Därför älskar jag inte ”Älska mig”.

I fredags var jag och såg Alex Schulmans föreställning Älska mig på Draken i Göteborg. Jag har gått hela helgen och grubblat på vad det var som gjorde att jag aldrig riktigt tyckte att den lyfte, att mitt betyg bara blev ett mjaaa.

Till skillnad från Roland Poirier Martinsson så kan jag min Alex Schulman. Jag har följt alla hans bloggar, sett åtskilliga säsonger av Schulman Show, läst Skynda att älska och, framförallt, lyssnat på samtliga podcasts signerade Alex & Sigge. Så jag vet att han har mer att komma med än ett missförstånd om sin egen talang för att citera RPM.

Men varför har jag mer utbyte av i princip varje avsnitt av podcasten än av Älska mig? Jo, av samma anledning som valfri incident som din kompis råkar ut för är roligare och mer intressant än en uppdiktad rolig historia eller skröna.

Att lyssna på podcasten är som att höra två smarta, analytiska och roliga kompisar summera vad som hänt den senaste veckan och göra avstickare till allmängiltiga företeelser i livet. Det är äkta och nära, och intrycket är att samtalet uppstår i stunden. Man känner att det är en ynnest att få vara med och lyssna.

Att höra samma typ av innehåll fast i ett välrepeterat, hårdskruvat och scenifierat sammanhang ger mig inte hälften så mycket. För mig blir det tämligen platt och ganska ointressant och det som trollbinder mig med podcasten går förlorat.

Men jag märker också att det omdömet inte är representativt för publiken. Förmodligen tänker resten av åskådarna som jag gjorde när jag läste GP:s, i mitt tycke snipigt snåla, betyg på Filip och Fredriks Jakten på den försvunna staden: Hörrö tanten, du fattar ju INGENTING!

Så gick det INTE i Guldägget

Så här dagen efter är det på sin plats att jag bedömer min egen förmåga att bedöma hur det ska gå i Guldägget.

Det började så bra. Första ägget ut var Digitalt och precis som jag tippat vann Systembolagets Promillekoll.

Sedan blev mitt tippade guld för Försvarsmakten ett silver. Ok, man kan inte ha helt rätt jämt, bara nästan.

Tredje ägget ut: Utomhusguldet gick till Triss. Precis som jag förutspått. Herregud, vilket orakel jag är!

Platinaägget till Göran Åkestam gjorde mig, på riktigt, tårögd av välförtjänthet.

Vidare till Digitalt där guldet gick till den fantastiska Human Rights Capcha som var min runner-up-vinnare efter mitt guldtips Volvo Lastvagnar (som blev utan). Orakelkurvan dalar en smula.

Tidningsannonsering. Här vann Apoteket, som jag höll som trea efter Triss och Returpack. Mina favoriter fick dock båda silver, så det får väl anses som godkänt.

I Event vann det interaktiva caféet med dålig design, som inte finns med på min tipslista. Min guldgissning Försvarsmakten fick silver.

I Alternativa media började tilltron på mig själv som reklamtävlingsorakel svaja ordentligt. Paus Ljud & Bilds likkistekampanj är alldeles ypperlig, men man har skapat en produkt som gett PR, inte använt någon alternativ mediakanal. Den vann dock, medan mina favoriter The Good Divider för Childhood och Pressbyråns Färskhetsbeviset blev helt utan valörer. Den enda siarmässiga trösten är att Civil Rights Captcha fick silver, ungefär som jag trott.

Men det är framförallt i Direkt som hela min tillvaro börjar gunga. Den i mitt tycke mest solklara vinnaren av alla, The Ice Record Project för Shout Out Louds BLEV HELT UTAN VALÖR! WTF? Stort grattis till vinnaren Bonniers Konsthall som är ett kanonjobb, men ändå. Jag fattar ingen-ting av hur juryn tänkt här, det skulle vara mycket intressant att få höra någon som var med berätta hur resonemangen gått. I princip alla av juryfilmerna som visades innan priserna delades ut handlade om magkänsla, gåshud och avundsjuka på upphovshenen. The Ice Record Project är den kampanj som scorar högst av alla på alla dessa parametrar. Tycker jag. Men uppenbarligen inte juryn.

