Slentrianföraktet.

Nu har jag lyssnat på de fyra första avsnitten av Thomas Mattssons och Jan Helins gemensamma podcast och reflekterat över att de stundtals låter en smula stingsliga över ”slentriankritiken” mot kvällstidningarna. Slentriankritik är aldrig rolig, men jag tror att det finns en gemensam nämnare mellan deras värld och reklambranschen som gör att man ibland har lite extra låg tolerans mot att vara slagpåse.

Snacket mellan chefredaktörerna Mattsson och Helin har många likheter med podcasten där reklambranschens motsvarigheter gör samma sak. Jag tänker på Guldäggspodden med reklambyrå-VD:arna Göran Åkestam och Erik Sollenberg. Det är två intelligenta, pålästa och väldigt, väldigt kompetenta personer som samtalar och har genomtänkta resonemang.

Men detta är egenskaper som dåligt speglar det gemene man möts av när de exponeras för både reklam- och kvällstidningsbranschen. Därför blir reaktionerna, ofta med all rätt, avsky och förakt.

Vad som alltför sällan framkommer är hur mycket talang, kompetens och ruskigt skickliga yrkespersoner branscherna vi representerar faktiskt rymmer. Det kan stundtals kännas lite orättvist.