Dagens hjärnsläpp

DN:s Reklamcupen är, som namnet antyder, en tävling i cupform där två olika, och för ändamålet speciellt producerade annonser, möts varje dag under några sommarveckor i DN.

Den ena av dagens tävlingsbidrag är gjord för Småföretagarnas Arbetslöshetskassa, eller SmåA:

Jag häpnar över hur både avsändare och byrå kan vara så exceptionellt tondöva för hur strömningarna i samhället går och var fokus i debatten ligger just nu. De väljer alltså att håna unga tjejer i allmänhet, och deras företagsamhet i synnerhet, i ett läge när (som ett litet exempel) bristen på kvinnliga styrelseledamöter är definierat som ett allvarligt problem inom näringslivet.

I mitt sinne kommer det inte att ursäktas med aldrig så många förklaringar om ”glimt i ögat”.

Reklam? Jajamen, bring it on!

Samtidigt som nästan varenda brevlåda är föresedd med en dekal som säger ”Reklam, nej tack” så svämmar Facebook över av exempel på hur tusentals människor omedelbart kastar sig över möjligheten att tacka ja till orimliga mängder närkontakt med telefonförsäljare, mess och mailutskick.

Här exempelvis:

Vinna en resa till Maldiverna i 14 dagar för fem personer? På femstjärnigt hotell?! Inget snack om saken, så klart man hänger på, precis som dryga fyra tusen andra andra redan gjort! Här ska gillas och delas. Eller?

Om vi för en stund bortser från att ”Gilla och dela”-tävlingar bryter mot både Lotteriinspektionens och Facebooks regler, så finns det all anledning att hålla sig borta från gilla-knappen om du inte har en abnorm längtan efter att prata med telefonförsäljare 24/7 och få din mailbox sprängd av reklamutskick. Det du godkänner genom att delta i en sådan här tävling är nämligen följande:



Min datorskärm är inte så stor att jag kunde ta en skärmdump på samtliga företag alla som ”gillar och delar” samtycker till att bli uppringda, mailade och messade av, men det är ett femtiotal och det är en snårskog av all marknadsföring man godkänner att bli översköljd av.

”Svepet kom tillbaka! Allt är förlåtet”, misstänker jag att man kommer tänka efter bara några dagar.

Men den där resan till Maldiverna då? Det kanske är värt det, trots allt. Hela fem personer i fjorton dagar på femstjärnigt hotell, för det kan man väl stå ut med lite spammande. Nej inte ens den är vad den utger sig för att vara. I det finstilta står att läsa följande: När du deltar i tävlingen är du med i EuroAds nordiska tävling där en person vinner ett kontantpris på 50.000 kr – du bestämmer själv vad du använder pengarna till. Vinsten som visas i kampanjen är endast ett exempel på möjlig användning av vinstpengarna.

Försök hitta en resa för fem personer till Maldiverna i fjorton dagar för 50 000:- som prissumman utgör. Om du hittar någon innebär den förmodligen lika mycket bluff och båg som EuroAds Sveriges tävlingsupplägg.

Och en annan sak. Alla ni företag som deltar i den här Facebook-kampanjen, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter, Bonniers, Boxer, Vattenfall, Canal Digital och Telenor, för att ta några exempel, tycker ni att det känns ok?

Wikileaks ”avslöjande” om @sweden

I helgen utspelades en komisk historia med Twitterkontot @sweden, det hyllade projektet som kallas Curators of Sweden, där olika svenskar får twittra i Sveriges namn varje vecka, i huvudrollen.

Förra veckans @sweden-representat var David Heibrandt, och han lyckades med några öl och en fotbollsförlust innanför västen reta upp ett gäng Wikileaksfans, som enligt David Heibrandt gjort konstanta påstötningar sedan han tog över kontot.

Vilket ledde till att Wikileakskontot twittrade det här:

Vad det egentligen handlade om var att de googlat upp David Heibrandts Linkedinprofil och upptäckt att han har ett förflutet som PR-konsult för Försvarsmakten och som projektledare för Centerpartiet.

Detta ”avslöjande” ledde till stor foliehattshumor, och under hashtaggen #swedenfacts twittrades det diverse självklarheter och fånigheter om Sverige som om de vore sensationer.

Läs Fredrik ”Bisonblog” Wass intervju med David Heibrandt här och satirsajten Bakjours summering av hashtaggen här.

UPDATE Nu skiver tysk press om händelsen, och även svenska Metro.

Marabou Black och det bespottade lurendrejeriet.

Jag är fortfarande förvånad (och lite skamsen) över att jag blev så provocerad över att jag hörde att Marabous ”Black”-kampanj kategoriserades som ett fail på ett seminarium om sociala medier. Diskussionerna som följde på det blev alldeles för emotionella och polariserade.

Därför har jag funderat som fan på vad det var som fick mig att gå igång så. Jag har ju inga barn ihop med kampanjen och således absolut ingen heder att försvara.

Kanske var det för att jag lagt så mycket tid på att försöka göra reklam som engagerar och vet hur otroligt svårt det är.

Kanske var det för att jag trodde att kampanjens klockena insikt om vad som triggar igång Twitter och skapar ett skogsbrandsförlopp av diskussioner borde varit precis det alla som vill lyckas med marknadsföring via sociala medier strävar efter.

Kanske är det för att jag trodde att det massiva och närmast unika genomslaget i samhället kampanjen hade – alla pratade om den, borde väckt respekt och beundran hos analytikerna, eftersom, som sagt, jag vet hur svårt det är att åstadkomma.

Men istället, till min häpnad, verkar det råda i det närmaste ett konsensus om att kampanjen är misslyckad på i princip alla plan.

Kan det vara så att läget är som inför första säsongen av Robinson? Det för Sverige nya formatet väckte då ramaskri och ordet mobbiningsteve myntades. Bra eller dåligt, men programmet satte så småningom en ny standard, publiken vande sig och den blev stilbildande för hundratals andra serier.

Framförallt handlar kritiken om principen att kampanjen bygger sitt uppmärksamhetsvärde på att den luras. Jag förstår att det är diskutabelt, men själv blir jag tusen gånger hellre blir lurad av något så harmlöst som att Tommy Nilsson som byter namn för en dag, och samtidigt skänker mig så otroligt mycket underhållningsvärde, än lyssnar till högljudd tjatreklam som nöter hål i huvudet på mig. Som är den väg majoriteten av dagens marknadsförare kör på.

Jag vill jämföra Black-kampanjen med två favoritkampanjer, som båda bygger på ett slags skoj-/lur-moment.

Den ena är den rumänska ”The american Rom” om en choklad skenbart bytte till en superamerikansk profil för att locka fram målgruppens patriotiska känslor:

[youtubeplay id=”HhRRi8iIL0o” size=”medium”]

Den andra är den nyzeeländska ”Sorry about the twigs, folks” som med flit placerade äppelträdskvistar i ciderförpackningarna för att påvisa ciderns äkthet:

[youtubeplay id=”_2chTI14FQQ” size=”medium”]

Den ena vann Grand Prix och den andra guld i Cannes. Och båda är exempel på strålande underhållande och väldigt engagerande reklam.

Så på frågan om uppmärksamhet är bra till varje pris är mitt svar: Nej, men om skaparna av den är tillräckligt intelligenta kan den bli tusen gånger att föredra framför alternativen som bjuds.

 

 

Ett varv till på PK-begreppet

För ett tag sedan skrev jag om en kampanj med ett PK-test. Slutsatsen var (med en stor dos glimt-i-ögat) var att man var en bättre människa ju mer PK man var. Sedan dess har jag sett massor av teorier huruvida det är bra eller dåligt att vara PK, eller politiskt korrekt, som förkortningen står för. I mina ögon finns det något djupt oroande och väldigt historielöst med att stoltsera med att vara PK.

Man behöver inte gå längre än att titta på de få år som sociala medier funnits för att se hur de politiska strömningar förändras där och hur vad som är comme-il-faut att beröra skiftat fokus. Där blir det även väldigt tydligt att en alltför stor del av oss ganska viljelöst följer med den strömmen och anpassar hur vi uttrycker våra åsikter efter det rådande klimatet.

Just nu är jämställdhet, miljömedvetenhet, medmänsklighet och andra fina värderingar top notch i det allmänpolitiska klimatet. Och det kommer säkert mycket bra ut av att många rycks med i det tänkandet.

