar på reporterns frågor utan istället upprepar ett mantra som ”vi har brustit i våra rutiner”.

Oftast är Uppdrag Granskning grymt pålästa, researchen är minutiöst gjord och rena faktauppgifter kollas och dubbelkollas. Jag brukar säga till mina kunder: ”Fokusera på var journalisterna har rätt, inte var de har fel, för fel kommer ni alltid att hitta. Försök sedan möta den berättigade kritiken med era bästa argument.”

Joakim Lamottes reportage igår i Uppdrag Granskning är något av det mest häpnadsväckande jag sett under 18 år som medierådgivare och krishanterare.

Här har vi en kommun där det varken har fifflats eller myglats. Ingen har skott sig. Ingen har klantat sig genom att ta in oseriösa leverantörer. Det handlar om en Värmlandskommun som, likt många andra orter i Sverige, kämpar med problem som ungdomsarbetslöshet, depressioner, hopplöshet och droger. En kommun där politiker och tjänstemän, som på så många andra ställen, kämpar för att förbättra, för att hitta lösningar.

Kommunstyrelsens ordförande Leif Haraldsson, hade bara suttit på sin post en månad. Men bestämde sig ändå att ställa upp eftersom Joakim Lamotte enträget vädjade: ”Du är jätteviktig som politiskt ansvarig. Jag kommer att fråga vad du har för visioner”.

Haraldsson gör research, tar reda på fakta och förbereder sig för intervjun. Han är beredd på en tuff granskning, men har också klara besked om vad som görs för att förbättra situationen för kommunens mest utsatta.

Han intervjuas i cirka 25 minuter. Hela intervjun kan du lyssna på här, på Grums kommuns hemsida. De viktigaste citaten finns utskrivna i text.

Av dessa 25 minuter sänds noll sekunder! Haraldsson förvägrades inte bara att ge sina bästa argument, han fick inte ge några argument alls! Lamottes förklaring var att han inte gav några svar. Men det var ju precis det han gjorde, ljudfilen visar att Haraldsson inte duckade för en enda fråga.

Naturligtvis kan Leif Haraldsson sträcka på sig. Att ingenting av hans framträdande i en 25 minuter lång intervju är så dåligt att det är värt att sända (där vi oftast ser kommunalpolitiker sitta svarslösa och humma) är ju högsta möjliga betyg på hans förberedelser och framträdande. Men allvarligare är den demokratiska aspekten. Lamotte sparkar med sina boots på en kommun utan att dess främsta politiska ansvariga får en chans att ge sin bild. Om detta har Haraldsson skrivit här, på Aftonbladets debattsida under rubriken: ”Grums målat i 50 nyanser av svart”.

Jag tycker det som hänt är en skandal som ger Uppdrag Granskning stora trovärdighetsproblem. Egentligen ett solklart fall för Granskningsnämnden.

Ska bli spännande att se hur UG:s ansvarige utgivare Nils Hanson, som jag har den största yrkesmässiga respekt för, kommer att hantera detta.

Disclaimer: Jag har arbetat med Grums kommun under denna process och skriver detta blogginlägg med deras samtycke och godkännande.

Paul Ronge

Uppdatering 1: Nu har Uppdrag Gransknings Nils Hanson svarat på min kritik, som du kan läsa här i Resumé. Mina enkla frågor: Om nu problemet var ”på regional och nationell nivå”, varför handlade då hela programmet om Grums? Om det inte behövdes någon kommentar från kommunstyrelsens ordförande, varför var det då så angeläget att få en intervju och varför genomfördes den i hela 25 minuter? Nils Hanson förstår mycket väl att effekten av att klippa bort Leif Haraldsson  blir att det i programmet verkar som om kommunens politiker och tjänstemän struntar i Grums ungdomar och deras problemen med arbetslöshet och droger och inte gör ett dyft åt situationen. Ensidigt och beklämmande ohederligt.

