Sexism framför kameran.

På senare tid har vi sett två fall av hur uppenbart sexistiska bilder försvarats med att de var tagna i ”konstnärligt syfte”. Först restaurangen Strandvägen 1 och sedan American Apparel.

Men varför föreställer modebilder, ”konstnärliga” eller ej, så ofta avklädda kvinnor? Så här tror jag.

I princip alla riktigt intressanta högstatusyrken har en enorm överrepresentation av män. Tänk regissör, rockgud, religiös ledare (religiös ledare kan vara det minst jämställda yrkesområdet av dem alla), executive creative director, koncernchef och toppfotograf.

Och precis som Helge Fossmo kom på den geniala idén att säga till den djupt troende barnflickan ”Gud har sagt till mig att du måste ligga med mig” har det funnits tillfällen när andra män i dessa mäktiga positioner har kommit på att de har en form av gudomlig möjlighet att kontrollera kvinnor.

Modefotografer, till exempel. De har världens vackraste kvinnor framför sina kameraobjektiv och det är de som ger regi. Är det märkligt att regin så ofta blir Ta av dig blusen, eller i American Apparels fall Ta av dig byxorna? Nej. Är det konstnärligt? Nej, väldigt sällan. Är det sexistiskt? Ja, självklart.

När ett team med män på alla tongivande positioner får chansen att regissera den oerhört sexiga supermodellen Charlbi Dean Kriek blir de så till sig att de glömmer att det är en webbshop med mode de ska sälja, och blir helt fokuserade på att hon i tid och otid ska klä av sig och knalla runt i underkläderna. En eskortkvinnas vardag så som den ser ut i männens drömmar skulle kunna vara titeln på den här reklamfilmen som alltså har till syfte att sälja dammodekläder för Bubbleroom:

[youtubeplay id=”88uFL3YjhXk” size=”medium”]

Missa inte slutscenen.

Jämställdist? Nej, så fan heller!

Idag upptäckte jag ett utryck som jag inte sett förut. Jämställdist. Vid en ytlig betraktelse kan det verka vettig. Feminism kanske är att gå väl lång, jämställdhet är ju vad vi strävar efter, tänker säkert många.

Men jämställdist är ett ord skapat i samma syfte som ett och annat politiskt parti gjort för att mörka sin verkliga agenda, ett sätt att få alltihop att låta mer rumsrent, så att även de mindre extrema kan tänka sig att hoppa på tåget.

Jag hittade begreppet på Twitter via ett inlägg på en blogg som kallar sig Genusdebatten. Blogginlägget jag först mötte där kallas ”Varför jämställdism är bättre än feminism 1–8” och är en uppgörelse med den så flitigt delade ”Trettiotre anledningar – varför feminism behövs”, där det bland annat ifrågasätts varför våldsglorifierande och kvinnoförnedrande reklam som den här får förekomma:

Genusdebatten försvaras bildkompositionen med att det finns kvinnor som gillar att bli dominerade i BDSM-sex.

Sedan fortsätter man i åtta punkter att med kvasiintellektuella termer förklara saker som varför män är lika utsatta för våldtäktshot som kvinnor, varför män objektifieras lika mycket som kvinnor och … några andra punkter där jag ärligt talat inte riktig förstår vart de vill komma.

Som det här till exempel: Det är också viktigt att komma ihåg att kvinnor i modebranschen används som högt betalda klädhängare, de utmärks framför allt genom sin längd. Ingen studie i världen visar manlig preferens för att vara kortare än sin flickvän, tvärtom påstås män ogilla när tjejen är huvudet längre. Och så någonting om att porrbranschen är schystare än modebranschen.

Jämställdist är med andra ord ett annat ord för antifeminist och deras budskap är Det är faktiskt minst lika synd om män som om kvinnor så håll bara käften.

Allt tvivel om den saken röjdes undan när jag såg att deras manifest bygger på Pär Ströms dito:

Mannen som personifierar antifeminismens mest dunkla irrgångar och som skrivit den här boken:

Jag tvekade en del om jag skulle skriva något om det här eller ej. Jag vill inte bidra till att sprida deras budskap till en större publik än de redan har, men kände ändå att det trots allt ville, på det sätt jag kan, motverka acceptansen för ett begrepp med en betydligt solkigare innebörd än vad man kan tro vid en första anblick.

