Måsteläsning, jo faktiskt!

Själv brukar jag regrediera till trotsåldern när jag ser ordet Måsteläsning. ”Jaså, säger du det. Det ska vi nog bli två om”, ungefär. Men efter att ha läst veckans nummer av DI Weekend och Jan Gradvalls mastodontreportage om Abba, är jag ändå redo att ta till detta ord.

Oavsett hur lite (eller mycket) intresserad du är av Abbas musik, eller av Agnetha, Frida, Björn eller Benny som personer, kan jag nästan lova att det blir femton mycket givande sidor.

När man läser artikeln känns den verkligen som om ingen någonsin intervjuat någon av Abborna förut, åtminstone inte om deras musik, så som Jan Gradvall på ett strålande sätt gör. De berättar så många intressanta saker man knappt hört talats om förut, och Jan beskriver också Abbas historia som en motgångssaga, tvärtemot hur storyn nästan uteslutande skrivs idag.

Det är lätt att glömma hur motarbetade Abba var av samhällsklimatet på sjuttiotalet och alla i det som hävdade att deras musik var ytlig och förkastlig. (Tankarna går osökt till hur DJ-musiken idag avfärdas som plastig stekarhouse.)

Alla, inklusive de själva, var så inställda på att Abba var helt slut efter ett par floppar och allmänt iskallt läge i början av åttiotalet, att Stikkan Andersson 1989 sålde hela deras låtkatalog till Polygram för vad som anses vara ett gigantiskt underpris – 300 miljoner. Att jämföras med att enbart samlingsplattan Abba Gold, som kom ut 1992, sålt i 30 miljoner ex.

Här är några av guldkornen artikeln innehåller:

  • Anekdoten om när Björn och Benny träffades, de turnerade med Hootenanny Singers respektive Hep Stars, möttes vid en vägren och kom överens om att träffas på efterfest i Lidköping. Trodde Benny. Men Björn hade sagt Linköping, och dit kom så småningom det partysugna Hep Stars ett par timmar försenade, efter en fruktlös omväg om Lidköping
  • Att innan 1978 hade de bara studiotid en dag i veckan, och förutom att producera allt Abba gjorde, skulle de även hinna med produktionerna för bland andra Ted Gärdestad och Lena ”Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång” Andersson. 
  • Benny Andersson berättar att han sammanlagt, med Hep Stars, Abba, Chess, Kristina från Duvemåla och BAO, skrivit runt 20 timmars musik sammanlagt. ”Om man slår ut de 20 timmarna på 50 år får man svaret: så lång tid tar det att skriva en låt”.
  • Att ”Honey, honey” i grunden är en vemodig låt.
  • Påminnelsen om att även Agnetha Fältskog är en låtskrivare som skrev de flesta låtarna själv till sina soloplattor, att hon skrev sin första låt som femåring och att hon dessutom är en skolad pianist.
  • Det osannolika i att Björn skulle gifta sig med en sopran, Benny med en mezzosopran, och att deras röster skulle visa sig matcha varandra på ett magiskt sätt.

Och, inte minst, säger Benny något vars princip borde vara rättesnöre för mycket här i världen:

”När man skriver ska man ta bort, skala ned, minimera. Själva stommen ska vara så tydliga och enkel som möjlig. Sedan kan man börja byffa på och göra låten komples genom arrangemang och produktion.”

Det gäller även när man skapar reklamkampanjer.

Här finns en kortversion, men det är värt att lägga 28 spänn på att köpa lösnummer i di.se-appen (OBS! Det står ”Teckna prenumeration 1 mån.” istället för ”Köp 1 nummer”, som det borde gjort).

Åh, vad jag gillar att de även gjort huvudet till en Abba-tribute!