Uppdatering 2

Skärmavbild 2015-03-12 kl. 16.59.17

Här alltså ”Hot Lamottes” ”svar”. Killen som efter 25 minuters intervju gav kommunstyrelsens ordförande Leif Haraldsson 0 sekunder för att förklara vad han gör och vill göra för att lösa problemen. Som om Lamottes svartmålning skulle bidra till att förbättra deprimerade ungdomars situation i Grums. Vilken tomte!

 

 

 

 

 

 

 

Så spöar du Jante

Jag skrev igår om direktörslöner och om hur omöjligt det är att försöka försvara sin topplön med att man är värd den. Det leder till frågan: Hur ska du över huvud taget kunna värja dig mot ”avundsjukejournalistik” och ”Jante”?

Journalister brukar ta på sin viktigaste min när det gäller att förklara varför det är så in i norden viktigt att berätta vad direktörer, ICA-handlare, kändisar, eller vilka det nu handlar om, har i lönekuvertet, om de har en Ferrari i garaget eller om de har en yacht guppande i någon skön Medelhavshamn.

”Det har ju ett stort allmänintresse” eller ”allmänheten har rätt att veta”, brukar det heta.

Bullshit. Den enda orsaken att det blir så stort är att avundsjukejournalistiken säljer. Därför är det alltid så viktigt för media att berätta till exempel om ett hotell var femstjärnigt eller hade swimmingpool, när politiker åker utomlands för att ”konferera”.

Även grannar är intressanta. ”De tjänar mest i ditt område”, är ett givet lokalt löp och en storsäljare för kvällspressen.

I mina medieträningar är ofta de jobbigaste allmänna frågorna jag kan ställa: ”Hur mycket tjänar du?”, ”Är du verkligen värd så mycket pengar?” ”Hur ser dina pensionsvillkor ut?” ”Hur stor fallskärm får du om du skulle få sparken?”.

Kunden skruvar på sig framför tevekameran. Trots att jag fyrar av frågorna med lös ammunition ( inget ska ju någonsin publiceras) upplevs situationen där man ska prata om sina egna villkor som djupt olustig.

Här är några av mina råd: Var antingen öppen och transparent eller säg att du av integritetsskäl inte vill diskutera dina personliga villkor. Antingen eller – aldrig både ock. När jag medietränar blir det tyvärr ofta både ock. Kunden börjar med att försöka  nobba att diskutera sina villkor, men faller till föga efter ett antal aggressiva frågor och börjar berätta. Sätt staket. Vill du inte diskutera din lön så ska inte reportern kunna få dig dit. Ungefär som när du inte vill köpa Vakttornet av ett Jehovas vittne. Ge inte ett lillfinger, låt henom inte ens få en tå innanför dörren.

Är det så att du vill vara öppen (kom ihåg att valet är ditt, det står inte i svensk grundlag att du måste besvara frågor om lön och villkor bara för att journalisten vill ha svar), var då neutral. Berätta bara sakligt hur det är. När reportern sedan ställer den vanliga frågan: ”Är du verkligen värd så mycket pengar?”, kan du svara: ”Det får andra bedöma. Jag gör mitt bästa i det jobb jag har.” Hänvisa till den som satt lönen. Den personen kan med lätthet berömma dig och förklara varför du är värd din lön. Själv skulle du sannolikt må dåligt över att behöva skryta om din egen förträfflighet och gentemot reportern skulle det inte fungera.

Obehaget vi känner kommer sig ju av att vi vet att goda villkor och bra löner framkallar avundsjuka. Därför bör du bestämma dig. Tycker du att det är obehagligt med Jante och avundsjuka ska du inte ställa upp och tala om dina förmåner. Du kommer bara att göra ett skuldmedvetet och generat intryck, vilket sannolikt gör att journalisten bara attackerar dig ännu hårdare.

Jag är mer för att ta tjuren vid hornen och tänka ”säg som det är och åt helvete med avundsjukan”. Då kommer också journalisters attacker ofta av sig. Om man inte själv är det minsta skuldmedveten eller tycker det är pinsamt att det gått bra för en så får journalisten inget bränsle för indignationen.

