Bilder i kampen mot särskrivning

Ingen kan riktigt förklara varför språkliga avarter plötsligt uppstår och sprider sig över samhället som en cancer. När jag var liten tror jag knappt någon särskrev (vi gjorde andra dumheter istället) men någon gång för kanske tjugofem år sedan började mellanslagstangenten missbrukas så smått, och allt eftersom tiden gått har en hel generation verkat bli blind för om det är ett eller två ord som avses. Jag har även märkt att det spridit sig långt upp i åldrarna, obegripligt nog.

Likadant är det med ”var” och ”vart”. ”Var” syftar på en plats: Var är mina nycklar? och ”vart” på en riktning: Vart ska vi åka? Men över en natt började alla födda från, säg -90 och framåt säga: Vart är mina nycklar? istället. Jag har ingen aning om varför.

När det gäller användandet av var respektive vart spelar det inte någon egentlig roll, alla förstår vad som avses ändå, men i särskrivningsfallet fyller regeln en språklig nytta för att undvika missförstånd.

Jo, jag vet att särskrivningshumor är ett uttjatat ämne, men jag blev ändå glad när jag hittade en både pedagogisk och kul grupp på Facebook igår som heter Bilder i kampen mot särskrivning. Den verkar ha sitt ursprung i Norge, tydligen grasserar samma mellanslagstangentmissbruk även där.

Här är några exempel på hur de illustrerar tumregler för att motverka särskrivning:

4 Replies to “Bilder i kampen mot särskrivning”

  1. Kan komplettera med att samma människor som särskriver och använder ”vart” i stället för ”var” ofta också (särskilt här i Skåne) har väldigt svårt med ”honom” och ”henne”. De säger ”Säg till hon att…”
    En märklig sak med det är att mina barn, som är tvåspråkiga, svenska-tyska, inte gör det felet när de talar tyska trots att det fungerar exakt likadant som svenskan.
    ”Han är..” heter på tyska ”Er ist” och ”Säg till honom” heter ”Sag ihm…” Då kunde man tänka sig att de felaktigt skulle säga ”Sag er..” eftersom de gör det felet på svenska. Men när jag föreslog det för dem skakade de på huvudet och undrade om jag var dum i huvudet.

  2. Ja, i det svenska språket skriver vi ihop och anser inte att särskrivning är korrekt. Men att särskrivning enbart skulle vara av godo och att det skulle undvika missförstånd är en myt.

    När vi skriver ”glasskål” menar vi då ”skål av glas” eller ”skål för glass”. Det hörs när vi uttalar ordet, men inte då vi ser det i skrift annat än av kontexten (förhoppningsvis). Samma med ”finskor”. Avser vi ”paret skor vi använder när vi ska vara finklädda” eller ”finska kvinnor”? Att bilda nya ord genom att skriva samman befintliga ord introducerar nya problem, så kliv av de höga hästarna och inse att det svärdet är tveeggat. Vi har bara valt ett sätt i svenskan, engelskan ett annat. Är det ena överlägset bäst? Bara i ögonen hos den högfärdige.

    Så det är att göra det lite för enkelt för sig själv genom att säga att vi skriver samman för att vi ska undvika missförstånd. Vi skriver samman för det är så det svenska språket fungerar… just nu. Men språk ändras med sina brukare och över tid. Skulle en 1800-talsmänniska korrläsa bloggen ovan skulle det nog finnas en hel del rödmarkeringar, utefter den tidens sätt att skriva och uttrycka sig. Gråter vi för det?

    Det är möjligt att särskrivning i svenskan är jättenaturlig i en framtid. Jag vet inte och, ärligt talat, jag bryr mig faktiskt inte. Men det som retar mig är den von-oben-attityd som många särskrivningsmotståndare har när de häcklar de som gör misstag. Sluta vara besserwissers, informera och rätta istället de som gör fel utan att försöka göra er lustiga på deras bekostnad. Svenska språket blir inte bättre för att någon beter sig som ett praktarsle.

  3. Hej.

    Exemplen var lustiga och pedagogiska. En annan bra grej för att göra ”rätt” som jag brukar tipsa om är den här tumregeln: ”låter det som ett ord så är det ett ord”. Björnbär låter som ett ord, så då är det nog det.

    Till skillnad från engelskan som känns helt random.

Comments are closed.