Träna med mig!

De flesta som känner mig vet vilken absurd rubrik det där är. Jag är lätt umgängeskretsens mest träningsmotvilliga och minst uttröttningsbenägna person. Den enda rubrik som skulle kunna vara mer bisarr är ”Åk extremskidåkning med mig!” eller något annat som handlar om något jättefarligt och superansträngande.

Men det finns en grej jag verkligen älskar med träning och det är när den är över. Min träningspepp har alltid bestått i att säga ”Om X minuter är det över” och tänka på hur bra det kommer kännas då.

Som du kanske anar syftar mig i rubriken inte på mig, utan på någon annan som är bättre skickad att vara träningscoach. Nämligen Jonas Larsson som har en träningsblogg och en Facebooksida med detta namn. Där har han nyss dragit igång #enfemma, ett träningsprogram som passar mig perfekt. Varje vardagskväll lägger han upp ett YouTube-klipp där han går igenom morgondagens övning, hur många repetitioner du ska göra och vad du ska tänka på när du utför den. Övningen varar i fem minuter, du gör den enkelt hemma och tanken är att man ska hålla på varje dag i fem veckor. Jag använder mig av en app som heter Seconds för att hålla reda på när det är dags att vila.
Här kan du läsa mer om #enfemma.

För dig som är hadcoreträningsmänniska låter det förstås mesigt med fem futtiga minuter, men om du liksom jag, vill ha det där med träning snabbt överstökat för att det ska bli av, är det en strålande idé att hänga på.

Efter första dagens femminuters-airsquatövning hade jag sådan träningsvärk att jag stönande tog mig upp och ned för alla trappor. Det kanske säger mer om mig än om övningen, men ändå.

Om fem minuter är det över! 

Inkvoterad i juryn?

Apropå den här nyheten, att endast två av sexton juryordförande i Cannes Lions är kvinnor, kör jag en repris av ett inlägg jag skrev i somras när jag nyss hade kommit hem från jurytjänstgöring i just Cannes Lions:

Juryn som jag satt i förra veckan bestod av tjugosex personer varav fyra var kvinnor, inklusive mig. Raffaela från Italien blev olyckligtvis sjuk, vilket innebar att knappt var åttonde person i rummet var av feminint kön.  Ändå fick jag frågan av en inte alls illa menande jurykollega: ”How come your country always send women?”. Han reflekterade inte en sekund över att frågan han egentligen borde ha ställt sig var: ”How come my country always send men?”.

I sammanhang som det jag var i då inser man vad långt i jämställdhetsfrågan vi kommit i Sverige, och hur lite övriga världen ens funderar över saken.

Ett case vi bedömde började med att en kvinna, som satt framför en dator, förklarade att hon var kampanjens AD – endast iklädd BH och trosor. Sedan presenterades en (otroligt snyggt utförd) historia som gick ut på att temperaturen gick upp ju fler som besökte sajten i fråga. Och vad händer när det blir varmare? Jo, man tar av sig kläderna. Eller, kvinnorna tar av sig kläderna, rättare sagt. Behöver jag säga att besöksresultatet var en succé?

När den kampanjen kom med på det som kallas för short list (det vill säga alla inskick som har chansen att vinna fina priser) ställde jag mig upp och sa att jag tyckte att det var sorgligt om en så sexistisk enhet belönas utan att någon höjer på ögonbrynet. Detta möttes med tomma blickar, men efteråt kom flera av de manliga ledamöterna fram och sa: ”Jag har tänkt på det du sa, och nu fattar jag vad du menar”.

Detta fick mig återigen att fundera över det där med kvotering och medvetna satsningar på att få fler kvinnor att verka i större sammanhang.

Första gången jag var med i Cannesjuryn var det säkert en och annan (inte minst jag själv) som tänkte att jag favoriserat på grund av mitt kön, när det fanns massor av mer meriterade män att välja bland. Men jag fixade det och den här gången kände jag att på grund av den erfarenheten faktiskt platsade åtminstone lika bra som de flesta andra. För när man ger någon chansen att delta i något stort ger man dem också chansen att skaffa sig de kvalifikationer som krävs för att delta i något stort. Sådana möjligheter ges till höger och vänster till män varje dag, utan att någon frågar sig ”How come..” och så vidare.

Och när det finns fler kvinnor med rätt erfarenheter att välja mellan blir exempelvis jury- och styrelserum befolkade av fler individer som förstår att sexism och ojämlikhet är något man ska motverka. Och vips har man skapat en god jämlikhetscirkel.

Feminismens disclaimers

Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.

I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister ”på det sättet”.
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår… Det är inte min grej.

Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.

Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.

Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

  • Manshatare
  • Ointresserad av sitt utseende
  • Aggressiv
  • Hårig
  • Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
  • Ful
  • Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.

Avsnittet kan du se här.

Häxan Rosie spår reklamåret 2013

”Madame Börje tar plats i Platinaakademin”
”Brindfors öppnar ur-och-skur-byrå i Humlegården”
”Joe Labero blir planner på Ingo”
”Farfars guldlejon upphittat i Bosse Rönnbergs matkällare!”
”Komm inför kvotering för kvinnliga CD:s”
”Fåret Frank går till Telenor”

Tänk vad mycket klatschigare rubriker vi skulle få läsa om Resumé gjorde som Se och Hör och anlitade häxan Rosie för att spå nyheter.

