Att sälja sin svartgula själ

Jag har funderat vidare på det här med Tommy ”Black” Nilsson som snudd på dominerade nyhetsflödet igår. Att det rör sig om en kampanj är jag helt övertygad om. Hade det ”bara” varit ett namnbyte, och inte en del av en kampanj som mår bra av jäsande konspirationsteorier som mina, hade Tommy Nilsson vid det här laget suttit i varenda tv-soffa, och figurerat i varenda publikation värd namnet, för att berätta om varför han nu heter Black.

Frågan är vad det är en kampanj för. Jag tvivlade på AIK-spåret igår kväll och hade teorier om Stena Line och Marabou, men efter att ha sovit på saken är jag tillbaka till att det är för AIK. Om man ska sälja något så intimt som sitt eget namn (och komma undan med det) måste det vara för något som ligger en väldigt varmt om hjärtat. Och såvida Tommy Nilsson inte är chokladmissbrukare eller notorisk Danmarkspendlare är det AIK som ligger bäst till för ett sådant tilltag.

Det här kanske jag får äta upp, förmodligen redan klockan nio idag då Black-Tommy lovat lägga upp sin nya låt på sin sajt (som för övrigt reggades så sent som i fredags). Då får vi med stor sannolikhet veta mer.

Och förresten, som jag ser det är det namnbytet som är kampanjen, Tommys skivsläpp är Tommys skivsläpp.

UPDATE: Jag verkar slippa äta upp något.

[youtubeplay id=”WkUgzvi5A0g” size=”medium”]
Näe, det här är någon som försöker låta som Tommy Nilsson. Eller? Mindfucken är total just nu.

UPDATE igen! Nä, jag får visst käka lakritschoklad tills jag kvävs. I videon som lades upp på sajten avslöjades det här:

[youtubeplay id=”k3Mp_GIxId4″ size=”medium”]

AIK hängde visst bara med på ett bananskal?

UPDATE Kampanjen för Marabou kapades av AIK-fansen, låten spelades in igår av Kleerup och Adam Tensta, enligt Expressen.
Vår artist heter som av en händelse också Black. Det är inget man kan ta patent på.

En PR-kupp i en PR-kupp, alltså. Har det någonsin hänt förut?

Smartast just nu – Tommy ”Black” Nilsson

Det är underbart att uppleva en kampanj i realtid, inte bara genom en casefilm. I morse exploderade Twitter (och så småningom också Facebook) av raljanta skämt om att Tommy Nilsson via en pressrelease låtit meddela att han ruttnat på att vara balladkillen, nu vill bejaka sitt hårdrocksförflutna, gör en Prince och byter namn till ”Black”.

Jag kunde exempelvis inte hålla mig, utan skrev det här, apropå Tommys reklamhit ”Dina färger var blå”:

Men strax efter lunch började det ryktas om att det hela är en del av en kampanj för AIK, kallad Paint it Black. Och med den här tweeten från Tommy själv (som är ett hängivet AIK-fan) är det väl knappast några tvivel att det stämmer:

Uppmärksamma twittrare (tack Gunnar!) hade dessutom upptäckt att domänen blacktheartist.com ägs av F&B. Inte för att jag någonsin hört att de jobbar med AIK, men det är för långsökt att det skulle vara en slump.

Det här måste vara den smartaste kampanjen på år och dag. Just nu sitter garanterat AIK, AIK:s byrå (F&B?) och Tommy Nilsson och fnissar åt hur många Djurgårdare, Hammarbyare och fotbollsfans med andra preferenser än AIK som hjälpt till att sprida kampanjen på rekordfart. Jag är också övertygad om att vi snart kommer se en spännande fortsättning.

UPDATE: This just in från Mr Black.

Men, nja. Jag tror det är ett villospår för oss kampanjhobbydetektiver.

UPDATE 2: PDF:en som länkas till i kommentaren här nedan indikerar att Stena Line kontrakterat Tommy Nilsson inför ett skivsläpp i maj. Stena Line är kund till F&B, så där är en koppling dem emellan, men frågan är hur AIK kommer in i den bilden. Det kanske är en slump, däremot.

UPDATE 3. Ju mer jag tänker på det, börjar jag undra om inte hela kampanjen kanske är för/med Stena Line, och inte AIK. Eller är det för göteborgskt?

UPDATE 4. En annan plausibel teori är att det handlar om F&B-kunden Marabou som har en produkt som heter ”Black”. Ingen jätteprodukt, men det kanske är meningen att Tommy ska ändra på det. Fast jag känner ändå att AIK som avsändare hade varit en mer logisk koppling.

En sak är säker, dock. Hade det ”bara” varit ett namnbyte, och inte en del av en kampanj som mår bra av jäsande konspirationsteorier som mina, hade Tommy Nilsson vid det här laget suttit i varenda tv-soffa, och figurerat i varenda blaska värd namnet, för att berätta om varför han nu heter Black.

