Epic fail.

Någon har fått i uppdrag att skriva ett reportage om ett yrke som väldigt få kvinnor väljer.

Någon har valt yrket billackerare.

Någon har satt den här rubriken:

Sexism framför kameran.

På senare tid har vi sett två fall av hur uppenbart sexistiska bilder försvarats med att de var tagna i ”konstnärligt syfte”. Först restaurangen Strandvägen 1 och sedan American Apparel.

Men varför föreställer modebilder, ”konstnärliga” eller ej, så ofta avklädda kvinnor? Så här tror jag.

I princip alla riktigt intressanta högstatusyrken har en enorm överrepresentation av män. Tänk regissör, rockgud, religiös ledare (religiös ledare kan vara det minst jämställda yrkesområdet av dem alla), executive creative director, koncernchef och toppfotograf.

Och precis som Helge Fossmo kom på den geniala idén att säga till den djupt troende barnflickan ”Gud har sagt till mig att du måste ligga med mig” har det funnits tillfällen när andra män i dessa mäktiga positioner har kommit på att de har en form av gudomlig möjlighet att kontrollera kvinnor.

Modefotografer, till exempel. De har världens vackraste kvinnor framför sina kameraobjektiv och det är de som ger regi. Är det märkligt att regin så ofta blir Ta av dig blusen, eller i American Apparels fall Ta av dig byxorna? Nej. Är det konstnärligt? Nej, väldigt sällan. Är det sexistiskt? Ja, självklart.

När ett team med män på alla tongivande positioner får chansen att regissera den oerhört sexiga supermodellen Charlbi Dean Kriek blir de så till sig att de glömmer att det är en webbshop med mode de ska sälja, och blir helt fokuserade på att hon i tid och otid ska klä av sig och knalla runt i underkläderna. En eskortkvinnas vardag så som den ser ut i männens drömmar skulle kunna vara titeln på den här reklamfilmen som alltså har till syfte att sälja dammodekläder för Bubbleroom:

[youtubeplay id=”88uFL3YjhXk” size=”medium”]

Missa inte slutscenen.

Charlotte Perrelli och självinsikten

Jag hörde Charlotte Perrelli på radion i morse. Då berättade hon att hon nästa helg har premiär på Digiloo-turnén och ska göra tjugotvå spelningar över hela landet mellan juni och augusti. Vidare pratades det om att hon kanske kommer att missa någon föreställning, eftersom hon förväntas föda sitt tredje barn inom några veckor.

Gigga, plopp ut med ungen och gigga vidare.

Så ser alltså Charlotte Perrellis sommarplaner ut, och det har jag inga synpunkter på, hon får göra precis så som hon tycker är bäst.

Däremot undrar jag om hon inte valt den minst självinsiktsfulla titeln någonsin på sin träningsbok:

”Kan jag kan du”. Ja, kanske om ”du” också är en supermänniska som klarar saker som att göra riksomfattande turnér parallellt med barnafödande.  

Jämställdist? Nej, så fan heller!

Idag upptäckte jag ett utryck som jag inte sett förut. Jämställdist. Vid en ytlig betraktelse kan det verka vettig. Feminism kanske är att gå väl lång, jämställdhet är ju vad vi strävar efter, tänker säkert många.

Men jämställdist är ett ord skapat i samma syfte som ett och annat politiskt parti gjort för att mörka sin verkliga agenda, ett sätt att få alltihop att låta mer rumsrent, så att även de mindre extrema kan tänka sig att hoppa på tåget.

Jag hittade begreppet på Twitter via ett inlägg på en blogg som kallar sig Genusdebatten. Blogginlägget jag först mötte där kallas ”Varför jämställdism är bättre än feminism 1–8” och är en uppgörelse med den så flitigt delade ”Trettiotre anledningar – varför feminism behövs”, där det bland annat ifrågasätts varför våldsglorifierande och kvinnoförnedrande reklam som den här får förekomma:

Genusdebatten försvaras bildkompositionen med att det finns kvinnor som gillar att bli dominerade i BDSM-sex.

Sedan fortsätter man i åtta punkter att med kvasiintellektuella termer förklara saker som varför män är lika utsatta för våldtäktshot som kvinnor, varför män objektifieras lika mycket som kvinnor och … några andra punkter där jag ärligt talat inte riktig förstår vart de vill komma.