Vilka reklamnyheter tror du att Rosie skulle sia fram?

Din PK-vän är knappt rumsren

Igår lanserade Kung Markatta sitt PK-test på Facebook. Det analyserar din profil och kommer fram till hur PK du är i fråga om likes, statusar, vänner och check-ins. Att ha mig som privat FB-vän ger exempelvis PK-poäng:

När jag såg det blev jag kluven. Å ena sidan kanske jag ska vara stolt, å andra sidan känns det som om man är inne och tallar på något som är vagt besläktat med åsiktsregistrering och integritetskränkning. En arbetsgrupp har alltså suttit och manuellt värderat individers mer eller mindre privata åsikter. Tankarna går till den där listan på Flashback över Sveriges hundra farligaste kvinnor.

Sedan gjorde jag testet själv:

Trots att jag är en PK-markör har jag alltså knappt rumsrena åsikter. Nja, förutom att jag är tveksam till den individbaserade PK-bedömningen är jag skeptisk till om det framkallar något köpsug att bli bemött med ett så här mästrande och raljant tilltal. Vilket man kan se exempel på i en av reaktionerna på deras FB-sida:

”Jag får väl krypa in under en sten och inse att det är dags att ge upp. 10 års ideellt engagemang i rättvis handel-rörelsen, tappra försök att faktiskt handla etiskt och hållbart så långt det går renderade bara i 18% PK, ett begrepp som dessutom plötsligt fick en helt annan betydelse, tydligen i alla fall i Kung Markattas värld.”

Jag tror möjligen att man velat reta alla som brukar klaga på PK-eliten men istället lyckats förolämpa dem som är PK på riktigt.

UPDATE: Enligt uppgift kan man även få utvärderingen ”flytta in med din trångsynthet i en monter på ett museum eller vakna upp till år 2013” om man får lägre PK-poäng. Om man som varumärke vill positionera sig som att stå på ”den goda sidan” är detta knappast vägen dit.

Slajmfejan avslöjar mig

”Fake it ’til you make it” säger Jonas Gardell i trailern för Mia på Grötö och det rådet önskar jag någon gett mitt ansikte för många år sedan. Mitt ansikte är nämligen som en sådan där kompis som ”bara är äääärlig” och i alla väder berättar att du ser jättefet ut i den kjolen eller att din nya frisyr får dig att se tio år äldre ut.

Mitt ansikte har alltid tagit på sig rollen som den som har som uppgift att skvallra för omvärlden när jag är osäker, skeptisk, rädd, generad och så vidare. Något som förstås gjort det där fejkandet i princip omöjligt och istället lagt upp alla tillkortakommanden on display.

Motsatsen till poker face, vad är det? Löjliga-familjerna face? Motsatsen till stenansikte – slajmfeja?

Så blir du av med slajmfejan på två veckor. Där har vi en artikel som jag hade klickat på!

Att klä sig som sin ålder

Jag tittar på uppslaget där alla som ska vara med i juryn för Månadens Kampanj 2013 presenteras. Det är överlag ungt, vid en hastig anblick hade man kunnat missta det för ett skolfoto för en gymnasieklass. Att bli äldre i reklambranschen är ett grymt öde, man måste liksom vara Göran Åkestam för att ha carte blanche att vara över 37.

För att motverka detta dystra faktum kan ju alltid försöka klä sig ungdomligt. Men hur klär sig ynglingarna i vår bransch, då? Jo det är långa helskägg, cardigans, gubbkepsar, hängslen och Dockstatofflor på killarna samt vadlånga blommiga klänningar, pumps, pärlhalsband och jätteglasögon på tjejerna. Jag anar en konspiration här. Om Johan och jag skulle klä oss så på jobbet skulle folk tro att vi var på studiebesök från äldreboendet Björkbacken.

Nej, jag får nog hålla mig till att klä mig som det anstår tanter i min egen ålder och ta på mig trasiga jeans, bikerskängor och t-shirts med döskallemotiv av nitar.

Här härjade Sveriges mest välformulerade haters

Det minst sagt högaktuella ämnet näthat fick mig att tänka på hur det var när det var fritt fram att kommentera anonymt här. Ett framträdande på Resumés nätarena innebar en reflexmässigt hukning, för man visste att en hord av kommentatorer låg redo i bakhåll med sina välbredda bajsmackor.

Att reglera det eskalerande hårda klimatet i kommentarsfältet var förstås ett steg i rätt riktning, men till skillnad från det skrämmande och barbariska hatet vi såg i Uppdrag Granskning häromdagen, var artikelkommentarerna här ofta underhållande läsning. Förutom bitterhet och avundsjuka såg man många smarta, roliga och välformulerade människor som battlade och man kunde få en och annan insikt i hur man egentligen borde ha gjort sin kampanj. Vem minns inte Andys och Professor Marmelads bästa sågningar?

Vad jag funderar på nu är om jag som nybliven Resumébloggare kommer bli mest ledsen för ett ”Zzzznark, vem bryr sig?” eller om ingen faktiskt bryr sig alls. Hur som helst, det ska bli roligt att få dela med mig av mina tankar här, hoppas att du vill hänga med mig. Vem vet, vi kanske till och med kan återuppliva den bästa delen av Resumés kommentarstradition tillsammans?