Under finkostymen är SD en apa

Maktkampen går vidare. William Hahne vann visserligen striden om ordförandeposten i Stockholm mot SD-ledningens favorit Maria Danielsson. Men SD-ledningen hotar både med uteslutning av Hahne och ogiltigförklarande av mötet eftersom ”det höll på för länge” (!)

Jag börjar känna igen de här tongångarna från Ny demokratis uppgång och fall i början av 1990-talet, som jag bevakade intensivt som politisk reporter på Expressen. Vi som följer politik har nog länge känt att det är skillnad med SD jämfört med Ians & Berts spektakulära parti. De är rotade i kommunalpolitiken, de har skyndat långsamt, de har inte den typen av tokdårar i sitt parti som John Bouvin som bland annat attackerade riksdagshuset med en grävskopa, som liksom klöste vällustigt  med skopans käftar mot fasaden.

Men vad händer när det uppstår konflikt? Då prövas ju om ett parti är i grunden demokratiskt. Jämför ordförandestriden mellan Ebba Busch Thor och Jacob Forssmed i KD. I sak säkert lika allvarlig som trätan i SD. Här handlar det om ett politiskt vägval: Mer av samma med Forssmed, eller en ny mer högerkonservativ gir med Busch Thor.

Men se så städat aktörerna uppträder! Låter sig grillas av partikamraterna i en intern hearing med moderatorproffset Willy Silberstein som utfrågare. Om jag ägde någon skulle jag äta upp min hatt på att vem av kandidaterna som än får majoritet så kommer det att respekteras. Inget snack om att ”mötet pågick för länge” så att det måste göras om!

Just detta gör spänningen i SD så olik maktkampen i KD. SD är inte i grunden demokratiskt, partiets värdegrund stammar ur fascismen. Om Hahne skulle uteslutas, eller hans valseger ogiltigförklaras, är det hyfsat sannolikt att hans falang inte stillatigande accepterar det. Sker en upptrappning av konflikten kan det mycket väl bli en utbrytning och partisplittring.

När jag var med i SVT Debatt om ”järnrörsskandalen” använde jag ett spanskt ordspråk: ”Aunque la mona se vesta en seda, mona se queda” (även om apan  är klädd i siden så är hon fortfarande en apa). Jimmie Åkesson gav sitt riksdagsparti en kläd- och uppförandekod som fungerade perfekt för att vinna stora väljargrupper. Lugn och fin, inga vulgariteter. Men vad händer när fasaden spricker? Under ytan är SD som parti fortfarande en apa av typen gorilla. Primitiv och aggressiv.

Ny demokrati gick upp i atomer, sprängde sig själva genom oförsonliga motsättningar och interna konflikter, medan omvärlden storögt såg på. Ännu har vi inte sett slutet på bråket inom SD.

Paul Ronge

Uppdatering: Marschen mot splittring och uteslutningar fortsätter. Förmedlat av Niklas Orrenius på Twitter.

2 Replies to “Under finkostymen är SD en apa”

  1. Jag tror det här är en storm i ett vattenglas. Men SD’s fiender (där Paul Ronge får inräknas som) hoppas säkert på en explosion, vilket jag håller för helt osannolikt. Men om det skulle ske – dvs att SD exploderar – vad kommer därefter. Är Paul Ronge och vänstern så naiva att väljarna kommer ändra sig i frågan om massinvandring? När NY försvann uppstod ett vacuum som SD fyllde. Många anser att SD är ”värre” än NY. Sen NY havererade har parallellt SvP ökat sina andelar. Vad i herrans namn får Paul Ronge att tro att inte något värre parti uppstår?

    Så länge politikerna inte lyssnar på väljarna, fortsätter pressa in ännu fler invandrare, blundar för islamiseringen och ryggdunkar återvändande jihadister som begått brott mot mänskligheten, då kommer något värre komma. Så akta dig Paul för att hoppas för mycket på SD’s fall.

  2. Johan: Tack för kommentar. Din historieskrivning är väldigt förenklad, tror inte alls att SD fyller upp något ”vakuum” från NyD, eftersom det gick 15 år mellan den enes fall och den andres uppgång. När det gäller att ”gulla” med återvändande jihadister är jag lika anti dessa slaktare som du är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *