Dubbelbestraffade boobs

Jag gillar inte slentrianmotargument. Det dödar ofta debatter innan någon ens börjat fundera över innehållet i det som sägs, och föder också jäsande frustrationer av typen som brukar uttryckas som ”…men det får man väl inte säga i det här landet!”.

Om man vill synliggöra något som drabbar kvinnor, får man exempelvis nästan alltid slentrianpåståendet att ”man gör dem till offer”. End of discussion.

Och om man påpekar någon klandervärt yttring hos en utsatt grupp möts man av det automatgenererade motargumentet ”dubbelbestraffning”. Ja, kanske, men kan det ändå finnas något av värde att diskutera som innebär att pest vinner över kolera i just det här fallet? Låt oss fundera över det först.

Därmed inte sagt att dessa bemötande är irrrelevanta i alla lägen, tvärtom. Min poäng är bara att det är kontraproduktivt med argumentation utan analys och att alla debatter bör få en ärlig chans.

Efter noga eftertanke och ingen slentrian över huvud taget har jag i alla fall kommit fram till solklart fall av dubbelbestraffning är när Oscarsvärden Seth MacFarlane framförde sitt entrénummer We saw your boobs. Även om kvinnorna i sången är högt uppburna stjärnor är de ändå en del av det mansstyrda Hollywood, där att ställa upp på en bröstscen ofta är enda möjligheten för att vara en kandidat till någon av de relativt få huvudroller som står till buds för kvinnor.

Men när de kvinnliga skådespelarna accepterat att detta är the name of the game i Hollywood hinner de knappt in på Oscarsgalan innan de blir globalt förnedrade på bästa sändningstid (nåja, i USA i alla fall). Dessutom gör MacFarlane det klart att ”we” är Hollywood och ”you” är kvinnorna.

För att undvika fällan med slentrianargumentet kanske jag ska kalla det här för ett fall av hur man än vänder sig har man röven bak. 

[youtubeplay id=”7TWLKP8j0zk” size=”medium”]

Vad sa egentligen Ville, Valle & Viktor?

I dagens DN skriver Johan Croneman om sjuttiotalets barnprogram och att minnet av dem ljuger. De var inte alls vänstervridna enligt krönikan, utan barnvridna, och Ville, Valle och Viktors främsta kännetecken var att de uppmanade barnen att tänka själva.

Barnkulturforskaren Margareta Rönnberg har gått igenom barnprogrammen som brukar omnämnas som vänstervridna och Croneman skriver: ”Hur hon än vänder och vrider på saken, och programmen, och innehållen, har hon svårt att få syn på den politiska vänsterpropagandan. Hon kallar det till och med för en vandringssägen.”

I bloggen En man med ett skägg har Kalle Lind en serie där han tar upp proggiga barnböcker och dito skivor. I ett inlägg citerar han texter från en skiva med just Ville, Valle och Viktor och det låter bland annat så här:

Pengar pengar pengar
Vi ska lura alla små små barn
att köpa det de
tror att de vill ha
Reklamen gör – och den förför –
så att det nästan går att sälja
skit vad

Och vidare:

Men om kärnkraften är farlig
Ifall strålning läcker ut
måste mänskorna fundera
så att livet ej tar slut
Och från vindens starka strömmar
och från solens varma sken
kan man alltid samla mera
och behålla luften ren
 

Samt:

Bort med betygen
så det blir möjligt
att hålla samman allihop!
Bort med betygen!
Det är så löjligt
att din gråt blir mitt glädjerop!

Ett annat exempel:

Om jag vore kung
då skulle ni förlåta!
Men om jag vore Viktor, en vanlig, en docka,
då skulle jag få gråta
För ni behandlar folk inte lika!
Och ni kråmar er otroligt för de rika!

Om de ställningstaganden som framhålls är bra eller dåliga kan diskuteras, men det är en helt annan fråga. Det intressanta är: bli man blind för att de är osedvanligt propagandistiskt för att vara barnprogram om man håller med om åsikterna som förs fram i texterna?

Vidare pratar krönikan om det absurda i att barnprogrammen ska ha ”gett hundratusentals barn bestående skador och indoktrinerat flera generationer till ett liv i vänstermörker”.

Tja, som jag ser det består de skadorna av att vi blev osedvanligt törstiga efter fantasi, humor och grällt färgad verklighetsflykt.