Jag behöver kanske inte gå igenom alla övriga kategorier (förutom att säga ett rungande HURRA för Rättviseförmedlingens mäktiga titanägg). Allihop är finfina vinnare, även om det inte är spot on vad jag trott alla gånger.

Men det finns en kategori till, där utgången för mig var nästan lika given som i Direkt, och det är PR. Där blev mitt bombsäkra tipsThe Ballerina Stunt för Volvo Lastvagnar också helt utan ägg. Helt obegripligt i mina ögon.

Men vad är det man brukar säga? Allt kan hända. Ägget är runt.

 

Så går det i Guldägget.

Om en stund sätter jag mig på tåget och åker upp till Guldäggsgalan. Det ska bli väldigt roligt att matcha mitt tidigare tippande mot de faktiska resultaten. Den kaxiga rubriken till trots, jag är väldigt medveten om att jag kan ha åt helskotta fel.

Här kommer mina guldgissningar i en snabbrepris:

Alternativa media: Childhood, The Good Divider. Byrå: Ulrika Martin.

Digitalt: Volvo Lastvagnar, Lauch on eBay. Byrå: Forsman & Bodenfors.

Direkt: Shout out Louds, The Ice Record Project. Byrå: TBWA

Event: Försvarsmakten, Vem bryr sig? Byrå: DDB

Hantverk: Grolsch, Photo Machine. Byrå: Naked

Film: Triss, Miljonär direkt på skrapet. Byrå: King

Integrerat: Försvarsmakten, Vem bryr sig? Byrå DDB

Mobilt: Systembolaget, Promillekoll. Byrå: Forsman & Bodenfors.

PR: Volvo Lastvagnar, The Ballerina Stunt. Byrå: Forsman & Bodenfors.

Radio: McDonald’s, McDriiive. Byrå: DDB

Tidningsannonsering: Triss, Miljonär direkt på skrapet. Byrå: King.

Utomhus: Triss, Miljonär direkt på skrapet. Byrå: King.

(Design har jag inte gjort någon tippning av.)

 

Fyra mycket starka och guldhotande silver:

Svensk Adressändring, Paris (film) av TBWA.

Civil Rights Defenders, (Alternativa Media eller Digitalt) Civil Rights Captcha, av Prime.

Friends, Mobbningssimulatorn (Digitalt), av Lowe Brindfors .

Returpack, Bröllopet (Tidningsannonsering) av Granath Havas (som jag glömde nämna förra gången.)

 

Ursprungsinläggen med det mer utförliga tippandet kan du läsa här, här, här och här.

Kom gärna och tjingsa om vi ses i vimlet ikväll.

 

Kreatören som idéspruta

Schablonbilden av en kreatör som en idéspruta stämmer dåligt med verkligheten. Det är ganska få som är bra på att komma på idéer, men väldigt många som är bra på att lösa problem. Och problem löser man genom idéer.

Det är därför jag släpar vidare på min gamla käpphäst, att jobben aldrig blir bättre än vad briefen, det vill säga den som talar om vilket problem man man ska lösa, är.

Det är en erfarenhet jag fått genom att ha fått alldeles för många uppdrag med briefen ”Gör något kul, som får konsumenten att umgås med varumärket”. Fy satan, vad dålig jag varit då.

Wikileaks ”avslöjande” om @sweden

I helgen utspelades en komisk historia med Twitterkontot @sweden, det hyllade projektet som kallas Curators of Sweden, där olika svenskar får twittra i Sveriges namn varje vecka, i huvudrollen.