 

”Blondinbellas vandringspris”

Jag fattar att man kan ha intern jargong som låter illa, men som inte betyder så mycket. Men att rapportera i media om den här händelsen utan att varken reflektera eller höja på ögonbrynen, det är anmärkningsvärt. Sportbusiness as usual?

Det är en begränsad prestation av reportern att svälja det här utan att se det osmakliga i det. Och rubriken var ganska stor.

En krog jag kommer hoppa över.

Strandvägen 1 tycker uppenbarligen att det här är ett relevant bildspråk för en restaurang:

På Strandvägen 1 kan ingen höra dig skrika av hunger och köld.

Jag tycker det är en relevant anledning till att inte gå dit.

Shit snubbar say to kvinnliga copywriters

– Nej, att vara mamma och copywriter funkar inte. Jag vet en som försökte en gång och det gick åt helvete förstås.
Sagt av en manlig copywriterkollega när jag var tjugosex år och nygravid.

– Ja, jag skulle ju inte vilja att min fru var copywriter här i alla fall.
Sagt på anställningsintervju, av byrå-VD, angående hur jag som småbarnsmamma skulle klara av tillvaron som copywriter på deras byrå.

– Nä, vettu, hos oss är det bara 180% som gäller.
Avfärdande byråchef på fest när jag gör en trevare och berättar att jag är ”mammaledig” (= arbetslös) copywriter som skulle kunna vara intresserad av ny arbetsgivare.

–Det här är Ulrika. Vischt är hon schnygg?
Den officiella introduktionen av mig inför systerbyråerna, gjord av en koncernchef som redan smakat för mycket på konferensölen.

”Den här lilla snäckan är ung och rå.”

Man borde ha vant sig, man borde ha lärt sig att alltid ha garden uppe. Men att bli utsatt för sunkigaste formen av sexism när man läser krogrecensioner, det hade jag faktiskt inte väntat mig.

Det är Metros Carl Reinholdtzon Belfrage som lyckats med detta. Läs hans utlåtande om en indisk restaurang här och byt sedan till en mer smaklig krogrecensent som inte gör dig illamående.

Ett par citat (pass på kräkreflexerna!):

”Ni vet hur det kan vara: man tror sig ha den perfekta flickvännen – slank, vacker och på alla sätt alert rent intellektuellt – men så träffar man hennes lillasyster och världen faller samman framför en. En ny, yngre och spänstigare kopia har uppenbarat sig. Valet är nu självklart. Händelseförloppet väldigt förutsägbart och klart. Den äldre flickvännen förpassas till ett skåp och uppmärksamheten tar en helt annan riktning.” 

”Jag har alltså bytt till en yngre modell indiska. Kanske inte helt politiskt korrekt. Men den här lilla snäckan är ung och rå, inte lika gulligt uppsminkad i kitsch och Bollywood som storasystern på Första Långgatan, och hon tillfredsställer mina smaklökar. Varje gång. Så, kan ni kland­ra mig? Ett besök här och ni kommer att möta mig med djup förståelse.”

Nej, av mig får du ingen djup förståelse, Carl Reinholdtzon Belfrage. Min recension av din krogtext är att dina liknelser är lika spänstiga som förra veckans naanbröd.

UPDATE: Metro har plockat bort artikeln. Här och här finns skärmdumpar på den.

 

Dubbelbestraffade boobs

Jag gillar inte slentrianmotargument. Det dödar ofta debatter innan någon ens börjat fundera över innehållet i det som sägs, och föder också jäsande frustrationer av typen som brukar uttryckas som ”…men det får man väl inte säga i det här landet!”.

Om man vill synliggöra något som drabbar kvinnor, får man exempelvis nästan alltid slentrianpåståendet att ”man gör dem till offer”. End of discussion.

Och om man påpekar någon klandervärt yttring hos en utsatt grupp möts man av det automatgenererade motargumentet ”dubbelbestraffning”. Ja, kanske, men kan det ändå finnas något av värde att diskutera som innebär att pest vinner över kolera i just det här fallet? Låt oss fundera över det först.