 

Ett roligt ögonblick i reklamsåpans historia

Det var när ICA-Stig och Boxer-Robert hookade upp 2009 på Twitter och bestämde att de skulle ha dubbeldejt med Judit och Judit från ComHem.

Det blev nog aldrig något med själva dejten, men både Boxer-Robert och ICA-Stig fungerade förträffligt i sociala medier, och den här händelsen, när olika företags fiktiva figurer började interagera med varandra, visade att det var upplagt för en spännande utveckling.

När jag tänker på det finns det ju fler reklamsåpekaraktärer än någonsin att bygga stories kring. Vad skulle exempelvis Ö&B-mannen, Hornbach-killen och Entreprenören Sören kunna koka ihop för gemensamma scenarier? Och hade det inte varit läge för Mamma Scan att göra come back via sociala media och snacka sig samman med ICA-Stig så att de gemensamt kan återbygga förtroendet för färdiglagad mat?

Men det är kanske är ICA-Stigs blöta natt på den där bloggalan som har lagt locket på den här utvecklingen. Någon kanske kommer ihåg att han ballade ur och började sextrakassera bland andra mig på fyllan.

Det här är mina dumpar från ICA-Stigs Twittersida från den famösa kvällen i februari 2010:

Jag undrar fortfarande vad det var som egentligen hände, för det skickades från samma konto som varit aktivt hela tiden, inget fejkkonto, alltså. 

Smack my bitch up

Just nu undrar jag bara varför det är så lockande, så edgy, så fashion att ta modereklambilder föreställande misshandlade, dominerade och döda kvinnor. Titta här om du inte tror mig.

Moment 22 vid 44

Ibland känns det som om man har två val när man är en kvinna i min ålder.
Antingen att väcka reaktionen: ”Faen, vad hon har blivit sliten!”.
Eller: ”Faen, vad hon ser fixad ut!”.

Ja, det är den fasansfulla omslagsbilden på Resumé som har aktualiserat denna återvändsgränd av Moment 22-tankar. Enda gången jag tidigare sett mig själv i en sådan frånstötande upplaga är när jag av misstag kört igång Face Time, Photo Booth eller mött min egen spegelbild i iPadens skärm. Då har jag ryst, snabbt stängt av och slagit det ur hågen, ingen annan såg ju.

Men nu förevigades en motsvarande skräckupplevelse på ett omslag som möte hela min bransch och som nu förföljt mig i över en vecka i form av diverse digitala puffar och avatarer.

Av alla issues jag haft med mig själv genom åren har utseendet inte hört dit. Jag har alltid tidigare med hjälp av en välmatad sminkväska och en kraftfull hårfön lyckats trolla fram något som åtminstone inte jobbat mot mig. Att det blir svårare och svårare med åren, det är väl en känsla som smyger sig på de flesta, men för mig stod det klart från den ena sekunden till den andra. Före och efter jag sett det där omslaget.

Så, vad göra? Låta naturen ha sin skoningslösa gång och stå med rak rygg, skrynklig hals och saggiga ögonpåsar? Eller kämpa emot genom att fylla, spruta, skära och gå runt med en livslögn skriven i den av gift utslätade pannan?

Visst är det tragiskt att jag bryr mig, men den som säger att utseendet inte spelar någon roll har sämre verklighetsförankring än den där gubben i lustig hatt i Vatikanstaten.

 

Fotonot till rubriken: Ja, jag är några år äldre än 44 men det var en snyggare rubrik, rent numerologiskt. 

Puss och kram från forntiden

Jag läser att Gul & Blå återuppstår och minns förstås genast min högstadietid (hojta om det är ett uttjatat nostagitema). När Gul & Blå skriver historia var det bara deras jeans som gällde, men i själva verket  var det en ständig kamp mellan dem och Puss & Kram om vem som skulle klä ungdomarnas bakar. Jag hade Gul & Blå, deras Marilynmodell var det som täckte min.

Gul & Blå:s lekfulla popkonst- och serietidningsestetik var magiskt tilltalande för oss vars finkläder dittills bestått av stickiga bruna gabardinbyxor matchad med en gnisslig senapsgul polyesterpolo tillverkade av könlösa varumärken, helt utan ungdomsappeal. Nu kunde man plötsligt få febrigt åtråvärda jeans OCH ett stycke av det bästa med USA i ett. Inte konstigt att vi använde plastkassen som skolväska i månader efteråt.

Och var det inte jeans så var det tröjor med serietidningsmotiv. Så här såg jag ut i min Gul & Blå-tröja med Musse Pigg i en riggad före/efter-plåtning:


Var det inte Musse Pigg så var det Joe Banana, vad det nu var för en typ egentligen. 

Utan att vara ens i avlägsen närhet av målgruppen tycker jag att man borde satsat lite mer på den där popkulturella känslan, dagens logga för tankarna till arbetskläder.

