Den rekorderlige reklamfilmsmannen

För ett tag sedan skrev jag om reklamfilmsmakarnas nya kelgris, den mys-skäggige pappan med sina stökiga små barn, och funderade över om han måntro speglade de inblandade kreatörernas aktuella situation.

En annan trend är den lätt beskäftige mannen som promenerar runt med raka ben, pekar med hela handen och berättar hur saker och ting ligger till. Kan det möjligen vara en projicering av projektledaren i gänget?

Jag ska låta det vara osagt, men här är i alla fall tre exempel:

[youtubeplay id=”f1RXR5QeqwY” size=”medium”]

[youtubeplay id=”9XpX2pUYbX4″ size=”medium”]

[youtubeplay id=”Xdyk_1CY55w” size=”medium”]

Xyloproct – supermodel edition

”Alla” vet ju att hemorrojdsalva är supermodellernas hemliga knep mot svullna ögon och jag kan lova att det finns minst en marknadsavdelning på åtminstone ett läkemedelsföretag som svär över att deras produkt inte får ha dubbla indikationer. Men det får den inte enligt lag, så de fortsätter att köra enkom på den ursprungliga, anala rekommendationen.

Xyloproct, som en av hemorrojdsalvorna som säljs i Sverige heter (ett annat är Alcosanal), funkar dock utmärkt även som avsvällande ögoncreme så vitt jag erfar, och kostar en bråkdel av de mer glamouröst förpackade skönhetskusinerna från Paris. Dessutom är det busenkelt att få kladdet att kännas liiiite mer Gisele Bundchen än det här:

Man tar bara en liten tomburk från Åhléns:

Splurt! Och sen en permanent tuschpenna och ett lämpligt namn som ligger närmare ansiktets behov:


Lite dåligt disponerad text där, tur att jag inte är AD.

Så! Nu återstår bara problematiken med att gå till Apoteket och be personalen ta fram Xyloprocten ur det hemliga kylskåpet. Du kan inte bara plocka ut den ur hyllan själv och smyga in den mellan vitaminrören och plåsterpaketet, alltså. Nej, du måste be om den och riskera att övriga Apoteksbesökare börjar fundera över hur långt gångna dina ändtarmsirritationer är. Men vad gör man inte för att slippa svullna ögon. Var de än sitter på kroppen.

UPDATE Hmm… Jag blir lite konfunderad när jag ser att det står hydrokorisonacetat på asken. Det vore bättre att hitta något som bara är avsvällande, inte rekommenderas mot klåda och eksem, dvs med hydrokortison i. Så vitt jag vet ska man inte ha det nära ögonen. Men det finns säkert någon här som är betydligt mer kunnig och kan ge ett definitivt svar.

Shit snubbar say to kvinnliga copywriters

– Nej, att vara mamma och copywriter funkar inte. Jag vet en som försökte en gång och det gick åt helvete förstås.
Sagt av en manlig copywriterkollega när jag var tjugosex år och nygravid.

– Ja, jag skulle ju inte vilja att min fru var copywriter här i alla fall.
Sagt på anställningsintervju, av byrå-VD, angående hur jag som småbarnsmamma skulle klara av tillvaron som copywriter på deras byrå.

– Nä, vettu, hos oss är det bara 180% som gäller.
Avfärdande byråchef på fest när jag gör en trevare och berättar att jag är ”mammaledig” (= arbetslös) copywriter som skulle kunna vara intresserad av ny arbetsgivare.

–Det här är Ulrika. Vischt är hon schnygg?
Den officiella introduktionen av mig inför systerbyråerna, gjord av en koncernchef som redan smakat för mycket på konferensölen.

Kollektivtrafikens eget Nigeriabrev

I ett avsnitt av P3:s Spanarna för ett par veckor sedan gjorde Jessika Gedin en spaning på temat Det våras för idioten. Hon pratade bland annat om en en forskningsrapport som kommit fram till att en av framgångsfaktorena bakom de så kallade Nigeriabreven är att de är så illa skrivna och egentligen saknar all form av trovärdighet. Det gör att alla kritiskt tänkande mottagare sållas bort redan från början. Kvar finns bara de som är mest sannolika att föra över en större summa pengar till en dittills helt okänd persons konto. ”Since only the most gullible victims will respond, the chance that they will actually fork over money to the attacker increases.”

Vi som bor i Göteborg har alla lärt oss företagsnamnet Ansaldobreda och matas just nu dagligen med hårresande reportage (samt en oändlig källa till urspårade ordvitsar) om hur det gick till när de italienska spårvagnarna som rostat sönder på nolltid köptes in.