Paul Ronge

 

Jaktsäsong på direktörer

AMF, Fjärde AP-fonden och andra storaktörer rasar nu mot Handelsbanken och dess nye ordförande Per Bromans superlön på 11,2 miljoner kronor per år. Lönen är fyra gånger så hög som Marcus Wallenbergs arvode som ordförande i SEB.

”Häpnadsväckande”, säger Fjärde AP-fondens VD Mats Andersson och Aktiespararnas VD Carl Rosén tar i ännu hårdare: ”Det här är nästan värre än girighet. Allt som inte uttryckligen är förbjudet är okej i de här herrarnas värld.”

Handelsbanken, SCA, Industrivärden: Bilden är nu satt  av en sämre herrars klubb, några girigbukar i topposition som ömsesidigt berikar varandra och kliar varandras ryggar.

Men inte bara deras villkor granskas. I Svenska Dagbladet Näringsliv i måndags var det en artikel om ”höjdarnas löner” inom  Svenskt Näringsliv.

Vi fick veta att Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne tjänar 490 000 kronor, Teknikföretagens Anders Svensson 378 400 kronor och Almegas VD Jonas Milton 205 000 kronor i månaden.

Jag tycker helt klart jag ser en ny trend –  att även direktörers villkor hårdgranskas och dessutom kritiseras av andra finansiella aktörer. Kanske tog trenden fart genom Svenskans avslöjanden av den makalösa kulturen i SCA och Industrivärden, där man åkte privatjet och helikopter som vanligt folk åker buss och tunnelbana och kunde använda helikoptern till och med för att hämta sprit eller glömda plånböcker.

När jag var reporter så var det fackpampar och politiker med händerna i syltburken vi jagade. Fortfarande kittlar det ju och ger stora rubriker när generaldirektörer för Tillväxtverket och Arbetsförmedlingen tar på sig spenderbyxorna på skattebetalarnas bekostnad.

Men toppdirektörer gick för det mesta fria, om de inte fick en fantasipension som Percy Barnevik på sin tid. Det var som att man inte kunde relatera till alla dessa miljoner de tjänade eller fick i fallskärmar. Och i journalistiken är det en mycket mer spännande nyhet om en Socialdemokratisk politiker skor sig än om direktörer gör det. Det ligger ju liksom i kapitalismens natur att roffa åt sig, tycks reportrar tänka.

Men nu tvingas allt fler direktörer ut och faktiskt prata om sina löner och ibland helt surrealistiska fallskärmar och pensionsavtal.

Det öppnar för intressanta möjligheter att göra olika.

Lemne och Svensson hänvisar till sina löner på tidigare toppjobb, Praktikertjänst respektive SAAB, som de naturligtvis inte har velat sänka. De pratar om sina höga löner, men går inte i fällan att diskutera om de är värda dem.

I Handelsbankens fall uttalar sig istället Industrivärdens Anders Nyrén, vilket gör att Per Boman slipper den pinsamma diskussionen. I en intervju för Dagens Industri tar Nyrén i så han nästan spricker:

”Per Boman är en oerhört skicklig bankman, vars kompetens vi även fortsättningsvis vill utnyttja i banken. Att begära att Per Boman, när han byter roll, ska minska den ersättning som han får är att begära för mycket av honom när han är mitt i arbetslivet”.

Som medierådgivare tycker jag oftast den blir bäst när ägarens representant, i detta fall Anders Nyrén, tar ansvaret för att kommunicera lönen. Boman, som får topplönen, kan ju knappast  argumentera för att han är så skicklig så han är värd den, men det kan Nyrén göra.

SEB:s Annika Falkengren åkte för några år sedan mycket illa ut när hon fick ”ett marginellt lönelyft”, enligt bankens ordförande Marcus Wallenberg på någon miljon för att hon avstod bonus. Hon tvingades argumentera för lönelyftet helt ensam i media.

Det hade helt klart varit bättre om Wallenberg då hade kommunicerat ersättningen, ungefär som Nyrén nu gör för Per Boman.