 

 

Premiumätarna

När man ser Historieätarna förstår man att det där med om man tycker någonting är gott eller äckligt till väldigt stor del beror på vana. Jag älskar matlagning av den högre skolan, framförallt att äta upp resultatet av den, men ibland kan jag fundera på hur det hade varit om jag aldrig, så att säga, tagit första silen av vissa ingredienser. Om man aldrig hade smakat något annat än matolja, strösocker, vinäger, bryggkaffe, mjölkchoklad, kranvatten, tomater och isbergssallad hade man knappast saknat extra virgin olivolja, muscovadosocker, balsamvinäger, Arabicabönor, 70%-ig mörk choklad, källvatten, Romanticotomater eller provensalsk salladsmix, eller hur?

För att inte tala om salt. Väldigt länge hade vi i stort sett bara det som ironiskt nog kallas finsalt:

Men så kom någon smart människa på att göra finsaltet till fulsalt och vips! Med flingsaltet kunde man också ta sisådär 770% mer betalt per kilo:

Om man börjar fundera över hur många basvaror som blivit premium de senaste tjugo åren förstår man plötsligt varför man lägger en absurt stor del av sin lön i livsmedelskejdornas kassa. Och man gör det gärna. För det är ju så gott.

Söndagsrepris

Här kommer en repris på den första krönikan jag skrev för Resumé 2009. Den säger en del om min bakgrund och hur jag, karriärmässigt, blivit den jag är:

Reklambranschen i nöd och lust.

De första tjugo åren av mitt yrkesliv bestod mest av uppförsbackar, hundår, motvind och gropiga vägar. Eftersom motsatsen till uppförsbacke är nedförsbacke, är det kanske ett relevant sätt att beskriva de gladare dagarna, för sådana har för all del också förekommit mellan varven. Och när jag tänker på det så är det en bra liknelse, eftersom de glada dagarna mest kändes som dödsstörtningar mot avgrunden. När konjunkturbubblorna var spända till max kunde man få åka chartrat plan till hybris-Norge, ”konferera” på en paradisö eller på något annat sätt sprätta absurda pengar på diverse meningslösheter, men några yrkesmässiga triumfer var det aldrig tal om för min del.

Hundår och bergochdalbanor har ofta följeslagare som stavas konkurser, uppsägningar och bittra tvister. Så även för mig. Mer än en gång har branschen brutalt försökt spotta ut mig, och vid åtminstone ett par tillfällen har den varit väldigt nära att lyckas. Men på något sätt har jag trots allt ändå alltid kravlat mig upp i sadeln igen. Inte på grund av min obändiga vilja, utan för att den där stackars reklamkraken är det enda jag känner till och kan sitta upp på.

Apropå hästliknelser så har jag hört att man brukar säga att man blir en bättre ryttare om man inte bara drillas på ryggen av Grand Prix-ämnen, utan även får traggla med ett gäng trötta ridskolekusar.

Kanske är det likadant i reklambranschen. Måhända blir man en bättre yrkesperson om man först måste harva på tredje klassens ”fullservicebyråer” i några år, än om man slajdar in direkt på F&B efter Berghsexamen.

Om det stämmer borde jag vara bäst i världen.

Eftersom jag inte är världsbäst har jag en annan, och mer sannolik, teori om varför det har ljusnat så smått för mig de senaste åren. Nämligen att det är omgivningen som avgör på vilken nivå du presterar. Om klimatet, kulturen och kemin stämmer, då kan mirakel som att en arbetslös, tilltufsad tvåbarnsmorsa på fyrtioplus med ett kreddlöst CV hamnar på Berns scen med ett gyllene ägg i handen.

När den stundande sommaren lider mot sitt slut firar vi tjugofemårsjubileum, reklambranschen och jag. Vårt förhållande är, som sagt, bättre än någonsin och att vi fortfarande hänger ihop, trots allt vi gått igenom, är förmodligen ett bevis för att det är meningen att det ska vara vi två även i framtiden. Jag har åtminstone aldrig ens så mycket som sneglat åt någon annan. Nej, reklambranschen, jag kommer att fortsätta älska dig i nöd och lust. Även om du beter dig som ett svin ibland.

Lättsamt snackssnack

Så här i arbetsveckans sista skälvande minuter kanske det kan passa med ett snackstips? Nämligen hur du får väldigt mycket godare nötter. Det får du om du rostar och saltar dem själv. Milsvitt godare än de trötta och sega stackare du köper i lösvikt från naturgodisdisplayen – och busenkelt.

Gör så här:
Köp naturella nötter, förslagsvis cashew. Sätt ugnen på 200 grader. Koka upp en rejäl skvätt vatten och ös i ganska mycket salt (om du inte är bekväm med recept som talar om skvättar, nypor och nävar så kan vi bestämma att det är 2 dl vatten, 2 matskedar salt och 200 g nötter).