Förra veckans @sweden-representat var David Heibrandt, och han lyckades med några öl och en fotbollsförlust innanför västen reta upp ett gäng Wikileaksfans, som enligt David Heibrandt gjort konstanta påstötningar sedan han tog över kontot.

Vilket ledde till att Wikileakskontot twittrade det här:

Vad det egentligen handlade om var att de googlat upp David Heibrandts Linkedinprofil och upptäckt att han har ett förflutet som PR-konsult för Försvarsmakten och som projektledare för Centerpartiet.

Detta ”avslöjande” ledde till stor foliehattshumor, och under hashtaggen #swedenfacts twittrades det diverse självklarheter och fånigheter om Sverige som om de vore sensationer.

Läs Fredrik ”Bisonblog” Wass intervju med David Heibrandt här och satirsajten Bakjours summering av hashtaggen här.

UPDATE Nu skiver tysk press om händelsen, och även svenska Metro.

Mattsson och Helin lämnar skyttegravarna

Det sägs att soldaterna under första världskriget i juletid blåste eld upphör, klev upp ur skyttegravarna på båda sidor och spelade en fotbollsmatch med varandra. Ett liknande scenario har nu skett i kvällstidningsvärlden.

Det är chefredaktörerna Thomas Mattsson (Expressen) och Jan Helin (Aftonbladet) som kommit på den intressanta idén att släppa konkurrentantagonismen och skapat en gemensam podcast.

Det börjar lite väl säljigt, att lyssna på när två chefredaktörer sitter och berättar om sina respektive publikationers förträfflighet har ett måttligt underhållningsvärde, men när de väl släpper det och börjar prata om saker som hur de ser på Twitternärvaro, om populisten Magnus Betnér, att Monica Gunnes krönika eventuellt var ironiskt menad och debatten om vad man egentligen får säga i debatt, blir det riktigt bakom-kulisserna-intressant.

Men framförallt är det nytänkande att två konkurrenter inser att de kan ha något att vinna på att göra gemensam sak av något för en stund. Innan de återgår till att skjuta ihjäl varandra igen.

En knarkig C-vitaminboost till budgetpris.

Det finns inte mycket här i världen som omges av mer snicksnack och falska löften än skönhetskrämer. Och som vi vill bli lurade. Att köpa en vackert förpackad produkt som lovar orimliga föryngringsresultat kan vara en stor tillfredsställelse i sig, men jag har ett bra tips till dig som vill maximera effekt och minimera kostnad.

C-vitamin är en populär ingrediens i som sägs vara välgörande för huden på många sätt. Problemet är att C-vitaminet är instabilt och snabbt bryts ned när det blandats i krämen. Men häromdagen upptäckte jag att man kan köpa C-vitamin i pulverform från ett varumärke med det förvirrande namnet Tvål.

En sådan här liten burk kostar 89:- och jag vågar påstå att den kommer göra din billiga ansiktskräm betydligt mer C-vitaminpotent är de dyra ”färdiga” vitaminkrämerna.

Man gör så här (och det är här det knarkiga kommer in i bilden): Ta en knivsudd vitt pulver.

Blanda det med en droppe vatten.

Då löses pulvret upp omedelbart.

Rör ihop med valfri ansiktskräm, lagom mycket för en till två insmörjningar.

Klart! C-vitaminpulvret kan man exempelvis köpa här (jag har betalat mitt helt själv, och skriver inte på uppdrag av någon).

En månad på tio tweets

Om du inte orkar följa mig på Twitter kommer här den senaste månadens tweets i en snabbgenomgång:

 

 

 

 

 

This gun’s for hire

Nu blir det reklam. För mig.

Jag vill ha jobb. Frilansprojekt eller anställning. Eller det förstnämnda i syfte att bli det sistnämnda.

Jag är copywriter, det yrket har jag utövat sedan urminnes tider och med viss framgång. Men jag vet också hur en bra byrå drivs och vad som krävs för att bra reklam ska skapas.