Det finns ingen quick fix hur man ska bete sig när man får svettiga frågor om sin lön och sina villkor. Men jag tror ett staket är viktigt att sätta för toppchefer – försök åtminstone aldrig förklara lönen med att ni är värda den, med argument som att ni har stort ansvar, att ni måste vara tillgängliga dygnet runt och att ni jobbar stenhårt. Det kvittar om ni skulle ha rätt, men det finns inte en chans att vinna med det argumentet. Det är bara att tänka på en sjuksköterska på en intensivavdelning – vilket ansvar har inte hon? Och jobbar inte de i vården också stenhårt i tider av nedskärningar och sparknivar?

Paul Ronge

 

 

Mallgroda, men ingen ”husblatte”

Nu har Sveriges Radio svarat på kriitikstormen mot satirprogrammet som kallade rumänskfödda Alice Teodorescu för ”husblatte”.

Svaret från Anne Sseruwagi, ansvarig utgivare för Tankesmedjan i P3 är arrogant och avfärdande. I sammandrag ungefär: ”Lite rasistisk satir får väl vi invandrare tåla”.

”Alice Teodorescu är ett självklart aktuellt val till Veckans Boss utifrån hennes opinionsbildande makt (…) En del av innehållet kan uppfattas som sårande, det är ibland ofrånkomligt när det gäller satir och humor som människor har så individuella uppfattningar om. Utan det överdrivna blir det sällan träffande, skriver hon i ett inlägg på Sveriges Radio och fortsätter:

”Det måste vara möjligt att göra bitande satir även om oss invandrade svenskar – både kvinnor och män – som nått maktpositioner, driva med de klassresor vi gjort, de bakgrunder och åsikter vi har. Framförallt om karriären ifråga går ut på att vara opinionsbildare”.

SR gjorde en total pudel för Studio Etts fråga till Israels ambassadör om judarna har ett eget ansvar för antisemitism. Men när det gäller Teodorescu är stöddigheten total. Alexandra Pascalidou fick med rätta stor uppslutning när hon tillfälligt knäcktes av rasistiskt näthat. Varför får inte Teodorescu lika självklart stöd när hon utsätts för ett rasistiskt tillmäle, maskerat som ironi? Är det för att hon är konservativ högerdebattör?

Peter Oksanens ledare i Hela Hälsingland väckte stort uppseende i helgen och vi var många som delade artikeln på Twitter och Facebook. Jag har bloggat om att jag tycker det är mycket märkligt av GP att tillsätta Teodorescu och i ett slag förvandla GP:s ledarsida från blåklintsblå till mörkblå. Men är det Teodorescus fel? Absolut inte, det är ägarna som ska svettas om kritiken kommer.

Jag ska erkänna att jag har svårt för Alice Teodorescus debattstil, framför allt när jag ser henne i teve. Hon framstår som en riktig mallgroda, en besserwisser av guds nåde. Spefullt överlägset leende gentemot motståndarna. Övertydlig i sin artikulation som om hon debatterar med mindre vetande som behöver av-stav-ningar och pauser mellan orden för att förstå vad hon säger. Men ingenting av detta spelar förstås någon roll. Tankesmedjans raljerande om ”husblatte” fick mig att gå i spinn lika mycket som jag gjorde för Alexandra Pascalidou mot näthatet. Någonstans får det väl ändå vara någon måtta med att leka med rasismen i det offentliga rummet.

Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Gert Gelotte i SVT Debatt om bråket på GP:s ledarredaktion och orsaken till hans avgång.

 

Eldoradot för grävande journalister

”Muteborg”, Staffanstorp, Österåker, Solna Stad, Kristinehamn, Hudiksvall – vad har de gemensamt?

Jo i bland andra dessa kommuner har Uppdrag Gransknings ”kommunakut” kunnat gå fram som en tornado. Följt kvitton med hjälp av offentliga handlingar. Avslöjat pikanta detaljer som när alkoholinköp förvandlas till kvinnokläder, när en kommunal campingplats slumpas bort till vrakpris, när toppolitiker upprätthåller sina ”skånska traditioner” genom frukost på Gammeldansk, när en kommun anlitar byggföretag som inte betalar skatt och som levererar falska fakturor.