När saltet är upplöst lägger du i nötterna någon minut och häller sedan av dem i en sil. Lägg upp dem på en bakpappersklädd plåt och häller på en slurk (en knapp matsked) neutral olja och skjutsa in i ugnen, strax över mitten. När det gått ungefär fem minuter rör du om i dem, och efter tio minuter får du börja spana om de fått den färg du eftersträvar.

När färgen är till belåtenhet låter du dem svalna ordentligt och äter sedan upp dem till förslagsvis ett glas vitt.

Skål och trevlig helg!

Om man verkligen tror på reklamtester

Hur ska man då förhålla sig till det här testresultatet?

Enligt en mycket seriös och ambitiös undersökning (som The Brand Man skriver om här) gjord av Les Binet, chef for DDB Matrix, är alltså icke förtestad reklam väsentligt mycket mer effektiv än förtestad. 44% mot 71%.

Man kan antingen välja att ta till sig resultatet och inte förtesta sin reklam för att nå ökad effektivitet. Eller så kan man välja att inte tro på reklamtester och… Ehhh…

(Tack Elias Betinakis för tipset!)

UPDATE: Micco Grönholm, AKA The Brand Man, påpekar att undersökningen är baserad på data från nästan 1 000 kampanjer inskickade till IPA Effectiveness Awards, dvs (mer eller mindre) bevisat effektiv reklam.

Att eftertesta förtester

Idag kom jag och tänka på ett test jag hade velat ta del av. Ett eftertest av hur bra en förtestad reklam fungerar i jämförelse med en icke förtestad reklam.

När jag pratar om det med en vän säger hen: Problemet med eftertester är att de inte visar hur bra reklamen har fungerat, utan hur bra den är på att få testpersonerna att säga det man vill att de ska säga.

Må så vara, jag tycker ändå att det hade varit väldigt intressant att se, någon som kommit i kontakt med en sådan undersökning någon gång?

Ups and downs i karriären

Juni 2012:
Det är fortfarande morgonsvalka när jag går in i Festivalpalatset vid Croisetten. Jag har klätt mig lite extra fin i en lång, syrénlila klänning och kilklacksandaletter, för idag ska vi ha presskonferens. Eftersom jag suttit i Cannesjuryn förut är jag inte nervös för att träffa press från hela världen. Jag vet att ordföranden kommer dra det tunga lasset och att jag på min höjd kommer behöva prata enskilt med branschpressen från Sverige och kanske från något nordiskt land.

Allt avlöper väl och när min ordförande kramar mig hej då ger han mig också ett råd. ”Lova att du tackar ja om du blir tillfrågad om en ordförandepost” säger han innan han försvinner iväg hem till Nya Zeeland med en drös guldlejon i bagaget.

Jag funderar på om jag ska hinna ta en tur till stranden innan det är dags för seminariet i det stora auditioriet. Den här gången är det Twitters grundare som ska tala och det vill jag inte missa. Hur som helst är det snart hög tid att ta ett glas rosé.

Februari 2013:
Eftersom det underkylda regnet gör vägen glashal kör jag ganska försiktigt in på parkeringsplatsen i industriområdet i Kungsbacka. Arbetsförmedlingen jag ska besöka visar sig dela lokaler med både Skatteverket och Försäkringskassan. ”Allt trivsamt på ett och samma ställe!” tänker jag ironiskt medan jag väntar på att bli uppropad.

Handläggaren placerar oss vid ett ståbord i den gemensamma entrén och han skriver mödosamt in min uppgifter på en gammal PC. Runt omkring oss sitter fullt med andra arbetssökande som surfar på Platsbanken och pratar, så ibland har jag svårt att uppfatta vad han säger.

Det tar inte lång tid innan jag börjar svettas i min dunjacka och det bildas en pöl av snöslask runt mina kängor. Min handläggare verkar nöjd över att jag både har B-körkort och bil och han nickar gillande över att jag kan börja jobba med omedelbar verkan.

När han ska skriva in ”COPYWRITER” i sökrutan måste han radera ”ÄLDREVÅRDEN” som står kvar från registreringen av personen före mig. Sökningen resulterar i en träff. Han printar ut ett papper med jobbet jag anmodas söka. Det är en tjänst som innebär att skriva katalogtexter för ett postorderföretag i en närliggande stad.

Två dagar i mitt liv med ett drygt halvår emellan. Jag väljer att tänka att den förra är mer signifikant för framtiden och att den senare är mer av en parentes.