Som det här till exempel: Det är också viktigt att komma ihåg att kvinnor i modebranschen används som högt betalda klädhängare, de utmärks framför allt genom sin längd. Ingen studie i världen visar manlig preferens för att vara kortare än sin flickvän, tvärtom påstås män ogilla när tjejen är huvudet längre. Och så någonting om att porrbranschen är schystare än modebranschen.

Jämställdist är med andra ord ett annat ord för antifeminist och deras budskap är Det är faktiskt minst lika synd om män som om kvinnor så håll bara käften.

Allt tvivel om den saken röjdes undan när jag såg att deras manifest bygger på Pär Ströms dito:

Mannen som personifierar antifeminismens mest dunkla irrgångar och som skrivit den här boken:

Jag tvekade en del om jag skulle skriva något om det här eller ej. Jag vill inte bidra till att sprida deras budskap till en större publik än de redan har, men kände ändå att det trots allt ville, på det sätt jag kan, motverka acceptansen för ett begrepp med en betydligt solkigare innebörd än vad man kan tro vid en första anblick.

 

Reklam? Jajamen, bring it on!

Samtidigt som nästan varenda brevlåda är föresedd med en dekal som säger ”Reklam, nej tack” så svämmar Facebook över av exempel på hur tusentals människor omedelbart kastar sig över möjligheten att tacka ja till orimliga mängder närkontakt med telefonförsäljare, mess och mailutskick.

Här exempelvis:

Vinna en resa till Maldiverna i 14 dagar för fem personer? På femstjärnigt hotell?! Inget snack om saken, så klart man hänger på, precis som dryga fyra tusen andra andra redan gjort! Här ska gillas och delas. Eller?

Om vi för en stund bortser från att ”Gilla och dela”-tävlingar bryter mot både Lotteriinspektionens och Facebooks regler, så finns det all anledning att hålla sig borta från gilla-knappen om du inte har en abnorm längtan efter att prata med telefonförsäljare 24/7 och få din mailbox sprängd av reklamutskick. Det du godkänner genom att delta i en sådan här tävling är nämligen följande:



Min datorskärm är inte så stor att jag kunde ta en skärmdump på samtliga företag alla som ”gillar och delar” samtycker till att bli uppringda, mailade och messade av, men det är ett femtiotal och det är en snårskog av all marknadsföring man godkänner att bli översköljd av.

”Svepet kom tillbaka! Allt är förlåtet”, misstänker jag att man kommer tänka efter bara några dagar.

Men den där resan till Maldiverna då? Det kanske är värt det, trots allt. Hela fem personer i fjorton dagar på femstjärnigt hotell, för det kan man väl stå ut med lite spammande. Nej inte ens den är vad den utger sig för att vara. I det finstilta står att läsa följande: När du deltar i tävlingen är du med i EuroAds nordiska tävling där en person vinner ett kontantpris på 50.000 kr – du bestämmer själv vad du använder pengarna till. Vinsten som visas i kampanjen är endast ett exempel på möjlig användning av vinstpengarna.

Försök hitta en resa för fem personer till Maldiverna i fjorton dagar för 50 000:- som prissumman utgör. Om du hittar någon innebär den förmodligen lika mycket bluff och båg som EuroAds Sveriges tävlingsupplägg.

Och en annan sak. Alla ni företag som deltar i den här Facebook-kampanjen, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter, Bonniers, Boxer, Vattenfall, Canal Digital och Telenor, för att ta några exempel, tycker ni att det känns ok?

Slentrianföraktet.

Nu har jag lyssnat på de fyra första avsnitten av Thomas Mattssons och Jan Helins gemensamma podcast och reflekterat över att de stundtals låter en smula stingsliga över ”slentriankritiken” mot kvällstidningarna. Slentriankritik är aldrig rolig, men jag tror att det finns en gemensam nämnare mellan deras värld och reklambranschen som gör att man ibland har lite extra låg tolerans mot att vara slagpåse.

Snacket mellan chefredaktörerna Mattsson och Helin har många likheter med podcasten där reklambranschens motsvarigheter gör samma sak. Jag tänker på Guldäggspodden med reklambyrå-VD:arna Göran Åkestam och Erik Sollenberg. Det är två intelligenta, pålästa och väldigt, väldigt kompetenta personer som samtalar och har genomtänkta resonemang.