Offentlighetsprincipen är grunden för scoopen. Det kräver tips, det kräver att man begär ut handlingar, det kräver att man kan läsa innantill och dra slutsatser. Men då är också offentlighetsprincipen ett eldorado för grävande journalister. En av de bästa i landet på att använda den är Sophia Djiobaridis på Uppdrag Granskning, men hon är varken först eller ensam.

Britt-Marie Citron heter en journalist som avslöjade den så kallade Motala-skandalen på 1990-talet på samma sätt. Överallt i landet grävs det idag med samma metodik.

Men samhällsutvecklingen har gått explosionsartat, vilket ibland gör offentlighetsprincipen svårtolkad och extremt laddad där allmänintresset och politikers möjlighet att fungera utan att ständigt befinna sig i ett skyltfönster och hantera attacker står skarpt emot varandra.

Orsaken är som så ofta internet. Förr kom handlingarna in, fick en stämpel, och pang – så var de offentliga. Papper. Inget snack, handlingarna skulle lämnas ut. Idag sker väldigt mycket av kommunikationen via mejlväxling och utskriftsmaskinerna står alltmer stumma, medan vi vänjer oss av med papperet.

Ska mejlen vara offentlig handling? Ja, säger de flesta journalister. Nej, säger politiker och tjänstemän och hävdar att det är arbetsmaterial, att de måste få kommunicera med varandra utan att vara blottade som fiskar i ett akvarium. Om man lämnar det officiella mejlkontot på kommunen eller landstinget och istället skriver till varandra via g-mail, blir det mindre offentlig handling då? Ska telefonloggar (där det går att utläsa vem som ringt vem) vara offentliga?

Det kan låta som nördig ”nitty-gritty”, men tro mig – i den offentliga verksamheten är det här riktigt brännande frågor som ytterst handlar om demokratin. Jag vet ju genom mina krishanteringar att ofta handlar det inte om att politiker vill mörka något (även om det naturligtvis också sker ibland) utan om att de vill bereda ett ärende, väga för och emot och renodla sina viktigaste argument innan de tvingas hantera media och den allmänna opinionen. Medan de duktigaste journalisterna sätter en ära i att avslöja ett förslag innan det läggs fram – till exempel nedläggning av ett BB eller en byskola. Intresse står mot intresse. Politiker och tjänstemän kan klassa nästan allt som ”arbetsmaterial” och sedan är det upp till journalisterna att överklaga till förvaltningsdomstolen och kanske få rätt. Handlingar som är offentliga ska lämnas ut ”skyndsamt”, vilket tolkas som samma dag eller senast dagen efter. Det betyder att de som granskas och har gjort bort sig i praktiken inte har någon tid att formera en krishantering.

Även här uppstår tolkningsvister. 2012 anmälde Aftonbladet Näringsdepartementet till Justitieombudsmannen, eftersom tjänstemännen dröjde med att lämna ut representationsnotor för att hinna informera sina pressavdelningar.

Jag tycker en sak är så självklart bra med offentlighetsprincipen – den tvingar politiker och tjänstemän att tänka efter före. Gör man inga dumheter så behöver man heller inte oroa sig. Glöm att det går att formulera en sak i tjusiga policys och sedan göra tvärtom när ingen ser. Det mesta kan komma fram med hjälp av läckor och offentlighetsprincip.

Sverker Martin-Löf och toppgänget i SCA hade säkert mått bra av lite offentlighetsprincip – även om den naturligtvis aldrig kommer att gälla för den privata sektorn.

Tillsammans med en arrangör jobbar jag just nu med att få ihop ett seminarium om offentlighetsprincipen för kommun- och landstingstoppar bland chefer och politiker. Meningar om tolkningarna ska brytas, allt för att deltagarna ska få en så klar bild som möjligt om vad som faktiskt gäller och vilka tolkningar som är möjliga och allra helst av alla parter kan definieras som korrekta.

Jag har redan fått in några av de mest kunniga debattörerna på området.

I höst, den 21 oktober, kör vi om att allt går som det ska.

Paul Ronge