Jag kan och verkar i sociala meder.

Jag skriver gärna krönikor, jag är inte främmande för att debattera.

Jag vill jobba med snälla, duktiga och roliga människor. Gärna även hjälpa unga och gröna sådana att bli ännu duktigare.

Eftersom min familj, mina katter och mina vänner bor i Göteborg gör jag också det, och kommer förmodligen att fortsätta med det för en överskådlig framtid.

Är det något du behöver? Då finns jag här.

Som en hommage till rubriken drar vi nu upp jeansen till midjehöjd, korvar upp tischan över våra svällande biceps och kollar på när en ung Bruce Springsteen nådigt väljer ut den trånande Courtney Cox ur publiken för en dans i mörkret. Cheezy men bedårande.

You can’t light a fire without a spark.

[youtubeplay id=”129kuDCQtHs” size=”medium”]

Marabou Black och det bespottade lurendrejeriet.

Jag är fortfarande förvånad (och lite skamsen) över att jag blev så provocerad över att jag hörde att Marabous ”Black”-kampanj kategoriserades som ett fail på ett seminarium om sociala medier. Diskussionerna som följde på det blev alldeles för emotionella och polariserade.

Därför har jag funderat som fan på vad det var som fick mig att gå igång så. Jag har ju inga barn ihop med kampanjen och således absolut ingen heder att försvara.

Kanske var det för att jag lagt så mycket tid på att försöka göra reklam som engagerar och vet hur otroligt svårt det är.

Kanske var det för att jag trodde att kampanjens klockena insikt om vad som triggar igång Twitter och skapar ett skogsbrandsförlopp av diskussioner borde varit precis det alla som vill lyckas med marknadsföring via sociala medier strävar efter.

Kanske är det för att jag trodde att det massiva och närmast unika genomslaget i samhället kampanjen hade – alla pratade om den, borde väckt respekt och beundran hos analytikerna, eftersom, som sagt, jag vet hur svårt det är att åstadkomma.

Men istället, till min häpnad, verkar det råda i det närmaste ett konsensus om att kampanjen är misslyckad på i princip alla plan.

Kan det vara så att läget är som inför första säsongen av Robinson? Det för Sverige nya formatet väckte då ramaskri och ordet mobbiningsteve myntades. Bra eller dåligt, men programmet satte så småningom en ny standard, publiken vande sig och den blev stilbildande för hundratals andra serier.

Framförallt handlar kritiken om principen att kampanjen bygger sitt uppmärksamhetsvärde på att den luras. Jag förstår att det är diskutabelt, men själv blir jag tusen gånger hellre blir lurad av något så harmlöst som att Tommy Nilsson som byter namn för en dag, och samtidigt skänker mig så otroligt mycket underhållningsvärde, än lyssnar till högljudd tjatreklam som nöter hål i huvudet på mig. Som är den väg majoriteten av dagens marknadsförare kör på.

Jag vill jämföra Black-kampanjen med två favoritkampanjer, som båda bygger på ett slags skoj-/lur-moment.

Den ena är den rumänska ”The american Rom” om en choklad skenbart bytte till en superamerikansk profil för att locka fram målgruppens patriotiska känslor:

[youtubeplay id=”HhRRi8iIL0o” size=”medium”]

Den andra är den nyzeeländska ”Sorry about the twigs, folks” som med flit placerade äppelträdskvistar i ciderförpackningarna för att påvisa ciderns äkthet:

[youtubeplay id=”_2chTI14FQQ” size=”medium”]

Den ena vann Grand Prix och den andra guld i Cannes. Och båda är exempel på strålande underhållande och väldigt engagerande reklam.

Så på frågan om uppmärksamhet är bra till varje pris är mitt svar: Nej, men om skaparna av den är tillräckligt intelligenta kan den bli tusen gånger att föredra framför alternativen som bjuds.