Men detta är egenskaper som dåligt speglar det gemene man möts av när de exponeras för både reklam- och kvällstidningsbranschen. Därför blir reaktionerna, ofta med all rätt, avsky och förakt.

Vad som alltför sällan framkommer är hur mycket talang, kompetens och ruskigt skickliga yrkespersoner branscherna vi representerar faktiskt rymmer. Det kan stundtals kännas lite orättvist.

Paolo Robertos människosyn.

Jag vet att kaxighet är en central del av hans varumärke. Att det ska föreställa en en ”skön stajl” när han är den hårdast piskande och dömande träningsmänniskan i universum. Att man ska säga: ”Äsch Paolo är som Paolo är!”.

Men jag tycker ändå inte man ska komma undan med att sälja sin pasta med en sådan här syn på människor i allmänhet, och överviktiga människor i synnerhet:

 

Leveransen som förlösare.

Det må vara ett ganska obehagligt buzzword, men en av mina viktigaste drivkrafter är att få känna att jag levererar. Känslan av att leverera är återbetalningen för den kreativa ångesten.

Olika arbetsplatser ger olika möjligheter till leverans. Om det finns ett antal inbyggda hinder på vägen som försvårar chansen att leverera kommer där skapas ett klimat med individer som gång efter annan bygger upp sin kreativa prestationsångest men aldrig eller sällan får den förlöst.

En försvårande faktor för leverans är ofta att processen är besmittad med prestige. Att den som har veto med automatik hellre ser sina egna idéer och tankegångar realiseras, än att se objektivt på saken och fundera på vad som egentligen är den bästa lösningen på problemet.

Sedan är det en svårighet i sig att identifiera prestige, eftersom det knappt finns någon som anser sig vara prestigefull.

Leveransen behöver däremot inte betyda att den måste vara på en hög nivå. Hellre en tilltänkt leverans som är blygsam men har goda förutsättningar för att realiseras, än en potentiellt enorm men med en snöbolls överlevnadsprognos i helvetet.

För även den lilla leveransen förlöser och är en kur mot den ovälkomna sinnesstämningen som stavas frustration. Och dess fula tryne tror jag vi är många som vill se så lite som möjligt av.

 

Littorin, en tax och ett fotbad.

Ibland får politiker för sig att de kan göra vad som helst. Som att gå upp. Klä på sig. Äta frukost. Ta av sig strumporna. Ta taxen i famnen. Sätta sig på toalettstolen. Göra fotbad i en gratängform. Ta en bild på det och lägga  upp på Fejan utan att det händer något speciellt.

Så tänkte Sven Otto Littorin.


Exministrar som gör helt vanliga saker. 

Vilket givetvis ledde till ett meme som förevigas via den här Facebook-gruppen ”Vi gör en Littorin”, där folk lägger upp sina egna sitta-på-en-toalettstol-med-ett-djur-i-famen-och-fötterna-i-en-gratängform-bilder.


 

Själv kommenterar Sven Otto det hela så här:

 

Nätotrevligheten

Näthatet är något som har debatterats på korsan och tvärsan på senare tid. Med all rätt, naturligtvis, men jag skulle vilja prata även om dess mindre extrema släkting nätotrevligheten.

Du som läser det här betalar ingenting för det och jag lägger helt oavlönad min tid på att dela med mig av saker jag kan och sådant jag funderar över. Kravspecen på leverans är med andra ord ganska obefintlig.

Om du inte håller med blir jag glad över en debatt och jag blir mer än gärna emotsagd. Däremot är det ett nedåttjack i tillvaron att få otrevliga personliga påhopp i form av kommentarer som ”Trött du är!” ”Zzzz” eller propåer om att jag ska skriva ”nått vettigt istället”, alternativt ”byta jobb”. För att inte tala om alla pinnar jag påstås ha i röven.

Nej, jag har inte sovit under en sten i femton år, jag vet att det ofta är en hård ton på nätet. Jag vill bara att du, som inte anser att du är en näthatare, men ändå reggar en anonymiserad mailadress för att kunna skriva extra otrevliga kommentarer, ska skämmas en smula. Eller åtminstone vara otrevlig mot mig under ditt eget namn.