Därmed inte sagt att dessa bemötande är irrrelevanta i alla lägen, tvärtom. Min poäng är bara att det är kontraproduktivt med argumentation utan analys och att alla debatter bör få en ärlig chans.

Efter noga eftertanke och ingen slentrian över huvud taget har jag i alla fall kommit fram till solklart fall av dubbelbestraffning är när Oscarsvärden Seth MacFarlane framförde sitt entrénummer We saw your boobs. Även om kvinnorna i sången är högt uppburna stjärnor är de ändå en del av det mansstyrda Hollywood, där att ställa upp på en bröstscen ofta är enda möjligheten för att vara en kandidat till någon av de relativt få huvudroller som står till buds för kvinnor.

Men när de kvinnliga skådespelarna accepterat att detta är the name of the game i Hollywood hinner de knappt in på Oscarsgalan innan de blir globalt förnedrade på bästa sändningstid (nåja, i USA i alla fall). Dessutom gör MacFarlane det klart att ”we” är Hollywood och ”you” är kvinnorna.

För att undvika fällan med slentrianargumentet kanske jag ska kalla det här för ett fall av hur man än vänder sig har man röven bak. 

[youtubeplay id=”7TWLKP8j0zk” size=”medium”]

Inkvoterad i juryn?

Apropå den här nyheten, att endast två av sexton juryordförande i Cannes Lions är kvinnor, kör jag en repris av ett inlägg jag skrev i somras när jag nyss hade kommit hem från jurytjänstgöring i just Cannes Lions:

Juryn som jag satt i förra veckan bestod av tjugosex personer varav fyra var kvinnor, inklusive mig. Raffaela från Italien blev olyckligtvis sjuk, vilket innebar att knappt var åttonde person i rummet var av feminint kön.  Ändå fick jag frågan av en inte alls illa menande jurykollega: ”How come your country always send women?”. Han reflekterade inte en sekund över att frågan han egentligen borde ha ställt sig var: ”How come my country always send men?”.

I sammanhang som det jag var i då inser man vad långt i jämställdhetsfrågan vi kommit i Sverige, och hur lite övriga världen ens funderar över saken.

Ett case vi bedömde började med att en kvinna, som satt framför en dator, förklarade att hon var kampanjens AD – endast iklädd BH och trosor. Sedan presenterades en (otroligt snyggt utförd) historia som gick ut på att temperaturen gick upp ju fler som besökte sajten i fråga. Och vad händer när det blir varmare? Jo, man tar av sig kläderna. Eller, kvinnorna tar av sig kläderna, rättare sagt. Behöver jag säga att besöksresultatet var en succé?

När den kampanjen kom med på det som kallas för short list (det vill säga alla inskick som har chansen att vinna fina priser) ställde jag mig upp och sa att jag tyckte att det var sorgligt om en så sexistisk enhet belönas utan att någon höjer på ögonbrynet. Detta möttes med tomma blickar, men efteråt kom flera av de manliga ledamöterna fram och sa: ”Jag har tänkt på det du sa, och nu fattar jag vad du menar”.

Detta fick mig återigen att fundera över det där med kvotering och medvetna satsningar på att få fler kvinnor att verka i större sammanhang.

Första gången jag var med i Cannesjuryn var det säkert en och annan (inte minst jag själv) som tänkte att jag favoriserat på grund av mitt kön, när det fanns massor av mer meriterade män att välja bland. Men jag fixade det och den här gången kände jag att på grund av den erfarenheten faktiskt platsade åtminstone lika bra som de flesta andra. För när man ger någon chansen att delta i något stort ger man dem också chansen att skaffa sig de kvalifikationer som krävs för att delta i något stort. Sådana möjligheter ges till höger och vänster till män varje dag, utan att någon frågar sig ”How come..” och så vidare.

Och när det finns fler kvinnor med rätt erfarenheter att välja mellan blir exempelvis jury- och styrelserum befolkade av fler individer som förstår att sexism och ojämlikhet är något man ska motverka. Och vips har man skapat en god jämlikhetscirkel.

Feminismens disclaimers

Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.

I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister ”på det sättet”.
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår… Det är inte min grej.

Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.

Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.

Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

  • Manshatare
  • Ointresserad av sitt utseende
  • Aggressiv
  • Hårig
  • Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
  • Ful
  • Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.

Avsnittet kan du se här.