Ner med den inre Laila Baggen!

I helgen har jag podlyssnat på Sommarprogram, bland andra Liv Strömquists. Jag är verkligen imponerad över att en så dokumenterat rolig person (fråga alla som lyssnat på henne i exempelvis Pang Prego och Hej Domstol!) använder sitt moment av Sommar-fame för att prata om ett så oinsmickrande ämne som mens. Och berätta om det på ett oskojigt sätt med idel seriösa litteratur- och historiereferenser. Men trots det blir det inte trist, utan hon lyckas ta en mängd knivskarpa poänger genom att bland annat peka på det absurda i tabubeläggandet av ämnet.

Hon utmanar exempelvis mensskyddfabrikanterna – vem ska bli först med att göra reklam som inte grundar sig på nyckelordet ”säker”? Att inte implicit berätta att det man är rädd för är att det ska avslöjas att man har mens? Det finns intressanta marknadsföringskoncept att hämta här, det är jag övertygad om.

Men det var ändå inte som gjorde mest intryck på mig, utan när hon berättade om vilket klimat hon behövde för att kunna vara kreativ. Det var så på pricken vad jag känt i alla år, men inte lyckats sätta vare sig ord eller tankar på:

”När jag tittar på till exempel Idol, så tänker jag på vilka omständigheter jag själv behövde för att utveckla ett skapande. Då tänker jag på att jag verkligen inte tror att kreativitet och skapande kan växa under sådana former av konkurrens, utslagning och en jury som sitter och bedömer en. 

De flesta, speciellt unga tjejer, har redan en fruktansvärt sträng jury inombords som sitter och hackar på alla idéer som man har och allting man kommer på. Jag själv har verkligen en sådan här inre jättestor Laila Bagge som säger åt mig att mina idéer är skit, att jag suger, att jag är tråkig, att jag borde lägga ner och så vidare.

Precis som andra har ett inre barn, har jag en inre Laila Bagge. Jag har verkligen behövt sammanhang som präglas av inbördes hjälp istället för vassa armbågar och kärlek istället för kritik, för att kunna skapa över huvud taget.”

Och vilken sammansättning av inre jurymedlemmar man har kan nog vara det mest avgörande av allt, när det gäller hur långt man ska komma i livet. Jag ska genast ge min inre Laila Bagge sparken och ersätta henne med en konstellation av, säg Gunde Svan, Mia Törnblom och… äsch, jag kommer inte på några lämpliga coachande, peppande och inspirerande människor på rak arm, men ni fattar.

PS. Om man vill kan man byta ut Laila Bagge-liknelsen mot Per Morberg.