Osökt kommer jag att tänka på urvalsmekaniken för Nigeriabrev när GP idag publicerade inledningen av anbudet till spårvagnsaffären:


Google Translate framstår lika akurat som en lingvistikprofessor i jämförelse, men Göteborgs stad kände ändå ”Här vill vi lägga 600 miljoner!”. 

Att anbudets utformning nu finns till beskådan är resultatet av ett mycket lovvärt initiativ av GP. De har lagt upp alla offentliga dokument om spårvagnsupphandlingen och ger allmänheten möjlighet att bli granskare.

Så här twittrade jag om saken i september förra året (efterkonstruerad hashtag: #vadvardetjagsa):

 

Hur viktigt är det att jobba med reklam?

Eftersom det är lördag kostar jag på mig ett nytt reprisinlägg, den här gången från 2009:

När vi åkte tåg hem från Guldägget fick en av mina arbetskamrater en allergisk reaktion av lunchmaten. Till slut var hon så dålig att vi fick se till att det klassiska högtalarutropet kom till stånd: ”En av våra resenärer har insjuknat, finns det en läkare ombord?”
Det tog inte många minuter innan en mycket förtroendeingivande ortoped var på plats. Och efter honom följde minst fem andra, som konstaterade att han, ortopeden, redan hunnit före.
Hans trygga konsultation föll ut så väl att min arbetskompis var ganska okej igen när vi kom till Göteborg.
Detta startade tankar om hur meningsfullt det vi håller på med är egentligen.
Om man bedömer sitt yrke i fråga om sannolikhet för högtalarutrop i flygplanet, på tåget eller i varuhuset kommer reklambranschen rätt långt ner på listan.
Vad sägs om oddsen för utrop som:
”Vi har ett akut imageproblem i moderbolaget, finns det någon marknadsförare ombord?”.
Eller: ”En svår särskrivningskomplikation har uppstått på plan fyra. Finns det någon copywriter i lokalen?”.
Ganska höga, va?

 

”Den här lilla snäckan är ung och rå.”

Man borde ha vant sig, man borde ha lärt sig att alltid ha garden uppe. Men att bli utsatt för sunkigaste formen av sexism när man läser krogrecensioner, det hade jag faktiskt inte väntat mig.

Det är Metros Carl Reinholdtzon Belfrage som lyckats med detta. Läs hans utlåtande om en indisk restaurang här och byt sedan till en mer smaklig krogrecensent som inte gör dig illamående.

Ett par citat (pass på kräkreflexerna!):

”Ni vet hur det kan vara: man tror sig ha den perfekta flickvännen – slank, vacker och på alla sätt alert rent intellektuellt – men så träffar man hennes lillasyster och världen faller samman framför en. En ny, yngre och spänstigare kopia har uppenbarat sig. Valet är nu självklart. Händelseförloppet väldigt förutsägbart och klart. Den äldre flickvännen förpassas till ett skåp och uppmärksamheten tar en helt annan riktning.” 

”Jag har alltså bytt till en yngre modell indiska. Kanske inte helt politiskt korrekt. Men den här lilla snäckan är ung och rå, inte lika gulligt uppsminkad i kitsch och Bollywood som storasystern på Första Långgatan, och hon tillfredsställer mina smaklökar. Varje gång. Så, kan ni kland­ra mig? Ett besök här och ni kommer att möta mig med djup förståelse.”

Nej, av mig får du ingen djup förståelse, Carl Reinholdtzon Belfrage. Min recension av din krogtext är att dina liknelser är lika spänstiga som förra veckans naanbröd.

UPDATE: Metro har plockat bort artikeln. Här och här finns skärmdumpar på den.

 

Till alla Twitterskeptiker

Jag blev intervjuad av en lokaltidning häromdagen, i egenskap av sociala media-profil från trakten. Där gav jag tre Twittertips som jag tänkte dela med mig av här också:




Eftersom jag lagt tusentals timmar på min feed och snart knåpat ihop 40 000 tweets har jag rätt bra koll på läget och skulle gärna ha en frågestund här om det finns intresse för det. Maila mig eller skriv en kommentar om du har någon fråga om twittrande som du vill ha svar på.

Jag tror att en av anledningarna till att många aldrig förstått grejen med Twitter är det gått under benämningen Mikroblogg. Hur kul låter det på en skala? Att blogga något (förmodligen om sin lunch) på 140 tecken? Nä, det vill jag varken läsa eller skriva, har många med all säkerhet tänkt genom åren.

Hade jag fått bestämma hade det istället kallats Megachatt. En megachatt där världens mest intressanta människor finns uppkopplade dygnet runt och är redo att diskutera de mest brännande frågorna just nu, dryfta livets trivialiteter och dela sina bästa getklipp med dig. Det är en möjlighet som jag tycker är synd att missa.

Här kan du läsa Jonas Crambys väldigt roliga genomgång av jobbiga typer du bör undvika på Twitter. )