Men vad händer den dagen det rådande politiska tonläget svänger (för det kommer det att göra) och det är helt andra delar av den politiska arenan som representerar vad som är ”rätt” att tycka? Jo, det kommer det bli tydligt att PK är ett annat ord för att vara en medlöpare. Och det vet vi ju alla vad det lett till i ett historiskt perspektiv.

Någon i min närhet sa en gång till sin kompis: Du är en av de få jag känner som hade stått på motståndsrörelsens sida under andra världskriget. Det var egentligen ett annat sätt att säga att han inte är PK, utan någon som har åsiktsmässig integritet. Han tyckte att det var den finaste komplimang han någonsin fått.

 

Kollektivtrafikens eget Nigeriabrev

I ett avsnitt av P3:s Spanarna för ett par veckor sedan gjorde Jessika Gedin en spaning på temat Det våras för idioten. Hon pratade bland annat om en en forskningsrapport som kommit fram till att en av framgångsfaktorena bakom de så kallade Nigeriabreven är att de är så illa skrivna och egentligen saknar all form av trovärdighet. Det gör att alla kritiskt tänkande mottagare sållas bort redan från början. Kvar finns bara de som är mest sannolika att föra över en större summa pengar till en dittills helt okänd persons konto. ”Since only the most gullible victims will respond, the chance that they will actually fork over money to the attacker increases.”

Vi som bor i Göteborg har alla lärt oss företagsnamnet Ansaldobreda och matas just nu dagligen med hårresande reportage (samt en oändlig källa till urspårade ordvitsar) om hur det gick till när de italienska spårvagnarna som rostat sönder på nolltid köptes in.

Osökt kommer jag att tänka på urvalsmekaniken för Nigeriabrev när GP idag publicerade inledningen av anbudet till spårvagnsaffären:


Google Translate framstår lika akurat som en lingvistikprofessor i jämförelse, men Göteborgs stad kände ändå ”Här vill vi lägga 600 miljoner!”. 

Att anbudets utformning nu finns till beskådan är resultatet av ett mycket lovvärt initiativ av GP. De har lagt upp alla offentliga dokument om spårvagnsupphandlingen och ger allmänheten möjlighet att bli granskare.

Så här twittrade jag om saken i september förra året (efterkonstruerad hashtag: #vadvardetjagsa):

 

Dubbelbestraffade boobs

Jag gillar inte slentrianmotargument. Det dödar ofta debatter innan någon ens börjat fundera över innehållet i det som sägs, och föder också jäsande frustrationer av typen som brukar uttryckas som ”…men det får man väl inte säga i det här landet!”.

Om man vill synliggöra något som drabbar kvinnor, får man exempelvis nästan alltid slentrianpåståendet att ”man gör dem till offer”. End of discussion.

Och om man påpekar någon klandervärt yttring hos en utsatt grupp möts man av det automatgenererade motargumentet ”dubbelbestraffning”. Ja, kanske, men kan det ändå finnas något av värde att diskutera som innebär att pest vinner över kolera i just det här fallet? Låt oss fundera över det först.

Därmed inte sagt att dessa bemötande är irrrelevanta i alla lägen, tvärtom. Min poäng är bara att det är kontraproduktivt med argumentation utan analys och att alla debatter bör få en ärlig chans.

Efter noga eftertanke och ingen slentrian över huvud taget har jag i alla fall kommit fram till solklart fall av dubbelbestraffning är när Oscarsvärden Seth MacFarlane framförde sitt entrénummer We saw your boobs. Även om kvinnorna i sången är högt uppburna stjärnor är de ändå en del av det mansstyrda Hollywood, där att ställa upp på en bröstscen ofta är enda möjligheten för att vara en kandidat till någon av de relativt få huvudroller som står till buds för kvinnor.

Men när de kvinnliga skådespelarna accepterat att detta är the name of the game i Hollywood hinner de knappt in på Oscarsgalan innan de blir globalt förnedrade på bästa sändningstid (nåja, i USA i alla fall). Dessutom gör MacFarlane det klart att ”we” är Hollywood och ”you” är kvinnorna.

För att undvika fällan med slentrianargumentet kanske jag ska kalla det här för ett fall av hur man än vänder sig har man röven bak. 

[youtubeplay id=”7TWLKP8j0zk” size=”medium”]

Vad sa egentligen Ville, Valle & Viktor?

I dagens DN skriver Johan Croneman om sjuttiotalets barnprogram och att minnet av dem ljuger. De var inte alls vänstervridna enligt krönikan, utan barnvridna, och Ville, Valle och Viktors främsta kännetecken var att de uppmanade barnen att tänka själva.