Om jag hade fått bestämma hade det alltså varit mer av det här:

Och mindre av det här:

Men det kanske bara är min privata nostalgi som talar.

Det här klippet från SVT 1976 säger så mycket om vad det var som gjorde det hela så oemotståndligt lockande. När man hör reporterns fiskande efter det omoraliska i att bära omotiverat dyra märkeskläder (”Kan man inte göra ett eget märke då?) vill man bara klä sig från topp till tå i det rätta som går sönder efter en månad. Bara för att visa den där jävla vuxenvärlden.

[youtubeplay id=”zpzbCpw40Fs” size=”large”]

 

Vad Facebook tror sig veta om mig

Idag kan man läsa om att Facebook vet betydligt mer om dig än du tror. Det är forskare som analyserat gilla-klick utifrån dem kan fastställa vad du har för IQ, sexuell läggning, personlighet, ras, politiska åsikter om du är drogmissbrukare och yadayada.

Förutom det uppenbara, har du klickat gilla på Folkpartiets FB-sida är du sannolikt liberal, och likadant om du gillar sidor med knarktips (som tydligen ska finnas) är väl chansen ganska stor att du är missbrukartypen, är jag skeptisk till hur vass den här analysen blir.

För ett tag sedan roade jag mig med att göra en gärningsmannaprofil av mig själv med utgångspunkt från vilka personligt anpassade annonser jag hade på min FB-sida. Jag kom fram till att Facebook ansåg att jag var en jättetjock, sliten husvagnsfarmor som gillade att vara bekvämt klädd och hade en tydlig dragning åt white trash-looken.


Säga vad man vill om algoritmer, men särskilt finkänsliga är de inte. 

Nej, såvida inte Facebook vet saker om mig som jag inte ens har upptäckt själv, så ger jag inte många skopor magfett för skärpan i deras analysverktyg.

Min hemliga talang

Häromdagen fick jag frågan om jag har någon dold talang. Medan jag tänkte länge och väl kände jag hur gärna jag hade velat kunna svara: ”Ja, jag har ett undergroundband som brukar spela på klubbar i Hamburg”, ”Som avkoppling brukar jag översätta skönlitteratur från italienska, ”Mellan varven extraknäcker jag som studiogitarrist för Kent” eller ”Det skulle vara mina SM-titlar i varpa, då”.

Men något sådant kort hade jag förstås inte i rockärmen. Det enda jag kom på var det här:

[youtubeplay id=”TwtbWOZqgYg” size=”medium”]

Grapefruktdagen, same same but diffrent

”Vilka andra kommer?” brukar man alltid fråga för att man ska kunna avgöra om man ska tacka ja eller nej till ett sammanhang.

Enligt det resonemanget är det tveksamt om vi ska uppmärksamma kvinnodagen, med tanke på att de andra som fått en egen dag är bland andra V8-motorn, mazarinen, Nutella, foten och grapefrukten. Vill vi kvinnor verkligen kategoriseras som en jämförbar företeelse med dem?

(It goes without saying att jag tycker att kvinnor ska uppmärksammas. Varje dag.)

Mediatårar

Visst är det en ganska påfrestande yttring att så fort en tår passerat ögonvrån på dagens mediekonsument, så ska det genast springas till Twitter eller Facebook och berättas, i syfte att positionera sig som en fin person. Det tycker åtminstone jag.

Vad jag ska göra nu är något som är långt mer patetiskt än detta, nämligen berätta om tårar som rann på grund av att jag läste om mig själv. Ni fattar själva.

I pappers-Resumé som kommer ut idag finns en intervju med mig. När jag läser den framkallas ett koncentrat av så många års känslor; det är himlastormande glädje, bråddjup besvikelse, osäkerhet, ovisshet, förhoppningar, lyckorus, sorg och gammal hederlig vardagstristess som passerar revy när jag läser. Det som rinner är alltså inte glädjetårar, inte sorgtårar, utan känslostormtårar. Så mycket som döljer sig bakom raderna i tidningen väcks till liv inom mig.

En annan extremt patetisk sak som händer är att istället för att vara riktigt glad för att någon vill ägna spaltutrymme åt mig och min karriär, kan jag inte släppa hur hemskt det är att det sitter en extrem närbild av mig på omslaget. När jag tittar mig själv i spegeln, lägger på min mest smickrande min och dämpar belysningen en smula har jag hittills kunnat tänka ”Jamen det är ok!”. Nu har jag fångats i ett omedvetet ögonblick av ett zoomobjektiv och kan konstatera att det var ett självbedrägeri.

Även om det här är ett metainlägg (jag skriver på resume.se om en artikel i Resumé) så finns det ingen håv inblandad. Det är inte för en sekund synd om mig, jag var länge tveksam till att ställa upp på intervjun för jag ville inte riskera att någon skulle få för sig det.  Jag är glad att jag haft en sådan knasig och annorlunda karriär och skulle inte vilja ändra något. Förutom möjligen den där omslagsbilden.