Barnkulturforskaren Margareta Rönnberg har gått igenom barnprogrammen som brukar omnämnas som vänstervridna och Croneman skriver: ”Hur hon än vänder och vrider på saken, och programmen, och innehållen, har hon svårt att få syn på den politiska vänsterpropagandan. Hon kallar det till och med för en vandringssägen.”

I bloggen En man med ett skägg har Kalle Lind en serie där han tar upp proggiga barnböcker och dito skivor. I ett inlägg citerar han texter från en skiva med just Ville, Valle och Viktor och det låter bland annat så här:

Pengar pengar pengar
Vi ska lura alla små små barn
att köpa det de
tror att de vill ha
Reklamen gör – och den förför –
så att det nästan går att sälja
skit vad

Och vidare:

Men om kärnkraften är farlig
Ifall strålning läcker ut
måste mänskorna fundera
så att livet ej tar slut
Och från vindens starka strömmar
och från solens varma sken
kan man alltid samla mera
och behålla luften ren
 

Samt:

Bort med betygen
så det blir möjligt
att hålla samman allihop!
Bort med betygen!
Det är så löjligt
att din gråt blir mitt glädjerop!

Ett annat exempel:

Om jag vore kung
då skulle ni förlåta!
Men om jag vore Viktor, en vanlig, en docka,
då skulle jag få gråta
För ni behandlar folk inte lika!
Och ni kråmar er otroligt för de rika!

Om de ställningstaganden som framhålls är bra eller dåliga kan diskuteras, men det är en helt annan fråga. Det intressanta är: bli man blind för att de är osedvanligt propagandistiskt för att vara barnprogram om man håller med om åsikterna som förs fram i texterna?

Vidare pratar krönikan om det absurda i att barnprogrammen ska ha ”gett hundratusentals barn bestående skador och indoktrinerat flera generationer till ett liv i vänstermörker”.

Tja, som jag ser det består de skadorna av att vi blev osedvanligt törstiga efter fantasi, humor och grällt färgad verklighetsflykt.

 

 

Feminismens disclaimers

Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.

I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister ”på det sättet”.
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår… Det är inte min grej.

Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.

Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.

Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

  • Manshatare
  • Ointresserad av sitt utseende
  • Aggressiv
  • Hårig
  • Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
  • Ful
  • Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.

Avsnittet kan du se här.

Din PK-vän är knappt rumsren

Igår lanserade Kung Markatta sitt PK-test på Facebook. Det analyserar din profil och kommer fram till hur PK du är i fråga om likes, statusar, vänner och check-ins. Att ha mig som privat FB-vän ger exempelvis PK-poäng:

När jag såg det blev jag kluven. Å ena sidan kanske jag ska vara stolt, å andra sidan känns det som om man är inne och tallar på något som är vagt besläktat med åsiktsregistrering och integritetskränkning. En arbetsgrupp har alltså suttit och manuellt värderat individers mer eller mindre privata åsikter. Tankarna går till den där listan på Flashback över Sveriges hundra farligaste kvinnor.

Sedan gjorde jag testet själv:

Trots att jag är en PK-markör har jag alltså knappt rumsrena åsikter. Nja, förutom att jag är tveksam till den individbaserade PK-bedömningen är jag skeptisk till om det framkallar något köpsug att bli bemött med ett så här mästrande och raljant tilltal. Vilket man kan se exempel på i en av reaktionerna på deras FB-sida:

”Jag får väl krypa in under en sten och inse att det är dags att ge upp. 10 års ideellt engagemang i rättvis handel-rörelsen, tappra försök att faktiskt handla etiskt och hållbart så långt det går renderade bara i 18% PK, ett begrepp som dessutom plötsligt fick en helt annan betydelse, tydligen i alla fall i Kung Markattas värld.”

Jag tror möjligen att man velat reta alla som brukar klaga på PK-eliten men istället lyckats förolämpa dem som är PK på riktigt.

UPDATE: Enligt uppgift kan man även få utvärderingen ”flytta in med din trångsynthet i en monter på ett museum eller vakna upp till år 2013” om man får lägre PK-poäng. Om man som varumärke vill positionera sig som att stå på ”den goda sidan” är detta knappast vägen dit.